Tänkvärt om kultur, del 29

bild pärla

När oikofober i tron att de hittat ett medel för integration hävdar att det inte finns någon svensk kultur, inser de inte att de därmed kränker människor. Kränkningen av en människas eller ett folks självkänsla är inte vägen mot en större enighet mellan människor, utan leder till raka motsatsen.

– Dan Korn

Inte ens sentineleserna har en fristående kultur

bild sentineleser

Idag ska jag, så gott det låter sig göras, försöka beskriva en av världens mest isolerade kulturer. Jag gör det för att kunna föra ett resonemang om hur kulturer utvecklas och vad som egentligen ska betraktas som kulturell äkthet. Min tanke är att det kan bidra med ett nytt perspektiv i den pågående debatten om den eventuella bristen på kultur i vår del av världen.

I Indiska oceanen finns en ö som heter North Sentinel Island. Jag tror inte att den har något svenskt namn. Denna ö har i årtusenden varit hem åt ett folkslag som värjt sig från kontakt med omvärlden. De kallas sentineleser och tillhör formellt Indien, men det har de naturligtvis ingen aning om. Sentinelesernas inställning till omvärlden är högst avvisande och fientlig och interaktionerna med utomstående har varit få. Fiskare, sjöfolk och andra som kommer för nära eller dristar sig till att landstiga blir i regel omedelbart dödade.

Ingen vet riktigt hur många sentineleserna är, men observationer av de indiska myndigheterna ger vid handen att det rör sig om mellan 50 och 400 individer. De livnär sig framför allt av fisk och snäckor, som fångas i de grunda vattnen runt öns stränder. Även sköldpaddor och småfåglar är viktiga inslag i kosthållningen. Jakt sker med hjälp av spjut och pilbåge och pilspetsar tillverkas av metalldelar från skeppsvrak. Deras bostäder består av temporära hyddor och de byter boplats med jämna mellanrum. För transport på vatten använder de kanotliknande båtar. I huvudsak är de nakna, men bär barktrådar och bälten runt kroppen. De odlar ingenting och det är fortfarande oklart om de kan göra upp eld.

Flera försök har gjorts att skapa vänliga relationer med sentineleserna. 1974 fick National Geographic tillåtelse att besöka folket för att etablera kontakt genom att lämna gåvor. När deras båt närmade sig ön möttes den av en skur av pilar. Besättningen tog sig ändå iland på en strand och lämnade bland annat kokosnötter, en levande gris, en docka och köksredskap av metall i sanden. Sentineleserna svarade ännu en gång med att beskjuta besökarna och en av besättningsmännen träffades i låret. Mannen som sköt uppges ha dragit sin undan och skrattat triumferande. Kokosnötterna och metallredskapen tog sentineleserna sedan med sig, medan grisen och dockan begravdes i sand. Därefter gjordes flera försök till kontaktskapande expeditioner av indiska myndigheter, med varierande resultat. Sedan 1990-talet har myndigheterna istället försökt upprätthålla en policy om att lämna sentineleserna ifred och interagera så lite som möjligt med dem. Det handlar både om att skydda dem från att komma i kontakt med sjukdomar de saknar immunitet mot och om den potentiella faran för besökare utifrån.

North Sentinel Island och de omgivande vattnen är idag ett reservat, som det är förbjudet att besöka utan tillstånd. Överträdelser sker emellertid. 2006 kom två fiskare för nära ön och höggs ihjäl av befolkningen. Den indiska kustbevakningen försökte hämta kropparna, men tvingades ge upp då sentineleserna besköt helikoptern med pilbågar. 2018 blev ön omtalad i media över hela världen, efter att en ung amerikansk missionär hade tagit sig dit genom att muta lokala fiskare. Med sig hade han en vattentät Bibel och hans plan var att föra kristendomen till ön. Det gick inte som han tänkt: han dödades och kroppen lämnades på stranden.

