Nedslag i nordisk mytologi, del 20: Völundskvädet

20191005_121152

Völundskvädet är en av de hjältedikter som ingår i den poetiska Eddan. Förmodligen tillhör den Eddans äldsta diktverk.

I kvädet berättas att Völund (som även kallas Volund eller Valand) var alvernas hövding och en mycket skicklig smed. När han inte ägnade sig åt smidesarbete hade han för vana att åka skidor med sina två bröder, Slagfinn och Egil. En morgon råkade de på tre kvinnor, som satt vid sjöstranden och spann lin. Kvinnorna visade sig vara valkyrior och tycke måste ha uppstått, för bröderna tog med sig dem hem och fick på så vis varsin maka. I sju vintrar stannade valkyriorna hos dem, men sedan blev längtan efter skogen för stark och de gav sig av. Völunds två bröder for iväg för att leta efter sina hustrur, men Völund valde att stanna hemma. I sin sorg efter den försvunna makan smidde han de allra vackraste smycken, medan han väntade på henne.

Efter en tid började rykten om Völunds konstfärdighet sprida sig och väcka uppmärksamhet. På inrådan av sin drottning lät kung Nidud tillfångata honom. Völund isolerades i en smedja på en holme, där han tvingades smida dyrgripar åt kungaparet. För att han inte skulle kunna fly skar man av senorna i hans knäveck.

En dag kom kungaparets båda söner till smedjan för att beundra Völunds konstverk. Völund såg då sin chans till hämnd och skar av deras huvuden. Huvudskålarna klädde han med silver och sände till kung Nidud som dryckesskålar och av ögonen tillverkade han juveler åt drottningen. Av brödernas tänder smidde han spännen, som han skänkte till kungaparets dotter, Bödvild. När Bödvild sedan sökte upp honom för att få hjälp att laga en sönderbruten ring berusade han henne med mjöd och förförde henne, så att hon blev gravid. Efter att ha lämnat besked till kungen om sina gärningar flydde han från fångenskapen med hjälp av vingar han själv tillverkat i smedjan.

 

Fotnot:

Fotografiet ovan visar en del av en bildsten från Ardre på Gotland. Stenen finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm. I bildens övre del, något till höger om medellinjen, ses smedjan där Völund tvingades arbeta. Inuti smedjan finns hammare och tänger. Bakom byggnaden ligger två huvudlösa kroppar, som föreställer kungaparets halshuggna söner. Utanför går Bödvild, klädd i en lång klänning och med håret hängande ner på ryggen. Bakom hennes rygg flyger Völund iväg med hjälp av de vingar han tillverkat.

 

Tryckta källor:

Fritiof, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag.

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/eddan/se-14.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kv%C3%A4det_om_Volund

https://sv.wikisource.org/wiki/Kv%C3%A4det_om_Volund

Den svenska fikakulturen

bild fika

Att fika är en social tradition i Sverige. Med begreppet avses en paus för att dricka kaffe, té eller någon annan dryck, ofta i kombination med ”fikabröd” i form av söta bakverk. Vanliga inslag i svensk fikakultur är kanelbullen, sockerkakan och olika sorters småkakor. Ibland kan fikabrödet ersättas av en smörgås eller frukt.

Ordet ”fika” kommer från en äldre förvrängning av ordet kaffe. Benämningen uppkom på 1800-talet, då det var populärt att på skoj tala ”backslang”, ett slangspråk där stavelser kastades om. Kaffe, som dialektalt kallades kaffi, blev då fika. Därur har sedan ordet ”fik” uppkommit som alternativ benämning på konditori eller kafé.

Fika har blivit en väletablerad del av den svenska vardagskulturen, vilket bidragit till att svenskarnas kaffekonsumtion är bland de högsta i världen. Att fika tillsammans, antingen i någons hem eller på en servering, är en umgängesform där vänner kan samlas för samtal. Ofta serveras fika i samband med föreningsmöten och sammankomster. Fikapauser ses i allmänhet som självklara på svenska arbetsplatser, där det är vanligt att ha fikarast under både för- och eftermiddag. Fikat blir då ett sätt att vila och mötas, men även ett forum för diskussion och idéutbyte.

