Kulturhistoriska personligheter, del 16: Axel Oxenstierna

bild oxenstierna

Axel Oxenstierna (1583-1654) är en av Sveriges mest betydelsefulla statsmän genom tiderna. Han var medlem i det svenska riksrådet och 1612 utsågs han till rikskansler. Som sådan utövade han ett betydande inflytande på kung Gustav II Adolfs styre. I praktiken fungerade han sedan som landets regent under drottning Kristinas förmyndarregering. Under många år utgjorde han således navet i svensk politik. Mest känd är han för att ha genomfört omfattande reformer av landets förvaltning och han betraktas som grundare av svenskt ämbetsmannaväsende.

Namnet Oxenstierna har sin upprinnelse i det tyska Ochsenstirn (av Ochsen, oxe och Stirn, panna). Detta försvenskades till Oxenstierna, som ju får sägas låta bättre än oxpanna. Släkten Oxenstierna hade haft en dominerande roll i svensk politik sedan 1400-talet och Axel föddes således in i en mäktig familj. Han såg dagens ljus 16 juni 1583 på Fånö gods i Uppland och gavs det fullständiga namnet Axel Gustafsson Oxenstierna. Fadern var riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och modern den högadliga Barbro Axelsdotter Bielke.

Axel Oxenstierna växte upp på godset Fiholm vid Mälaren och fick en privilegierad uppfostran. 1599 skickades han tillsammans med sina bröder till tidens förnämsta högskolor i Tyskland. Han kom att vara bosatt i Rostock, Wittenberg och Jena, där han bland annat studerade teologi, latin, statsvetenskap, retorik och filosofi. Av allt att döma var han en flitig student; hans läslistor från denna tid är minst sagt imponerande.

Vid Oxenstiernas hemkomst till Sverige 1603 hade hertig Karl etablerat sig som Karl IX och Oxenstierna fick tjänst som kammarjunkare vid hans hov. Han kom därefter att göra en anmärkningsvärd karriär inom det svenska maktskiktet. 1606 fick han ansvar för en beskickning till Mecklenburg. Sina diplomatiska uppdrag skötte han väl och han togs in i riksrådet 1608. Samma år gifte han sig med Anna Åkesdotter Bååt, som han förblev gift med fram till hennes död 1649. Tillsammans fick makarna 12 barn, varav sju dog före fem års ålder.

År 1609 drabbades Karl IX av ett slaganfall, som varaktigt nedsatte hans hälsa. Två år senare avled han. Sonen Gustav II Adolf var då bara 17 år och skulle enligt lagen inte bli myndig att bära kronan förrän vid 24 års ålder. Genom Karl IX:s testamente blev Oxenstierna medlem av Gustav Adolfs förmyndarregering. Oxenstierna och övriga rådsherrar såg emellertid chansen att få till ett annat styre. I slutet av 1611 samlades en riksdag i Nyköping, där råd och riksdag beslöt att ge Gustav Adolf status som myndig kung i utbyte mot ett privilegiebrev för adeln och en kungaförsäkran med ett stort antal begränsningar. Kungens makt kringskars och mer makt lades i händerna på adeln. Adeln fick ensamrätt till alla högre ämbeten och befattningarna försågs med fasta löner. Inga lagar skulle utfärdas utan rådets och riksdagens samtycke, vilket innebar att kungamakten för första gången bands av ett konstitutionellt regelverk. Denna kungaförsäkran har därför kallats Sveriges första författning.

1612 tillträdde Oxenstierna som rikskansler, vilket han förblev till sin död. Han blev därmed nummer fyra i ordningen av fem riksämbetsmän som stod kungen nära, men skulle med tiden ges en mer framträdande roll. I praktiken blev han den som skötte stora delar av rikets styre.

Vid denna tid befann sig Sverige i ett prekärt läge. Landet låg i krig med Danmark, Ryssland och Polen. I Tyskland  puttrade det missnöje som senare skulle komma att ta sig uttryck i det trettioåriga kriget. Oxenstierna formulerade detta med de berömda orden ”alla våra grannar är våra fiender”. Ett av hans första uppdrag blev därför att försöka bringa fred. Han reste till Knäred för att förhandla med danskarna och lyckades genom en dryg betalning (till och med kungens privata bordssilver fick offras) rädda den betydelsefulla Älvsborgs fästning från att hamna i danska händer. Han förhandlade även fram stillestånd med Polen. Senare bidrog han med rådgivning i de förhandlingar med Ryssland som ledde till freden i Stolbova 1617. Fredsavtalet var mycket förmånligt för svensk del: Sverige blev en sammanhängande enhet med Finland, Ingermanland och Estland. Vid kungens kröning i Uppsala domkyrka 1617 dubbades Oxenstierna till riddare som tack för sina insatser.

Oxenstierna fungerade som Gustav Adolfs närmaste man och kom att bli något av en balanserande motkraft mot dennes impulsiva temperament. De arbetade båda för att göra Sverige till en stormakt, men tidens offensiva utrikespolitik var ett uttryck för Gustav Adolfs uppfattningar snarare än Oxenstiernas. Oxenstiernas intressen riktade sig mer mot landets inre angelägenheter och han förespråkade ofta försiktiga mått. Han citerade gärna sin favoritförfattare Tacitus med orden ”makt tryggas bättre med försiktiga rådslut än med skarpa”. Genom Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas samarbete förenades fantasi och visioner med eftertänksamhet och klokhet. Det var en lyckosam kombination. 1600-talets första hälft kom att karakteriseras av en välbehövlig organisation och uppryckning av det svenska riket.

