Nordisk folktro, del 14: Älvor

bild älvor

Älvor finns i den nordiska folktron i många olika skepnader. Enligt nutida föreställning uppträder de oftast som små, vitskimrande väsen med vingar på ryggen, men de kan också vara osynliga eller nästintill. Ibland skymtar de fram som vaga gestalter i dimman över en äng eller mosse. Sådana älvor är emellertid en ganska ny företeelse i Sverige; längre bak i tiden har älvorna varit ett elakt småfolk. Dessutom verkar de kunna förvandla sig, för de har observerats i form av insekter, grodor eller möss. Etymologiskt finns ett släktskap med asatrons alver, men likheterna med dessa är få.

Älvorna är skygga och håller sig undan människors blickar. Störst chans att se dem har man i gryningen eller skymningen, då de samlas för att dansa. Till dansen hör sång och musik, som låter som fågelkvitter. Den som lockas med i älvdansen blir förtrollad och kan dansa i åratal utan att märka att tiden går. En del dansare grips av vansinne och andra får leva med älvornas musik ringande i öronen fram till sin död.

På älvornas dansplatser kan svampar växa upp i cirklar och bilda så kallade älvringar. Dessa är laddade med magiska krafter och kan skada den som är ovarsam. Att kissa i en sådan ring kan göra att man får blåsor över hela kroppen eller börjar kissa blod. Skulle man råka somna i älvringen finns det risk att man sover i hundra år utan att vakna.

Älvor och människor har sällan kontakt och det klokaste är att hålla sig undan. Den som stör älvorna riskerar olycka, eftersom älvor kan blåsa sjukdom på människor. 20180422_135111För att bli frisk kan man då offra lite fett, några mynt eller guld i de gropiga älvkvarnar som går att hitta på berghällar.

Små, odöpta barn behöver särskilt skydd, eftersom älvorna kan suga näring ur deras fingrar, så att barnen blir veka och klena. Detta kan man förhindra genom att lägga stål i vaggan.

Biskop Olaus Magnus (1490-1557) varnade i sin bok Historia om de nordiska folken för älvornas farlighet och rådde läsarna att inte söka sig till dem. Denna uppfattning om älvornas skadliga inverkan avspeglade sig i att man kunde ställas inför rätta om man hade haft samröre med älvor. 1656 åtalades pigan Karin Svensdotter vid Västra Härads ting i Småland för att ha fött barn åt älvkungen, vilket hon bekände. Vid rättegången vittnade hennes husbonde om att Karin ofta gick runt i skogen och letade efter barnen, som älvkungen hade tagit med sig. Växjö domkapitel bedömde emellertid att Satan hade gjort Karin galen och hon slapp därför straff. Karins släktingar köpte henne ett silverkors att bära som skydd och på domkapitlets inrådan bad församlingen för henne. Därefter ska kontakterna med älvkungen ha upphört.

 

Balladen om herr Olof och älvorna

Herr Olof och älvorna är en medeltida ballad, som finns i många olika versioner. Balladen berättar om herr Olof, som råkar komma i kontakt med älvorna när han är ute och rider dagen före sitt bröllop. Älvorna försöker locka honom med sig, men han står emot och vägrar. Som straff slänger en älva sjukdom på honom och han kommer hem blek och utmattad. Sitt bröllop hinner han inte uppleva innan han dör. I vissa versioner leder det till att hans älskade sedan dör av sorg.

Herr Oloff rijder om otte,
liuse dagen honom tychte

Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.

Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
”Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!”

”Jntet träder iagh dantz medh tigh!”
Min fästemö haar thet förbudit migh.

”Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå.”

”Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh.”

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.

”War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?”

”Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!

Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!”

”Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!”

”Stånde nu när thet stånda will
Alldrig kommer jagh til fästemö min.”

 

 

Fotnot:

20181117_134740

När jag var fem år hittade jag en liten, genomskinlig vinge i min mormors trädgård. Jag var övertygad om att en älva hade tappat den och förvarade den omsorgsfullt i en ask med bomull, ifall älvan skulle komma tillbaka och leta. Det tog flera år innan jag insåg att vingen hade tillhört en trollslända. Den skira vingen fick dock ligga kvar i sin ask och har följt med mig genom vuxenlivets alla flyttar. För mig är den en påminnelse om att folktrons väsen har betydelse än idag.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/alvor

https://www.svd.se/alvornas-gatfulla-historia

http://ungafakta.se/naturvasen/alvor/svenska/svenska_alvor.asp

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alver

https://sv.wikipedia.org/wiki/Herr_Olof_och_%C3%A4lvorna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Svensdotter

https://sv.wikipedia.org/wiki/Älvor

När normerna förändras, del 34: 2018 rekordår för dödliga skjutningar i Sverige

bild skjuta

I veckan kom en rapport om att Sverige just nu ser en kraftig ökning av granatattacker. De senaste åtta åren har vi haft 116 granatexplosioner i landet, vilket i alla relevanta jämförelser är att betrakta som extremt. Nu förstärks bilden av det skenande våldet av en annan rapport, som visar att 2018 går om ”rekordåret” 2017 avseende antal dödliga skjutningar (länk nedan).

