Ordspråk och talesätt, del 25: Frihet är det bästa ting

För att förstå varifrån uttrycket ”frihet är det bästa ting” kommer behöver vi gå tillbaka till 1400-talet och den kamp som då drevs för att befria Sverige från Erik av Pommerns styre. I syfte att stötta de politiska krafter som verkade för nationell självständighet skrev biskop Thomas Simonsson i Strängnäs den så kallade Engelbrektsvisan 1439. Visan ingick i ett krönikespel om Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson Bonde och kom att bli den mest kända politiska visan i svensk historia. Totalt innehåller den 35 strofer, men de avslutande har vunnit mest uppskattning och omnämns ibland som Biskop Thomas frihetsvisa. I frihetsvisan ingår den vers som blivit mest älskad:

Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring,
den frihet väl kan bära.
Vill Du vara Dig sjävler huld,
Du älske frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Ur denna vers har raden ”frihet är det bästa ting” kommit att lösgöras och blivit ett ofta citerat uttryck. Ursprungligen handlade uttrycket således om den nationella friheten, men används i nutida språkbruk till att betona frihetens värde i vitt skilda sammanhang.

Tryckta källor:

Hallengren, Anders; Hellsing, Birgitta; Hellquist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

http://blog.svd.se/historia/2013/05/12/frihetsvisan/

http://www.dagensvisa.com/minata/dav/dav_22_apr.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Biskop_Thomas_frihetsvisa

Vill muslimer i Sverige ha sharialagar?

Det finns som bekant ganska många länder i världen som fortfarande tillämpar dödsstraff. Det säger något om dessa länders värderingar. Mer allvarligt kan det ju liksom inte bli. Vilka brott som anses så avskyvärda att de förtjänar döden avspeglar förmodligen den rådande människo- och samhällssynen tydligare än något annat.

De senaste veckornas terrorattentat runt om i Europa har fått mig att försöka förstå den islamiska synen på dödsstraff. Att några fundamentalistiska vettvillingar löper amok och skär halsen av människor illustrerar inte en religion som helhet, men desto viktigare är det att skapa sig en representativ bild. Och halshuggningen av läraren Samuel Paty skedde trots allt efter att en lokal moské spridit videohets mot honom.

Att sätta sig in i vad islamisk lag säger om brott och straff har nu inte visat sig vara enkelt. Den som googlar ”sharialagar” får ett svårtolkat resultat och bibliotekets religionsavdelning rätar inte ut frågetecknen. Men alldeles oavsett resultatets mångtydiga innehåll är det skrämmande för en människa med västerländsk kulturbakgrund. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att islam förespråkar avrättning av ett mycket stort antal människor, inklusive homosexuella, hädare, äktenskapsbrytare och avfällingar. Enligt vissa källor ska även ateister bestraffas med döden, vilket torde innebära att en avsevärd del av Sveriges befolkning borde halshuggas.

Jag måste erkänna att jag har svårt att tro att den grymhet som kommer till uttryck i sharialagarna stöds av de muslimer som lever i det svenska samhället. Kanske går det att hitta luckor i religionen som öppnar upp för mer människovänliga tolkningar? Kanske sympatiserar mer liberala muslimer inte med sharia alls? Ingen skulle i så fall vara gladare än jag. Det skulle ju faktiskt möjliggöra en fredlig samexistens med människor från andra religioner, kulturer och livsåskådningar.

Så hur förhåller det sig egentligen? Eftersom jag inte kände mig bekväm med att fråga muslimska bekanta sökte jag svaret genom att mejla till Göteborgs moské:

Hej Göteborgs moské!

Jag har två frågor rörande brott och straff inom islam:

  1. För vilka brott förespråkar islamisk lag dödsstraff?
  2. Hur ska dessa brottslingar avrättas enligt islam?

Jag har försökt hitta svaren på dessa frågor på nätet, men är inte säker på att jag har förstått. Hoppas ni kan hjälpa mig.

 

Därifrån fick jag ingen respons.

Jag har därefter skickat samma frågor till Islamportalen, Fråga imamen och Islam svarar. De har inte heller hört av sig.

Den kompakta tystnaden från personer och institutioner som borde kunna förklara gör mig ännu mer beklämd. Varför vill de inte berätta om sina övertygelser och syften? Jag kan inte låta bli att misstänka att det beror på att svaren är oacceptabla för den svenska majoritetskulturen.

Samtidigt har vi en statsminister som gett en utfästelse om att aldrig kritisera islam. Hur man kan lova att aldrig kritisera en ideologi vars juridiska system vill avrätta stora grupper av människor kan jag inte förstå.

Det här är inga futtiga småfrågor som kan förbises och ignoreras. Vad det i grund och botten handlar om är vilket Sverige vi vill att framtida generationer ska leva i. Kommer de att kunna åtnjuta den yttrandefrihet som redan nu börjar naggas i kanten? Kommer homosexuella svenskar även i framtiden att själva kunna välja hur de vill leva sina liv? Kommer landet att splittras av oförenliga motsättningar?

Vi har rätt att begära svar från muslimska ledare i Sverige om vad de representerar för åsikter och vilket samhälle de eftersträvar. Det är nämligen vårt samhälle de vill stöpa om. Och vi har faktiskt – oavsett vad Löfven uttrycker – rätt att ifrågasätta och kritisera religiösa dogmer som bryter med det svenska samhällets grundvärden.

Det är till och med av största vikt att vi gör just det.

Fotnot: Jag tar tacksamt emot förklaringar och förtydliganden från muslimska läsare och andra med insikt om religionen.

Kulturhistoriska personligheter, del 22: Estrid Sigfastsdotter

bild runsten Estrid Gag

Estrid Sigfastsdotter var en inflytelserik kvinna på 1000-talet i den del av Sverige som nu är Täby och Vallentuna kommuner. Med hjälp av texter från runstenar har stora delar av hennes liv kunnat rekonstrueras och bilden som framträder visar en stark och handlingskraftig kvinna, vars öde på många sätt avspeglar sin tid.

