Svenska folksagor, del 11: Prinsessan uppå glasberget I

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska folksagor och Äfventyr Efter muntlig Öfverlämning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång en konung som var så glad i jakt, att han inte visste sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och serla ute i marken med hök och hund och hade alltid god jaktlycka. Men en dag hände sig att han inte var i stånd att få upp något villebråd, hur han än letade på alla håll. Som det nu led mot kvällen och han skulle rida hem med sina män fick han se en dvärg springa fram i skogen. Han sporrade då sin häst, red efter dvärgen och grep honom och frågade om hans underliga utseende, för dvärgen var ful som ett troll med hår så strävt som mossa. Men vad kungen än frågade, så ville dvärgen inte svara. Kungen, som redan var uppretad av sin misslyckade jakt, blev då så vred att han befallde sina män att ta dvärgen till fånga och de förde honom med sig till kungsgården.

På den tiden var det sed att kungen och hans män höll dryckesstämma till långt in på nätterna, då mycket blev ordat och än mera drucket. När de nu satt till bords och gjorde sig lustiga lyfte kungen frågan om dagens misslyckade jakt. Männen svarade: ”Visst är det sant som du säger, men du bör ändå inte klaga på vår jakt, för idag har du fångat ett villebråd vars like ingen tidigare sett eller hört.” Sådant tal behagade kungen och han frågade dem vad de tyckte att han skulle göra med dvärgen. ”Jo”, sade hovmännen, ”du ska ha honom fången här på din gård, så att alla i bygden kan se vilken jägare du är. Bara du kan förvara honom så att han inte rymmer, för han är listig och illfundig till sinnes.” När kungen hörde detta teg han en lång stund. Sedan höjde han sitt dryckeshorn och sa. ”Jag ska göra som ni säger, och det lovar jag, att den som släpper dvärgen lös ska dö utan nåder, om det så vore min egen son.” Därmed tömde han dryckeshornet, men männen såg tvehågsna på varandra, för de hade aldrig förr hört honom tala så och de förstod att det var mjödet som steg honom åt huvudet.

Följande morgon vaknade kungen och mindes genast det löfte han gjort vid dryckesstämman. Han lät därför genast sända efter timmer och virke och byggde en bur tätt invid kungsgården. Buren timrades av stora bjälkar och förstärktes med så starka lås och bommar att ingen kunde bryta igenom. Mitt i väggen gjordes en liten glugg eller ett vindöga för att skjuta in maten. När allt så var redo lät kungen föra fram dvärgen och sätta honom i buren, medan kungen själv tog nycklarna. Där fick dvärgen nu sitta fången dag och natt och många kom både gående och farande för att titta på honom. Men ingen hörde honom någonsin klaga eller ens yttra ett endaste ord.

Så gick en tid och det hände sig att det blev ofrid i landet, så att kungen måste dra ut i ledning. När han skulle fara sa han till sin drottning: ”Du ska nu styra mitt rike och jag lämnar både land och folk i din vård. men du måste lova mig att du förvarar den vilda dvärgen, så att han inte slipper ut medan jag är borta.” Drottningen lovade att göra sitt bästa i detta som i annat och så gav kungen henne nycklarna till buren. Därefter gjorde han iordning sina båtar, hissade segel och for långt, långt bort i andra riken och vart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden och såg efter honom så länge hon kunde se hans vimplar flyga över sjön. Sedan vände hon åter till kungsgården med sina tärnor för att sömma silke.

Kungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins, som ännu var i späd ålder, men gav gott hopp om sig. När kungen nu var bortrest hände det sig en dag att pilten vandrade runt i kungsgården och kom fram till dvärgens bur, där han satte sig att leka med sitt guldäpple. Hur han nu lekte, så gick det inte bättre än att äpplet for in genom vindögat som var på burväggen. Straxt kom den vilde mannen fram och kastade ut det igen. Det tyckte pilten var en lustig lek och kastade åter in äpplet, så att dvärgen ännu en gång slängde ut det. Så lekte de en lång stund, men glädjen förbyttes sedan i sorg, för dvärgen behöll guldäpplet och ville inte ge det tillbaka. När ingenting hjälpte, varken hotelser eller böner, började den lille att gråta. Då sade den vilde mannen: ”Illa gjorde din fader mot mig när han tog mig till fånga och därför får du aldrig tillbaka ditt äpple om du inte släpper mig lös.” Pilten svarade: ”Hur ska jag kunna få dig lös? Ge mig bara mitt guldäpple! Mitt guldäpple!” ”Jo”, sa den vilde mannen, ”du ska göra som jag nu säger. Gå till din mor, drottningen, och be att hon löskar dig. Passa då på och stjäl nycklarna ur hennes bälte och kom hit och öppna dörren. Sedan kan du ge nycklarna tillbaka på samma sätt, så att ingen märker det.”

Vildmannen lockade länge den lille prinsen, så att han omsider gjorde som dvärgen sade. Han stal nycklarna ur moderns bälte och sprang sedan ner till buren och öppnade dörren, så att mannen kom ut. När de så skulle skiljas sa dvärgen: ”Här ger jag dig ditt guldäpple åter, som jag lovat, och tack ska du ha för att du släppte mig lös. En annan gång, när du behöver, ska jag hjälpa dig.” Därmed sprang han iväg. Men prinsen gick tillbaka till sin mor och bar igen nycklarna på samma sätt som han tagit dem.

När det blev känt i kungsgården att dvärgen var borta blev det stor uppståndelse och drottningen sände ut folk för att spana efter honom. Men han var och förblev borta. När tiden gick blev drottningen allt mer bekymrad, för hon väntade för var dag att hennes make skulle komma hem igen. Så en dag fick hon äntligen se hans båtar komma farande över sjön och folk samlades på stranden för att hälsa honom. När han väl kom i land blev hans första spörsmål om de hade vaktat den vilde mannen väl. Då måste drottningen bekänna hur det var och förtäljde allt som tilldragit sig. Kungen blev då övermåttan vred och sade att han skulle straffa gärningsmannen, vem det än månde vara. Han lät så göra en räfst över hela kungsgården, så att alla fick gå fram och vittna, men ingen visste något. Tillslut skulle den lille prinsen också fram. När han nu stod inför kungen sade han: ”Jag vet att jag har förtjänat min fars vrede, men jag kan inte dölja sanningen, för det är jag som har släppt ut den vilde mannen.” Då blev drottningen vit om kinderna och alla de andra med, för alla höll de av prinsen. Slutligen tog kungen till orda: ”Aldrig ska det sägas om mig att jag bröt mitt löfte, ens om det gäller mitt kött och blod.” Därefter gav han sina svennar i befallning att de skulle föra prinsen ut i skogen och döda honom. Men pilten hjärta skulle de ta med till kungen, som ett tecken på att de fullgjort sitt uppdrag.

Nu blev det bedrövelse bland folket och alla bad om nåd för prinsen, men konungens ord var orubbligt. Svennerna tordes därför inte annat än lyda, tog prinsen mellan sig och gav sig av. När de så kommit långt bort i skogen fick de se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre: ”Inte syns det mig gott att vi skadar konungens son. Låt oss istället köpa en galt och ta med galthjärtat, så att alla tror att det är prinsens hjärta. Det tyckte den andre lät klokt. De köpte så en galt av vallaren, slaktade djuret och tog dess hjärta. Därefter bad de prinsen dra iväg och aldrig mer komma hem. Själva vände de åter till kungsgården och man kan väl tänka vad det blev för sorg, när de förtäljde om prinsens död.