– Det är extremt allvarligt att vi i Sverige inte lyckats få bukt med det dödliga våldet, säger Gunnar Appelgren vid Stockholmspolisen i en intervju.

I samma intervju beskriver han att i en jämförelse av utsatthet hos ungdomar mellan 15 och 29 år var risken att råka ut för skjutvapenvåld i Sverige störst i Europa av 13 jämförbara länder.

– Vi i Sverige hade extremt hög risk att råka ut för skjutvapenvåld.

Den otäcka våldsutvecklingen är på många sätt unik för vårt land och ses inte i våra nordiska grannländer. Exempelvis har Sverige i förhållande till folkmängd fyra gånger så många skjutningar som Norge. Förutom ökningen ses även en trend att våldet sprider sig från storstäder ut till mindre samhällen.

De växande problemen har nu fått svensk polis att ta in hjälp från USA. För närvarande har Stockholmspolisen besök av representanter från Rutger University, som fokuserar på polisforskning och brottsprevention, för att få hjälp att greppa situationen. Det är uppenbart att vi står inför en våldsutveckling som vi saknar erfarenhet och kompetens att möta.

Sett tillsammans med det eskalerande antalet sexualbrott växer en oroväckande bild fram. Sverige, vårt Bullerbyn, håller på att förvandlas till en våldets högborg. Och i TV-soffa efter TV-soffa sitter politiker och experter och upprepar att man inte vet varför.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/44-ihj%c3%a4lskjutna-i-%c3%a5r-%e2%80%93-nu-tar-sverige-hj%c3%a4lp-av-polisexperter-fr%c3%a5n-usa/ar-BBQYaE1?li=BBqxCu3&ocid=iehp

http://www.dagensjuridik.se/2017/09/sverige-i-topp-med-antal-skjutningar-svart-hitta-motsvarighet-i-andra-lander

https://www.expressen.se/nyheter/antalet-granatattacker-okar-kraftigt-experten-extremt/

http://www.gp.se/nyheter/sverige/kraftig-%C3%B6kning-av-granatattacker-1.11630713

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6770148

Fick Pytheas träffa Lucia?

bild norrsken

Titelfrågan till detta inlägg kan te sig befängd: Pytheas levde på 300-talet f.Kr., d.v.s. ett halvt årtusende före det italienska helgonet. Ändå har jag nu fått anledning att ställa frågan och jag ska strax förklara varför.

Pytheas var en grekisk handelsman och upptäcktsresande, som framför allt är känd för att ha gjort en resa genom nordvästra Europa. Under denna resa kom han att kartlägga och beskriva delar av Storbritannien med en för tiden slående precision. Därifrån reste han vidare norrut och efter sex dagars seglats kom han till ett landområde som han benämnde Thule. Exakt var detta Thule låg vet vi inte, men kanske rörde det sig om Shetlandsöarna, Färöarna, Norge eller Sverige. Vissa forskare har till och med föreslagit Island, trots att Island inte var befolkat vid denna tid. I vilket fall som helst gjorde Pytheas upplevelser i Thule honom till den första att beskriva fenomen som midnattssol, norrsken och packis. Thules människor levde i ett bondesamhälle, drack mjölk och producerade en särskild dryck av säd och honung.

Pytheas originaltext finns inte bevarad, utan det vi vet om hans observationer kommer från citat och hänvisningar i andra skrifter.

Att jag nu undrar om Pytheas under sitt besök i Thule fick uppleva något som liknade ett luciafirande beror på ett mail jag fått från en bloggläsare. Läsaren har reagerat på min beskrivning av vår svenska luciatradition och invänder mot att jag kopplar den till det italienska helgonet. Istället, menar han, har traditionen betydligt djupare rötter än så, då Pytheas under sin tid i Thule fick bevittna en form av ceremoni, som på ett flertal punkter liknar dagens luciahögtid. I denna ceremoni, som utfördes när vintermörkret var som djupast, ska kvinnor ska ha klätt sig i vita kläder, haft rödfärgade halmbälten runt midjan och burit fram facklor och ljus.