 

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fika

Fika

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2014/2015-04-27-fika.html

Ett besök på Historiska museet

 

Det är en solig oktoberdag när jag tar tåget till Stockholm. Egentligen är det en sådan klar och vacker dag som man bör tillbringa utomhus, men jag har andra planer. Jag ser fram emot att under några timmar få försvinna in i den flykt från vardagen som bara ett välsorterat museum kan skänka: jag ska till Historiska museet och det är många år sedan jag var där. Förväntningarna är högt ställda.

Jag väljer att börja min museala upptäcktsresa i utställningen om svensk historia. Ganska snart finner jag mig själv stående framför en skylt med rubriken ”Vad är svenskt?” och grubbla över budskapet.

Under slutet av 1800-talet skapades en rad högtider utan direkt anknytning till kristendomen. Nya traditioner med flaggviftande, nationalsång och ritualer gav gamla festdagar en ny, nationell innebörd. Det är från denna tid som det moderna jul- midsommar- och påskfirandet härstammar.

Jag får lov att läsa flera gånger för att försöka förstå, men är inte säker på att jag lyckas. Att museet vill kommunicera att svenska högtider inte är särskilt djupgående tror jag mig begripa. Likaså tror jag mig kunna utläsa att några av våra största högtider skulle ha uppkommit ur nationalistiska strävanden vid 1800-talets slut. Någon röd tråd som leder fram till dessa slutsatser hittar jag emellertid inte. Vad har flaggviftande och nationalsång med jul, midsommar och påsk att göra? Och vad är det som får museet att betona just det sena 1800-talets bidrag till våra traditioner, när rottrådarna till många av högtidernas viktigaste attribut går att följa åtskilliga århundraden tillbaka?

Jag går vidare för att se resten av utställningen och konfronteras ännu en gång med samma märkliga perspektiv. ”Vår uppfattning om oss själva och vår nationella identitet har bara 100 år på nacken”, hävdas det på en skylt som beskriver hur välfärdssamhället vuxit fram, med hög medellivslängd, demokrati och semester. Jag känner mig allt mer förbryllad. Ska samma brist på djupare identitet anses gälla alla industrialiserade länder? Och varför skulle inte vår tidigare historia vara en del av vår identitet?

Något dämpad och med en olustig känsla i maggropen lämnar jag salen och fortsätter min färd genom museets lokaler. Mycket är vackert presenterat och förmedlar fakta med den neutrala ton man kan förvänta sig av en museiverksamhet, men det gäller inte riktigt allt. Vinklingar som känns avvikande på ett historiskt museum vävs med jämna mellanrum in i beskrivningarna av föremål och skeenden. Snarare än att förmedla fakta verkar syftet vara att styra besökarens tankar i en viss riktning. Kvarlevorna efter en kvinna kommenteras med texten: ”I vår tid säljs barn och unga kvinnor som illegal arbetskraft och sexslavar runt om i världen. Så var det kanske också förr. Kvarlevorna till höger i montern kommer från en kvinna som begravdes på Gotland för nästan 2000 år sedan. Hennes huvudbonad är österifrån, kanske från Baltikum. Kommer hon också därifrån?” Jag kan inte låta bli att undra vad den beskrivningen vill lära mig. Kort därefter konfronteras jag med en skylt som frågar mig om en pojkflicka är mer okej än en flickpojke. Jag läser vidare och förstår att jag tydligen ska ägna en del av mitt museibesök åt att ifrågasätta mina föreställningar om manligt och kvinnligt. Och nu börjar jag tröttna. Jag har ju trots allt gett mig iväg på en tågresa och dedikerat en ledig lördag åt att förkovra mig i ett av mina främsta intressen. Jag ville få beundra hantverket i museets guldsamling, känna tillfredsställelsen av att kunna identifiera forntida myter på bildstenar och foga in nya kunskapsfragment bland de redan befintliga. Kort sagt, jag ville ägna några timmar åt att försjunka i historiens värld. Istället känner jag mig utsatt för manipulation. Den upplevelse jag önskade mig kan jag omöjligen hitta; det är inte roligt att få politiska pekpinnar nerkörda i halsen. Jag kan inte frånhålla mig en växande aversion. Fattar de verkligen inte att museer inte kan fungera som politiska uppfostringsanstalter och att den bristande neutraliteten förtar deras trovärdighet?