Konungasonen gjorde nu så som tjänarna bett honom; han vandrade framåt så långt han kunde och aldrig hade han annat att äta än nötter och vilda bär. När han så färdats både länge och väl kom han till ett berg och överst på berget stod en hög fura. Då tänkte han för sig själv att han lika gott kunde klättra upp i furan, för att se om han kunde finna någon väg. När han nu kom högst upp i furans topp och spejade åt alla håll, fick han se att det låg en stor kungsgård långt borta och glimmade i solen. Han blev då hjärtligt glad och vände sina steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde. Av honom bad han att få byta kläder, vilket han fick. Så utrustad kom han fram till kungsgården och begärde tjänst, så att han blev tagen till vallherre att valla kungens fä. Så kom det sig att han vankade i skogen både arla och serla, men allt som tiden led glömde han sin sorg, växte och blev stor och djärv, så att ingen fanns hans like.

Sagan vänder nu till kungen som rådde över kungsgården där prinsen bodde. Han hade varit gift och hade med sin hustru en enda dotter. Hon var fagrare än andra mör och därtill blid och hövisk, så att den kunde skattas lycklig som en gång skulle få äga henne. När prinsessan nu hade fyllt sina femton vintrar fick hon en otalig hop friare, som man väl kan det tro, och hur hon än gav dem alla nej ökade jämt deras antal, så att konungen blev alldeles rådlös. Han gick därför in i jungfrustugan till sin dotter och bad henne välja en av dem, men hon ville inte. Då blev han vred och sa: ”Eftersom du inte själv vill göra ditt val, så ska jag göra det, även om det inte blir alldeles i ditt eget tycke.” Därmed ville han gå sin väg, men prinsessan höll honom kvar och sade: ”Jag kan väl se att det måste bli såsom du satt dig i sinnet. Men du ska inte tro att jag tar vem som helst, utan bara den som kan rida uppför det höga glasbeget i full rustning ska få mig.” Ja, det tyckte konungen var ett gott förslag. Han samtyckte därför till sin dotters begäran och lät sända ut ett bud över hela riket att den skulle få prinsessan, som kunde rida uppför glasberget.

När dagen var inne ledsagades prinsessan ut till glasberget med stor ståt och präktig utrustning. Där sattes hon allra överst på glasberget med en guldkrona på huvudet och ett guldäpple i handen och var så övermåttan fager, att det var ingen som inte gärna skulle ha vågat sitt liv för henne. Tätt nedanför, vid bergets fot, samlades alla friarna med granna hästar och glänsande vapen, så att det sken som eld i solen, och runt omkring strömmade menigheten till i stora skaror för att se på. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt och glatt som en is och därtill övermåttan brant. Det var därför ingen som kom mer än ett litet stycke upp förrän han hals över huvud störtade ner igen. Därav uppstod mycket brak, skrik och slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.

Medan nu allt detta tilldrog sig vandrade konungasonen omkring med sina oxar, långt bort i djupa skogen. När han fick höra larmet satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och föll i djupa tankar, för han kände att han gärna skulle vilja vara med och rida som de andra. I samma stund hörde han steg och när han tittade upp stod dvärgen framför honom. ”Tack för sist!” sa den vilde mannen. ”Varför sitter du här så ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag flykting från min faders land och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning, för att kunna rida till glasberget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång förut, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ner i jorden till sin håla och visade honom var det hängde en rustning smidd av hårdaste stål och så blank att där låg ett blått skimmer runt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade med stålskorna. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och klä på dig och rid bort för att söka din lycka! Jag ska under tiden valla dina oxar!” Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde på sig både hjälm och harnesk, spände sporrar på fot och sprang upp i sadeln.

Fortsättning följer.

 

Ordspråk och talesätt, del 1: En svala gör ingen sommar

bild svalor

Ordspråk handlar ofta om att säga mycket med få ord. Kort och kärnfullt sammanfattar ordspråken lärdomar om livet, så att de blir lätta att ta till sig och minnas. Några av dem är tänkta som goda råd, medan andra formulerar levnadsregler. Vissa är mycket gamla och går att återfinna i Bibeln eller den nordiska Eddan, men många har också uppkommit i det svenska bondesamhället. Ämnen som ofta berörs är faror man bör akta sig för, hur man ska bete sig mot andra eller vad man kan göra för att hålla sig välmående. Ordspråken säger därför mycket om människors livsvillkor och rättsuppfattning och blir en illustration av det kulturella sammanhang där de uppstått. I serien ”Ordspråk och talesätt” fördjupar vi oss i den svenska ordspråken, hur de ska tolkas och deras bakgrund.

