Svenska folksagor, del 28: Stugan vars tak bestod av bara ostar

20180210_100125

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska folksagor och Äfventyr Efter muntlig Öfverlämning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk. Vad substantivet ”stiga” haft för betydelse har jag dock inte lyckats hitta information om. Kanske rör det sig om en mindre bod för förvaring?

Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte mycket om att äta barna-kött. Hon brukade därför täcka sin stuga med ostar, för att locka dit små gossar och flickor som vandrade omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn stekte hon dem i ugnen och åt sedan upp dem.

Nära därintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter. Som det nu var knappt om mat i huset sade torparen en dag till sina barn att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gick och kom slutligen till det höga berget. Där fick de se en stuga, vars tak bestod av bara ostar. Då höll barnen råd med varandra och överlade att de gärna ville äta någon av de sköna ostarna. Pojken skulle nu försöka sin lycka och kröp sakta upp på taket. Men när trollkärringen hörde buller ropade hon: ”Vem är det, som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd röst: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Knapra då i frid”, genmälte trollpackan. Pojken grep så en hop ostar och kom därefter oskadd igen till sin syster.

Andra dagen gick torpare-barnen åter till berget, men nu ville flickan nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken satte sig emot, men det hjälpte inte. När de nu kom upp på stugtaket och började plocka av de sköna ostarna ropade trollkärringen: ”Vem är det som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd stämma: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Och jag, jag”, tillade flickan. Då fick trollpackan makt över barnen, så att taket brast sönder och de föll huvudstupa ner i stugan. ”Ja, det är visst sant att ni är vackra små änglar”, sade kärringen när de landat på golvet. Hon lade till: ”Det var bra, nu får jag mig en god stek.” En stund senare frågade hon: ”Hur slaktar er mor sina svin?” ”Jo, hon sticker dem med en kniv”, sade flickan. ”Nej”, rättade brodern, ”hon lindar en knippa blår om deras hals”. ”Så ska jag också göra”, sade trollkärringen.  Hon rullade nu ihop en knippa blår och lindade om pojkens hals, varvid denne föll till marken som om han varit död. ”Är du nu riktigt död?” frågade trollpackan. ”Ja”, svarade gossen. ”Nej”, återtog kärringen, ”riktigt död är du väl inte, för då skulle du inte tala.” Pojken svarade: ”Jag talar för att min mor aldrig brukar slakta sina svin innan de blivit gödda.” ”Så ska jag också göra”, svarade trollpackan.

Kärringen tog nu bägge barnen och stängde in dem i en stiga. En stund senare frågade hon: ”Hur göder er mor sina svin?” ”Med drav och drank” (skal och andra restprodukter efter ölbryggning och brännvinsframställning, min anm.), sade fickan. ”Nej”, rättade pojken, ”hon göder dem med nötkärnor och söt mjölk”.  ”Så ska jag också göra”, sade trollpackan.

En dag gick kärringen till stigan, för att se om barnen var vid gott hull. ”Stick ut fingret”, ropade hon, ”så att jag kan se om ni är nog gödda.” Flickan gjorde så som kärringen hade sagt, men pojken sköt hastigt undan henne och räckte istället fram en träpinne. Trollpackan kände på den och sa: ”Ni är alldeles för magra, jag vill göda er ännu någon tid.” Hon gav dem därefter dubbelt så mycket nötkärnor och sötmjölk som innan, så att de hade långt mer därav, än de orkade äta.

Efter några dagar gick kärringen åter till stigan, för att pröva om syskonen var tillräckligt hulliga.  ”Stick fram ett finger”, ropade hon, ”så att jag kan känna ert hull.” Pojken räckte nu fram en kålstjälk, som han funnit i stigan. Trollpackan skar i den med en kniv och tänkte att barnen var mycket feta. Hon tog dem därefter med sig till stugan, där ugnen var eldad och allt var redo för att steka dem. Nu sade trollpackan att någon av dem skulle sätta sig på brödspaden.. Då gick flickan fram och ville göra såsom kärringen hade sagt, men pojken stötte undan henne och satte sig själv istället. När så trollpackan skulle skjuta in honom i ugnen låtsades han vara mycket drumlig och trillade ner varje gång kärringen fattade i grissel-skaftet. Trollpackan blev misslynt häröver, men pojken var illmarig och bad så innerligen vackert att hon själv skulle sätta sig på brödspaden och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Kärringen gjorde som han begärde och satte sig på grisslan. Men pojken var genast redo, fattade skaftet, sköt in henne i ugnen och stängde luckan.

Torpare-barnen tog nu allt gods som fanns i stugan och återvände glada till sin fader. Men om trollpackan är tillräckligt stekt vet jag inte säkert, för ingen lär ha öppnat ugnsluckan för att se efter.

Kan man stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta kyrkans omvandling?

20181103_162653

I min bokhylla står två biblar. Jag har läst båda från pärm till pärm. I den ena har jag strukit under allt vackert och tänkvärt, allt jag upplever som goda levnadsregler och allt som är formulerat med sådan poesi att det ger mitt hjärta näring. I den andra har jag märkt ut allt det hemska, det som fördömer på ett sätt jag inte förstår, allt jag omöjligen kan tro på och alla de motsägelser som ryms innanför pärmarna.