Texterna på våra runstenar är i regel kortfattade och det inbördes släktskapet mellan de personer som omnämns är inte alltid möjligt att avgöra. Delar av tolkningarna rörande Estrids liv är därför indicier som inte säkert kan beläggas. Nedan följer en redogörelse för vad vi idag tror oss veta om henne.

Estrid föddes på Snåttsta gård vid Markim (nuvarande Vallentuna kommun) någon gång efter år 1000. Hennes far Sigfast var en mäktig man, som ibland ansetts ha stått nära kung Olof Skötkonung. Estrid kom således att tillhöra samhällets högsta skikt och ingick i en av de hövdingasläkter som lät föra in kristendomen i det framväxande svenska riket.

I tonåren gifte sig Estrid med Östen, som kom från en rik släkt i Såsta vid nuvarande Vallentunasjön i Täby kommun. De bosatte sig på gården Såsta vid Broby bro. Under sin tid som äkta makar fick de flera barn, varav fyra söner är kända: Gag, Ingefast, Östen och Sven. Den förstfödde sonen Gag dog i tidig ålder, varpå Estrid och Östen lät resa sin första runsten efter honom. Ett antal år senare for Östen på pilgrimsfärd till Jerusalem, men avled under resan när han befann sig i Grekland. På ängen vid Broby bro hedrade Estrid honom med en runsten och en gravhög.  Hon torde då ha varit ungefär 30 år och ensam ansvarig för flera barn.

En tid efter Östens frånfälle gifte Estrid om sig med änklingen Ingvar och flyttade till hans gård i Harg, i nuvarande Skånela socken, en mil från Såsta. Även Estrid och Ingvar fick flera barn. Tre söner är kända: Sigvid, Ingvar och Jarlabanke. Estrid förefaller också ha fungerat som fostermor åt Ingvars son Ragnvald. När hon var runt 50 år gammal dog Ingvar och hon lät då rista en runsten till minnesmärke efter honom. Av samma runsten framgår att även Ragnvald har dött.

På sin ålders höst flyttade Estrid tillbaka till Såsta, som då drevs av hennes son Ingefast. Av inskriptioner på ytterligare två runstenar vet vi att både Ingefast och hans bror Ingvar dog före Estrid. Hon levde ändå bland barn och barnbarn på Såsta och blev 60-75 år gammal. När hon dog begravdes hon vid Östens gravhög, alldeles intill den plats där de tillsammans reste sin första runsten. Vi vet att gravhögen fanns kvar till åtminstone 1700-talet, då den fortfarande avbildades på kartor. Därefter forslades den bort, sannolikt i samband med att marken började nyttjas till odling.

1995 bevakade en arkeolog från Stockholms Länsmuseum ett vägbygge i Broby bro, vid den plats där Östens gravhög en gång stod. När marken grävdes upp hittades kvarlevorna av tre personer. Skeletten tillhörde en äldre man, en äldre kvinna och en pojke som var ungefär tio år gammal när han dog. Med stor sannolikhet är det gravarna tillhörande Estrid, Gag och en oidentifierad man inom deras släkt.

Estrid låg begravd i en kista i form av en urholkad trästock. Begravningsskicket var kristet, med fötterna i öster. Med sig i graven hade hon fått ett smyckeskrin av lind, innehållandes två silvermynt, tre vikter och en silverring. Bredvid skrinet låg en kniv. Skelettet var välbevarat och visade att hon med åldern blivit krum. Hon hade haft inflammation i tänderna och vid något tillfälle brutit ena armen.

År 2005 hittades namnen Estrid och Östen i en gammal klosterliggare på Benedictinerklostret i Reichenau vid Bodensjön i södra Tyskland. Om det är ”rätt” Estrid och Östen går förstås inte att veta, men namnkombinationen är slående och klostret låg vid en gammal pilgrimsväg till Jerusalem. Reste Estrid och Östen på en pilgrimsresa tillsammans tidigt i livet eller var Estrid rent av med på den resa då Östen dog?

Även om många frågor kommer att förbli obesvarade är det fascinerande att vi kan veta så mycket om en person som levde för tusen år sedan. För våra kunskaper om Estrids liv kan vi tacka våra vikingatida förfäders sedvänja att resa runstenar till minne över döda personer och särskilda bedrifter. Estrid omnämns personligen på sex runstenar, men ett tjugotal stenar är relevanta för att kartlägga hennes släktband och liv. Runstenarna berättar också betydligt mer än vad bara texten beskriver. Ingen kvinna har vid denna tid rest fler runstenar än Estrid, vilket talar för att hon haft makt och fungerat som familjens överhuvud. Hennes runstenar är försedda med kristna kors, vilket kan vara ett uttryck för personlig religiositet, men även ses som ett stöd för den kristne kungen. Tack vare runstenar som rests av hennes efterkommande kan vi dessutom utläsa att Estrid var stammodern till den så kallade Jarlabankeätten, som kom att lämna ett kraftfullt eftermäle. En tid efter Estrids död byggdes Täbys första kyrka på ättens mark, på den plats där den nuvarande kyrkan står. Om hennes sonson Jarlabanke förkunnar en runsten att ” ensam ägde han hela Täby”.

Runinskrifterna där Estrid omnämns

U 137: Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son.

U 136: Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland.

U130: Estrid lät göra bron efter Ingvar, sin man, och efter Ragnvald, hans son.

U 329 Inga lät resa dessa stenar efter Ragnfast, sin man. Han var broder till Gyrid och Estrid.

