Nordisk folktro, del 31: Spiritus

En spiritus är ett dragväsen inom den nordiska folktron, det vill säga ett väsen med förmåga att dra till sig rikedom åt sin ägare. Den liknar således mjölkharen eller bjäran, men har annan skepnad. Spiritusen kunde vara en skalbagge, larv eller ödla, som förvarades i en dosa eller behållare. Spiritusar i form av vita ormar och sexbenta spindlar omnämns också i folklivsarkiven. I vissa fall rörde det sig om levande insekter och djur, men spiritusar utskurna i trä förekom också.

För den som ville införskaffa en spiritus fanns flera sätt. Enligt gammal tro värpte tuppar ett ägg om året och om man lyckades komma över en sådan raritet kunde man värma ägget i armhålan tills det kläcktes. Man kunde också knyta ett ben från ett människoskelett på en krok och sedan sätta sig att meta i en bäck tre torsdagskvällar i rad. De första två torsdagarna skulle inget hända, men tredje kvällen fanns det goda chanser att en spiritus nappade, framför allt om bäckens vatten rann åt norr. Det gick också att köpa spiritusar av tidigare ägare. Ibland salufördes de på marknader och av kringresande försäljare.

För att spiritusen skulle utöva sina lyckobringande krafter behövde den särskild skötsel. Det var viktigt att låta den bo i en vacker och påkostad ask. Vissa spiritusar skulle matas med blod från ägarens lillfinger med jämna mellanrum, medan andra krävde ”nyktert spott” (det vill säga saliv som spottats ut på fastande mage) på daglig basis. Om spiritusen behandlades väl kunde den se till att ägaren aldrig saknade pengar. Den kunde även bringa lycka, ge tur i kärlek eller bistå med vägledning vid avgörande beslut.

Att äga en spiritus kunde således vara mycket lyckosamt, men det var också förenat med risker. Allmänt ansågs att den rikedom spiritusarna alstrade var ett lån från djävulen och att ägaren vid sin död fick betala med sin själ. Därför var det säkrast att göra sig av med spiritusen innan man dog. Om man ville sälja den vidare var man tvungen att ta ut ett lägre pris än vid inköpet, för att förbundet med djävulen skulle brytas. Dessutom var vissa spiritusar belagda med en förbannelse som gjorde det omöjligt för den tredje ägaren att bli av med dem. Att köpa en begagnad spiritus var därför riskfyllt. Det var också bäst för både köpare och säljare att hemlighålla affären, då innehav av spiritusar betraktades som en omoralisk handling i strid med de lagar som förbjöd trolldom. År 1706 dömdes två soldater av Karlshamns magistrat till åtta dagars fängelse på vatten och bröd ”emedan de genom satans ingifvelse sökt där i staden att inhandla sig hvardera en spiritus, som dem många penningar förvärfva kunde.”

Förekomsten av spiritusar är belagd sedan 1600-talet, men tron på dem löper sannolikt längre tillbaka. På flera museer runt om i landet finns exempel på bevarade spiritusar från 1700- och 1800-talet. Oftast rör det sig då om insektsliknande träfigurer med rörliga ben.

Spiritusen i folkminnet

”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.

Berättat av Gustav Fredriksson, född 1861 i Tydje. Upptecknat av Göteborgs folkminnesarkiv 1935.

Fotnot: Bilden är hämtad ur arkeolog Bror Schnittgers artikel En trolldosa från vikingatiden: Ett bidrag till kännedom om ormens betydelse inom folkmedicinen (Fataburen 1912).

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/fataburen/1912/0105.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Spiritus_(folktro)

Mångkulturen lärde mig att uppskatta det svenska

Det börjar bli ganska många år sedan nu, men när jag var en fattig student valde jag och min blivande make att bosätta oss i den etniskt blandade Göteborgsförorten Biskopsgården.

När vi flyttade dit trodde jag att det skulle vara intressant att bo där. Dessutom trodde jag att det skulle vara bra för min man, som vid den tidpunkten var tämligen ny i Sverige.

Det blev precis tvärt om.