Den sistnämnda bibeln vann. Jag konstaterade att religionen inte var för mig. Men kors och tvärs genom min kultur löper tusenåriga rottrådar av kristendom och de går inte att bortse ifrån. Samhället bygger på en kristen moral, våra högtider har färgats av kristendomen och med mig bär jag minnen från kyrkans barntimmar, konfirmationsläsning och åtskilliga kyrkbröllop. Nästan vart jag än reser besöker jag kyrkor och ibland väljer jag att delta i gudstjänster för att jag längtar efter att höra våra vackra psalmer. Därför var det länge självklart för mig att vara medlem i Svenska kyrkan. Varje år betalade jag ett antal tusenlappar i kyrkoskatt och det kändes bra att göra det – jag ville ju bidra till förvaltandet av det kulturarv som hade så stort personligt värde.

Sedan slutade kyrkan att vara kyrka. Kristendomen bleknade bort och med den traditionen. Jesus ersattes av någon sorts allmän andlighet, och Svenska kyrkan gick från att vara ett religiöst samfund till att bli en lobbyorganisation med slagsida åt vänster. Istället för att predika kristendom började man predika politik. Då tog det stopp. Jag kände att mina pengar gödslade en odling jag inte kunde stå för. Jag valde att träda ur.

Den mentala process som fick mig att lämna kyrkan tror jag att jag delar med många. Få personer torde idag vara medlemmar i Svenska kyrkan av religiösa skäl; för de allra flesta är skälen snarare traditionella. Kyrkan har hamnat i det paradoxala läge att ett sekulärt och avkristnat folk vill att kyrkan ska bära upp religiösa traditioner. När kyrkan sviker denna roll ser allt färre anledning att fortsätta medlemskapet. De senaste årens ström ut ur Svenska kyrkan beror knappast på ändrad trosuppfattning i befolkningen; den avspeglar att kyrkans nya inriktning inte motsvarar människors förväntningar.

Jag ångrar inte mitt utträde – att stanna kvar var en etisk omöjlighet – men det finns fortfarande en tagg kvar som skaver. Kyrkan rymmer ju ännu så mycket av kulturellt värde. Kyrkans anställda och frivilligarbetare fyller en ovärderlig funktion genom att vårda våra vackra kyrkor och den konst som ryms däri, sköta kyrkogårdarna och driva körer som kan sjunga vid kyrkliga högtider. Det skulle jag vilja stötta. Men det finns (mig veterligen) inget sätt att som medlem öronmärka sitt bidrag. Vi som skulle vilja ge vårt stöd till Svenska kyrkans kulturvårdande insatser har ingen möjlighet att välja just det. Antingen är man medlem helt och hållet och då får man acceptera den politiska agendan, eller också är man utanför och då är det svårt att bidra, även om man värdesätter kyrkans kulturbärande funktion. Vi som inte kan ställa oss bakom kyrkans politisering stängs ute från ett av våra kulturella sammanhang.

Så, Svenska kyrkan, vill du lyssna för ett ögonblick? Här är mitt förslag på hur du kan öppna dörrarna för oss som inte känner oss hemma i din moderna skrud, men ändå skulle vilja ge vårt stöd av historiska och kulturella skäl: Öppna upp för kulturellt medlemskap. Låt den som så önskar registrera sig som kulturmedlem och betala kulturkyrkoskatt. Se sedan till att kulturmedlemmarnas bidrag används specifikt till vård av det traditionella kyrkliga kulturarvet. Låt det gå till att renovera takmålningar, köpa in handstöpta ljus och sätta upp julspel i advent; låt det finansiera utställningar av kyrkohistoriska föremål, konserter med klassisk kyrkomusik och guidningar av våra kulturhistoriskt mest betydelsefulla kyrkobyggnader. Se däremot till att vi slipper finansiera bidrag till klimataktivister, altartavlor med erotiska budskap och samkväm med företrädare för religioner som aldrig skulle drömma om att visa samma välvilja tillbaka. Låt oss också slippa betala löner till kyrkliga företrädare som omstöper det kristna budskapet till att passa samhällets radikalfeministiska och postmoderna trender. Kort sagt, öppna upp en möjlighet för oss som vill stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta den omvandling ni betraktar som progressiv. I en tid då er omdaning skrämmer bort allt fler skulle det kunna få de sjunkande medlemstalen att vända och fler skulle kunna känna sig delaktiga i den kyrkliga traditionen igen. Det skulle betyda något, i en tid av kulturell stympning och utarmning.

En ödmjuk förfrågan

Bor du i Stockholm, eller har du tänkt besöka Historiska museet i sommar? I så fall undrar jag om jag kan få be dig om en tjänst. Jag skulle nämligen behöva ett fotografi av ett av de föremål som finns i museets samlingar.