Oxenstierna såg till att raskt röja upp i den oreda medeltiden lämnat efter sig. Han byggde upp en effektiv förvaltning som utgick från Stockholm, oavsett var regenten befann sig. Stockholm blev därmed en verklig huvudstad. Staden försågs även med en hovrätt och infrastrukturen utvecklades. Flera byggnader från denna tid finns ännu bevarade, som Riddarhuset, Axel Oxenstiernas palats, Wrangelska palatset och Bondeska palatset. Ute i landet grundades ett flertal nya städer, inte minst Göteborg, Umeå, Luleå, Sundsvall och Norrtälje.

Av stor betydelse för landets organisation fick länsindelningen, som än idag lever kvar i Sverige och Finland. Varje län styrdes av en landshövding, som blev ansvarig för skatteindrivningen. Oxenstierna ålade prästerna att föra register över befolkningen och inledde därmed vår folkbokföring. Utöver detta skapade han en samlad statlig administration och grundade ämbetsverk för skötseln av handel, flotta, bergverk och finanser. Han grundade även ett tullväsende och lantmäterikontor. Ansvarsfördelningen blev tydlig, men byggde samtidigt på samarbete. Oxenstierna formulerade normer för ämbetsmännens arbete, där han stipulerade att ämbetsverken ”skola räcka varandra handen” och att varje ämbetsman skulle verka med rikets bästa för ögonen.

För att kunna förse den statliga administrationen med kunnigt folk genomförde Oxenstierna under 1620-talet ett stort antal reformer inom utbildningsväsendet. Gymnasieskolor grundades runt om i landet. Uppsala universitet växte och kom att rymma över 1000 studenter. Universitetet började bedriva undervisning i nya vetenskaper och värdefulla skrifter fördes som krigsbyten till universitetsbiblioteket. Sveriges andra universitet grundades i Dorpat i Estland och det tredje i Åbo i Finland. Samtidigt öppnade Oxenstierna upp för ett meritokratiskt tänkande, där begåvade ungdomar från obemedlade hem kunde beredas studieplats och göra karriär. Oxenstierna genomförde själv den första doktorspromotionen i Sveriges historia, då han i samband med kungens kröning 1617 gjorde ärkebiskop Petrus Kenicius till teologie doktor.

Fredstiden blev kortvarig för Sveriges del. I Polen satt Gustav Adolfs kusin Sigismund på tronen och längtade efter att erövra den svenska kronan. Hotet blev tillslut så påtagligt, förolämpningarna i Sigismunds brev så många och frestelsen att utvidga det svenska territoriet så stor att Gustav Adolf valde att anfalla. Den unge kungen ville gärna befinna sig nära fronten och även Oxenstierna tvingades därför ut på långa utlandsvistelser. Han bar ett stort ansvar för truppernas försörjning och förlänades stora landområden som belöning för sitt arbete. Sveriges armé kom vid denna tid att bli Europas mest välutrustade och drillade.

1618 utbröt det trettioåriga kriget, som egentligen var en serie krig mellan ett flertal parter. Gustav Adolf skrev till Oxenstierna: ”Så är sakerna så vittkomme, att alle de krigen uti Europa föres, äro blandade uti varann och vordne till ett”. 1629 beslutade Sverige formellt att gå in i kriget. Varför är en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk historia och i vilken grad Oxenstierna haft inflytande över beslutet är oklart. Sannolikt var ett av de främsta skälen att Gustav Adolf betraktade kriget som ett sätt att åstadkomma en protestantisk front mot katolicismen och drömde om att skapa ett protestantiskt statsförbund med sig själv som överhuvud. Oxenstierna assisterade kungen under kriget, vilket gjorde att han 1626-1636 kom att vistas utomlands under en oavbruten period. Främst skötte han diplomatiska förhandlingar och administrationen över nyerövrade områden.

Till en början var kriget framgångsrikt för Sverige. 7 sept 1631 möttes svenska och katolska härar vid Breitenfeld nära Leipzig. Det blev en svensk seger, som ibland har kallats den största i svensk historia. Där kunde kriget ha tagit slut, men så blev det inte. Den svenska hären fortsatte söderut, sopade undan spanska besättningar och intog snart halva Tyskland. Men lyckan vände. Slaget vid Lützen 1632 blev en dyrköpt seger och Gustav Adolf stupade. Oxenstierna ska många år senare ha sagt till drottning Kristina att natten efter dödsbudet var hans första sömnlösa natt.

Efter kungens död blev Oxenstierna i praktiken regent, eftersom Gustav Adolfs arvtagare, dottern Kristina, endast var sex år gammal. Rikskanslern kavlade upp ärmarna.  Han satt kvar i sitt kansli i Tyskland, men förklarade i utförliga brev hur försvaret skulle organiseras, hur rikets finanser skulle skötas och hur handeln skulle regleras. Hans idéer accepterades av riksråden som den döde kungens vilja, eftersom Oxenstierna var den som stått kungen närmast. Till riksdagen 1634 skickade Oxenstierna en färdig regeringsform, som han påstod var godkänd av Gustav Adolf, även om denne inte fått tillfälle att signera den. Denna nya regeringsform antogs av riksdagen och har gett efterverkningar än idag. Statens förvaltning fick större befogenheter och blev i högre grad avskild från kungamakten. Att Gustav Adolf själv skulle ha önskat detta är tveksamt och regeringsformen bär tydliga spår av Oxenstiernas diktamen.

Ett antal krigiska år under förmyndarstyre följde, även om Oxenstierna efter kungens död arbetade för Sveriges utträde ur det trettioåriga kriget. Krigsskatterna minskade och utskrivningarna av soldater skars ner. Ett slag vid Nördlingen 1634 ledde till stora förluster. Sedan löpte stilleståndsavtalet med Polen ut och i det nya avtalet fick Sverige avträda Preussen.