Jag ger upp, lämnar byggnaden i vredesmod och börjar leta efter ett café där jag kan dämpa min besvikelse med en kopp kaffe. Jag hinner emellertid inte hitta något innan nya tankar letar sig in i mitt huvud. Jag saktar på stegen. Valde jag rätt? Vem vinner egentligen på att jag låter mig uppröras över situationen? Finns det över huvud taget någon som ser min ilska? Och vem är i grunden förloraren, när jag ger mig av utan att ha tittat färdigt? Jag må tycka att det är fullständigt åt skogen att museerna väljer moraliserande perspektiv före kunskapsförmedling, jag må bli provocerad över formuleringar som leder besökaren att tro att svensk kulturhistoria saknar djupare förankring och jag må vara fly förbannad över politikernas klåfingrighet, men om det får mig att vända kulturarvet ryggen är förlusten inte deras, utan min.

Jag går tillbaka. Jag besöker de utställningar jag inte hunnit med, återvänder till de montrar jag hastade förbi i avsmak och tar mig tid att upptäcka föremål jag missat. Det som vinklats och tillrättalagts väljer jag att bortse ifrån. Istället riktar jag uppmärksamheten mot det oförvanskade. Den här upplevelsen ska ingen få förstöra för mig. Även om museerna sviker sitt kunskapsideal, kan jag som individ välja att behålla det. Jag tänker inte låta motviljan mot propaganda hindra mig från att ta del av mitt kulturarv.

Fotnot:

Texten har även publicerats på bloggen Det Goda Samhället.

Ordspråk och talesätt, del 13: Kaka söker maka

20190924_191055

Kaka söker maka är ett mycket gammalt ordspråk, som uttrycker att likasinnade dras till varandra och ofta passar bra ihop. Det används närmast synonymt med lika barn leka bäst.

Formuleringen troddes tidigare vara en svensk förvanskning av det danska ordspråket ”krage søger mage”, d.v.s kråka söker make. Man antog då att uttrycket syftade på att kråkor ofta ses i flock. Denna teori omkullkastas emellertid av att uttrycket finns med i Peder Laales danska ordspråksbok från 1300-talet – och där står det inte ”krage”, utan ”kaghe”. Ordspråket förefaller således ha handlat om kakor redan från början. Sannolikt syftar det på traditionen att hänga upp hålkakor på tork, vilket varit en sed i delar av Skandinavien. Ofta hängdes de då parvis, en i vardera änden av ett snöre, som sedan lades över en trästång.  Kakor av likartad storlek behövde därför paras ihop för att balansera varandra, vilket blir en liknelse för det budskap ordspråket vill förmedla.

 

Tryckta källor:

Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

20170526_111351Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Runornas föregångare var hällristningarna. De är nog så fascinerande att studera, men när bildspråket ersattes av ett skriftspråk kom helt nya dimensioner in i de meddelanden våra förfäder lämnade efter sig. Innehåll av känslor, mystik och tankar kom till uttryck och bevarades för eftervärlden på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Ett av de främsta exemplen är Rökstenen utanför Ödeshög, som är försedd med världens längsta runskrift. Textslingorna innehåller hänvisningar till sedan länge bortglömda sägner, men även en dikt som måste sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.

Tillsammans berättar runstenarna för oss om bedrifter, platser och personer som människor velat att eftervärlden skulle minnas. Ibland skildras historiska händelser som vi annars inte skulle ha haft kännedom om och de lämnar värdefull information om dåtidens livsvillkor, mytologi, språk och ideal. I många fall är de dessutom att betrakta som konstverk, där textremsorna löper i sinnrika snirklar och kompletteras med bilddekorationer. De är inte bara förmedlare av någons röst, utan även uttryck för estetiska ambitioner.