U 101: Häming och Jarlabanke de lät röja väg och göra broar efter sin fader, och Estrid efter sina söner Ingefast och Ingvald. Gud hjälpe deras ande.

U143: Jorun lät göra broar efter sin man och Häming och Jarlabanke efter Ingefast, Estrid efter Ingvar, en mycket god ung man.

Fotnot: Bilden visar den runsten Estrid och Östen lät resa till minne av sonen Gag. Attribution: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.5)

Tryckta källor:

Jansson, Sven B F (1984), Runinskrifter i Sverige, Almqvist och Wiksell Förlag

Karlén, Linus (2018), Runstenar i Sverige, Lidskälv Förlag

Otryckta källor:

https://popark.se/2019/11/21/estrids-klan-battras-pa/

Estrid

Estrid Sigfastdotter

https://sv.wikipedia.org/wiki/Estrid_Sigfastsdotter

Berättelsen om Estrid och Inga

http://www.runriket.se/besoksmal/broby-bro/

Information har även inhämtats på The Viking Museum i Stockholm

Tänkvärt om kultur, del 44

bild pärla

Vad den samlade kulturforskningen visar är att Sverige har en stark majoritetskultur med värderingar som avviker från omvärldens. Ur ett världsperspektiv kan våra normer betraktas som extrema. Samtidigt har vi en stor invandring från de områden som står längst ifrån oss ur kulturell synvinkel. Trots det saknar vi en analys av olika kulturers förmåga till samexistens. Svenska politiker har länge förbryllats av att integrationen av nyanlända fungerar dåligt. Sannolikt finner vi delar av förklaringen i kulturforskningens verklighetsbeskrivning. Det är inte märkligt att människor inte låter sig integreras i ett samhälle vars värderingar de inte delar.

– Arvid Nilsson

Svenska folksagor, del 31: Kråkskinnsmajsa

bild prins

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en kung som hade en drottning, och hon var så okristligt vacker, och han höll så mycket av henne som sitt eget liv.

Men när de länge i glädje levat samman sjuknade drottningen och för varje dag blev hon allt sämre och sämre, så att kungen med stor sorg och pina bara väntade på att hon skulle dö.

Under det kungen gick av och an med sin fruktan och grämelse kom det bud från drottningen att han skulle komma upp till henne, för nu ville hon tala med honom innan hon lämnade jordelivet. När han kom var hon så matt, så matt, så att han knappt kunde höra vad hon sade, men hon tog honom i handen och bad att han skulle lyda henne och inte gifta sig för andra gången om han inte fick en prinsessa som var henne så lik att ingen skulle kunna se annat än att det var hon. Detta samtyckte kungen gärna till och lovade det på sin kungliga ed. Sedan dog drottningen och när änklingsåret var över ville kungens hovherrar att han skulle gifta sig omigen. De visade honom många rara tavlor med de allra finaste prinsessor på, men han ville inte ha någon av dem till drottning.

Så gick en tid och hovherrarna tjatade på kungen om det där giftandet. Och hur länge de nu tjatade, så svarade han ständigt att om han nu skulle gifta sig någon gång mera, så skulle det vara med sin egen dotter, för hon var då så lik sin mor som någon kunde vara.

”Jaha”, sade hovherrarna, men de tyckte inte riktigt om det, för de ville hellre ha en främmande prinsessa till drottning. När prinsessan så fick veta att hennes far ville gifta sig med henne, så vart hon så skamsen och började gråta så att hon kunde ha gråtit ögonen ur sig, och hon visste inte alls hur hon skulle bära sig åt för att komma undan det.

Men hur det nu var, så hittade prinsessan på råd till slut. Hon bad kungen att han skulle lova henne tre ting innan bröllopet skulle stå. Och kungen höll så mycket av henne, att han lovade henne att hon skulle få allt vad hon ville. Då begärde prinsessan tre klänningar. Först begärde hon en klänning av silver, så en av guld och så en av pärlor. Men det gick inte så fort att få dem färdiga, utan bröllopet uppsköts från den ena veckan till den andra, så att tiden gick.

Tillslut fick prinsessan sina tre klänningar och en dag bestämdes för bröllopet. Men då bad prinsessan, just inemot det att bröllopet skulle stå, att kungen skulle vara beskedlig och låta henne göra en klänning till och den skulle vara av kråkskinn hel och hållen och till kråkskinnsklänningen ville hon ha en mössa av samma sort och på den skulle alla kråkhuvudena sitta. Det fick hon också, både klänning och mössa. Och kungen var så rädd om henne att han satt vakt utanför hennes dörr. Men kungens vaksamhet var till ingen nytta, ty om natten när alla hade gått i säng, så skickade prinsessan ut sin tärna och gav vakten ett stop vin med så starka kryddor i, att vakten somnade. Sedan smög prinsessan sig ut med tärnan, som bar alla hennes rara klänningar. De bar det mesta de kunde neråt sjöstranden. Ute på sjön låg ett vackert skepp tillreds, som hon låtit kalla dit i förväg, och på det seglade hon nu sin kos, långt långt bort till ett annat rike.

Dagen därpå skulle bröllopet mellan kungen och prinsessan firas. Men när tärnorna om morgonen kom upp för att kläda prinsessan till brud, så fanns hon inte där. Då vart kungen så oerhört ängslig och skickade ut folk på alla vägar och stigar och satte ut stora belöningar åt den som kunde finna rätt på prinsessan, men det var omöjligt och de kom alla hem henne förutan.

Under tiden seglade prinsessan till det andra riket, och där fanns det en prins som prinsessan hade sett förut och som hon tyckte mycket om. Och prinsen tyckte om henne, han också. När hon nu kom dit, så lät hon skeppet stanna mellan två klippor vid stranden som var så höga att skeppet inte syntes från landsidan. Då steg prinsessan i land; alla sina grannlåter gömde hon inne i den mörka skogen som låg ett stycke ifrån sjön. Men sin kråkskinnsklänning tog hon på sig, och så vandrade hon upp till kungsgården.