Sverige var nu ett trött land, där allt fler klagade över krigens ständiga belastning. 1636 reste Oxenstierna hem till Sverige för att fokusera på rikets inre styre. Det var då första gången han fick se sin hustru på tio år. Han fortsatte leda förmyndarregeringen och tog ett fastare grepp om riket. Vägnätet byggdes ut ordentligt och utmed vägarna upprättades gästgiverier. 1636 lät han inrätta det svenska postverket. Han fungerade även som drottning Kristinas lärare i statsvetenskap och politik.

1640-talet var ljusare för svensk del, men inte fritt från krig. 1643 startades ett nytt krig mot Danmark, denna gång på Oxenstiernas inrådan. Svenskarna behärskade vid den här tiden Östersjön, men danskarna satte lås på Öresund, vilket hämmade både transporter och handel. I den efterföljande freden i Brömsebro fick Danmark avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel. Halland skulle få tillhöra Sverige i 30 år. Svenska örlogsfartyg fick fri passage genom Öresund och vissa handelsfartyg skulle få passera tullfritt. Detta var en stor seger för Sverige. Oxenstierna hyllades och drottningen upphöjde honom till greve av Södra Möre.

1644 fyllde Kristina 18 år och blev myndig, vilket ledde till att Oxenstiernas befogenheter minskade. Kristina beundrade Oxenstierna, men såg honom samtidigt som en konkurrent och ville begränsa hans mandat. Hon försökte på olika sätt åsidosätta kanslern, vilket ledde till ett maktspel dem emellan. Successivt minskade släkten Oxenstiernas inflytande, men utvecklingen av Sverige fortsatte under Kristinas ledning. Framför allt lade hon tonvikt vid vetenskap och kultur. Böcker trycktes som aldrig förr och 1645 började Sveriges första nyhetstidning, Ordinarie Post Tijender, utkomma. Den finns fortfarande kvar under det moderniserade namnet Post- och inrikes Tidningar.

Kriget rasade dock i flera år till. Först 1648 nåddes en fredsuppgörelse och det trettioåriga kriget fick ett slut. När den Westfaliska freden slöts vann Sverige stora landområden och Europas karta ritades om för ett par hundra år framåt. Sverige blev ett av Europas mäktigaste riken: stormaktstiden närmade sig sin höjdpunkt. Samtidigt var landet fattigt och glest befolkat. 90% av befolkningen var bönder. Krigen hade skapat många änkor, marginalerna var små och missväxt ledde till svält. Pesten härjade i omgångar. Sverige var således en stormakt som balanserade på ostadiga ben.

Oxenstierna belönades rikligt för sina insatser för landet och blev med tiden en förmögen man. Familjen Oxenstierna kom tillslut att äga närmare tusen hemman i Sverige och Finland och dessutom stora gods i Baltikum. Oxenstierna lade sig till med ett pampigt levnadssätt, som imponerade på samtidens potentater. Inte minst lät han bygga det praktfulla slottet Tidö i Västmanland. Samtidigt behöll han många enkla vanor och hans bevarade brev vittnar sällan om några utsvävningar. Han steg upp klockan fyra varje morgon och var måttfull i konsumtionen av mat och dryck. Kärnan i hans tillvaro var arbetet; det fåtal tillfällen då han drog sig undan för vila var när han plågades av gikt. Även religionen spelade en stor roll i hans liv; många av hans brev ger uttryck för en personlig tro och gudsfruktan.

Vid Kristinas kröning 1650 bar Oxenstierna guldäpplet. Han var då en åldrad man. Kort därefter började Kristina uttrycka att hon ville abdikera, en önskan hon sedan framförde vid flera tillfällen. Oxenstierna motsatte sig hennes planer och försökte övertala henne att tänka om. När abdikationsakten väl genomfördes 1654 vägrade han att närvara. Två månader efter Kristinas tronavträde avled han. Han begravdes i Jäders kyrka, nära Fiholm, som han låtit iordningställa som gravkyrka. På posten som rikskansler efterträddes han av sonen Erik Axelsson Oxenstierna, men denne avled ett par år senare. Släkten Oxenstiernas tid vid makten var därmed slut.

Axel Oxenstierna levde under en turbulent tid, som han på många sätt kom att inverka på. För att sammanfatta hans gärningar kan man säga att han var Sveriges ledande man under fyra decennier. Ingen annan svensk har utövat så mycket makt under så lång tid. Hans betydelse för den svenska statens utveckling under 1600-talet var enorm. Det finns heller ingen svensk som kan sägas ha haft ett större inflytande på europeisk politik. Han var en skicklig strateg och formade en sällsynt konstruktiv maktutövning. Under hans ledning utvecklades den svenska förvaltningen i den riktning som sedan blev vägledande och spåren av hans arbete går att avläsa i den svenska statsapparatens struktur än idag. 1611 års kungaförsäkran, 1617 års riksdagsordning och 1634 års regeringsform var samtliga hans verk.

Axel Oxenstiernas betydelse för Sverige har uppmärksammats på flera sätt. Hans födelsedag 16 juni har gjorts till Axels namnsdag. Han är också den första icke kungliga svensk att präglas på ett mynt. I samband med Postverkets 300-årsjubileum 1936 blev han den första icke kungliga svensk att avbildas på ett frimärke. Litteraturen om honom är omfattande.

 

Citat om Axel Oxenstierna

Kardinal Mazarin: Han är en outsinlig källa av väl uttänkta råd och om alla Europas ministrar befunne sig på samma skepp, borde styret överlämnas åt den svenske rikskanslern.

Gustav II Adolf: Det vore att önska att flere funnes, som med samma beskedenhet, trohet och vett saken hanterade; tvivelsfritt vore det, att riksens tjänst och allas vår välfärd då säkrare stode.