Detta är nu inget jag har hört talas om förut, men jag kan inte utge mig för att vara expert på Pytheas och även om det knappast har funnits en obruten luciatradition från 300-talet f.Kr. fram till idag, så är bloggläsarens påpekande är intressant. Jag har därför försökt hitta källor som bekräftar att Pytheas verkligen beskrivit en lucia-liknande ceremoni, men jag har inte hittat några. Av denna anledning vill jag nu be bloggens läsare om hjälp: Vet någon var jag kan hitta information om Pytheas observationer från Thule och har någon annan hört talas om den ljusceremoni han ska ha beskrivit?

Jag tar tacksamt emot alla bidrag till kunskap om ämnet. Om du vill hjälpa mig på vägen, så vänligen nyttja kontaktformuläret under ”kontakt”.

Lussekatter

20181123_095022.jpg

Idag besöker tusentals lucior våra hem, skolor, arbetsplatser och torg. Många av dem kommer att bjuda på både skönsång och gyllengula lussekatter. I denna tradition möts Lucia och Lucifer, ljusets drottning och Djävulen själv.

Ordet lussekatt (lusse-katt) finns dokumenterat första gången i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1898. Äldre namn på bakverket är ”dövelskatt”, alltså djävulskatt, vilket bottnar i en föreställning om att Djävulen kunde uppträda i kattskepnad.

Att baka julbröd med speciella former är en månghundraårig tradition i Sverige. Seden att blanda saffran i brödet är dock mer sentida och kan ha kommit från Tyskland, där sägnen sade att Djävulen gav elaka barn stryk, medan snälla barn fick bullar av Jesus. Genom att färga bullarna lysande gula tänkte man sig att den ljusskygge Djävulen kunde hållas borta. Saffran blev en julkrydda i Sverige först mot slutet av 1800-talet och det var då det gulfärgade brödet fick spridning här. När bullarna kom att förknippas med luciafiradet ändrades namnet från dövelskatt till lussekatt. Sannolikt syftar prefixet ”lusse” alltså på lucia (som i ”lussevaka” eller ”lussebrud”), även om vi inte kan utesluta att det härletts från Lucifer.

I Sverige kom saffransbrödet att bakas i särskilda former, vilket gjorde att lussekatten fick ett karakteristiskt utseende. Vanligast är s.k. enkel kuse, där brödet formas som ett S med ihoprullade ändar. I regel sitter ett russin mitt i varje halva. Ibland läggs två sådana S i kors för att bilda en gullvagn eller ett julkors (se bilden ovan). Dessa former kan spåras tillbaka till bronsåldern, då de var vanliga på smycken och i bilder. Ibland bakas lussekatter även i form av tvinnade lindebarn eller runda såkakor.

 

Fotnot:

Bilden visar ett luciafirande Karlskoga 1941. Andra världskriget rasade, men luciatraditionen upprätthölls.

Om du vill veta mer om bakgrunden till vårt luciafirande kan du läsa här.

 

Tryckta källor:

Fredlund, Jane (1981), Stora boken om livet förr, ICA Bokförlag

 

Otryckta källor:

https://www.hembygd.se/korsberga/files/2015/12/julhäftet.pages_.pdf

https://hogtider.wordpress.com/2013/12/01/varfor-heter-det-lussekatter/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lussekatt

Kulturhistoriska personligheter, del 13 : Alfred Nobel

bild nobel

Idag är det 10 december, en dag då svenska flaggor vajar för att hylla några av mänsklighetens främsta prestationer. Här på bloggen väljer jag att uppmärksamma Nobeldagen med ett personporträtt av Alfred Nobel.

Alfred Nobel var en svensk kemist, ingenjör och uppfinnare, som blivit mest känd för att ha uppfunnit dynamiten och instiftat Nobelprisen. Han föddes 21 okt 1833 i Stockholm.  Släkten hade emellertid rötter i Nöbbelöv i Skåne, under namnet Nobelius. Det var farfadern som förkortade familjens efternamn till Nobel.

Alfreds far Immanuel Nobel var själv uppfinnare och kemist. Totalt fick makarna Nobel åtta barn, men bara fyra av dem nådde vuxen ålder. Under Alfreds uppväxt var fadern till stora delar frånvarande för att bygga upp företag i Finland och Ryssland, varför modern Andriette fick klara mycket själv. För att försörja sig och barnen arbetade hon som biträde i en mjölkbutik. När faderns verksamhet började växa flyttade familjen 1842 till Sankt Petersburg i Ryssland och Alfred kom att tillbringa sina ungdomsår där.