I museets guldrum finns ett smycke kallat ”Birkakrucifixet”. Du kan se en bild av det här:

Birkakrucifixet

Personalen kan säkert vara behjälplig med att peka ut var smycket finns.

Birkakrucifixet har en mycket spännande historia att berätta och jag skulle vilja skriva om det här på bloggen, men har tyvärr ingen bild att illustrera texten med. Jag vore oerhört tacksam om någon kunde skicka mig ett fotografi. Enklast är att nå mig via kontaktformuläret som finns under rubriken ”kontakt”.

Med önskan om en fin sommar!

Malin Kim

Ordspråk och talesätt, del 20: Hälsan tiger still

bild ordspråk

Uttrycket hälsan tiger still är inte ursprungligen ett ordspråk. Frasen är hämtad ur dikten Odalbonden av Erik Gustaf Geijer (1783-1847), men har blivit så omtyckt och ofta citerad att den uppfattas som ett etablerat idiom.

Geijer var professor i historia vid Uppsala universitet, men blev även känd som poet och filosof. Från 1826 var han medlem i Svenska Akademien. Han var en av den svenska nationalismens förgrundsgestalter och funderade mycket över den svenska identiteten, vilket också kom till uttryck i hans poesi. I Odalbonden, som publicerades i Götiska förbundets tidskrift Iduna 1811, hyllar han det strävsamma jordbrukarlivet och upphöjer bonden till idealgestalt. Bonden får representera den jordnära och plikttrogna sidan av den svenska nationalkaraktären. De mer äventyrliga och djärva dragen skildrade Geijer i dikten Vikingen.

Hälsan tiger still används nu till att förmedla att det som är friskt inte gör väsen av sig. Så länge kroppen fungerar väl ger den inga symtom som pockar på uppmärksamhet eller motiverar klagan. På samma sätt kan tillvaron fortsätta i en lugn lunk så länge allting går som förväntat. Den som har det bra protesterar inte, utan är nöjd med att sköta sitt. Uttrycket kan därför användas till att förmedla att allt förmodligen är som det ska om inget oroväckande märks och ingen klagar över något.

 

Odalbonden

 

Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

Må ho som vill gå kring världens rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar, har tusende ben
Och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
Att föra ut vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
Av blixten, se’n den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
Fast regn-bäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Därför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
Jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att röna vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett,
Och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig hågen varm,
Jag vandrar opp till Svea Ting,
Med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej,
Under vapnens skallande brak.

Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Svea-Konungar känna oss.

   * * *

Så sjunger glatt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-kväll
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin’ i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl Bondens minne sänks uti grav;
Men hans verk varar tiden ut.

 

 

Tryckta källor:

Hallengren Anders; Hellquist, Magdalena; Hellsing, Birgitta (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag.

Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://larare.at/svenska/moment/sprak/ordsprak.html

Poesi/Författare/Erik Gustaf Geijer/Odalbonden

Ordspråk

https://www.uu.se/om-uu/historia/geijer/

En välgjord blogg om vårt kulturarv

20180127_134957

Riksantikvarieämbetet är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor rörande kulturarv och kulturmiljöer. Det är också en myndighet som av allt att döma prioriterar sitt kärnuppdrag. Myndigheten erbjuder flera utmärkta tjänster, som Fornsök, där man kan söka upp information om fornlämningar och få dem markerade på kartbilder, och Kringla, som gör det möjligt att söka i svenska museers samlingar. Idag vill jag emellertid slå ett slag för myndighetens blogg, K-blogg.

K-blogg sköts av Riksantikvarieämbetes tjänstemän och riktar sig till allmänheten. Texterna håller sig på en nivå som gör dem lättillgängliga, även för den som inte har djupare kunskaper inom området. De ämnen som tas upp kan handla både om kulturarvet i sig och om Riksantikvarieämbetets arbetsmetoder. En återkommande skribent som förtjänar att omnämnas är Magnus Källström, som bjuder på fascinerande inblickar i en runologs arbete. Ett annat spännande inslag är den nystartade serien ”Det rörliga kulturarvet”, som handlar om historiska transportmedel. Det första inlägget berättar om Heleneborgs båtklubbs arbete med att förvalta träbåtshistoria och äldre båtbyggartraditioner. Framgent utlovas fler reportage om ”det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls”.

Den som vill läsa mer och ta del av artiklar i bloggarkivet hittar K-blogg här:

http://www.k-blogg.se/

Klenoder ur vårt kulturarv, del 7: Söderalaflöjeln

Bild söderalaflöjeln

Söderalaflöjeln har fått sitt namn efter kyrkan (Söderala kyrka i Hälsingland) där den fram till 1700-talet var placerad på kyrktornet som vindflöjel. Flöjelns historia sträcker sig emellertid tillbaka till vikingatiden och dess utseende vittnar om att den en gång varit utsmyckning på ett vikingaskepp. Flöjlar av den typen är kända från fornnordiska kungasagor och gotländska bildstenar, men få har bevarats. Söderalaflöjelns fina skick och ypperliga konstsmide gör att den räknas som ett av våra främsta vikingatida föremål.