Drottning Kristina: Han var en man av stor lärdom, som i sin ungdom bedrivit omfattande studier. Han fortsatte alltjämt att studera, även när han hade de viktigaste förrättningar för händer. Han ägde stor duglighet och djup kunskap om denna världens angelägenheter. Han kände styrkan och svagheten hos alla länder i Europa. Han ägde vishet, utomordentlig försiktighet, en vittomfattande förmåga och mycken storsinthet. Han var outtröttlig och ägde i arbetet en ihärdighet och en flit utan like. Däri fann han sitt enda nöje och sin enda sysselsättning, och när han tog någon vila, så bestodo hans förströelser likväl av nyttiga sysslor.

 

 

Tryckta källor:

Göransson, Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Wetterberg, Gunnar (2013), Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen, Atlantis

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/tema-stormaktstid-den-maktige-oxenstierna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Oxenstierna

Midsommarfirandet i bondesamhället

bild midsommar

Här på bloggen har jag redan tidigare uppmärksammat midsommarfirandets långa historia och hur traditionerna knutna till festen har förändrats genom tiderna. Vissa seder har med seklernas gång bleknat bort, medan andra levt kvar och kompletterats med nya. Om det forntida midsommarfirandet vet vi inte mycket – det skymtar fram i detaljfattiga källor som nedtecknats under medeltiden. Enligt dessa verkar den fornnordiska midsommartraditionen ha inneburit öldrickande, som kanske utförts under rituella former, men mer går inte att utläsa. Om firandet i det svenska bondesamhället vet vi däremot desto mer. Dagens bloggtext skildrar några av de sedvänjor som utmärkt midsommar i den svenska allmogen fram till 1800-talets slut.

I det gamla bondesamhället var midsommar en traditionstyngd högtid. Midsommarnatten ansågs – liksom andra brytningstider kopplade till årstidernas växlingar – ha magiska krafter. Förunderliga saker kunde inträffa och det var en gynnsam tid för utövande av spådomskonst. Midsommar betraktades som kärlekens högtid och det var därför särskilt vanligt med kärleksspådomar. Genom att plocka blommor under tystnad för att sedan sova med dem under huvudkudden kunde man få veta vem man skulle gifta sig med. Ett annat sätt att få vetskap om sin tillkommande var att äta något salt, för att sedan gå till sängs utan att dricka. Den blivande maken eller makan skulle då uppenbara sig i drömmen för att erbjuda dryck. Dryckens kvalitet kunde avslöja om äktenskapet skulle bli rikt eller fattigt.

Ett annat uttryck för midsommartidens magi var att läkeväxter som insamlades vid denna tid betraktades som ovanligt kraftfulla. Även midsommardaggen kunde insamlas för att bota sjukdomar och den som gick ut barfota i daggen skulle hålla sig frisk under året. Midsommardagg i mjölet ansågs ge ett bättre bröd. Man kunde också spara sin midsommarkrans och lägga den i julbadet för att få behålla hälsan under vintern. I delar av landet var det en folklig midsommarsed att färdas till en källa för att dricka vatten; vattnet ansågs få hälsobringande egenskaper till följd av midsommartidens krafter.

I bondesamhället inföll midsommar mellan vårarbetets slut och slåttern. Midsommarafton kom därmed att utgöra en betydelsefull symbolisk gräns: tiden före midsommar präglades av ett givande till jorden, medan tiden därefter var till för att skörda det jorden gav tillbaka. Detta firades med att maja åkrarna, det vill säga att dekorera dem med grönskande kvistar. Likaså kunde man lövsmycka sitt hem, både inomhus och utomhus. Det var vanligt att ställa lövruskor vid dörren. Golven skulle skuras, för att sedan strös med löv som luktade gott. Löv användes även till att dekorera festplatser, liksom de vagnar och båtar som förde folket dit. Ibland byggdes hela lövsalar. Hur viktig lövsmyckningen var kan vi förstå genom ett protokoll från en sockenstämma i Kumla 1766. I protokollet finns nedtecknat att en bonde begärde att få slippa löva kyrkan om midsommardagen, då det var ont om löv. Församlingen svarade att hans begäran inte kunde beviljas, ”efter det varit ett urminnes bruk”.

I modern tid lever lövsmyckningen främst kvar genom klädningen av midsommarstången. Troligen kom traditionen med midsommarstång till Sverige från 20180609_141614Tyskland under medeltiden. Dess form och storlek har varierat och än idag lever lokala skillnader kvar. Midsommarstången kom med tiden att bli firandets medelpunkt; den restes under festliga former för att sedan vara centrum för ringlekar och långdans. Ibland ägde dansen istället rum på någon annan lämplig yta, exempelvis i en loge eller en vägkorsning. Den lek som idag betraktas som mest karakteristisk för midsommarfirandet, ”Små grodorna”, fanns emellertid inte. Den uppkom först på 1900-talet.

Att tända midsommarbål är förmodligen ett av midsommarfirandets äldsta inslag. Seden beskrevs av Olaus Magnus i boken Historia om de nordiska folken år 1555, men löper sannolikt längre tid tillbaka. I Danmark och Norge firas än idag Sankt Hansafton 23 juni med att tända bål. Berättelser om svenska midsommareldar finns fram till sent 1800-tal, men seden verkar därefter ha dött ut.

Vilken mat som hört midsommar till har varierat i olika delar av landet. Standardmenyn har också skiftat över tid. Lutfisk och fläsk har ofta tjänat till att ge midsommarmåltiden en festlig prägel. Vitgröt och filbunke var annan typisk kalasmat. Först under 1900-talet blev det vanligt med sill, färskpotatis och jordgubbar.