Det tog lite tid för mig att acceptera verkligheten omkring mig, eftersom jag försökte tolka världen genom glasögon som slipats av den svenska skolans mångkulturella demagogi. Det gick fortare för min man. Född och uppvuxen i Sydkorea saknade han den svenska åsiktskorridorens mentala begränsningar; han såg saker och ting som de var och var inte rädd för att beskriva sina observationer med rättframma formuleringar. Några socioekonomiska bortförklaringar var han inte intresserad av; Sydkorea är ett skiktat samhälle med betydligt större klyftor mellan fattiga och rika än Sverige, men de fattiga beter sig inte illa för det.

Med tiden tvingades jag erkänna hela Sveriges misslyckande. För var fanns egentligen det där fina, fantastiska och härliga mångkulturella samhället som jag under hela min uppväxt hade intalats att tro på? Jag började leta, läsa på, söka upp statistik – och upptäckte att råa fakta vittnade om något helt annat. Siffrorna visade att integrationen inte fungerade och att inga åtgärder hjälpte. Bäst fungerar kulturer som liknar den svenska och där det sker en anpassning till det svenska samhällets normer, men det är inte så de stora invandringsvågorna till Sverige har sett ut de senaste decennierna. Istället får det svenska samhället tampas med kraftigt avvikande uppfattningar och beteenden, personer som svårligen kan fungera på svenska arbetsplatser och en utbredd ovilja att anpassa sig till sitt nya hemland.

Men mångkulturen drabbade mig också på ett personligt plan. Att leva i mångkultur innebär att ständigt krocka med åsikter som avspeglar andra värderingsmönster än de egna. Tycker du att alla har en skyldighet att hålla rent i soprummet och inte skräpa ner i området? Tro inte att andra tycker det. Anser du att grannar ska visa varandra hänsyn genom att avstå från högljudda aktiviteter om kvällar och nätter? Det är inte lika viktigt i alla kulturer. Vill du som kvinna kunna sätta på dig ett tunt linne i sommarvärmen? Räkna med att få glåpord slängda efter dig.

Att bo i ett mångkulturellt bostadsområde är inte roligt. Det är därför ingen vill göra det. Mångkulturella områden är inte populära. Bostadspriserna är låga och alla som inte lockas dit av landsmän och gelikar håller sig helst borta. De politiker som talar sig varma om mångkulturens välsignelser skulle aldrig drömma om att själva bosätta sig där. Än mindre skulle de placera sina barn i skolan i ett sådant område.

Aldrig har jag känt större otrygghet än i Biskopsgården – för det fanns ingen respekt för varken mig som person eller de värderingar som ger ett samhälle stabilitet. Att min man skulle komma och möta upp mig vid spårvagnshållplatsen de kvällar jag kom hem sent blev en självklar rutin. Men otryggheten fanns även i det vardagliga. När du inte delar moraliska måttstockar med din omgivning måste du ständigt vara beredd på att människor kan bete sig obegripligt. När som helst kan någon agera och reagera på ett sätt du aldrig hade kunnat föreställa dig. Det är utmattande och tärande.

Vi lämnade Biskopsgården 2006, efter att ha bott där i över fem år. På många sätt var det kämpiga, slitsamma och omskakande år, men jag fick också med mig värdefulla kunskaper och insikter. Framför allt lärde jag mig värdet av de normer som format det svenska samhällsbygget. Jag lärde mig att inte svälja oreflekterade påståenden om den underbara mångfalden. Och inte minst lärde jag mig att kulturer med helt olika rättsuppfattning, kvinnosyn och arbetsmoral inte kan samexistera på ett konstruktivt sätt. Idag vet jag mer än de flesta om kulturens betydelse för ett samhälles sätt att fungera och jag har landat i slutsatsen att jag vill leva bland människor som delar mina grundläggande ideal. Jag tror inte längre på ett mångkulturellt samhälle – och det var mångkulturen som ledde mig dit.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 47: Sundsvalls stenstad

20200720_152448

Den centrala stadskärnan i Sundsvall har en alldeles egen karaktär. Många av gatorna är breda och bebyggelsen utgörs av rikligt utsmyckade flervåningshus av sten. Bakom denna arkitektur finns en särskild historia, som tar sin början i en katastrof.