Dagens ordspråk:

En svala gör ingen sommar.

Svalan är en flyttfågel och dess ankomst om våren ses som ett tydligt tecken på att sommaren är i antågande. Men att se en enstaka svala räcker förstås inte för att kunna dra slutsatsen att sommaren kommit. Detta ordspråk vill således lära oss att inte lägga för stor vikt vid en enstaka händelse. Det är inte säkert att ett händelseförlopp fortsätter utveckla sig i samma riktning, att en lyckosam företeelse upprepar sig eller att turen fortsätter. Inte heller är det säkert att ett enstaka gott tecken garanterar en god helhet. Ordspråket vill också göra oss lite mindre högmodiga, så att vi förstår att en enda framgång inte innebär att vi kan lösa alla kommande problem.

 

Läs mer:

https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/10/gamla-ordsprak/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/ordsprak-och-talesatt.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_ordspr%C3%A5k

Tacksägelsedagen

20181005_130036-e1538861364535.jpg

Andra söndagen i oktober firas tacksägelsedagen. I det gamla bondesamhället var detta en tid att glädjas åt skörden från åkrar och fruktträdgårdar. Traditionen bjöd att bönderna tog med sig potatissäckar, rovor och frukt in till kyrkan, så att mat kunde delas ut till fattiga.

Än idag högtidlighåller kyrkan tacksägelsedagen som en ”skördegudstjänst” eller ”skördevesper”. En färgstark variant av detta fick jag själv uppleva 1997, då jag under en kortare period var bosatt i den skånska byn Gärsnäs. Där engagerade jag mig i kyrkokören, vilket gjorde att jag kom in i bygemenskapen och fick delta i det lokala firandet av skördevesper. Byns kyrka smyckades med prydligt upplagda blommor, grönsaker och frukter från omkringliggande gårdar (bilden ovan). Dessa auktionerades sedan ut under festliga former, så att kyrkan fick in pengar till välgörande ändamål – en modern variant av bondesamhällets sed att låta behövande ta del av skörden.

 

Tryckta källor:

Topelius, Christer (1998), En årsrunda, Tiden

 

Otryckta källor:

https://www.svenskakyrkan.se/tacksagelsedagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tacks%C3%A4gelsedagen

Den märkvärdiga Vendeltiden

Vikingatiden kan sägas vara något av en nordisk högkultur, men nästan lika spännande är dess upptakt i form av den blomstrande Vendeltiden, cirka 550-800 e.Kr.

Vendeltiden är ett lokalt svenskt begrepp, som myntades på 1920-talet. De praktfulla fynden från folkvandringstidens senare del gjorde det helt enkelt nödvändigt att särskilja denna tidsepok. Namnet kommer av båtgravarna vid Vendels kyrka i Uppland, där Vendelhövdingarna under fjorton generationer begravdes i sina skepp, komplett utrustade för en längre resa.

De första Vendel-fynden kom i dagen 1881 i samband med att en ny kyrkogård skulle anläggas och det stod snart klart att det rörde sig om ett exceptionellt arkeologiskt material. Det var annars vanligt med brandgravar, som lämnade få kvarvarande fynd, men Vendelgravarna var obrända och hade därför ett välbevarat innehåll. Den framstående arkeologen Hjalmar Stolpe, som tidigare grävt ut Birka, kallades dit för att leda utgrävningarna. Påföljande år grävde man ut elva båtgravar och året därpå ytterligare tre, samtliga fyllda med rikliga gravgåvor. I och omkring gravarna låg offerdjur, som hundar, hästar och jaktfalkar. Bland fynden fanns ridutrustning, vapen, prakthjälmar, sköldar, nävermattor och glasbägarekulturbild vendelbåt. Likaså fanns där små, praktiska vardagsting, som kammar, knivar, bronsspännen och spelbrickor. Föremålen var av mycket hög kvalitet och man trodde först att gravplatsen måste ha tillhört en kungasläkt. Sedan påträffades liknande gravar i Valsgärde och Tuna, vilket klargjorde att gravarna snarare var resultatet av ett nytt sätt att begrava överklassen.