Idag har midsommarfirandet inte samma kopplingar till jordbrukssamhällets rytm och göromål, men midsommar lever kvar som en folklig fest. Många förknippar midsommar med en särskild stämning och vissa menar att midsommarafton är Sveriges egentliga nationaldag. Ljusa nätter, värme och en grönskande natur kan vara skäl nog att fira, men ett annat skäl är högtidens kulturella och historiska värden. Genom midsommarfirandet bär vi vidare en tradition som skapat mening och sammanhang för våra förfäder långt tillbaka i tiden och kan fortsätta göra det för kommande generationer.

En glad midsommar önskar jag er alla!

 

Låt mig få berätta vilka värderingar jag tror har gynnat Sverige och varför jag är rädd att de ska gå förlorade

bild nationaldag

Sverige är ett bra land. Den som bor i Sverige har goda möjligheter att leva ett friskt och lyckligt liv. Livsvillkoren är på många sätt oerhört gynnsamma och Sverige tillhör de länder där medborgarna skattar sin livskvalitet högt. Sverige har således lyckats väl med uppbyggnaden av sitt samhälle. Jag skulle till och med vilja hävda att Sverige har skapat ett av de bästa samhällen som någonsin funnits i mänsklighetens historia.

I den svenska framgångssagan har kulturen haft en roll att spela; det går inte att frikoppla ett land från dess kultur. Kulturen utgör samhällets själva själ och grundstomme. Den styr människors beteenden och avspeglar sig i landets lagstiftning. Den svenska kulturen är en av de faktorer som hjälpt Sverige att nå toppen av välstånd, hälsa och välmående.

De senaste åren har jag ägnat mycket tid och tankemöda åt att försöka förstå kulturens roll i Sveriges makalösa utveckling. Det är inte enkelt. Sökandet rör sig i ett myller av omständigheter, där det är svårt att urskilja vad som är krusningar på ytan och vad som är omvälvande svallvågor. Med tiden har ändå vissa normer, uppfattningar och värderingar börjat framträda som mer betydelsefulla än andra. Vissa löper långt tillbaka, medan andra har tagit plats i den svenska kulturen i modern tid. Låt mig få redogöra för några av dem.

Först och främst har Sverige en utvecklat en stark respekt för individen. Individen ses som en egen enhet, som uppbär både rättigheter och skyldigheter. Fokus hamnar på den enskilda personen, som således tillåts göra egna livsval, men också bär ett ansvar för sina handlingar. Detta synsätt avviker kraftigt från länder som domineras av klankultur. I sådana kulturer betraktas den enskilde som en del av ett kollektiv och ska underordna sig kollektivets vilja. Överträdelser av en enskild person bestraffas också kollektivt. Vid en internationell betraktelse ser det ut som att klanbaserade samhällen har svårt att nå framgång – samhällen som betonar personen fungerar bättre. Det verkar finnas ett värde i att individen ges utrymme att utvecklas fritt, istället för att styras in i en roll i en samfälldhet, där betoningen ligger på att gynna den egna gruppen snarare än att delta i ett gemensamt samhällsliv.

Utöver detta har det i Sverige länge funnits en strävan efter ordning. Livet har organiserats för att skapa struktur och överblick. Dessa drag är så uttalade att man skulle kunna tala om en ordningskultur. Allt är förstås relativt – det finns mer utpräglade ordningskulturer än den svenska – men ur ett internationellt perspektiv måste man nog säga att ordning och reda har varit honnörsord i det svenska samhällsbygget. Traditionen med folkbokföring och register sträcker sig långt tillbaka och har gjort att vi haft en god bild av befolkningen och landet i stort. Denna strävan efter ordning har också funnits på individnivå. Alla vet att man väntar på sin tur i en prydlig kö, att man inte ska skräpa ner och att det är viktigt att inte störa. Den allmänna ordningen har upprätthållits av människors beteenden i vardagen.

Ett annat karakteristiskt drag är tillit. Ingen annanstans i världen är tilliten gentemot både samhället och andra människor så hög som i skandinaviska länder. Det gör att samhället behöver en mindre komplex organisation med färre kontrollfunktioner. Samtidigt är det viktigt att inse att tillitskulturen även är ett utfall – den har kunnat växa fram för att det har funnits skäl för den. Människor litar på varandra för att deras erfarenheter har lärt dem att göra det. Det är ett uttryck för att samhället präglas ärlighet och välvilja. Ett annat uttryck för detta är att Sverige i internationella jämförelser har låg grad av korruption. Detta är nära kopplat till tanken om att man ska göra rätt för sig. Vi har kunnat bygga ett starkt samhälle med ett välutvecklat välfärdssystem tack vare att människor inte tillskansat sig förmåner i onödan. Det har funnits en uttalad känsla av att var och en bör försöka stå på egna ben och efter bästa förmåga ansvara för sig själv och sin egen försörjning. Den som hittat sätt att fiffla till sig resurser har inte betraktats som förslagen och smart, utan som en usel bedragare.

Det är också värt att uppmärksamma att det i Sverige har funnits en respekt för vetenskap och rationalitet. Politiken har karakteriserats av pragmatism, kunskapsinsamling och planering, snarare än av hastiga beslut och omvälvande grepp. Det har således funnits en tanke om att samhällets organisation ska bygga på förnuft. En aspekt av detta är att samhällslivet kommit att utmärkas av sekulära värderingar, istället för att baseras på religiösa eller traditionella föreställningar. Det har lett till en mental flexibilitet som låtit moderna humanistiska principer få genomslag och minimerat risken för att föråldrade synsätt levt kvar. Sverige har varit mottagligt för nödvändig förändring, raskt anammat nya kunskaper och moderniserats snabbt.