Sönerna Nobel fick en gedigen utbildning. Bland annat fick de privatundervisning i historia, språk och filosofi. De fick också möjlighet att förkovra sig i teknik och kemi i faderns verkstad, ett företag som tillverkade ångmaskiner och minor. De äldre bröderna kom att inrikta sig mot mekanik, medan Albert utvecklade ett intresse för kemi. Som 17-åring fick han åka iväg på en två år lång studieresa, under vilken han praktiserade vid laboratorier i Europa och USA. Kunskaperna använde han sedan till att utveckla sprängämnen i faderns fabrik, vilket han gjorde genom att experimentera tillsammans med sina bröder. Dessa experiment kan med ett välvilligt ordval beskrivas som modiga. Exempelvis intresserade de sig för nitroglycerin, ett sprängmedel med nyckfull explosivitet.

När verksamheten började gå sämre tvingades fadern till konkurs. Familjen återvände fattig till Sverige och startade en nitroglycerinfabrik i Heleneborg i Stockholm. Bröderna Nobel fortsatte där att utveckla sina experiment i syfte att göra nitroglycerinet mer stabilt. De verkade aldrig inse hur farligt ämnet var. Vid en olycka i fabriken 1864 sprängdes laboratoriet i luften, vilket orsakade fem personers död. En av de omkomna var Alfreds bror Emil. För faderns del ledde detta till ett sammanbrott som han aldrig återhämtade sig ifrån, men Alfred avskräcktes inte. När Stockholms myndigheter förbjöd nitroglycerintillverkning och stängde fabriken flyttade Alfred ut på en pråm i Mälaren, där han fortsatte experimentera. Han grundade sedan företaget Nitroglycerin AB och köpte en byggnad i Vinterviken att fortsätta verksamheten i. Hans kunskaper om explosiva ämnen efterfrågades runt om i världen och han blev ständigt anlitad till nya uppdrag. Snart kunde han öppna filialer i flera länder och befann sig ofta på resande fot. Det känsliga nitroglycerinet var dock fortfarande farligt och nya olyckor inträffade. Vid ett besök på en av sina fabriker i Krümmel i Tyskland gjorde slumpen att Alfred upptäckte problemets lösning. En dunk nitroglycerin hade läckt och Alfred noterade att jorden sög upp det. Det var en jordart innehållande kiselgur och när han blandade nitroglycerinet med denna fick han en deg som kunde knådas utan explosionsrisk – han hade uppfunnit dynamiten. Inom några års tid ledde detta till att han blev mycket rik. Sprängmedel kunde nu transporteras och hanteras utan större risker, för att användas till att öppna upp gruvschakt, bygga tunnlar och anlägga järnvägar. Dynamiten kom också att nyttjas inom militära sammanhang, vilket inte var helt okomplicerat för Alfred, då han i grunden var en fredsvän. Han menade emellertid att dynamitens sprängkraft skulle avskräcka från krig.

Alfred öppnade allt fler företag världen över och tillbringade mycket av sin tid med att resa runt mellan dessa. Samtidigt fortsatte han att uppfinna. När gasljus orsakade en explosion på en teater i Paris konstruerade han en gasbrännare med högre säkerhet. Han arbetade även med att utveckla tändhattar och framställa krut med låg rökavveckling. Hans utvecklingslust var enorm och han stod under sitt vuxna liv för ungefär en tredjedel av all Sveriges patentering. 1884 blev han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och 1893 utsågs han till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Om Alfreds yrkesliv var produktivt och givande, så var privatlivet desto torftigare. Han hade svårigheter i sociala sammanhang och höll under hela sitt liv viss distans till andra människor. Han har ibland beskrivits som självironisk och elak. Gifte sig gjorde han aldrig och han skrev dikter som till stor del avspeglar ensamhet. Vid ett tillfälle annonserade han efter en sällskapsdam i en österrikisk tidning. Texten löd: ”En mycket rik, högt bildad äldre herre bosatt i Paris, söker en språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna.” Den 32-åriga Bertha Kinsky svarade på annonsen och fick jobbet. Efter en kort tids anställning slutade hon och flyttade hem, men hon och Albert utvecklade en djup vänskap och brevväxlade livet ut. Alfred inledde även ett förhållande med den betydligt yngre blomsterflickan Sofie Hess, som han träffat på en kurort i Wien. Han bjöd henne till Paris, där han köpte henne en våning och spenderade stora summor på kläder och smycken åt henne. Förhållandet tog dock slut när hon inledde en relation med en annan man.