Sannolikt är sentineleserna det mest isolerade folk som idag existerar. Vår kunskap om dem är ytterst begränsad, på samma sätt som de vet väldigt lite om den moderna värld som omger deras territorium. Är det då så att sentineleserna genom sin isolering representerar en helt egen, oförvanskad kultur, som bevarats i ursprungligt skick utan att ta in influenser utifrån? Nej, så är det faktiskt inte. De uppvisar otvetydiga kulturella likheter med det mer fredliga Onge-folket, som bebor några av de närliggande öarna. Bland annat har de liknande kroppsdekorationer och bygger sina kanoter på samma sätt, vilket talar för att kulturutbyte har skett. Deras kontakter med omvärlden har också, trots att de varit begränsade, påverkat dem. De har tagit till sig metallredskap och använder dem i sin vardag. Den aggression de uppvisar talar för att de byggt upp bilder av omvärldens folk som fiender, vilket sannolikt motiveras med berättelser om vad som kan hända om främlingar släpps in. Fiskebåtar och helikoptrar har tagits in i deras mytologi och blivit hot som måste bekämpas. I deras kulturella föreställningsvärld finns tankar om vad dessa farkoster är. Deras kultur, deras sätt att leva och deras syn på världen, har påverkats och formats av intryck utifrån.

Vi är alla idag en del av ett kulturellt konglomerat, där utbyten och omformning ägt rum. Varje kulturs unicitet ligger i dess specifika ingredienser och bearbetningen av dessa. Inte ens sentineleserna är undantagna. Att i kulturella sammanhang tala om ursprung som ett kriterium för äkthet blir därför besynnerligt. Metallerna har tagits fram och bearbetats i en annan del av världen, men det vore märkligt att hävda att tillverkning av pilspetsar av metall från skeppsvrak inte är en del av den sentinelesiska kulturen. Lika märkligt är det att påstå att luciafirande inte är en svensk tradition, trots att Lucia inte någon annanstans i världen högtidlighålls på samma sätt som i Sverige. Det är också underligt att peka på midsommarstångens tyska ursprung och hävda att midsommar inte är en svensk högtid, när våra förfäder under hundratals år rest midsommarstänger, dansat runt dem och sjungit sånger som ingen annan sjunger.

Kanske har den sentinelesiska kulturen ett betydligt rikare innehåll än vi kan veta. Vi vet ingenting om deras eventuella musiktradition, men vi kan anta de sjunger sånger som omvärlden aldrig fått tillgång till. Sånger som komponerats långt tillbaka i tiden och levt kvar över generationer ingår i de flesta kulturer. Sådana sånger har vi även i Sverige. Det är också troligt att sentinelesernas kultur innehåller berättelser som förts vidare genom muntlig tradition. Det mönstret återfinns över hela världen, bland annat i den folkdiktning som utgör våra svenska sägner, ramsor och folksagor.

Isolering är inte en förutsättning för kulturell äkthet. Den svenska kulturen är inte mindre verklig och levande än den sentinelesiska. De kulturella influenser Sverige har tagit in och omformat gör inte den svenska kulturen alldaglig och oansenlig. Inte heller gör de att den svenska kulturen inte existerar – för om inte den svenska kulturen finns, så finns heller ingen annan. Din kultur är en produkt av möten mellan inhemskt och importerat; den innehåller idéspridning, anpassning och vidareutveckling, oavsett om du är svensk, sentineles eller något annat. Så ser helt enkelt världen ut. Och det är ganska lätt att se, om man bara vill.

 

Fotnot: Bilden är hämtad på Wikimedia Commons.

Attribution: Abhijith21 [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)%5D

 

Läs mer:

https://en.wikipedia.org/wiki/Sentinelese

https://en.wikipedia.org/wiki/North_Sentinel_Island

The Sentinelese People

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sentineleser

https://www.svd.se/om/forbjudna-north-sentinel-island

Ett modest förslag till SAS

Hej SAS!