När prinsessan kom fram till slottet gick hon in i köket och frågade sig för, om det fanns någon tjänst åt henne.

”Nej”, svarade kocken, ”vi har så mycket folk vi någonsin behöver. Men du talar vackert för dig, så att jag kan väl låta dig bli kolbärerska och bära kolkorgarna till köket. Men rysligt ful är du, så du får inte visa dig här på kungsgården, utan kolen får du bära in i köket om mornarna innan folk är uppe. Om hovherrarna får se hur ryslig du ser ut, så får jag bara förargelse.”

Det blev som det var sagt och när prinsessan hade varit en tid på kungsgården, så bad hon kocken en söndagsmorgon att hon skulle få gå i kyrkan.

”Vad ska du där, du fula Kråkskinnsmajsa? Då skrämmer du alla människor ur kyrkan, och så får jag förargelse.”

”Jag ska nog akta mig, så att ingen får se mig”, sade Majsa.

”Nå nå, så gå då!” sade kocken. Då skyndade sig Majsa till skogen och ropade på sin tärna, som hämtade silverklänningen och klädde henne fin, och satte silverband i hennes hår och guldskor på hennes fötter. När hon nu var färdig klappade hon tre gånger i händerna, och då körde det fram till henne en präktig vagn med hästar som sparkade hov och frustade eld. Och så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan.

När hon kom fram hade det redan ringt samman och folket hade gått in. Hon skyndade stora gången fram, och satte sig i den bänken som var mitt emot prinsens. Den unge prinsen kunde inte vända sin ögon från henne, och alla undrade vem hon var och varifrån hon kom. Men innan gudstjänsten väl var slut skyndade hon sig ur kyrkan och kastade sig i vagnen och det bar av så att gnistorna stod om hjulen. Ingen var i stånd att hinna ifatt henne och det var omöjligt att se vart hon tog vägen, för så fort körde hon.

När prinsen kom hem talade han inte om något annat än den vackra prinsessan som varit i kyrkan och nu ville han så gärna veta varifrån hon var och om det verkligen var hon som han tänkte på, ty han tyckte nog att hon varit bra lik prinsessan från grannriket. Men det var ingen som kunde säga det. Då befallde han, att om hon någon gång mera skulle komma till kyrkan, så skulle alla se efter vart hon for.

Söndagen därpå gick Majsa åter till kocken och bad att få gå i kyrkan. Samma svar fick hon som förra gången, men vann ändå kockens hjärta med sina ord.

”Nå, nå, så gå då”, sade han.

Och Majsa skyndade sig till skogen, tog fram sin guldklänning och ropade sedan på sin tärna, som klädde henne fin och satte guldband i håret och guldskor på hennes fötter. Så klappade hon i händerna och vagnen kom liksom förra gången med hästar som sparkade hov och frustade eld, och så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan. Hon gick stora gången fram och satte sig i den bänken som var mittemot prinsens.  Och den stackars prinsen, han kunde inte vända sina ögon ifrån henne och han tyckte ännu mera om henne än förra gången. Men han tordes inte gå till henne och tala med henne för prästens skull.

Innan gudstjänsten var slut reste sig prinsessan, skyndade sig ut ur kyrkan och försvann med sin vagn, och det var omöjligt att hinna se vart hon tog vägen, så fort som hon körde.

När prinsen kom hem var han så sorgsen och illa till mods, så att han inte orkade äta på flera dagar. Han befallde att tolv av hans snabbaste ryttare skulle sitta till häst och följa efter den fagra flickan, om hon skulle komma till kyrkan någon gång mera.

Ännu en söndag kom och Majsa bad ännu en gång kocken om att få gå i kyrkan. Samma svar fick hon som förut:

”Nå, nå, så gå då!”

Då skyndade Majsa till skogen, tog fram sin pärlklänning och ropade på sin tärna, som klädde henne så fin och grann och satte pärlband i håret och guldskor på fötterna. Så klappade hon i händerna och vagnen kom liksom förra gången med hästar som sparkade hov och frustade eld, och så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan. Hon gick stora gången fram och slog sig ner i den bänk som var mittemot prinsens. Då steg prinsen upp och gick ur sin bänk fram till hennes, och talade vid henne och frågade varifrån hon var, men hon satte näsduken för ögonen och svarade honom inte ett enda ord. Då såg prinsen att det gnistrade en så ogrundat grann ring på hennes långfinger. Men mer såg han inte, för i detsamma dundrade prästen till i predikstolen och hotade prinsen för att han störde kyrkofriden, så att han måste gå och sätta sig i sin bänk igen. Och med detsamma sade prästen amen, och den främmande prinsessan skyndade sig ur kyrkan och försvann med sin vagn. De tolv duktiga ryttarna satte efter henne så att stickor och strån for i himmelens sky, men det var omöjligt att hinna se vart hon tog vägen, så fort körde hon.

Nu vart prinsen så ledsen och sörjde så mycket över att han inte fick rätt på prinsessan, att han varken orkade äta eller dricka, ja så att han föga annat gjorde än grät. Och kocken han lagade de bästa rätter han visste, men prinsen ville omöjligt äta ändå, inte minsta bit. Och så vart han urfallen och blek som ett lik i synen.

En dag kom en befallning till köket att kocken skulle baka prinsen goda pannkakor.

”Pannkakor!” sa kocken. ”Det har han aldrig velat ha förr.”

Men prinsen hade på en gång blivit lysten efter pannkakor och kocken gräddade dem det bästa han visste. Men prinsen skickade ner dem i köket igen och befallde att kocken skulle göra andra som var bättre. Då vart kocken ängslig för hur han nu skulle bära sig åt, så att prinsen måtte bli nöjd.