I sammanhanget bör man också nämna synen på våld, konflikter, hämnd och starka känsloyttringar. Svenskarnas uppträdande präglas generellt av känslomässig återhållsamhet. Aggressivitet ses inte som ett tecken på styrka, utan som ett utryck för bristande mognad. En konsekvens är att motsättningar helst hanteras sansat och behärskat. Konflikter löses med dialog och inte med brutalitet. Aggressiva styrkedemonstrationer blir inte mottagna med beundran, utan väcker avståndstagande. Förhandling och samförstånd är viktigare än självhävdelse, vilket ger samhället stabilitet.

Ytterligare en bidragande orsak till Sveriges framsteg är strävan efter att skapa utveckling och välmående. Det har funnits en samlande idé om att samhället ska ge individen goda förutsättningar att forma sig ett lyckligt och produktivt liv utifrån egna önskemål. Det ska vara tillåtet att formulera sina egna tankar. Möjligheter att skaffa sig en god utbildning ska finnas för alla. I grunden handlar detta om ett jämställt synsätt, där samhällshierarkin är förhållandevis platt. Det kommer även till uttryck i att kvinnor ses som kapabla på ett sätt som är ovanligt i stora delar av världen. Svenskarna har därför inte i samma utsträckning begränsats av exkluderande normer, sociala barriärer och diskriminerande lagar. Det har varit lätt att engagera sig i samhällslivet och att förkovra sig vid olika lärosäten, för den som önskat. Idéer och kreativitet har fått gott om spelrum. Sverige har bland världens högsta antal registrerade patent per capita och den yrkesarbetande andelen av befolkningen är hög.

Utöver allt det ovan nämnda finns i den svenska kulturen en vilja att värna individens liv och hälsa. Samhället har organiserats på ett sådant sätt att människor skyddas, inte minst genom att det finns lagar och föreskrifter som minimerar risken för skador och olyckor. Säkerhet betraktas som ett viktigt riktmärke i många sammanhang. Det är ett förhållningssätt som också ställer krav på enskilda personer att agera ansvarsfullt och inte utsätta andra för fara, liksom behov av att vara noggrann och förutseende. Det är egenskaper som på flera sätt bidrar till ett välfungerande samhälle med högre grad av trygghet.

Om jag slutligen ska sammanfatta den svenska framgångens kulturella grogrunder i några enstaka punkter, så säger jag respekten för individen, ordningskulturen, tilliten, viljan att göra rätt för sig, betoningen på rationalitet, den mentala flexibiliteten, det sekulära samhället, det sansade förhållningssättet, avståndstagandet från våld, säkerhetstänkandet, jämställdheten och strävan efter att skapa förutsättningar för välmående, utveckling och hälsa. Samtidigt har alla dessa värden präglats av en anda av måttfullhet. Begreppet lagom har svävat över Sverige och förhindrat att principer dragits ut in absurdum. Det har funnits en medvetenhet om att vägarna kantas av diken, att allt har en gräns och att för mycket av det goda istället blir dåligt.

Det finns förstås en anledning till att jag lägger så mycket möda på att försöka identifiera och beskriva de värderingar, tankar och attityder som bidragit till vårt samhälles framsteg. Det främsta skälet är att jag upplever dem som hotade. På flera av de ovanstående punkterna kan vi nu märka en förändring, som gör att Sverige börjar halka av sin lyckosamma bana. Måttfullheten har de senaste decennierna försvunnit och samhället har blivit ansatt av idéer som angriper de värderingar som byggt Sverige starkt. Förnuftet har börjat vittra. Beslut fattas utifrån ett högtflygande önsketänkande, snarare än utifrån pragmatism och planering. Postmodernistiska strömningar urholkar respekten för kunskap, ordningskulturen fräts sönder när det plötsligt hävdas att ingen egentligen kan veta vad som är rätt och fel och den moral som skapat förutsättningar för vårt välfärdssystem ersätts av likgiltighet inför det gemensamma. Rättigheterna är helt plötsligt många och skyldigheterna få. Växande grupper värderar religiösa principer högre än sekulära lagar och innanför Sveriges gränser finns nu enklaver där normer som ligger mycket långt från svensk rättsuppfattning råder. Samtidigt finns en ovilja att erkänna att Sverige har skapat något gott och att det svenska samhället bygger på värden som måste försvaras för att kunna fortleva. Sammantaget banar detta väg för en utveckling där själva grunden för vårt samhällsbygge smulas sönder. Låt oss därför fortsätta fundera över vad som gjort Sverige till Sverige och vilket land vi vill lämna över till kommande generationer. Det är vårt ansvar. Lämna gärna synpunkter på det jag skrivit ovan och hjälp mig att bättre förstå den kultur som tjänat oss så väl.

Har Holmfastristningen blivit rengjord eller utsatt för sabotage?

20190530_121459 (1)

För ett par dagar sedan blev jag kontaktad av en bloggläsare, som gjorde mig uppmärksam på något som gått mig förbi. Händelsen i fråga ska tydligen ha orsakat svallande diskussioner på sociala medier, men eftersom jag inte har Facebook händer det att jag missar sådant. Möjligen är jag därför sist på bollen med att kommentera skadegörelsen på Holmfastristningen, men jag kan inte avhålla mig från att uppmärksamma vad som hänt med denna pärla till kulturminne.

Holmfastristningen är en välkänd och enligt många ovanligt vacker häll i Södertälje, utförd av runmästaren Östen. Den ristades omkring år 1050 och innehåller två separata textstycken: den ena texthalvan berättar att Holmfast lät rista stenen och bygga en bro till minne av sin far, den andra halvan är tillägnad Holmfasts mor. Ett kors visar att de tillhörde en kristen släkt. Hällristningens högra del är dekorerad med en bild av ett djur, som kanske representerar en varg ur den nordiska mytologin.