Under den senare delen av sitt liv kom Alfred att ägna sig allt mer åt konst och filosofi. Han hade även ett stort intresse för litteratur och samlade ett mycket stort antal titlar i sitt bibliotek. Dessutom gjorde han själv skönlitterära försök. Bland annat författade det historiska skådespelet Nemesis om en italiensk adelsfamilj på 1500-talet. Han försökte även skriva romaner, men de fullbordades aldrig.

1894 köpte Alfred Bofors och vistades därefter mycket på herrgården Björkborn i Karlskoga. Där lät han bygga ett laboratorium för experiment med sprängämnen, vapen och optiska instrument. 1896 avled han, vid 63 års ålder, i ett slaganfall under en vistelse i sitt hus i San Remo i Italien. Han ligger nu begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

När Alfred Nobel dog var han ägare till 90 företag i ett tjugotal länder och innehavare av över 300 patent. Hans förmögenhet uppgick till den för tiden svindlande summan 33 miljoner kronor. I sitt testamente drog han upp riktlinjerna för det som skulle komma att bli världens mest prestigefyllda vetenskapspriser. En stiftelse skulle grundas för att förvalta hans tillgångar och avkastningen skulle användas till prisutdelning inom fysik, kemi, medicin, litteratur och fredsarbete. Priserna skulle tilldelas de personer vars insatser gjort mest nytta för mänskligheten. En tvist rörande testamentet gjorde att bildandet av denna stiftelse dröjde, men slutligen kom hans önskemål att förverkligas. Sedan 1901 har Nobelstiftelsen varje år delat ut priserna på Alfreds dödsdag 10 december. Den första fredspristagaren var Alfreds tidigare hushållerska Bertha, som blivit en framträdande person inom fredsrörelsen efter att ha arbetat för Röda korset under rysk-turkiska kriget och skrivit boken Ned med vapnen.

Om Alfred Nobels liv kan man säga att det kretsade kring experiment och uppfinningar. Han var också ofattbart produktiv som företagsledare och flera av hans företag lever ännu kvar i någon form. Han har gett oss en av våra mest uppmärksammade högtidsdagar, då vi 10 december varje år hyllar vetenskapens främsta framsteg. Detta datum är nu utmärkt som Nobeldagen i svenska kalendrar och allmän flaggdag i Sverige. Grundämnet nobelium med atomnummer 102 är uppkallat efter honom och han har gett namn åt parker, torg och gator i flera länder. Han har också avbildats på svenska frimärken och hans omfattande skönlitterära boksamling finns bevarad i Svenska Akademiens Nobelbibliotek.

 

Tryckta källor:

Abukhanfusa, Kerstin (red. 2001), Spåren efter Nobel, AB CO Ekblad & Co

Gissy, Peter (2004), Berömda svenskar i historien, Bonnier Carlsen

 

Otryckta källor:

https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/09/affarsmannen-uppfinnaren-och-fredsvannen-alfred-nobel

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alfred_Nobel

En utomståendes perspektiv på kulturskillnader i Sverige

Tidskriften Kvartal publicerar idag en intervju med den amerikanske professorn Mark Weiner, som blivit känd som något av en världsauktoritet på hur klankulturer fungerar. För närvarande befinner han sig i Sverige som gästforskare, bland annat i syfte att studera mötet mellan svensk sjukvård och invandrade folkgrupper. Hans forskningsmetodik är spännande, då den bygger på direkta observationer av faktiska förhållanden. Exempelvis följer han med ambulanssjukvårdare till områden med hög andel utlandsfödda. I Kvartal delar han med sig av sina erfarenheter från dessa uppdrag och han gör det med en rakhet och skärpa som den svenska debatten sällan släpper fram.

I intervjun uttrycker Weiner att Sverige har gått igenom en demografisk revolution och att detta fått förödande konsekvenser för ambulanssjukvårdens möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det är inte ovanligt att ambulanser måste invänta poliseskort innan de åker in i ett utsatt område, vilket gör att värdefull tid går till spillo och att ambulanspersonalens legitimitet urholkas. Beteendet med stenkastning mot ambulanser, konstaterar han, verkar ha sin grund i en kulturell spill over-effekt som bottnar i negativa attityder mot myndigheter i allmänhet. Han gör också jämförelser med USA, där organiserat våld mot ambulanssjukvårdare i princip inte förekommer och diskuterar om polisiära skillnader kan ha betydelse. Ur ett amerikanskt perspektiv är det, menar Weiner, slående hur få poliser som syns i områden som Rinkeby, Rosengård och nordöstra Göteborg.