Med anledning av innehållet i er senaste reklamfilm skulle jag vilja erbjuda er en kort gratislektion om svenskt kulturarv. Den heter ”Kultur och kulturarv i Sverige från A till Ö” och ni hittar den här.

I listan kommer ni att finna alla möjliga kulturföreteelser som är karakteristiska för Sverige, både sådana som vuxit fram genom impulser utifrån och sådana som är genuint inhemska. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja ha med dem i er nästa reklamfilm. Det finns säkert personer som kan hjälpa er med liknande information om Danmark och Norge också.

Slutligen skulle jag för tydlighetens skull vilja påpeka att jag inte är uppköpt av något ryskt propagandanätverk. Jag har varken Facebook eller Twitter, så jag är inte särskilt åtkomlig för den sortens påverkan heller. Min reaktion på er reklamfilm var fullständigt äkta och kom rakt från hjärtat.

Bästa hälsningar

Malin Kim

Vi behöver inte flyga med SAS

 

Jag läser på nätet om SAS senaste reklamfilm, tittar på den och drar en djup suck. Är det verkligen möjligt? Ska vi verkligen behöva ta det här igen? Ska vi ännu en gång behöva försvara oss mot dessa meningslösa anklagelser om att vi är irrelevanta och egentligen inte existerar?

Ja, tydligen. För SAS senaste teorem, som de nu försöker lansera i en reklamfilm, är att det inte finns någonting som är skandinaviskt. Det gör de genom att lyfta fram ett antal kulturföreteelser, som köttbullar, midsommarstång och (hör och häpna) vindkraftverk och peka på deras historiska bakgrund. Samma sak har vi förstås sett och hört förut. Otaliga gånger. Svensk kultur finns inte, för Lucia var ett italienskt helgon, eller hur?

Vilka kulturer är det då SAS menar finns? Vilka är fria från inflytande utifrån? Vilka har inte tagit in impulser från andra och bearbetat dem till att bli något eget? Är det inte i själva verket så att alla kulturer består av en unik sammansättning av eget och importerat, gammalt och nytt? Var någonstans på jorden menar SAS att man hittar ytterligare ett samhälle som det svenska, norska eller danska?

I verkligheten speglar varje kultur sin egen unika utveckling, sitt sammanhang, sin historia och klimatet där den vuxit fram. På den punkten skiljer sig de skandinaviska kulturerna inte från andra. SAS kunde ha demonterat vilken del av världen som helst på samma sätt som man nu demonterar de skandinaviska länderna: genom att undvika att lyfta fram de delar av kulturarvet som har djupast historiska rötter och den kulturella vidareutveckling som gör importerade företeelser till något sällsynt.

Vi behöver inte välja SAS när vi ska resa. Vi behöver inte handla dukar på Åhléns heller. Vi kan välja företag som respekterar sina kunder istället för att håna dem. Och då kommer vi på sikt att slippa företag som trampar på vår identitet och försöker få oss att tro att vi saknar egenart och värde. De behöver dig, men du behöver inte dem. Synd att SAS inte inser det.

 

Läs mer:

SAS: Det finns ingenting som är skandinaviskt

Nedslag i nordisk mytologi, del 23: Jätten Surt

bild Surt

I underjorden finns eldens och hettans rike, Muspelheim, som befolkas av uråldriga eldjättar. Den främste av dem är härskaren Surt, som har fått sitt namn efter den svarta färg som blir resultatet av eldens härjningar. För länge sedan var han gudarnas vän, men blev sedan deras fiende.

I sin ägo har Surt ett lågande svärd, som lyser skarpare än solen. När Ragnarök närmar sig kommer han att leda fientliga styrkor mot Asgård, för att sedan möta Frej i strid. Frej, som skänkt bort sitt svärd, kommer att strida med ett hjorthorn och skada Surt svårt. Tillslut kan han emellertid inte värja sig, utan klyvs av eldsvärdet. Surt sätter sedan världen brand tills den förgås och sjunker i havet.