Förmodligen hänger båtgravarna samman med Fyrisåns kommunikationssystem, där varor som järn och päls transporterades. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att båtgravarnas ägare byggde sin förmögenhet på handel. Bland övriga vendeltida gravar återfinns högar, inte minst de stora kungshögarna. Deras utformning är så likartad och stereotyp att en särskild begravningsritual måste ha upprätthållits.

Genom gravarna tecknar sig bilden av ett strukturerat samhälle vars ekonomi tillät rikliga offergåvor.  Till grund för detta låg kulturella förändringar. Bönderna övergick till tvåskiftesbruk, vilket förbättrade jordbrukets avkastning och gav befolkningsökning. bild sutton hooGårdarna började föras samman i mindre byar och vi kan skönja en begynnande statsorganisation med tingsplatser och borgar. Den 16-typiga runraden ersatte den 24-typiga i hela Skandinavien, vilket talar för ett väletablerat kontaktnät. Om betydande relationer med utlandet vittnar även båtgraven i Sutton Hoo i England, som till stor del är en kopia av förebilderna i Uppland och har försetts med livvapen från Mälardalen. Förbindelserna med omvärlden skapade förutsättningar för både kunskapsutbyte och handel. Handelsplatsen på Helgö i Mälaren, som varit aktiv sedan 200-talet, hade vid Vendeltidens början kompletterats med bronsgjuteri och verkstäder, vilket antyder en närmast industriell produktion av föremål för försäljning.

Vendeltiden verkar ha varit en fredlig period, som tillät en häpnadsväckande konstnärlig ådra att bryta fram. Vendeltida svärd tillhör de vackraste konstföremål vi har i Sverige, men de var tämligen odugliga i strid. Järnet i klingan var klent och fästena svaga. Svärdens främsta syfte verkar ha varit prydnad. Denna dekorationslust tog sig även uttryck i djurornamentik, där djur och mytologiska figurer fick bilda intrikata mönster på byggnader och lösöre. Samtidigt utvecklades guldsmedstekniken och på Gotland förfinades bildstenarna till en särskild konstform. De grovt tillyxade figurer som tidigare fått pryda våra berghällar ersattes av detaljrika och konstfärdigt utmejslade scener på slätslipade stenblock. Idag finns bortåt 400 bevarade stenar, vars inristade bilder ger oss kunskap om bostäder, klädmode, segelfartyg, riter och mytologi. Bildstenarna har ibland betraktats som svenska motsvarigheter till de isländska sagorna.

Till viss del känner vi Vendeltiden genom dess legender och myter. Asaläran tog allt tydligare form och sagorna berättar om Ynglingaättens kungar. I dikten får vi veta att Ivar Vidfamne skapade ett rike som omfattade delar av Skandinavien och England och att detta rike sedan splittrades i slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring. Hur mycket som är sanning går inte att avgöra, men kanske finns här rottrådar till vårt lands ursprung. Otvetydigt är emellertid att Vendeltiden var en betydelsefull epok för det begynnande Sveriges kulturella utveckling. De föremål den lämnat efter sig ger en säregen inblick i våra förfäders liv, seder och tankevärld.

Fotnot:

Bilderna (med undantag av hjälmen från Sutton Hoo) publiceras med tillåtelse av bloggen Kulturbilder: https://kulturbilder.wordpress.com/2017/07/08/vendeltidsmuseet-tierp/

 

Tryckta källor:

Eriksson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Göransson Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Wiken

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/langsamt-formades-svearnas-rike

https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/jarnaldern-i-norden#

Kulturveckan i Skara

20170716_151457

Kulturveckan i Skara arrangeras 13-21 oktober och har i år temat ”deckare”. För den kulturintresserade innebär det många möjligheter till nervkittlande upplevelser. Västergötlands museum bidrar med utställningen ”Illdåd och död”, som visar föremål kopplade till brott och straff. Elever från Skara skolscen bjuder på en mordgåta, som utspelar sig på den gamla museijärnvägen mellan Skara och Lundsbrunn. Biblioteket ordnar författarframträdanden och Skara kammarkör uppträder med konserten ”Mord och många visor”. På Kråks herrgård kan den modige följa med på en rundvandring som utlovar ond bråd död och gengångare, medan domkyrkans besökare kan få hjälpa till att lösa ett kyrkligt mysterium.