Weiner beskriver också andra problem som uppstår i mötet mellan svensk sjukvård och invånare från länder där samhället baseras på klanlogik. Ofta saknas förståelse för att ambulanssjukvårdarna är kvalificerad personal som kan starta livräddande insatser på plats, vilket gör att ilska uppstår när ambulansen inte omedelbart ger sig iväg till sjukhuset. Det är också vanligt att ambulanssjukvårdarna möts av ett mycket stort antal anhöriga – ibland ett par dussin – som vill hjälpa till på ett sätt som distraherar, skapar trängsel och stör ambulanspersonalens arbete. Det förekommer även att familjens överhuvud vill föra talan åt patienten, vilket försvårar diagnossättning och gör att patientens autonomi åsidosätts.

Observationer som Weiners är viktiga för att vi ska kunna förstå och adressera mångkulturens problem. Frågan är bara om hans forskning kommer att ges någon större uppmärksamhet i den svenska samhällsdebatten.

– Något som förvånar mig är den utbredda oviljan hos många svenska intellektuella att diskutera sociala och kulturella skillnader mellan olika grupper. Det verkar närmast vara ett tabu, konstaterar Weiner.

 

Läs mer:

https://kvartal.se/artiklar/att-diskutera-kulturskillnader-tycks-vara-tabu-i-Sverige/

Projekt Allmogen

20180609_141603

För en tid sedan blev jag kontaktad av en uppmärksam bloggläsare, som påtalade likheter mellan Kulturminnet och Projekt Allmogen. Han hade alldeles rätt och jag vill därför passa på att skicka ett tack till den påpasslige uppgiftslämnaren. Jag misstänker att många som läser Kulturminnet också följer Allmogen, men om det nu finns läsare som ännu inte har hittat till båda, så vill jag starkt rekommendera en upptäcktsfärd bland Allmogens samlade material.

Projekt Allmogen är en kulturförening som bedriver oberoende och ideell folkbildning om svensk historia, med fokus på den gamla bondekulturen och svenska traditioner. Till föreningens främsta syften hör att levandegöra tidigare generationers livsverk, att öka intresset för vårt kulturarv och att tillvarata medlemmarnas idéer i kultur- och hembygdsfrågor. Om söndagarna skickas ett nyhetsbrev ut till alla som väljer att prenumerera och den som vill kan stötta föreningen genom att bli medlem. På föreningens webbsite finns kulturhistoriskt värdefulla texter, som grundaren digitaliserat. Där finns även en blogg, som publicerar artiklar och krönikor med kulturrelaterat innehåll.

Avseende inriktning och syfte får man säga att Allmogen ligger Kulturminnet nära, men medan Kulturminnet ofta håller sig på ett överskådligt plan går Allmogen lite mer på djupet. Allmogens texter är vilsamma att läsa, resonerande och har en bildad ton. Både historiska företeelser och aktuella kulturfrågor uppmärksammas och diskuteras, men tyngdpunkten ligger på det förflutna.

Projekt Allmogens grundare Daniel Sjöberg förtjänar all respekt för sitt arbete. Han har vid flera tillfällen fått rycka ut och korrigera reportage i etablerad media när vårt kulturarv och vår historia skrivits om och vinklats i politiska syften. Därmed har han valt att kämpa i motvind och gå emot rådande samhällstrender, vilket i nutidens Sverige är att göra sig till måltavla för hån. En sådan insats kräver mod och integritet.

Jag hoppas att Projekt Allmogen ska växa, blomstra och belönas med den uppmärksamhet initiativet förtjänar. När svensk kultur utsätts för politisk försummelse och massmedialt spe blir enskilda individers kulturbevarande insatser desto viktigare.

 

Fotnot:

Jag har gett Allmogen tillåtelse att återanvända allt material på Kulturminnet, varför vissa inlägg återpubliceras där.

 

Läs mer:

https://allmogen.org/

Gästskribent Daniel Larsson: Om Fädernas gudasaga av Viktor Rydberg

”Hör de djupa ljud från Nordens
barndomsdagars Baldershage,
kämpeluren, Heimdalshornet,
silverharpans klang hos Brage!
Hör, det är den vaggsång, nornan
fordom kvad för folkets öra
och ett nordiskt barnahjärta
ännu glädes av att höra!”