 

Surtsey och Surtur

1963 uppenbarade sig en rökpelare i havet utanför Islands sydkust. Snart stod det klart att den berodde på ett vulkanutbrott på havsbotten. Redan följande natt hade så mycket vulkaniskt material vällt fram att det gick att skymta ovan vattenytan. Vulkanutbrotten fortsatte sedan med endast kortare uppehåll under tre år. När utbrotten upphörde hade en ny vulkanö bildats, med utbredda lavafält och toppar av tefra. Den namngavs efter eldens jätte och blev därför Surts ö – Surtsey.

43 år senare, 2006, upptäckte fyra astronomer en tidigare okänd måne, som kretsade runt Saturnus. Månen gavs den tillfälliga beteckningen S/2006 S 7, men kom sedan att traditionsenligt döpas efter en mytologisk figur. Valet föll på jätten Surt och månen heter nu Surtur.

 

Fotnot:

Bilden skildrar hur Oden och Fenrisulven strider vid Ragnarök. De är omgivna av eld och i bakgrunden skymtar Surt.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://fof.se/tidning/2004/4/artikel/surtsey-40-arig-vukano

https://solarsystem.nasa.gov/moons/saturn-moons/surtur/in-depth/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Surt

https://sv.wikipedia.org/wiki/Surtur

En metafor över den svenska samtiden

Under eftermiddagen drog stormen in över Sverige. Eftersom jag veckopendlar med tåg fick det mig att känna viss skepticism över möjligheterna att ta mig till jobblägenheten. Tågtrafiken lämnar en hel del att önska även under normala omständigheter, men när det blåser kan man vara nästan säker på att något kommer att gå fel. Jag hade därför ganska negativa förväntningar när jag klev på tåget i Skövde. Det som sedan hände kunde jag dock inte föreställa mig.

Min normala resrutt innebär ett tågbyte i Herrljunga. Strax före ankomsten ropades det ut i högtalarna att tåget därifrån var inställt och ersatt av buss. Efter en stunds väntan kom mycket riktigt en ersättningsbuss, som blev näst intill fullsatt innan den ringlade sig iväg genom skogar och småsamhällen mot Borås. En halvtimma senare tog det stopp. Ett träd hade blåst ner tvärs över vägen. På andra sidan stod en annan buss, som skulle åt andra hållet. Hur länge den stått där har jag ingen aning om.

Jag reste mig upp, drog på mig jackan och sa att vi får väl försöka dra undan trädet. Om många hjälps åt borde det ju gå bra. Några mumlade instämmande att visst, det borde ju fungera, men gjorde ingen ansats till att resa sig från sätet. En herre invände att trädet såg ut att sitta fast vid roten, så att det kunde bli svårt. Som om det borde hindra oss från att ens försöka. En ung kvinna påtalade att om ett träd fallit så kunde det ju falla fler. Som om det skulle vara extra stor risk att ännu ett träd skulle falla på precis samma plats medan vi försökte dra undan det första.

Av det uppskattningsvis femtiotal personer som befann sig på bussen var vi kanske femton som klev ut i regnet för att försöka göra något åt saken. Två minuter senare var problemet löst: vi hade dragit trädet så pass mycket åt sidan att ena körfältet blev fritt.

Nu sitter jag i min övernattningslägenhet och försöker förstå vad som hände, men lyckas inte. Det jag har svårt att begripa är att majoriteten helt sonika valde att sitta kvar på bussen. Varför? Blev de avskräckta av tanken på att få regnstänk i ansiktet? Var de rädda för att smutsa ner vantarna? Tyckte de helt enkelt att det inte var deras sak att försöka hitta en lösning?