För den som inte är någon deckarfantast finns annat att upptäcka. Stadens konstnärer öppnar dörrarna till sina ateljéer, skogsmuseet visar upp skogsbruksföremål och Hornborga Naturum arrangerar en vandring på temat ”naturligt kulturarv”.

Med andra ord finns det många goda skäl att göra en höstutflykt till Skaraborg. Mer information finns på kommunens hemsida:

http://www.skara.se/se–gora/pa-gang-i-skara.html

 

Fotnot:

Bilden visar ett av Bo Beskows berömda glasfönster i Skara domkyrka.

Nedslag i nordisk mytologi, del 12: Heimdall

bild heimdall

Heimdall är en mystisk gud vars ursprung är höljt i dunkel. Han sägs vara son till nio mödrar, men hur detta gått till får vi inga klara besked om. Kanske har han fötts av havsguden Ägirs nio döttrar, vilket i så fall betyder att han uppstått ur vågorna. En annan tolkning är att han har ursprung i alla den nordiska mytologins nio världar. Ibland räknas han som en himmelsgud och han har sin bostad i Himinbjörg (himmelsborgen). Han känns igen på att han har tänder av renaste guld och rider på hästen Gulltopp, som har gyllene man.

Utmärkande för Heimdall är hans skarpa sinnen. Han har så god hörsel att han kan höra gräset gro och fårens ull växa. Dessutom har han en blick som når milsvida omkring och han ser lika bra i mörker som ljus. Dessa egenskaper gör honom till en utmärkt väktare och gudarna har därför gett honom i uppdrag att hålla uppsikt över bron Bifrost. Bifrost, som utgörs av självaste regnbågen, är den enda vägen in till Asgård och vid dess fot står Heimdall på vakt. När en fara närmar sig blåser han i Gjallarhornet, ett varningshorn vars ljud hörs över hela skapelsen.

Gjallarhornet fylls varje dag av vatten från vishetens källa och därför är Heimdall ovanligt klok. När Tors hammare blev stulen av jätten Trym var det Heimdall som kom på hur Tor skulle få den tillbaka. Heimdall var också förnuftig nog att tidigt inse Lokes svekfulla och bedrägliga natur. Vid Ragnarök kommer Heimdall att strida mot Loke och de kommer att orsaka varandras död genom att spetsa varandra med varsitt spjut.

Trots Heimdalls framträdande roll i mytologin finns inga belägg för att det ska ha uppstått någon kult kring honom och till skillnad från många andra nordiska gudar går han inte att återfinna i något ortsnamn.

 

När Heimdall reste runt bland människorna

 

I Eddadikten Rigstula berättas att Heimdall i tidernas begynnelse for runt i världen under namnet Rig. Han besökte då människornas värld, där han först kom till en fattig stuga. I stugan bodde makarna Ae och Edda, som bjöd honom på grovt bröd och spad. Han stannade i tre dagar och lärde Ae och Edda sådant de behövde kunna. Nio månader senare födde Edda en ful och krum son, som fick heta Träl. Med tiden blev sonen duktig på att binda rep och dra hem ris och han blev anfader åt trälarna.

Under tiden hade Rig fortsatt sin vandring och hamnat hos Afe och Amma, som bodde på en prydlig gård. Där serverades han lite bättre mat och stannade i några dagar för att ge dem goda råd om gårdens skötsel. Nio månader efter besöket födde Amma sonen Karl, som var händig och rask. Han lärde sig att timra hus och köra plog och blev anfader åt bönderna.