Av allt att döma tillverkades Söderalaflöjeln omkring år 1025 – 1050. Den är gjord av förgylld bronsplåt, som skurits ut och graverats. Mönstret utgörs av s.k. djurornamentik, som var en dominerande stilart inom nordisk konst under flera hundra år. Söderalaflöjelns  djurornamentik är i ringerikestil, vilken karakteriseras av att ett djur (ofta en drake) omges av dekorativa flikar och bårder i komplicerade mönster. Flöjeln har också en vackert ornamenterad kantplåt, som är genombruten av en rad små hål. Hålen visar tecken till slitage, vilket talar för att de varit fästpunkter för något som rört sig i vinden. Förmodligen har de smyckats med små vimplar eller dinglande metallbleck. Överst tronar en lejonliknande figur, som tycks blicka ut över omgivningen från sin höga position. Vi vet inte säkert om flöjeln ursprungligen har suttit i skeppets mast eller stäv, men den trubbiga vinkeln mot stången gör att en placering i stäven är troligast.

Hur flöjeln hamnade i kyrkans ägo är höljt i dunkel, men enligt lokala sägner ska ett vikingaskepp en gång ha råkat i sjönöd utanför kusten. Kaptenen lovade då att skänka den vackra flöjeln till närmaste kyrka om besättningen kom oskadd ur stormen. När stormen bedarrade höll han sitt löfte och så kom flöjeln att doneras till Söderala kyrka. Om det finns någon sanningshalt i historien vet vi inte, men däremot är det klarlagt att flöjeln fick sitta i kyrkans torn fram till slutet av 1700-talet, då församlingen beslutade ett ersätta den med ett kors. I samband med utbytet köptes flöjeln på auktion av en bonde och blev därefter kvar på bondgården under påföljande århundraden. 1916 kom en uppköpare för Norrlands kulturhistoriska museum till trakten i jakt på äldre föremål och blev då erbjuden att köpa flöjeln för 50 kronor.

Flöjeln bär spår av både skador och lagningar, vilket vittnar om att skeppet den suttit på har deltagit i strider. Bland annat har den skador som förefaller ha uppkommit genom pilskott. Det finns även uppgifter om att barn på bondgården ska ha använt flöjeln som leksak, vilket förstås kan ha bidragit till slitage och bucklor.

Söderalaflöjeln förvaras nu på Historiska museet i Stockholm och anses vara en av museets främsta dyrgripar. Kyrkan i Söderala har utrustats med en kopia och kopior finns även på Gamla Uppsala museum och vikingamuseet Haithabu i Tyskland.

Fotnot: En liknande skeppsflöjel, som dock inte når upp till Söderalaflöjelns konstnärliga kvalitet, råkade ut för ungefär samma öde och återanvändes som vindflöjel i tornet på Källunge kyrka på Gotland. Det kan du läsa mer om här.

 

Tryckta källor:

Andersson, Aron och Jansson, Ingmar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: forntid – nutid från A till Ö, Björn Wennbergs Konsult AB

 

Otryckta källor:

https://artiklaronotiser.wordpress.com/2010/09/25/soderalaflojeln/

https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6deralafl%C3%B6jeln

https://www.svd.se/satt-soderalas-kyrkflojel-pa-ett-vikingaskepp

https://www.svenskakyrkan.se/soderala/soderala-kyrka

Alla kulturer ger inte människor goda livsvillkor

Jag sitter med det senaste numret av Läkartidningen och läser ett reportage om förlossningsvården i Jemen. En svensk läkare har nyligen varit där på ett uppdrag och delar med sig av sina erfarenheter. Hennes berättelse lyfter fram mycket att förundras (för att inte säga förfasas) över. Att sjukvården i ett fattigt och krigshärjat land har stora svårigheter är förväntat, men många av problemen, kan man utläsa, bottnar i landets kultur.

Reportaget innehåller flera fallbeskrivningar, som åskådliggör hur kulturella föreställningar slår mot kvinnorna som kommer till kliniken för att föda. En knappt femtonårig flicka har svåra förlossningssmärtor. Hon gifte sig när hon var tolv, vilket är vanligt. En kvinna som fött elva barn ber om att få bli steriliserad, men maken vägrar –  av de barn som överlevt är de flesta döttrar och han vill ha fler söner. Att kvinnans senaste graviditeter har medfört livshotande komplikationer verkar sakna betydelse.

Av reportaget framgår även att vardagen på sjukhuset färgas av kulturuttryck som försvårar arbetet. Den svenska läkaren möts dagligen av krav från anhöriga på olika typer av insatser som saknar medicinsk betydelse, inte minst ultraljud för könsbestämning av fostret. All kvinnlig personal på sjukhuset arbetar med heltäckande klädsel, där bara en glipa framför ögonen lämnas öppen. Hur det påverkar arbetets utförande och hygieniska förhållanden är lätt att förstå.