När Kråkskinnsmajsa hörde de andra tala om allt det där, så bad hon att hon skulle få försöka grädda några pannkakor åt prinsen.

”Och vi får se”, sa hon, ”om han inte då blir nöjd.”

”Hur ska du kunna det, du fula Kråkskinnsmajsa?” sade kocken. ”Men visst, du kan gärna få grädda dem i alla fall.”

Och glad blev Kråkskinnsmajsa och tog ur barmen sin granna blixtrande ring och gick till huggstubben och högg den mitt itu. Och så gräddade hon en pannkaka, och i den lade hon den ena halvan av ringen, men den andra stoppade hon i barmen igen.

När nu prinsen fick pannkakan så åt han den, och fick så fatt i den halva ringen som Majsa hade lagt i pannkakssmeten. Strax skickade han bud ner och befallde att kocken skulle komma upp. När kocken kom frågade prinsen:

”Hör du, vem har gjort den sista pannkakan som bars opp?”

Kocken tordes inte tala om att den fula flickan gjort pannkakan, utan svarade:

”Det har jag gjort, nådig herre.”

Men prinsen som såg att kocken var blek i synen, drog sitt blanka svärd och hotade att hugga huvudet av honom, om han inte ville säga som sanningen var.

Då började kocken gråta och sade:

”Skona mitt liv, nådig herre! Jag ska gärna säga sanningen och hur allt har gått till. För en liten tid sedan kom hit en ful jänta som går klädd helt och hållet i kråkskinn, och därför kallar vi henne Kråkskinnsmajsa. Hon begärde att få komma i tjänst, och fast hon såg så ryslig ut, så lät hennes tal så ljuvligt, att jag inte kunde låta henne gå utan tog henne till kolbärerska. Men kunde jag trott att jag skulle få sådan förargelse för henne, så skulle hon fått dra så långt vägen räcker!”

”Till saken, kock! Vem har gräddat pannkakan?” sade prinsen otåligt.

”Det har Kråkskinnsmajsa”, stammade kocken.

”Så låt henne komma upp, och det strax!” sade prinsen.

Och kocken sprang ner i köket det fortaste han fick benen med sig, och när han fick se Majsa där hon stod vid spisen, knöt han näven åt henne och sade:

”Packa dig upp till prinsen, och det strax, ditt otäcka stycke! Och kommer du ner och har huvudet kvar, så ska jag mörbulta dig så du aldrig skall glömma det!”

Majsa gick upp och när hon kom in till prinsen blev han förvånad över hennes ohyggliga utseende. Men han lät inte hennes åsyn bekomma sig, utan frågade snällt och vänligt:

”Är du i tjänst här, kära barn?”

”Ja”, svarade Majsa så tyst och sakta att det knappast hördes, men det lät ändå så väl och fint att prinsen alldeles spratt till vid det.

”Var har du fått den halva ringen ifrån, som du lagt i pannkakan som du gräddade åt mig?”

”Den är min – här är den andra halvan!”

Så kastade hon av sig kråkskinnsmössan och kråkskinnsklänningen och höll upp sin trasiga ring. Och prinsen kände igen henne och ropade:

”Fröken Adelin!”

För så hade han tänkt ut att den vackra flickan i kyrkan måste heta. Men när han i detsamma kände igen prinsessan från grannriket, som han haft så kär, så kände hans glädje inga gränser. Och prinsen blev strax både frisk och färdig och gifte sig med prinsessan.

Men jag var inte med på bröllopet.

Nedslag i nordisk mytologi, del 28: Ull

bild Ull

Guden Ull (som ibland kallas Ullin, Uller, Oller eller Ollerus) är son till Tors hustru Siv och styvson till Tor. Vem som är Ulls biologiska far framgår inte av mytologins skriftliga källor.

Själva namnet ”Ull” betyder glans eller härlighet, vilket kanske anspelar på hans många förmågor. Han framställs som en skicklig skidåkare och är duktig på att jaga med båge. Enligt vissa källor ska Ull kunna fara över vattnet stående på benknotor; kanske kan det tolkas som att han utövar skridskoåkning.

Förutom pilbågen och skidorna betraktas skölden som ett av Ulls attribut och ”Ulls skepp” är en kenning (omskrivning) för sköld. Ibland förknippas han med tvekamp. Hans boning ligger i Ydalir, Idegransdalarna, vilket möjligen hänger samman med att pilbågar kunde tillverkas av idegransträ.

Ull är sparsamt omnämnd i de mytologiska berättelserna, men har ändå lämnat spår som tyder på att han varit en betydelsefull gud. Enligt Saxo Grammaticus ska Ull under en period på tio år ha regerat i Odens ställe. Dessutom finns Ull omnämnd i ett flertal svenska ortnamn, såsom Ullevi, Ulleråker och Ultuna. I Norge syns han i ortnamn som Ullensvang, Ullensaker och Ullsfjord.  Dessa platser illustrerar att Ull tidigare dyrkats i en utbredd kult, som sträckt sig över stora delar av Skandinavien.

I Atlekvädet i poetiska Eddan sägs att Ull äger en ring, vid vilken man kan avlägga ed för att ge särskild kraft åt orden. År 2007 hittades en kultplats helgad åt Ull i Upplands Bro utanför Stockholm, som gav belägg för att denna föreställning kan ha nyttjats i kultutövningen. Utgrävningarna visade att kultplatsen innehållit en upphöjd plattform av sten, där järnringar offrats.