 

Fädernas Gudasaga

Viktor Rydberg (1828-1895) ägnade tio år åt efterforskningar av asatron innan han skrev Fädernas Gudasaga och 1887 gavs första upplagan ut. Jag har läst upplaga fem från 1926 med illustrationer av John Bauer. Viktor Rydberg skriver själv i förordet:

För första gången överlämnas härmed i den svenska ungdomens händer vår folkstams myter som ett sammanhängande helt. En närmare undersökning har visat, att de bildat en fortlöpande saga, vari varje myt, även om den i sin uppkomst var fristående, blivit införlivad som länk i en kedja, vilken börjar med världens, gudarnes och människoslägtets upphov och ändar med Ragnarök och världsförnyelsen.

Just detta, att Rydberg sammanlänkar myterna och sätter allt i en kontext, ett större sammanhang, tycker jag är den största styrkan med boken. Till exempel orsakar Loke Balders död och spelar en avgörande roll för upptakten till Ragnarök. Mot bakgrund av detta är det intressant att veta varför Loke, som är avkomman till två jättar, överhuvudtaget bor i Asgård istället för att vara kvar hos jättarna i Jotunheim. Anledningen är att han kom till asarna som en del av utbytet mellan världarna under urtidens fridsålder, för att säkra fred och stabilitet.

Vill man lära sig om enstaka myter som exempelvis Tors brudfärd, hur Fenrisulven binds med Gleipner och tar Tyrs högerhand som pant eller hur Freja får sitt smycke Brisingamen så finns många källor och böcker att läsa. Fädernas gudasaga berättar självfallet också om allt detta, men innan dess får man lära sig om världsskapelsen, hur både ädla och hemska släkten härstammar från Ymer, om vanernas och asarnas olika uppgifter och mycket annat.

Boken är alltså en populärversion av asatron och har enligt mig ett väldigt fint ålderdomligt språk som ändock är lättläst. Förkunskaper om nordisk mytologi är inte nödvändiga men underlättar förståelsen då det är väldigt många urtidsväsen, världar, namn och annat att som avhandlas i en rask följd. Till hjälp finns i slutet av boken en mytologisk namnförteckning. Att så många olika karaktärer och deras handlingar beskrivs, till skillnad från en vanlig roman med en huvudperson och ett antal återkommande bipersoner, gör att det krävs en hel del koncentration för att tillgodose sig boken.

Inom nordisk mytologi finns olika källor som inte alltid är samstämmiga, olika namn kan misstänkas att egentligen syfta på samma person och olika tolkningar görs. Viktor Rydberg verkar ha sammanblandat Angerboda och Gullveig, alternativt tolkat det som att det är samma person. En del forskare har för övrigt föreslagit att Gullveig är Freja. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Gullveig_(nordisk_mytologi)) Vad som är rätt och fel är svårt att fastslå med säkerhet. Oavsett vilket så är denna bok en fantastisk genomgång av våra förfäders tro och rekommenderas till alla med historieintresse.

Daniel Larsson är trebarnsfar, ingenjör och försvarsanställd. Genom sitt intresse för politik och ekonomi har han ett stort samhällsengagemang och är övertygad om att vi behöver lära av vår historia för att utvecklas. Hans favoritordspråk är: ”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.”

Ordspråk och talesätt, del 3: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

bild himmel2

Ibland lyckas någon formulera sig så slagfärdigt att ett citat får spridning och börjar användas som ordspråk. I de allra flesta fall vet vi inte vem som är upphovsman till de ordspråk och talesätt vi använder, men undantag finns. Ett av våra mest välbekanta ordspråk kommer från Esaias Tegnér (1782-1846) och är hämtat ur ett tal han skrev till en magisterpromotion 1820. Det han så träffande uttryckte var att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Esaias Tegnér är kanske mest känd som skald, men han var också biskop och en av sin tids mest inflytelserika svenska kulturpersonligheter. Till hans främsta tillgångar hörde en sällsynt formuleringskonst och från 1819 var han ledamot av Svenska Akademien.

Vad Esaias Tegnér ville säga med sitt bevingade citat var att den som tänkt färdigt och kommit till en välgrundad slutsats också bör kunna klä den i ord. Därav följer att ett otydligt uttryckssätt ofta röjer okunskap och bristande tankeunderlag. Vi bör därför vara måna om att arbeta så noggrant med våra tankegångar att de kan formuleras med klarhet.

 

Ur epilogen till magisterpromotionen 1820

 

Ty detta är det härliga hos mänskan
att hon kan fatta tingens inre väsen,
ej vad de synas, men vad de betyda;
och verkligheten, vart vårt öga ser,
den är symbolen endast av ett högre.