20190605_154520Nu i maj 2019 skadades hällen på ett sådant sätt att vitaktiga märken nu löper kors och tvärs över ristningen. Man kan inte bli annat än bedrövad vid åsynen. Enligt Anders Biwall, antikvarie på Länsstyrelsen, har märkena uppstått genom att någon sprayat på ett medel. Han tror emellertid inte att det rör sig om medveten skadegörelse, utan säger i en intervju till SVT att det sannolikt handlar om en misslyckad rengöring, som någon velat utföra i all vänlighet.

Enligt Länsstyrelsens tolkning har således någon välvillig person valt att försöka tvätta hällristningen med en form av rengöringsmedel. Med tanke på vilka märken som uppstått ser detta ut att ha gjorts med en högtryckstvätt, även om man kan grubbla över varifrån el och vatten då har tagits. Oklarheterna är många, men oavsett vilka medel och verktyg som använts torde någon ha lagt ner en hel del möda på proceduren; märkena är rikliga och ligger tätt.

Att en privatperson skulle få för sig att på eget bevåg rengöra en hällristning på ett sådant sätt tycker jag ter sig märkligt. Särskilt märkligt är det med tanke på att ingen har sett händelsen, trots att ristningen ligger vid en trafikerad väg som löper genom Södertäljes centrala delar. Personen i fråga måste ha valt att rengöra ristningen vid en udda tid på dygnet.

Kalla mig pessimist, men jag kan inte låta bli att undra om Länsstyrelsens uttalande kanske är ännu ett exempel på att naiva Sverige inte riktigt har hängt med i sin egen samhällsutveckling. Jag tycker helt enkelt att den mest rimliga slutsatsen är att ristningen blivit utsatt för sabotage. Tursamt nog är skadorna inte irreversibla. En stenkonservator från Riksantikvarieämbetet har granskat hällen och konstaterat att den går att återställa. Om ett par veckor är den förhoppningsvis lika fin som innan – och sedan får vi hoppas att den lämnas ifred för att fortsätta förkunna sitt tusenåriga budskap. Åverkan på vårt kulturarv är skärsår på vårt lands själ.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/mystisk-skada-pa-ristning-i-sodertalje-kommunen-inte-sjalvklart-sabotage

Fotnot:

Om du vet något mer om skadegörelsen av Holmfasristningen, så skriv gärna en kommentar till texten eller skicka ett meddelande via bloggens kontaktformulär. Du kan också vända dig direkt till Länsstyrelsen eller Södertälje kommun.

Fotografierna är tagna av Dick Andén.

Att göra en bilfärd till en kulturell upptäcktsresa

bild bilsemester

I juli kommer jag att resa med min man och min mamma till Västervik i Småland. Väl där kommer fokus förstås att ligga på havet, bad och förhoppningsvis sol, men vi har också bestämt oss för att göra bilfärden dit och tillbaka till en del av upplevelsen. Efter lite planering har vår resa kommit att få följande innehåll:

Vi börjar i min forna hemstad, Mariefred. Innan vi lämnar Södermanland gör vi ett stopp vid Sparreholms slott, dels för att titta på slottet i sig, men också för att besöka utställningshallarna, som visar upp allt från hästvagnar till veteranbilar. Vi åker sedan in i Östergötland, där vår första anhalt blir Himmelstalund utanför Norrköping. Där finner vi en av Skandinaviens figurrikaste hällristningslokaler, som inte minst blivit känd för de detaljerade bilderna av vildsvinsjakt. Förhoppningsvis hinner vi besöka det intilliggande hällristningsmuseet för att lära oss mer om vad bronsålderskonstnärerna velat berätta. Vi far sedan vidare till Söderköping, för att ta en promenad längs kullerstensgatorna i stadens äldre kvarter. Kanske gör vi också ett besök på Sveriges största glasscafé. En kort bilfärd tar oss sedan till den vackert belägna Stegeborgs slottsruin, vars dramatiska historia sträcker sig tillbaka till 1200-talet. På kvällen kommer vi fram till Västervik och under de dagar vi sedan tillbringar där kommer vi få tillfälle att utforska de kulturminnesmärkta båtsmansstugorna från 1700-talet. Kanske blir det också en tur med rälsbuss på den smalspåriga järnvägen till Hultsfred, som hålls levande genom en ideell förening.

Under återresan kommer vi att ta oss till Bjärka-Säby, där vi kan ta en paus i skuggan av de månghundraåriga bjässar som tillhör Sveriges äldsta ekskogar. Vi får också möjlighet att titta på Bjärka-Säbys slott och dess engelska park. I närheten finns Fornhemmet, en hembygdsgård med tolv välbevarade allmogebyggnader, som visar hur människor levt under 1700- och 1800-talet. Vi far sedan vidare norrut till Vreta kloster. Vid grundandet kring år 1100 var Vreta Sveriges första kommunitet. Klosterkyrkan är i gott skick och de intilliggande klosterruinerna visar hur livet inrättades i en cistercienserorden under medeltiden. Därifrån behöver vi inte åka långt för att komma till Bergs slussar, som bjuder på Sveriges längsta – och enligt många vackraste – slusstrappa. Det blir sedan en lite längre stund i bilen, innan vi börjar närma oss Finspång och stannar till för att titta på Sankta Maria kyrka. Den lilla kyrkan har blivit ett populärt besöksmål tack vare de rikliga kalkmålningarna från 1400-talet. Målningarna visar framför allt bibliska motiv och återspeglar genom sin detaljrikedom mycket av de dåtida människornas föreställningsvärld. Sommartid erbjuds guidade visningar nästan dagligen.

Förmodligen blir det en sen ankomst till Mariefred och vi kommer nog att vara trötta, men vi kommer att ha fått med oss många minnen att återvända till och glädjas över. En bilfärd genom Sverige kan lätt bli något mycket mer än en transportsträcka, för den som tar sig tid att upptäcka de kulturhistoriska spår som kantar våra vägar.