Fotnot: Bilden visar Ull med båge och skidor i en isländsk handskrift från 1700-talet

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Lönnroth, Lars (2016), Den poetiska Eddan, Atlantis

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

Otryckta källor:

https://no.wikipedia.org/wiki/Ull_(norr%C3%B8n_mytologi)

https://www.svd.se/kultplatsen-beholl-sitt-namn-i-1500-ar

https://sverigesradio.se/artikel/

Svensk allmogekultur, del 6: Havandeskap

Bild Amalia Lindegren

I det svenska bondesamhället var vidskepligheten utbredd. Onda krafter och väsen med övernaturliga förmågor krävde ständigt hänsyn och styrde många av vardagens sysslor. Få skeden i livet var emellertid så starkt förknippade med magiska föreställningar som graviditeten. Nedan återger jag ett stycke som berör detta ämne, hämtat ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

En kvinna hade under hafvandeskapet att iakttaga mycket för att skydda sin frukt från ondt. Den största försiktigheten gällde första, mellersta och sista månaderna, hvilka på grund af känsligheten för intryck fingo namnet lytemånader. Redan innan hafvandeskapet kunde hon behöfva försäkra sig om framgång. Så t. e.x plägade en brud bröllopsnatten ha ost och bröd hos sig i sängen för att få lätt barnsäng. En hafvande brud skulle smaka på varje rätt (bita i bordduken) vid bröllopsmiddagen för att undvika falska värkar. Lätt barnsäng erhölls, om modern omfamnade gårdens vårdträd. Hon borde under hafvandeskapet hålla sig hemma och undvika häftiga sinnesrörelser samt allt som kunde skrämma. Blef hon rädd för något eller såg något obehagligt, fick barnet men däraf, och man trodde sig kunna närmare bestämma, när detta skulle inträffa. Om man räknade efter i hvilken vecka det skett, skulle barnet få sjukdomen, utslaget eller tecknet på året med samma tal. En skrämsel i 15:e veckan lät barnet få sjukdomen på 15:de året o. s. v.

De försiktighetsmått hon hade att iakttaga voro delvis af fullt vanlig natur utan någon egentlig öfvertro. Till sådana hörde, att hon skulle akta sig för att bli skrämd af en arg hund, en häst, en tjur, en orm m. m. för att barnet ej skulle få något, som erinrade om det djuret, som skrämt henne. Till samma grupp af försiktighetsmått hörde äfven, att hon skulle akta sig för att få slag eller sår på en viss kroppsdel, för att ej barnet skulle få märke på motsvarande ställe. Om hon t. ex. brände sig på fingret och slog häftigt med handen mot höften, fick barnet ett rödt märke på sin höft. Likaledes kunde en brännskada åstadkomma, att barnet vid födseln var hudlöst på motsvarande ställe. Dylika födelsetecken kunna förklaras fullt naturligt och höra således ej samman med öfvertro. Andra försiktighetsmått voro emellertid af ren vidskeplig natur. En stor del af dessa viskepligheter uppstodo närmast som en förklaring af en del medfödda lyten och sjukdomar och för att undvika dem, måste modern iakttaga försiktighet. Vi vilja nämna några af de lyten man särskildt fäste sig vid och som man förklarade genom en eller annan oförsiktighet eller tillfällighet under hafvandeskapet:

Harmynthet: därför att modern sett i en öppen graf, eller på ett årder; sett ett hufvud af lefvande eller död hare; sett en yxa i huggkubb eller knif i en brödkaka; sett en harmynt person; sett en fällknif ligga på rygg; sett en gaffel eller hötjuga stå med spetsarna neråt.

Fallandesot: därför att modern gått öfver en kullfallen gärdesgård; sett en person med denna sjukdom; sett ett kreatur slaktas; sett en halshuggen höna flaxa med vingarna; gått öfver en graf, som som efter kistans förmultning insjunkit; sett eldsvåda, slagsmål, mord, en människa svimma, en kvinna förlösas, en ko kalfva, blod rinna; sett någon inkomma med två förkläden på sig; sett en väf klippas ned; om hon själv väft och värkarna kommit under tiden; om hon gått till kyrkan någon fjärdedag (jul, påsk, pingst eller mickeli).

Vindögdhet: därför att modern sett i ett nyckelhål, butelj, flaska, spinga e. d.

Röda fläckar på huden (vådeldsmärken): därför att modern sett eldsvåda, brinnande ljus, som fattat eld, och med handen vidrört någon del af sin kropp; sett någon med detta onda.

Bölder: därför att modern ätit sittande på ett kistlock med naglar.

Gapmun (mun som alltid står öppen): därför att modern sett en väfsked sitta tom i slagbordet: sett ett kistlock stå på hakar.

Mask: därför att modern gått öfver en riskvast eller skurviska.

Stolsteg (ansvällning på ögonlocken): därför att modern sett en upp- och nedvänd stol med stolbenen i vädret.

Mässling: därför att modern passerat under en hud, som inte varit afhårad.

Skrofler: därför att modern gått med obetäckt hufvud; sett bottnen på en likkista; sett en öppen graf; sett ett lik.

Dålig andedräkt: därför att modern mött något med dålig lukt och hållit för näsan; känt liklukt.

Fräknar: därför att modern ätit ägg efter tjäderhöns (orrhöna).

Hes röst: därför att modern ställt sig under en sågkvarn i gång.

Glupskhet: därför att modern ätit mycket under tiden; sett en tillknuten tom säck.

Tjufaktighet: därför att modern tillgripit något af annans egendom under tiden.

En del af dessa sjukdomar kunde omintetgöras om modern blott var omtänksam nog. Ett vanligt sätt att hindra det onda, som eljest skulle inställa sig, var beröring. Hade hon sett någon med ett visst ondt, skulle hon beröra personen (ge honom en örfil!); ett annat sätt var att spotta för sig; ett tredje sätt var att bevara delar af det som väckt det onda (vid vådeldsbränder förvara en del af bränderna) och med det bestryka det onda stället hos barnet, eller lägga föremålet i vatten och med detta tvätta barnet; ett fjärde sätt var att få blod af den, som vållat åkomman, få blod af en avrättad person; eller också få hår af personen eller djuret, som vållat det onda, och lägga dessa i vatten samt därmed tvätta åkomman.