Mot slutet av sin färd kom Rig till ett par som rätt och slätt hette Fader och Moder. De bodde i en praktfull sal, där Rig stannade i några dagar. Värdparet såg till att han blev väl mottagen och lät honom kalasa på fläsk, fågelstek och vin. Nio månader senare fick paret en son, som de kallade Jarl. Han hade fallenhet för bågskytte, fäktning och jakt och när han blev äldre återkom Rig för att lära honom att tyda runor. Från honom stammade hövdingar och krigare.

På så vis gav Heimdall upphov till samhällsklasserna bland människor. Han skulle också kunna sägas vara människornas urfader, då Rigstula nog ska läsas som att Heimdall är far till de barn som fötts efter hans besök. Vart han kom delade han dessutom med sig av goda råd, så att människorna blev skickliga hantverkare och förvaltare. Heimdall kan därför betraktas som utvecklare av den mänskliga kulturen.

 

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/nordisk-mytologi/heimdall/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rig

http://www.ungafakta.se/vikingar/tro/asagudar/heimdall/

Kulturarvsbrott

bild tjuv

Ett kulturarvsbrott är en kriminell handling som riktar sig mot kulturföremål, fornlämningar eller kulturvårdande instanser. Exempelvis kan det handla om att medeltida konst stjäls ur kyrkor, att artefakter smugglas ut från museer, att åverkan görs på gamla gravfält eller att obehöriga söker av områden med metalldetektor i jakt på arkeologiska fynd.

Eftersom kulturarvet avspeglar en del av vår historiska identitet innehåller det en abstrakt dimension av särskilt värde. Det säger något om vilka vi är och vittnar om varifrån vi kommit. Kulturarvsbrott har därför en stark förmåga att uppröra och engagera; det slår mot oss alla och förlusten är mer än bara materiell och ekonomisk. Risken för brott kan dessutom leda till att kulturhistoriska byggnader tvingas hålla stängt och att betydelsefulla föremål inte kan vara tillgängliga för allmänheten. Trots det sätter kulturarvsbrott inga djupa spår i brottsstatistiken  uppklarningsfrekvensen är låg och få döms.

bild stulna regalierI juli drabbades Sverige av ett uppseendeväckande kulturarvsbrott, då delar av Karl IX:s och Kristina den äldres begravningsregalier från 1600-talet stals ur Strängnäs domkyrka. Stölden, som omfattade två kronor och ett riksäpple, beskrevs av biskop Johan Dahlman som ”en respektlös och känslokall handling som slår mot alla oss för vilka domkyrkan och dess rika historia betyder så oändligt mycket. En stöld av ett stycke svensk historia   ett slag mot oss som nation”.

Sedan dess har en person gripits för brottet, men de stulna regalierna har inte återfunnits. Vi kan bara hoppas att de slutligen återbördas i bevarat skick och att händelsen leder till att arbetet med att förebygga och utreda brott mot vårt kulturarv ges högre prioritet. Tyvärr lever vi i en tid då det är nödvändigt.

 

Fotnot:

Bilden på regalierna har lämnats av Polisen som ett led i utredningen.

 

Läs mer:

https://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2008-10-01-kulturarvsbrott.html

https://www.ekuriren.se/strangnas/stold-fran-strangnas-domkyrka/

https://www.raa.se/2018/08/kulturarvsbrott/

https://www.raa.se/lagar-och-stod/kulturmiljolagen-kml/kulturarvsbrott/

https://www.svenskakyrkan.se/strangnas/nyheter/begravningsregalier-stulna-i-strangnas-domkyrka

När normerna förändras, del 31: ”Opolitiska” tjänstemän ägnar sig åt politisk aktivism

bild riksdag

De senaste åren har gett många anledningar till oro över den svenska demokratin. Inte minst har det i vissa grupper funnits en trend att betrakta sig själv som så moraliskt högstående att lagar bara gäller andra. Nu har bilden mörknat ytterligare av att 261 tjänstemän vid Utrikesdepartementet skickat ett upprop till Regeringskansliet, där de ifrågasätter om de bör respektera den kommande regeringen.