Nordisk folktro, del 19: Myling

bild myling

Av den nordiska folktrons väsen är mylingen ett av det sorgligaste. Ordet härstammar från begreppet ”myrding” – som helt enkelt betyder mördad – och syftar på ett spädbarn som dödats innan det blivit döpt. Förr i världen handlade det oftast om barn till ogifta mödrar, där modern ville dölja en oönskad födsel.

I regel uppträder mylingar i anslutning till den plats där de begravts, såsom myrar, skogsbackar, stenrösen eller till och med under stugans golv. De ger sig till känna genom gråt, skrik och snyftningar. Ibland kan man höra mylingen i form av en barnröst som sjunger en ålderdomlig visa. Det händer också att mylingar visar sig som en synlig gestalt. De uppträder då som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva.

Eftersom mylingen dog innan den blev döpt händer det att den söker kontakt med människor för att be om ett namn. Om man då svarar genom att nämna ett lämpligt namn kan mylingen få ro, så att spökerierna upphör. Skulle man bli så överrumplad att man inte kommer på något namn kan man helt enkelt säga ”du kan få mitt”. Man kan också hjälpa mylingen genom att leta fram kroppen och se till att den begravs i vigd jord på en kyrkogård. Då får mylingen frid i sinnet och slutar söka sig till de levandes värld. Det berättas till och med om mylingar som antastat vandrare genom att klänga sig fast vid dem och kräva att få bli burna till kyrkogården. Rester av barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, vilket kanske vittnar om att modern velat att det dödade barnet skulle få komma till himlen.

Många sägner berättar om hur mylingar återvänt för att hämnas på sina mödrar genom att avslöja dem som mördare eller ta deras liv. I vissa sägner försöker mylingen suga mjölk ur moderns bröst och slutar inte förrän den sugit allt blod ur kroppen. Kanske har dessa berättelser haft till syfte att varna unga kvinnor för att bli gravida.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/spoken-och-gastar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Myling

Den egna kulturen

20190419_191312

Igår skrev Paula Ternström en vacker betraktelse rörande ursprung och kultur på bloggen Det Goda Samhället. Texten väver in många budskap, men en bärande tanke är att den egna kulturen kan fungera som en trygg hamn, lika väl som ett fängelse. Själv hittar Ternström lugnet i den egna kulturens välbekanta mönster. En kvinna hon träffat flydde däremot sitt hemland för att söka sig en friare tillvaro i Sverige. Tyvärr lyckades hon inte, eftersom de normer hon ville lämna bakom sig hade hunnit före henne hit. Med utgångspunkt i detta reflekterar Ternström kring hur den svenska kulturens självständighetsideal, jämställdhetssträvan och respekt för individen kan komma att förbytas mot något annat, om vi inte vågar hävda dessa värderingar.

Nedan återger jag min kommentar:

Tack, Paula, för din vackra betraktelse!

En kultur framträder ofta tydligast när den kontrasterar mot andra. Ett sätt att få en bild av innehållet i den egna kulturen är därför att bosätta sig i ett område som domineras av mångkultur. Då är det lätt att upptäcka att vardagen är fylld av tusen och åter tusen små detaljer, där kulturens inflytande spelar roll. Hur viktigt är det att hålla ordning i soprummet? Hur sent på kvällen (eller t.o.m. natten) är det tillåtet att uppträda högljutt? Ska den som bjuder hem släktingar på fest visa grannarna hänsyn eller ska grannarna visa hänsyn för den som har fest? Ska man bemöta fastighetsskötaren med respekt eller som en undersåte? Är det rätt eller fel att håna en kvinna som går ut i kläder man ogillar? På vilket sätt bör vuxna ingripa i barnens kontroverser på lekplatsen? Är det allas ansvar att se till att utomhusmiljön hålls fri från skräp eller är det hyresvärdens? Allt sådant är exempel på frågor där olika kulturer har vitt skilda uppfattningar.

Den som bor i en mångkulturell miljö konfronteras ständigt med kulturkrockar i miniatyr, som kostar energi. Det är jobbigt att leva i mångkultur. Det är därför så få väljer att göra det. Ändå är det många som säger sig vilja ha ett mångkulturellt samhälle på bekostnad av den svenska kulturen. Min erfarenhet är att dessa människor sällan har skaffat sig erfarenhet av vad det innebär, eller ens reflekterat över vilka värden som riskerar att gå förlorade om kulturer som är mycket olika den svenska ges inflytande på samhällslivet.

Mohamed Omar: Idag firar vi grundlagsdagen

DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

I ett nummer av Svensk lärartidning från 1896 läser jag att nationaldagen den 6 juni även har kallats ”grundlagsdagen”. Det nämns i följande stycke:

Såsom lämpliga flaggdagar för skolorna nämdes vid Göteborgs folkskolestyrelses sammanträde med stadens lärarekår följande: konungens namnsdag, Engelbrektsdagen den 27 april, Vasadagen den 12 maj, grundlagsdagen den 6 juni, Gustaf-Adolfsdagen den 6 november samt första och sista läsdagen i hvarje termin.

View original post 771 fler ord

De svenska värderingarna igen

bild svenskaflaggan

Så har jag då ännu en gång hamnat i en diskussion om huruvida man får tycka att svenska värderingar ska råda i Sverige. Och ännu en gång har jag fått veta att det är rasistiskt att tycka så.

Den här gången handlade diskussionen om barnäktenskap.

Jag håller inte med om kontrahentens problembeskrivning; jag tycker det går alldeles utmärkt att fördöma barnäktenskap utan att ha rasistiska böjelser. Men om jag måste välja mellan att acceptera barnäktenskap och att kallas rasist, så väljer jag det sistnämnda. Det är inte ens svårt.