På något vis innehåller den här historien något som skrämmer mig – för det jag tycker mig se är en metafor över det nutida Sverige. Sverige har problem, stora problem, som kräver krafttag om de inte ska förvärras. Och även om det går att skönja en försiktig förändring, så väljer de allra flesta fortfarande att titta på problemen, tiga och vänta på att någon annan ska göra något åt dem. Det är otäckt att se. Och jag kan inte annat än undra hur ett folk har kunnat bli så ängsligt, ryggradslöst och handlingsförlamat.

Fakta om folktron för barn

bild skogsrå

Vår folktro är fylld av väsen och sägner. Genom den kan vi få inblickar i den tankevärld som under årtusenden formats på vår plats på jorden och hitta en väg till förståelse av vår historia. Folktron är en del av vårt immateriella kulturarv, som bara kan föras vidare så länge vi uppmärksammar det och ger det vårt intresse. Om det immateriella kulturarvet ska fortsätta leva måste det förmedlas från en generation till nästa.

På Utbildningsradion kan den som vill söka upp radioserien Tro och väsen, som syftar till att skildra vår folktro för en lite yngre publik. I tio avsnitt får lyssnaren vara med när morfar berättar för barnbarnet Elin om älvorna, näcken, jättarna och trollen. Dessutom beskrivs med stor inlevelse hur gårdstomtarna hämnas när pigan stulit deras fläskbit, varför mylingen behöver ett namn och hur man kan följa lyktgubbens ljus för att hitta en hemlig skatt. Ibland ger sig morfar och Elin ut på egna äventyr för att komma folktrons väsen nära.

Tro och väsen har ett behagligt tempo och en god ton. I en tid då barnprogram och barnfilmer blir allt mer hektiska och överlastade känns serien som en liten pärla av frid. Folktron förs in i ett modernt sammanhang utan att mystiken förtas och lämnar efter sig tankar som inspirerar till att vilja veta mer. Därmed kan Tro och väsen fylla en betydelsefull funktion i vår tid, då den moderna livsstilen gör folktron allt mer avlägsen.

Serien är avsedd för barn i åldrarna 10–12 år, men kan säkert vara av intresse även för äldre lyssnare. För lite yngre barn kan innehållet kanske vara en aning läskigt och behöva en vuxens sällskap.

Du hittar Tro och väsen här.

Brakteaten – en specialitet inom fornnordisk smyckekonst

20191005_133152

Brakteat är ett latinskt ord, som betyder ”tunn plåt”. Ordet används i flera betydelser, men har bland annat kommit att beteckna de medaljliknande hängsmycken av guld som tillverkades i Norden under senare delen av folkvandringstiden (ca 400-550 e. Kr). Grundidén hämtades sannolikt från romerska mynt, men i Norden utvecklades hantverket till en detaljrik smyckekonst med särpräglade motiv. Kanske har brakteaterna använts som skyddande amuletter.

Typiskt för brakteater är att de är runda och ensidigt präglade. I regel består de av tätt sammanpressade guldplattor, som är så tunna att präglingen kan skönjas även på baksidan. Ett vanligt motiv är ett manshuvud eller ett djur, omgivet av dekorativa mönster. Ibland är brakteaterna försedda med runskrift. Ett exempel på det är Vadstenabrakteaten från 500-talet, som innehåller hela den urnordiska runraden.

De flesta brakteater har ungefär samma storlek som en femkrona, men en del är betydligt större. Störst är brakteaten från Södra Åsum i Skåne, som hittades av en bonde i slutet av 1800-talet. Dess diameter är 12,3 cm.

Totalt har ungefär 700 guldbrakteater hittats i Norden, varav cirka 200 i Sverige. På Gotland tillverkades dessutom smyckebrakteater av silver och brons under Vendeltiden.

 

Fotnot:

Bilden visar brakteater på Historiska museet i Stockholm.