/…/

Det lösa vacklandet, den blinda lättron,
är dagens kräfta uti unga sinnen;
hon fräter tanken bort ur hjärnans kamrar,
och mod och styrka ur det fria bröst.

/…/

Helt visst i tankens stilla världshav än
där ligga många obekanta öar,
och mången stjärna speglas där kanske
ej hittills upptäckt utav forskarns öga.

/…/

Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Den sanna vishet liknar diamanten,
en stelnad droppe utav himlaljuset;
ju renare, ju mera värd han skattas,
ju mera lyser dagen ock igenom.

/…/

Allt snillrikt träffar som en blixt: det är
ett ögonblickets barn, men ögonblicket
utav dess verkan går igenom sekler.

/…/

Så leve ljuset! Sprides det av eder
i fosterbygden, i det kära landet
där barndomsvänner bo, och fädren vila.
Frid över deras stoft! Ett minnets land,
en stor stamtavla är det höga Norden.
Vart helst vi blicka står en hågkomst för oss.
I hjältars aska gro de svenska skogar,
om äventyr från fordom sjunger vågen,
och Nordens himmel skrives full var kväll
med gyllne runor om de store döde.

 

 

Läs mer:

https://sv.wikisource.org/wiki/Epilog_vid_magisterpromotionen_i_Lund_1820

https://sv.wikiquote.org/wiki/Svenska_ordspr%C3%A5k

Ska staten stå för kulturen?

bild teater

För några dagar sdan beslutade Moderata Ungdomsförbundet (MUF) att verka för att den statliga finansieringen av kultur ska avvecklas. Så vitt jag kunnat förstå motiverar MUF detta med att pengarna skulle kunna användas bättre inom kärnverksamheter som polis, sjukvård och försvar.

Jag håller med MUF om att statens bidrag till kultur bör minskas kraftigt och att pengarna sannolikt gör mer nytta på annat håll, men mitt främsta skäl till denna uppfattning är annorlunda: Kulturen behöver frigöras ur den politiska styrningens grepp.

I Sverige delar staten ut 16 miljarder årligen till kultur, medier, trossamfund och fritid. Till detta kommer kommunernas kulturbidrag. Vi pratar alltså om mångmiljardbelopp – ofantliga summor, som ligger i den politiska maktens händer och styrs åt det håll politikerna vill. För Sveriges del har det inneburit att hela kulturscenen handlar om feminism, intersektionalitet, mångkulturfrågor och HBTQ. Några motröster får inte komma till tals. Skattebetalarnas pengar används till att åsiktslikrikta skattebetalarna.

Under Alice Bah Kuhnke har politiseringen av kulturlivet nått nya höjder. Kulturen har blivit politikernas redskap att uppfostra folket och de kulturproducenter som inte jamar med ställs utan finansiering (Läs gärna mer här, här och här). Kulturarbetarna tvingas till åsiktsprostitution för att överleva och kulturen förvandlas till ett ensidigt uttryck av värdegrundssanktionerad propaganda. Det svenska kulturlivet är idag enkelspårigt och utan dynamik. Vi får helt enkelt den kultur staten vill betala för och inte vad kulturkonsumenterna väljer. Kvaliteten blir därmed vad jag skulle vilja kalla kommunistisk.

Det finns kulturverksamheter som har sådan betydelse för befolkningen att det är rimligt att de tillgängliggörs via skattemedel. Dit hör bibliotek, studieförbund och kulturskolor. Jag menar dessutom att det finns institutioner av sådant kulturhistoriskt värde att staten bör bidra till finansieringen, exempelvis Kungliga Operan, Kungliga Dramatiska Teatern och verksamheten vid flera av våra fina konserthus. Det är emellertid min bestämda uppfattning att staten inte bör lägga sig i innehållet i den verksamhet som presenteras vid dessa institutioner och framför allt inte villkora ersättningen med politiska direktiv. När varenda uppsättning på varenda småstadsteater måste vinkla sin verksamhet och vartenda litet förlag är i behov av villkorade medel för att stå sig i konkurrensen har det gått för långt – då är den fria kulturen död och kulturarbetarna har förvandlats till politiska marionetter.

Jag vill att statens pengaflöde till kulturen ska krympas för att jag bryr mig om kulturen. Det kan tyckas motsägelsefullt, men i det läget har vi hamnat.

 

Läs mer:

https://www.svt.se/kultur/muf-vill-avskaffa-public-service