Jag har många skäl att vara glad över att jag inte bor i Jemen. Inte minst är jag glad över att jag tillhör en kultur som är – jag tror faktiskt inte att det finns ett mer passande ord – bättre. Den svenska kulturen är bättre på att skapa hälsa, jämställdhet, välmående och förutsättningar för ett välfungerande liv. Den jemenitiska kulturen gör av allt att döma motsatsen och problemen i det jemenitiska samhället kommer inte att kunna åtgärdas utan en kulturförändring.

Men så står det förstås inte i reportaget.

Frågan om kulturens betydelse för ett lands utvecklingsnivå är ännu för känslig för att vidröras.

En färd runt Kinnekulle

20200620_123652

Kinnekulle vid Vänern är kanske främst känt för sin särpräglade natur. När Linné besökte platsen på 1700-talet blev han mycket imponerad och kallade berget för ”en plats bland de märkvärdigaste i riket”. Den stora mängden av sällsynta växter, som ramslök och olika orkidéarter, har gjort att Kinnekulle kallas ”det blommande berget”. Men även för den kulturhistoriskt intresserade har Kinnekulle mycket att erbjuda. Platsen har en lång och spännande historia och lämningarna efter människans aktiviteter är både många och fascinerande. Idag tar jag dig med på en kulturhistorisk rundtur på berget och dess omgivningar.

Vår resa börjar vid Kinnekulles fot, där vi besöker Kinne-Vedums kyrka. Det ålderdomliga utseendet är fantasieggande och vittnar om kyrkans ursprung i tidig medeltid. Analys av träbjälkar har visat att långhus, kor och absid byggdes på 1100-talet. Nästan lika gamla är dopfunten av sandsten och en madonna-skulptur av trä.

På den omgivande kyrkogården finns några fina exempel på de för Skaraborg karakteristiska liljestenarna. Liljestenar är stenhällar med slingriga och stiliserade växtmönster, som använts till att dekorera kyrkor under medeltiden. Deras exakta betydelse och varför de kom att tillverkas i sådan mängd i just denna del av Sverige vet vi inte.

20200620_103709

Vårt andra stopp blir också en kyrka, närmare bestämt den säregna Forshems kyrka. Även den härstammar från 1100-talet, men de eleganta valvmålningarna är från tidigt 1600-tal. Mest känd är kyrkan för sina sju stenreliefer, som skildrar både bibliska motiv och händelser från tiden då kyrkan byggdes. De tros vara utförda av samma mästare som smyckat domkyrkan i Skara.

20200620_105437

I kyrkans kor finns två färgsprakande brudbänkar från 1700-talet. På dessa var det sed att brudparet skulle sitta under delar av vigselakten. Den ena har på baksidan av sitt ryggstöd en mycket sträng förmaning till de blivande äkta makarna.

I en separat byggnad på andra sidan vägen har trasiga men ändå vackra gravstenar och liljestenar samlats till ett ”stenmuseum”, som också är värt ett besök.

Vi far vidare och kommer efter bara några minuters färd till Falkängens hantverksby i Hällekis. Här finns hantverksbutiker inrymda i charmiga trähus och handgjorda varor visas upp i stånd utmed bygatan. I byn finns även några mindre ”museer” som ställer ut allt från fossiler till gamla vagnar. När våra ögon sett sig mätta beger vi oss till Kinnekulles högsta punkt, där det finns ett utsiktstorn. Den som tar sig upp för de många trappstegen belönas med en vidunderlig utsikt ut över de omgivande skogarna och Vänern (bild överst). En disig dag är det svårt att se var Vänern slutar och himlen tar vid. Vid klart väder skymtar Läckö slott som en vit pärla i fjärran.

I närheten av utsiktstornet finns det oansenliga flygmonumentet till minne av det brittiska flygplan som 1944 störtade på Kinnekulles topp.

Nästa anhalt blir det anrika Hellekis säteri. Den imponerande huvudbyggnaden är idag privatbostad och inte öppen för allmänheten, men besökare välkomnas till restaurang, café och trädgård. I parken finns flera ovanliga lövträd, som valnöt och ginko.

20200620_130505

En kort bilfärd bort hittar vi Hällekis stensbrott, som är ett av Kinnekulles mest omtyckta besöksmål. Här bröts mer än 80 miljoner ton kalksten under åren 1892-1979. Resultatet har blivit en 40 meter djup krater, där de olika stenlagrens skikt och skiftningar tydligt går att urskilja. Den som vill kan promenera runt kraterkanten och titta ner på den sjö som bildats på botten. Vattnet skiftar i grönt mot de rödaktiga bergsväggarna. Utmed ena sjökanten finns en landremsa som är populär att campa på.

20200620_132757

Nu tar vi oss vidare ner till Vänerns strand för att besöka Råbäcks stenhuggeri. Under 1800-talet fanns flera mekaniska stenhuggerier på Kinnekulle, men av dessa är Råbäck det enda som bevarats i driftsdugligt skick. Här tillverkades bland annat golv, trappor, fönsterbänkar, portaler och gravstenar av röd och grå kalksten. 1970 lades stenhuggeriet ner, men lokala entusiaster bildade en förening för att bevara anläggningen. Den ursprungliga maskinutrustningen finns därför kvar, liksom ett flertal byggnader. Stenhuggeriet är nu byggnadsminnesförklarat och föreningens medlemmar arbetar med att visa upp verksamheten i både maskinell och hantverksmässig drift.