Tjänstemännen vid departementen är opolitiskt tillsatta och har att verka för den politik som varje regering driver. Det kan man inte tro när man läser UD-tjänstemännens upprop. Uppropets undertecknare undrar nämligen om Regeringskansliet kan garantera att nästa regering inte urholkar Regeringskansliets nuvarande värdegrund. Utöver detta efterfrågas om lojalitetsplikten mot regeringen verkligen ska gälla om den kommande regeringen inte lever upp till regeringskansliets medarbetarpolicy och ”allas lika värde”. Formuleringarna i frågeställningarna är sådana att den kommande regeringen utmålas som förmodat rasistisk.

Vår kommande regeringsbildning är resultatet av ett val. Att i förväg misstänkliggöra denna regering är förstås så långt ifrån opolitiskt och neutralt som man kan komma. Det vittnar dessutom om en låg kunskapsnivå om hur det demokratiska systemet fungerar, liksom en ännu lägre respekt för demokratin i sig.

Hur ska någon över huvud taget kunna garantera något om en kommande, ännu icke utsedd regering? Och vad är det som får tjänstemännen att tro att de har rätt till sådana garantier? I deras arbete ingår lojalitet mot den regering som bildas, oavsett färg och inriktning.

Vad uppropets undertecknare uttrycker är att de kan tänka sig att vara opolitiska bara så länge de styrs av politiker de vill ha.  Uppropets formuleringar antyder dessutom att man ämnar obstruera den demokratiska processen om man inte får som man önskar. Och det är allvarligt. Mycket allvarligt. Det innebär att man omkullkastar hela demokratins grundtanke.

UD har i uppgift att arbeta för den regering som tillsätts. Lokala värdegrunder och styrdokument väger inte tyngre än lagen. För de anställda på UD borde därför förhållningssättet vara glasklart – och passar inte galoscherna får man säga upp sig. Klarar man inte att uppfylla de krav som ställs på en tjänsteman vid ett departement, så bör man helt enkelt inte arbeta där. Mer komplicerat än så är det väl inte, egentligen?

 

Läs mer:

https://kvartal.se/artiklar/opolitiska-tjansteman-i-politiskt-upprop/

https://ledarsidorna.se/plus/ud-personal-uppmanar-till-olydnad-eventuell-ny-politisk-ledning-utmalas-som-rasistisk/

Nordisk folktro, del 11: Kyrkogrim

bild vittra

Världens kulturhistoria innehåller många exempel på offerceremonier som utförts i samband med att betydelsefulla byggnader rests. I Sverige har en sådan tradition funnits i form av att ett djur begravts under en av hörnstenarna vid byggandet av kyrkor. I vissa fall murades djuret in i kyrkväggen. Den sällsamma begravningsplatsen gjorde att djuret förvandlades till en kyrkogrim, det vill säga ett skyddsväsen med uppgift att vaka över kyrkan och kyrkogården.

Kyrkogrimmen var i de flesta fall en hund, katt, oxe, get eller fågel. När det döda djurets ande förvandlades till kyrkogrim antog den en monstruös form, för att kunna skrämma bort gravplundrare och vandaler. Även de mest förslagna tjuvar fruktade kyrkogrimmens grymhet och på så vis skyddades kyrkan mot stölder och skadegörelse. Till kyrkogrimmens uppgifter hörde även att vakta kyrkans besökare och se till att barn höll sig stilla under gudstjänsten.

Enligt vissa sägner ska en del kyrkor ha fått en grim i form av ett barn, men några verkliga belägg för att barn begravts på detta sätt finns inte.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag

 

Otryckta källor:

https://www.hembygd.se/skane/files/2012/01/handledning_folktro.pdf

http://www.kyrkoguiden.se/skane_345_text.html

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar/kyrkogrimen-och-gloson

http://sodramellby.se/traditioner.html

https://www.svenskakyrkan.se/bohast/hannas-kyrka