Med tanke på runstenarnas betydelse kan det tyckas märkligt att de inte alltid har behandlats med den vördnad som borde ha varit självklar. Runt om i landet finns otaliga exempel på att de styckats och sönderdelats för att bli byggnadsmaterial i kyrkväggar, stenfötter och murar. Framför allt var detta vanligt under medeltiden; först på 1600-talet vaknade intresset för fornminnen och vi fick lagar som fridlyste gamla tiders lämningar. Några av de runstenar som offrades sitter ännu fastkilade i sina onaturliga sammanhang. Andra har frigjorts ur sina fängelser, brutits loss ur murverken och pusslats ihop. Försöken att återställa dem visar på en vilja att rätta till något som gick fel, men nästan alltid går något ändå förlorat. De ihopfogade stenarna saknar fragment och i skarvarna blir texten oläslig. De delar som omintetgjorts är borta för alltid – de går sällan att gissa sig till eller rekonstruera. Därför har dessa runstenar nu ett nytt budskap att förmedla – de säger oss något om hur skört vårt kulturella arv är och hur lätt det förstörs av oaktsamhet eller illvilja. Inte ens det som skrivits i sten får med säkerhet leva kvar och ge röst åt det förflutna. Det mer subtila, det som rör våra seder, myter, traditioner och livsmönster, är än mer bräckligt; det är lätt att förneka, omforma eller skriva om till att tjäna nya syften.

Idag hotas kulturarvet på andra sätt än under medeltiden. I vår tid, där självförnekelse blivit en politisk mönsterbild, är kulturförstörelsen främst intellektuell och själslig. Vi får lära oss att vår kultur är betydelselös, att den nästan inte finns och att svenskheten saknar unicitet. Det är naturligtvis inte sant, men det har upprepats så ofta att det för många blivit en sanning. Samtidigt förmedlas mycket lite kunskap om vårt kulturarv i svenska skolor. Det är en utveckling som banar väg för nya aspekter av omedveten kulturarvsförstörelse; det man inte vet något om kan man inte uppskatta och heller inte förstå vikten av att förvalta.

Kulturarvet innehåller en abstrakt dimension av särskilt värde. Det säger något om vilka vi är och varifrån vi kommit. Det värdet bör vi inte låta någon beröva varken oss eller framtiden, vilket syfte som än hävdas. Kulturarvets rätt att berätta sanningen om det förflutna övertrumfas inte av någon värdegrund.

Bland det viktigaste vi idag kan göra för att skydda vårt kulturarv är att vägra bli okunniga. Genom att ta del av kulturarvet bygger vi upp mentala skyddsvallar mot dess förstörelse. När vi berättar för våra vänner om en kulturhistorisk bok vi läst eller lägger upp en bild på Facebook av gravfältet vi besökt gör vi att kulturarvet syns, tillmäts betydelse och blir en del av våra liv. Därmed hjälper vi det att leva kvar. Det vi ser och förstår kan vi lättare försvara. Först när vi inser någots värde kan vi med trovärdighet höja rösten för dess bevarande.

Att förmedla äkta och oförvanskade bilder av vår kulturhistoria är i vår tid en angelägen uppgift om vi vill att våra efterkommande ska kunna ta del av den. Idag kan vi betrakta de trasiga runstenarna med en känsla av förlust och undra vad de ville berätta. Det kan hjälpa oss att inse att när vi skadar kulturarvet tar vi något från kommande generationer. Om vi inte förstår kulturarvets betydelse riskerar vi att slå sönder sammanhang som inte kan återskapas och skapa en situation där framtiden blickar tillbaka på våra handlingar med besvikelse. Låt oss därför försöka bli bevandrade nog att akta det arv som nu vilar i våra händer. Genom att göra utflykter till det förflutna kan vi bli medvetna om vilken kulturhistorisk grund våra fötter vilar på och lämna över den i ett så ofördärvat skick som möjligt. Om våra förfäder hade förstått vilka budskap runstenarna hade att förmedla, så skulle de inte ha hanterat dem som de gjorde. Nu är det upp till oss att inte upprepa samma misstag.

Fotnot: Bilden visar en detalj ur Sparlösastenen, som tidigare varit kluven i två delar och suttit inmurad i korväggen i Sparlösa kyrka. Skadorna har försvårat runtextens tolkning och den är ännu omtvistad.

Texten har även publicerats på bloggen Det Goda Samhället.

När normerna förändras, del 50: Danmark inför gränskontroller mot Sverige

bild dansk flagga

De skandinaviska länderna har en tradition av gemenskap, samarbete och samhörighetskänsla. De senaste åren har denna öppna inställning emellertid luckrats upp. Våra grannar har börjat ge uttryck för oro rörande den svenska samhällsutvecklingen och signalerat att det kanske blir nödvändigt att begränsa rörligheten mellan länderna. Nu gör Danmark slag i saken. Danskarna har tröttnat på att Sverige exporterar kriminalitet och från 12 november införs gränskontroller. Bakgrunden är de sprängningar och skjutningar som utförts på dansk mark av gärningsmän från Sverige. Vid en pressträff under gårdagen hänvisade den danska justitieministern Nick Hækkerup framför allt till explosionen vid Skattestyrelsens lokaler och mordet på två unga män utanför Köpenhamn tidigare i år.