Fick kvinnan missfall, ansågs detta ofta vara förvålladt af onda makter, elfver eller vättar, hvilka velat taga barnet. Modern skulle därför akta sig för en del djur framför allt vargar, hvilka lätt kunde vara varulfvar, som ville åt fostret. Det var framför allt farligt för en hafvande kvinna att gå öfver en bro. Gick kvinnan under ett rep, föddes barnet med nafvelsträngen snord om halsen. Ogift kvinna kunde ej föda, förrän hon yppat faderns namn.

Nordisk folktro, del 29: Gengångare och gastar

bild gast

Föreställningar om att döda människors andar kan återvända till de levandes värld och ”gå igen” är spridd över hela världen. Inom den nordiska folktron finns gengångare av olika slag och våra förfäder har genom tiderna vidtagit en mängd åtgärder för att skydda sig mot dem.

En vanlig föreställning var att gengångare sökte sig tillbaka för att något i deras liv var oavslutat eller ouppklarat. Gengångarna förutsattes således vilja reda upp ett missförhållande eller få upprättelse för en oförrätt. Till den kategorin hörde mylingarna, som var andar efter mördade barn. En kvinna som födde ett oönskat barn i lönndom och tog det av daga kunde räkna med att barnets myling skulle återvända för att avslöja henne eller hämnas. Lyktgubben, däremot, fick ingen ro i graven för att han lurat till sig någon annans mark, ofta genom att flytta de märken som markerade ägogränsen. Han straff blev att vanka runt på platsen om natten, där skenet från hans lykta ibland kunde observeras i form av ett svagt, flackande ljus.

Att inte få bli begravd i vigd jord kunde också få osaliga själar att söka sig tillbaka. Skeppsbrutna sjömän som försvunnit till havs kunde förvandlas till strandgastar, som irrade runt på stränderna efter mörkrets inbrott. Vid storm hördes deras skrik utifrån havet. Även självspillingar, mordoffer och stupade soldater kunde komma tillbaka i form av en gast. Typiskt för gastarna var att de förlorat sina anletsdrag och blivit oigenkännliga spökvarelser. I sin längtan efter en begravning kunde de klamra sig fast på människors ryggar eller förbipasserande hästkärror och kräva att bli förda till kyrkogården. Den som blev fasthållen av en gast (gastkramad) drabbades av sjukdom.

Ibland ansågs gengångarna återvända för att vaka över personer eller platser som betytt mycket för dem. I det fallet handlade det alltså om omsorg från gengångarnas sida. Kanske ville de skydda eller trösta. Kvinnor som dött i barnsäng tänktes ofta komma tillbaka för att se till att barnen fick det bra. Först när de kunnat se att barnen blev väl omhändertagna upphörde spökerierna. Det kunde också vara tvärt om: barn som dött kunde gå igen av oro för föräldrarna, om de sörjde för mycket. Kanske användes sådana sägner för att hjälpa sorgsna föräldrar att komma över förlusten av ett barn och gå vidare i livet.

Även djur kunde bli gengångare. Ett av de främsta exemplen inom den nordiska folktron är de så kallade kyrkogrimarna. Kyrkogrimar var andar efter djur (ofta katter, hundar, getter eller tuppar) som begravts i väggarna vid byggandet av en kyrka. Dessa djur förvandlades till monstruösa skyddsväsen, som vaktade kyrkan mot tjuvar och inkräktare.

Hur stark tron på gengångare var kan vi avgöra genom att titta på hur döda kroppar tidigare hanterades. Kvarlevorna efter den så kallade Bockstensmannen, som på 1300-talet föll offer för ett mord, visar att han efter sin död fått pålar körda genom kroppen. Det var ett sätt att hindra den döde från att gå igen; gärningsmannen ville nog försäkra sig om att mordoffrets ande inte skulle hämnas. Men även mäktiga män utsattes för skyddsåtgärder efter döden. När rikskanslern Axel Oxenstiernas gravkista öppnades på 1930-talet fann man att hans vrister var ombundna med ett sidenband för att hindra honom från att resa sig ur graven.

Den som mötte en gengångare kunde skydda sig genom att göra korstecken eller ropa Guds namn. Ibland var det nödvändigt att fråga eller på annat sätt försöka lista ut orsaken till att den döde gick igen, för att sedan hjälpa gengångaren att få ro. Om ett hus drabbats av övernaturliga händelser och spökerier kunde prästen anlitas för att ”läsa den döde i graven”.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi, Rabén och Sjögren

Jäger, Jan; Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/spoken-och-gastar

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/tema-stormaktstid-den-maktige-oxenstierna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Strandvaskare

Kulturhistoriska sevärdheter, del 44: Nääs slott

Nääs slott är vackert beläget vid sjön Sävelången ett par mil utanför Göteborg. Slottet och de omgivande naturområdena är öppna för besökare och den som tar sig dit får ta del av en högst historiemättad miljö. Interiören räknas som Sveriges bäst bevarade högreståndsmiljö från 1800-talet och än idag fortlever den hantverkstradition som en gång gjorde Nääs omtalat långt utanför Sveriges gränser.

Hur långt tillbaka i tiden Nääs historia löper är inte helt klarlagt. Egendomen omnämns första gången i ett kungligt brev från 1529, som beskriver att en Joen Småsven tilldelats två kronogods med namnet ”Näss i Skalfzö soken”. Dendrokronologiska undersökningar av trästockar i slottets källarvåning har visat att träden fälldes på 1630-talet, vilket ger en fingervisning om den nuvarande byggnadens ålder. Under de påföljande seklerna kom godset att innehas av flera framträdande släkter, som Lilliehöök, Natt och Dag, Oxenstierna, von Utfall och Reenstierna. 1868 såldes det till den förmögne köpmannen August Abrahamsson, som lät göra stora renoveringar både in- och utvändigt. Byggnaderna försågs med påkostad dekor och utrustades med tidens främsta moderniteter. Det är från hans tid som slottet har bevarat sin prägel.