20200620_135456

20200620_142216

Vi svänger av inåt land igen för att ta oss till Västerplana kyrka, vars historia sträcker sig tillbaka till 1000-talet. På 1820-talet övergavs kyrkan och kom att stå övergiven i närmare hundra år. Enligt en kunglig befallning skulle kyrkan rivas, men ortsborna vägrade, vilket vi kan vara tacksamma över idag. Interiören vittnar om flera århundraden av aktivt kyrkoliv och bjuder besökarna på många upptäckter. De medeltida delarna av kyrkan (långhuset och koret) är mycket välbevarade. Vid korets stenaltare kan man se den gamla piscinan, där sköljvattnet från nattvardskärlen fick rinna ner i vigd jord. Till de riktigt gamla inventarierna hör också den ornamenterade dopfunten och en madonna-skulptur.

Även i Västerplana kyrka hittar vi förstås liljestenar, denna gång i kyrkans golv, men för många besökare är det nog taken som blir den stora behållningen. Bland de färgrika målningarna från 1700-talet finns bland annat en där de fyra elementen avbildas i varsitt hörn. I målningarnas bildvärld ingår även änglar, drakar och bibliska motiv.

20200620_142848

Vi far vidare och kommer lite längre söderut till Källby hallar, en järnåldersmiljö med gravfält och runstenar. Namnet kommer av de båda runstenar som tycks ha placerats mitt emot varandra för att bilda en portal. Den norra innehåller ett hedniskt motiv med en mansfigur, som ibland har tolkats som guden Tor med sitt styrkebälte. Den södra är istället försedd med ett kristet kors.

20200620_144751

20200620_144622

I skogen en bit därifrån hittar vi ett av Kinnekulles förunderligaste kulturminnen i form av Lasses grotta. På en plats där en del av berget bildar ett utskjutande tak lät Lasse Eriksson på 1880-talet bygga en stenvägg utåt, så att han fick en grotta att bo i. Bakgrunden var den rådande fattigdomen och svårigheten att införskaffa bostad. Grottan blev sedan hem åt Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år. Därinne murade Lasse upp eldstäder i form av spis och ugn. Under sin livstid fick han rykte om sig för sin jaktskicklighet och han betraktades också som trollkunnig. Inga arbetade med att sälja grönsaker, korgar och förkläden till traktens bönder. 1908 avled Inga och en tid därefter drabbades Lasse av en förkylning som han aldrig riktigt återhämtade sig ifrån. Tillslut flyttades han trots intensiva protester till fattighuset, där han sedan avled 1910, vid 82 års ålder. Grottan plundrades och slogs sönder, men har sedan återställts för att vittna om ett egensinnigt och ovanligt liv.

20200620_150535

På platsen finns idag skyltar som berättar om Lasses och Ingas levnadsöden och skildrar livet i den enkla bostaden.

20200620_150807

En av vår färds höjdpunkter blir det lilla samhället Husaby. Det var här Sverige officiellt blev ett kristet land i och med Olof Skötkonungs dop omkring år 1000. På platsen finns två källor och vilken av dem som använts för dopet är oklart, men en av dem har av tradition betraktats som den rätta och är försedd med en minnestavla.

20180422_134238

Intill dopkällan finns Husaby kyrka, som Olof Skötkonung gjorde till biskopskyrka. Detta är alltså vår första domkyrka, vilket avspeglas av både storleken och prakten.

20180422_131643

Kyrkans torn förefaller vara dess äldsta del och har kanske tidigare ingått i en försvarsanläggning. Bland inventarierna utmärker sig en biskopsstol från 1200-talet, som är en av vårt lands äldsta bevarade möbler.

Utanför kyrkporten finns ålderstigna gravar, varav en brukar utpekas som Olof Skötkonungs grav. Förmodligen finns ingen sanning i detta, men gravarna är ändå spännande att utforska.

20180422_131555

En kort promenad ut i terrängen leder till ruinerna efter den överraskande stora Husaby biskopsborg, som sannolikt restes under 1400-talet. Det råder ingen tvekan om att Husaby måste ha varit en av det medeltida Sveriges mest betydelsefulla orter.

Några kilometer utanför Husaby samhälle kommer vi till Flyhovs hällristningsområde. Under bronsåldern försågs landskapets släta hällar med ett myller av bilder, som idag går ut beundra från långa trädäck. Mest känd är den så kallade yxguden.

20180422_135059

20200620_154626

Ristningarna är även omtalade för sina ”fågelhuvudmän” i form av mansfigurer med erigerad penis, som tycks vara iklädda en fågeldräkt med framskjutande näbb. Kanske skildrar de personer som haft kultledande funktioner.

Den övriga bildrikedomen bjuder på mer gängse ristningar i form av skepp, fotsulor och älvkvarnar. Över alltsammans lyser hjulkorsen som solar. Här kan den nyfikne tillbringa mycket tid med att låta fantasin utröna vad bilderna vill berätta.