– Det var händelser som gjorde intryck på oss allihop. Det är inget som ska bli vardag i Danmark, det är inte det Danmark vi känner, uttryckte han och fortsatte:

– Vi kan se att en utveckling i Sverige där man har sprängningar som kopplas till organiserad kriminalitet, och vill inte att det ska sprida sig till Danmark. Därför har vi beslutat att införa gränskontrollerna mot Sverige.

Gränskontrollerna sägs vara tillfälliga, men det finns anledning att ifrågasätta om de kommer att bli det. Den svenska våldsutvecklingen visar inga tecken till att vända och våra politiker ter sig oförmögna att återta kontrollen. Sverige håller på att bli ett land som har allt mindre gemensamt med sina grannländer.

 

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7318336

Platsen där jag nu bor

20180510_153555

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om svenskar som väljer att flytta från Sverige. Signaturen ”Sten” lämnade då en kommentar som var mycket tänkvärd. Bland annat skrev han:

Min bästa barndomskamrat flyttade dock nyligen utomlands av de skäl som du för fram. Han tog med sig 10-tals (ärliga) miljoner ut från Sverige. Han säger att han aldrig kommer att flytta tillbaka. Det är ledsamt.

Men jag lämnar inte. Aldrig. Min kärlek till Sverige är för stor. Däremot flyttar jag från storstaden. Har förberett detta i tio år. Jag vet att Sverige kommer att bli sämre. Mycket sämre. Precis som du så är det Västergötland som gäller. Landsbygden kommer att förbli svensk. Under mina 10 år av förberedelser har jag lärt känna landsbygdens svenskar. De är nästan som ett annat folk – handlingskraftiga, uppfinningsrika och hjälpsamma. En majoritet är jägare och kan försörja sig själva – även i hårda tider.

Det går att stanna. Det gäller bara att själsligen ställa sig utanför vansinnet.

Liksom Sten har jag hittat min hemvist på den västgötska landsbygden. Snart är det tio år sedan jag och maken lämnade staden och flyttade hit. Nu bor vi utmed en grusväg med skogen inpå knutarna. Grannar är alla som bor inom några kilometers radie och vi håller ihop. Här bevakar vi varandras hus under semestern och slår larm när obekanta fordon kör runt i området. Vi hjälps åt med vedhanteringen, lånar ut redskap och backar upp när någon blivit sjuk. Tillsammans håller vi i vägsamfälligheten och bonden på slätten sköter snöröjningen när vintern kommer. Vi byter sticklingar, köper närproducerat i gårdsbutiken och hjälper varandra att äta upp överflödiga skördar av äpplen och vinbär. Allehanda aktiviteter ordnas för den som vill. Bokcirklarna (en för damer och en annan för herrar) har rullat på sedan 80-talet och veteranerna har varit med från starten. Midsommarfirande och valborgsmässoeldar ordnar sockengillet.

Genom bosättningen har jag blivit en del av ett sammanhang. Jag vet vilka händer som byggde huset jag bor i, kan historien bakom varje fornlämning och hjälper till att sköta gravar över människor jag aldrig träffat. När jag hör historier ur områdets kollektiva minnen undrar jag vad framtiden kommer att berätta om mig.

Jag visste ingenting om livet på landet när vi flyttade hit. Jag hade ingen aning om hur man sköter ett hus med åldersskavanker, vad det innebär att ha ett enskilt avlopp eller hur man eldar i en murad spis. Min man, som är född och uppvuxen i storstadsmetropolen Seoul, visste ännu mindre. Men här har vi aldrig känt oss vilsna – alla goda råd vi behövt har vi kunnat få.

Alla som bor här är inte svenskar, men alla har vad jag skulle vilja kalla en svensk grundmentalitet. Det betyder inte att vi är likadana – snarare innehåller området en ovanligt stor portion excentriker – men vi drar åt samma håll. Det som behöver göras blir gjort. Kontroverser löses sansat och utan att lämna groll. Ingen stör, förstör eller skräpar ner. Kontrasten mot min tid som bosatt i en mångkulturell förort kunde inte vara större. Där var vardagen fylld av splittring och motsättningar. Det gick aldrig att nå samsyn kring någonting – kulturgapet var för stort. Resultatet blev ett allmänt förfall, där ingenting sköttes.