August Abrahamsson hyste ett intresse för utbildning och hantverk och lät 1872 öppna en slöjdskola för pojkar i en byggnad på slottsområdet. Hans unge systerson Otto Salomonsson blev rektor och skolan blev snart vida omtalad för sin speciella pedagogik. Snart öppnades seminarier för slöjdlärare, som lockade deltagare från stora delar av världen. Framför allt var det undervisningsidéerna inom trä- och metallslöjd som vann uppskattning, men kursdeltagare kunde även studera textilslöjd, lära folkdans eller gå kurser i trädgårdsskötsel. Vid ett kurstillfälle deltog inte mindre än 19 nationaliteter. På grund av den internationella uppmärksamheten kallades utbildningsverksamheten på Nääs för ”Sveriges fönster mot världen”.

Den pedagogik som utvecklades vid Nääs (Nääsmetoden) innebar att eleverna arbetade utifrån modeller, som tillverkades i en bestämd ordningsföljd. Varje steg innebar att tidigare kunskaper tillvaratogs och teknikerna blev successivt blev mer komplicerade. Från 1880-talet fick även kvinnor delta i kurserna och kring förra sekelskiftet var över en tredjedel av deltagarna i träslöjdsutbildningen kvinnor. Det var på den tiden uppseendeväckande och väckte kritik, men Otto Salomonsson framhärdade i sin övertygelse.

Under slöjdlärarutbildningens tid utvecklades även en tradition med storslaget midsommarfirande på Nääs. Festligheterna pågick i två dagar och arrangerades av kursdeltagarna.

Under Nääs mest aktiva epok tillbringade två av tidens främsta författarinnor, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan (systerdotter till August Abrahamsson), åtskilliga somrar på slottet. De disponerade slottets högra flygel som sommarbostad och Nääs kom att ha stor betydelse för deras skrivande. I Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige finns en ingående beskrivning av livet på Nääs, betraktat genom en folkskollärarinnas ögon.

Nu märkte hon överallt den stora, underbara välviljan. Nu såg hon hur kärleksfullt det var ordnat för dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete. Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastiserade, bildade en sångförening, och nästan var kväll hade de samkväm med musik och uppläsningar. Och dessutom fanns det böcker, båtar, badhus och piano för deras räkning. Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga.

Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård. Slottet, där den gamle herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett något så skönt som blomgrupperna på terrasserna framför slottet, som de gamla ekarna i parken, som vägen längs med stranden, där träden lutade ut över vattnet, eller som utsiktspaviljongen på klippan ovanför sjön. Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, men det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust. Hon tyckte att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe.

Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

August Abrahamsson bodde själv kvar på Nääs fram till sin död 1898 och är nu begravd i slottsparken. Han var mån om att skolan skulle få finnas kvar och testamenterade därför egendomen till staten i form av en stiftelse. Nääs slott och slöjdseminarium förvaltas nu av stiftelsen, som ser till att underhålla den historiska miljön och ordna kursverksamhet i August Abrahamssons anda.

Nääs är idag en högst levande kulturmiljö och klassat som nationellt byggnadsminne. Slottets huvudbyggnad fungerar som museum och erbjuder dagliga visningar under sommaren. I byggnader som varit stall och sädesmagasin finns nu restaurang, café, hantverksbutik och byggnadsvårdscentrum. August Abrahamssons stiftelse är en av Sveriges största arrangörer av kurser i slöjd, hantverk och folklig kultur, vilka hålls på slottsområdet. Traditionen med midsommarfester upprätthålls ännu och den artrika naturen runt Nääs har blivit naturreservat. Sammantaget gör detta Nääs till en betydelsefull kulturarvsbärare och ett förstklassigt besöksmål, väl värt att ta del av.

Mer information om Nääs och de arrangemang som erbjuds finns på slottets hemsida.

Foto: Bilden överst är tagen av Mimmi Blomgren. Övriga är hämtade på Wikimedia Commons.

Tryckta källor:

Lagerlöf, Selma (1907), Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Albert Bonniers förlag

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Grenholm, Lennart; Wivall, Per (red. 1992), Värt att se i Sverige: En reseguide, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.goteborg.com/naas-slott/

http://www.naas.se/

Ordspråk och talesätt, del 24: Lika goda kålsupare

bild ordspråk

Att ”supa kål” var i äldre svenska detsamma som att äta kålsoppa. Formuleringen hänger ihop med att sådan mat som åts med sked (soppa, buljong, kräm, välling och dylikt) kallades supanmat. En kålsupare var alltså en person som åt kålsoppa. I det gamla Sverige var det en billig och utbredd maträtt, som åts i alla samhällsklasser.

I bildlig betydelse används uttrycket lika goda kålsupare till att säga att två eller flera personer är likställda – de har lika dåliga karaktärer eller är behäftade med samma fel. Uttrycket skildrar således att den ene inte är bättre än den andre. Ofta används formuleringen i ett ironiskt eller nedsättande sammanhang.

Av tradition anses uttrycket ha myntats av Hertig Karl, som 1599 ska ha sagt till en av sina rådsherrar: Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.

Tryckta källor:

Hallengren, Anders; Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag

Holm, Pelle (1964), Bevingade ord, Bonniers

Otryckta källor:

https://sv.wiktionary.org/wiki/vara_lika_goda_k%C3%A5lsupare

https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A5lsupare

https://www.dn.se/blogg/spraket/2008/09/22/kalsuparna-vad-har-de-for-sig-1980/