20200620_154933

När vi så insupit något av Kinnekulles kulturhistoria är det kanske dags att ta del av allt annat som området har att erbjuda. Det är väl investerad tid att stanna några dagar för att vandra på någon av de sköna naturstigarna som löper över berget. Kinnekulle är också mycket cykelvänligt och har flera platser där det går bra att sätta upp tält eller parkera en husbil. Många väljer att besöka någon av Vänerns svalkande stränder för några dagars avkoppling. På behändigt avstånd finns flera förstklassiga besöksmål, som Läckö slott, Varnhems klosterkyrka, Hornborgasjöns Naturum, domkyrkan i Skara, Rörstrands porslinsmuseum, Hindens rev, Ekornavallen och Åsle tå.

Kinnekulle är ett gott val för den som vill upptäcka en vacker och spännande del av Sverige. Välkommen till Västergötland!

 

Tryckta källor:

Grenholm, Lennart; Wivall, Per (red. 1992), Värt att se i Sverige. En reseguide, Bonniers

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Johansson, Freddie (1997), Sevärdheter i Västergötland: Skaraborg, Cradle publishing

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Home

Ett unikt industriminne

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4sterplana_kyrka

https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/besoksmal/kulturmiljoer/husaby-biskopsborg-och-sankt-sigfrids-kalla.html

https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/besoksmal/kulturmiljoer/kallby-hallar.html

https://www.svenskakyrkan.se/gotene/forshems-kyrka

https://www.svenskakyrkan.se/gotene/vasterplana-kyrkan

http://vandrapakinnekulle.se/se/sevardheter/stenbrottet.html

https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/kinnekulle/

https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/produkter/lasses-grotta/

Information har även inhämtats vid besök på Kinnekulle och de informationsskyltar som finns uppställda.

Svensk allmogekultur, del 3: Traditioner och folktro runt midsommar

bild midsommar

I Sverige blir sommaren 2020 kanske första gången på ett halvt årtusende som midsommar inte kan firas med dans runt majstången. Det är förstås mycket sorgligt. För att ändå skapa lite midsommarkänsla och erinra om våra vackra midsommartraditioner väljer jag i år att uppmärksamma högtiden med en text hämtad ur boken Svenska allmogens lif av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete och seder hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

En fin midsommarafton önskar jag er alla!

Vid midsommar firades ånyo en fest, denna gång till det gröna löfvets ära. Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam. Linné såg en storartad sådan i Skanör. ”Ungdomen af drängar och pigor hade samlat sig på torget; drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster; Stängerna blefvo ihoplänkade till form af den högsta mast, med sina tvärspjut, och inom några minuter var hela stången beklädd med blomster och kransar, som hängde på ändarna af spjuten; den således förfärdigade majstången, som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skri och rop, omkring hvilken ungdomen dansade hela natten, fastän det regnade.”20190630_164039 En annan majstångsbeskrifning få vi af Lloyd: ”Den bestod af en rak och hög gran, ofta nedtill så tjock som en fullvuxen människas kropp. Stundom har man ringar eller tunnband, stundom endast träarmar korsvis, på vissa afstånd på stången. Andra åter äro försedda med bågar, föreställande så att säga, en man med armarna i sidan. Ända uppifrån och ned är ej allenast själfva stången, utan också dess ringar etc., klädda med löf och blommor, tygstycken af olika färg och ämne, färgade och förgyllda äggskal m.m., och öfverst är en tupp, eller stor vimpel eller flagga, vanligtvis röd eller hvit, hvarå man skrifvit antingen aposteln Johannes´eller kanske byns namn jämte datum”.

Tuppen i spetsen var särskildt byns stolthet, och det var inte utan att man ännu i sena tider kunde förmärka en viss vidskepelse med den. Byarna kunde därför ibland för att förarga varandra i ett obevakadt ögonblick taga tuppen bort. Det var en stor olycka för årsväxten och skörden att bli af med sin tupp.

I vissa nejder brukar man tända bål midsommarafton. Lloyd skrifver: ”I vissa delar av landet, isynnerhet Skåne och Bohuslän, samt de trakter, som gränsa till Norge, blir midsommaren firad med mycket skjutande med bössor, äfvensom har man stora eldar, fordom kallade ‘Balders bål’. Dessa eldar tänder man i skymningen, då de kasta ett klart ljus öfver det omgifvande landet. Det är märkvärdigt, att man ännu fortfar med seden att dansa omkring dessa eldar, samt att hoppa igenom eller öfver dem.”

Ett annat bruk vid midsommarfesten är offringen i källor eller drickandet ur källor för hälsans skull. Ej blott källornas vatten utan äfven daggen anses denna natt kunna bota sjukdomar. Om någon bland familjen är sjuk , lägger man ut lakan och linnen på kyrkogården för att låta dem uppsuga daggen. Dessa plagg lindas därefter omkring den sjukes kropp. Det ger säkert bot (Lloyd). Midsomarnatten upphämtas ock midsommardagg, som läges i degen vid brödbakning till skydd mot förgärning (Sdm.). Den som vill skada sin grannes skörd, skall med ett lakan taga bort daggen från hans åker.