Är det landsbygden som kommer att bli lösningen för svenskar som vill fortsätta leva i lugn, ordning och samförstånd? Kan landsbygden förbli en tillflyktsort när städerna omvandlas till otrygga och konfliktfyllda Malmö-kopior? Ja, kanske det. Låt oss hoppas att Sten har helt rätt.

Svenska folksagor, del 22: Jätten och ekorren

bild ekorre

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en jätte, som hade ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, men ändå var hungrig och gick ut för att skaffa mat. När han hade gått en bit mötte han en kalv.

”God dag, du kalvlåpa!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk och nu ska jag äta opp dig med, du kalvlåpa.”

”Jag låpar väl undan, jag”, sade kalven.

”Jag låpar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp kalven, men inte blev han mätt för det. Så mötte han en ko.

”God dag, du kokåpa!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk och en kalvlåpa. Nu ska jag äta opp dig med, du kokåpa.”

”Jag kåpar väl undan, jag”, sade kon.

”Jag kåpar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp kon. Men ännu var han hungrig. Han gick vidare och mötte en räv.

”God dag, du rävslänga!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa och en kokåpa. Nu ska jag äta opp dig med, du rävslänga.”

”Jag slänger väl undan, jag” sade räven.

”Jag slänger väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp räven som en munsbit. En stund senare mötte han en häst.

”God dag, du hästdänga!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa och en rävslänga. Nu ska jag äta opp dig med, du hästdänga.”

”Jag dänger väl undan, jag”, sade hästen.

”Jag dänger väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp hästen. Sedan fick han se fem gubbar i en lergrop.

”God dag, ni gropagrävare!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga och en hästdänga. Nu ska jag äta opp er med, ni gropagrävare.”

”Vi gräver väl undan, vi”, sade gubbarna.

”Jag gräver väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp dem. Därmed var den värsta hungern stillad. En stund senare mötte han sju flickor i en dans.

”God dag, ni dansmajor!” sa jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga, en hästdänga och fem gropagrävare. Nu ska jag äta opp er med, ni dansmajor.”

”Vi dansar väl undan, vi”, sade flickorna.

”Jag dansar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp flickorna och nu började han känna sig rätt belåten. Sedan mötte han en ekorre.

”God dag, du lilla ekorrsvans!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga, en hästdänga, fem gropagrävare och sju dansmajor. Nu äter jag opp dig med, du lilla ekorrsvans.”

”Jag svansar väl undan, jag”, sade ekorren.

”Jag svansar väl efter, jag”, sade jätten.

Men ekorren kilade upp i ett träd, och när jätten kikade upp efter honom, fick han se solen och sprack. Om det nu berodde på att jättarna inte tål att se solen eller på att han ätit för mycket, är ovisst.

Men ekorren till att svansa,

och flickorna till att dansa,

och gubbarna till att gräva,

och hästen till att dänga,

och räven till att slänga,

och kon till att kåpa,

och kalven till att låpa,

och gröten och mjölken rann ut,

och så blev sagan slut

Mina bidrag till en svensk renässans

20170526_163859

De senaste veckorna har bloggen det Goda Samhället publicerat ett antal artiklar på temat ”en svensk renässans”. Syftet är att återuppväcka ett intresse för kulturarvet och motverka den kulturförstörelse som har utmärkt de senaste decennierna. Hittills har serien avhandlat en rad vitt skilda ämnen, som kulturell gemenskap, arkitektur och matkultur.

Själv blev jag för en tid sedan tillfrågad om att bidra till serien, vilket kändes hedrande. Mitt första bidrag blev en förkortad och lätt omarbetad version av ett inlägg om svenska värderingar, som jag tidigare lagt upp här på Kulturminnet. I söndags publicerades bidrag nummer två, en helt ny text om hällristningar. Kanske blir det ytterligare någon artikel längre fram på något annat tema.

Hur länge serien kommer att fortgå är inte klart för mig, men den är värd att uppmärksamma och försöka följa för alla med kulturhistoriskt intresse.