 

Tryckta källor:

Erikson, Bo G och Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Jansson, Sven B. F. ( 1984), Runinskrifter i Sverige, Awe/Gebers

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: från forntid till 1800, Norstedts

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Brakteat

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vadstenabrakteaten

https://www.skd.se/2010/03/03/jarnalderns-storsta-medalj/

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.

När normerna förändras, del 61: Politiken ersätts av obegriplig värdegrundssörja

Örebro kommun har tagit fram ett obegripligt dokument. Dokumentet, som har tagit ett år att revidera och krävt nio workshops, heter Överenskommelse om samverkan i Örebro mellan det civila samhället och kommunen. Det är fyra sidor långt och jag har läst det två gånger utan att förstå hur det ska kunna användas. Det förstår inte kommunpolitikerna heller. Ingen kan förklara varför det behövs eller på vilket sätt det kommer att göra skillnad. Det består helt enkelt av en massa tjusiga formuleringar, som inte leder vidare till något konkret. Den som tar sig tid att ögna igenom sidorna, vilket jag rekommenderar alla att göra, kommer inte att sakna något av samtidens mest värdeladdade modeord. ”Hållbar samhällsutveckling”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati”, ”klimat”, ”människors lika värde”, ”mångfald” och ”jämställdhet” är samtliga representerade. Att dokumentet skulle kunna generera några större framsteg på dessa områden är dock svårt att se. Desto lättare är det att tycka sig se en meningslös byråkratisk rundgång.

Ett fjuttigt dokument i en av Sveriges 290 kommuner kan tyckas vara en marginell fråga. Emellertid tycker jag mig i detta dokument se en tydlig avspegling av Sveriges politiska utveckling på en övergripande nivå. Vackra ord utan praktisk förankring och visioner utan saklig analys har de senaste åren i allt högre grad kommit att ersätta det rationella och pragmatiska tänkandet. Hur verkligheten ser ut är inte längre så viktigt, det viktiga är de välljudande uttrycken. Och det gäller inte bara i Örebro, utan även i maktens allra högsta och rikstäckande beslutsorgan. Det Örebro har lyckats göra är att producera en skildring av den samtida svenska politikens trender och innehåll – och något mer givande resultat än så lär dokumentet knappast åstadkomma.

 

Läs mer:

Du hittar dokumentet här.

https://www.svd.se/samverkan-for-dumhet-i-orebro/i/senaste

Nedan finns en inspelning som visar hur Örebropartiet ifrågasätter dokumentets syfte. Mest intressant är dock responsen från en närvarande vänsterpartistisk politiker, som håller precis samma nivå av stringens och begriplighet som dokumentet självt.

 

Kulturhistoriska sevärdheter, del 34: Kånna högar

20190419_132307

I Kånna utanför Ljungby i Småland böljar landskapet av hundratals mjukt rundade kullar. Dessa kullar är gravhögar, som rests under åren 450-1050 e. Kr.

De största av högarna är 20 meter i diameter och ett par meter höga, men många är betydligt mindre. Majoriteten är hedniska brandgravar, där de döda kremerats tillsammans med värdefulla tillhörigheter. De yngre gravarna följer dock ett kristet gravskick, så att de döda begravts obrända med fötterna i öst och huvudet i väst. Vad detta skifte i begravningsutförande vittnar om är att Lagadalen var en viktig kommunikationsväg under järnåldern. Via Lagastigen transporterades människor och föremål till och från kontinenten och med dem följde nya tankar och influenser. Kånna kom därför att kristnas relativt tidigt, sannolikt redan i början av 1000-talet.

I området finns även gravar i form av domarringar, stensättningar och resta stenar, vilket bidrar till att göra platsen än mer sevärd. Kånna Högar kan beskrivas som en forntida kyrkogård, som skildrar hur vårt gravskick förändrats under flera hundra år.

 

Tryckta källor:

Information har hämtats från de skyltar som står uppställda i anslutning till Kånna högar.

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lagastigen

https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A5nna_h%C3%B6gar