Midsommaren är framför allt en tid, då man vill utspörja framtiden. Man går därför gärna årsgång vid denna tid, liksom vid midvintersfesten. Vi vilja beskrifva denna vandring längre fram i samband med julen. Många andra sätt har man att bedöma tillkommande ting. Man lyssnar på fåglarnas läten, hvilka händelser skola inträffa. Man lägger sig med ett lakan omkring sig ofvanpå husets tak, ”då många hemliga saker uppenbaras för den så liggande”.  Vill man veta, om sorgliga eller glada händelser förestå, går man på aftonen ut på ett sädesfält och utser där två sädesstånd, som äro lika långa. Det ena ombindes med ett rödt band; det andra med ett svart. ”Det stånd, som växer om det andra, antyder då hans blifvande öden” (Lloyd).

Ett annat utspörjande är skattuppsökandet. Det sker också bäst vid denna tid med tillhjälp af en slagruta. Den är gjord af fyra stickor, som vid ändarna äro infällda i hvarandra, så att de bilda en fyrkant. Stickorna skola vara af skilda träslag: rönn, asp, mistel och ännu ett slag, som meddelaren ej mindes (Lloyd). Skattsökaren nedlägger nu slagrutan på skilda ställen på marken. På ”rätta” stället börjar instrumentet röra sig af sig själf.

Slagruta användes äfven till att utspörja andra förborgade ting så t. ex. att uppsöka källådror. En slagruta för detta ändamål är ofta endast en i ena ändan klufven vidja. De båda delarna hållas i sär med händerna, och den odelade spetsen hålles utåt. Vid passerandet af källsprånget börjar spetsen röra sig af sig själf.

Ett annat ”redskap” att utspörja framtiden är blomsterkvasten af nio sorters blommor. Dessa skola plockas midsommarnatten under tystnad. Ibland upphängas två sådana kvastar i takbjelken, en är ”fars kvast” en ”mors”. Den hvars kvast först vissnar, dör först. Midsommarkvasten har också haft kraft att skydda för trollen, hvarför en sådan plägar upphängas i ladugården. Där får den i regel hänga till nästa midsommar, då den ombytes. Flickor, som vilja veta sin tillkommande, lägga kvasten under sin hufvudkudde midsommarnatten. Då drömma de om deras tillkommande.

Samma kraft att hjälpa mot onda makter, som midsommarkvasten har, äger också mistel, därför hänger man den lika gärna öfver ingången i taket såväl i boningshus som i stall. En annan märklig midsommarväxt är ormbunken. Den ansågs blomma  kl. 12-1 på midsommarnatten. Den som varit lycklig nog att plocka en dylik blomma, fick alla sina önskningar uppfyllda (Grip). Tibasten blommar också midsommarnatten (enligt annan folktro äfven skärtorsdag och valborgsmessoafton).

Många sätt finnes för den ensamma stackars flickan att utspörja sin tillkommande. Sätter hon sig midsommarafton på en sten och lyssnar uppmärksamt, så skall det första ljud hon då får höra, komma från det vädersträck, där hennes blifvande fästman bor. Mellan andra-gångsringningen och sammanringningen midsommardagen kan hon gå ut ensam på marken, gräfva upp en torfva och lägga några hårstrån där under. På tredje dagen ska hon då få se sin tillkommande, om hon tar upp hårstråna under torfvan (Uppl.). Hon kan också midsommarnatten svepa kring sig ett hvitt lakan och klifva upp på taket och där lägga sig med en tvättskål i ena handen och en handduk i den andra, så får hon se sin tillkommande tvätta sig. Ett annat sätt är att tillaga en särskild ”saltpannkaka”. För att den ska få kraft behöfver hon emellertid två ”medsystrar”. Alla tre skola gemensamt hålla vispen, då det hela (mjöl, ägg, mjölk och salt) skall omblandas, gemensamt vända den, gemensamt dela den i tre delar, äta hvar sin del och sedan omedelbart gå till sängs. Naturligtvis inställer sig snart törsten och ger karaktär åt drömmen. Den man, som i drömmen ger dem en dryck, blir deras tillkommande. I stället för saltpannkaka kan man också taga salt sill och förtära ostyckad. Då behöfver man ej vara tre om det.

Det kan emellertid också vara bra att få veta, huru länge man skall få vänta, innan man blir gift. Då kan man tillgripa ett liknande medel som det nyssnämnda med sädesaxen. Man utväljer midsommarafton tre bredvidstående rågstånd och klipper af axen i toppen, så att de blir lika långa. Sedan binder man en röd tråd om det ena axet, grön om det andra och svart om det tredje. På midsommardagsmorgonen se man efter, hvilket ax, som växt längst. Är det axet med den gröna tråden, betyder det kärlek, och hon blir då gift inom året, rödt betyder glädje, svart sorg.