Den 25 juni 1888 utbröt den så kallade Sundsvallsbranden, som ödelade stora delar av staden. Det var den dittills största branden i svensk historia och förödelsen var enorm. När staden skulle återuppbyggas fördes långa diskussioner om hur liknande händelser skulle kunna undvikas, vilket resulterade i en stadsplan med breda gator och ett direktiv om att alla nya byggnader skulle uppföras i sten. Dessutom anlades en 44 meter bred esplanad genom stadskärnan för att kunna fungera som brandgata.

De hårda byggnadskraven gjorde att det främst var förmögna personer som kunde bebygga det nerbrunna området och de nya husen fick därför en pompös utformning. Ett av de främsta exemplen är Hirschska huset på Torggatan, som nu är byggnadsminnesförklarat. Ibland hävdas att huset fick vara modell åt de fastigheter som senare uppfördes längs Strandvägen i Stockholm. Den drake av mässing som placerats högst upp i ett av byggnadens torn ses som en av stadens symboler.

De kvarter som blev resultatet av Sundsvallsbranden kallas nu ”stenstaden”. Oftast ligger butiker på bottenvåningarna med åtråvärda bostäder ovanpå. Husens vackra utformning har gjort att området är en sevärdhet i sig. Att flanera på stenstadens gator och rikta blicken uppåt de detaljrika fasaderna är en speciell upplevelse och det som började med en tragedi har nu blivit stadens stolthet.

20200720_152138

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Startsida

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenstan

https://www.höga-kusten.se/historiska-platser/stenstaden-sundsvall/

Information har även inhämtats vid besök i Sundsvalls stenstad.

Svenska sägner, del 4: Skvadern

Skvadern är ett märkligt djur, som framför allt förekommer i trakterna runt Sundsvall. Till utseendet är den till hälften hare och till hälften fågel, där huvudet utgörs av haren, medan ryggpartiet är försett med vingar. Enligt sägnen ska det komma sig av att skvadern har en hare till mor och en tjäder till far.

Skvadern omtalades första gången av flottningsinspektor Håkan Dahlmark, som arbetade på Lövudden vid Indalsälvens mynning. På sin fritid var han en skicklig jägare som gärna drog jägarhistorier för sina kamrater. Efter en jakttur i Lunde skog utanför Timrå 1874 kunde han berätta att att han skjutit en bevingad hare, där fjäderdräkten såg ut att komma från en tjäder. Detta förunderliga djur döpte han till ”skvader”. Historian om skvadern kom sedan att fortleva och återberättas, så att den blev allmänt känd i området.

Till Dahlmarks födelsedag 1907 bad hans hushållerska sin systerson, konstnären Halvar Frisendahl, att måla en tavla med skvadermotiv. Systersonen tog uppgiften på största allvar och lät bygga en modell genom att foga samman en hare och en tjäder som han inköpt på Stora Torget i Sundsvall. Hans målning blev därefter arketypen för skvaderns förmodade utseende. Dahlmark testamenterade sedan tavlan till Medelpads fornminnesförening, som lät skapa en uppstoppad version av djuret. Än idag kan besökare på föreningens museum beskåda denna skvader i en monter. Ett annat exemplar finns på Biologiska museet i Stockholm.

Skvadern har förärats ett eget latinskt namn (Tetrao lepus pseudo-hybridus rarissimus L, vilket betyder ungefär ”den sällsynta hybriden mellan tjäder och hare”) av journalisten Olof Högberg. Denna vetenskapliga kategorisering har gjort att skvadern omnämns i flera uppslagsverk. I Medelpad har ordet ”skvader” dessutom fått spridning och börjat användas för att beteckna mindre lyckade kombinationer av alla möjliga slag.

Att skvadern idag är populär och välbekant i sina hemtrakter behöver ingen tvivla på. I Sundsvall har en gymnasieskola döpts efter det märkvärdiga djuret och utanför staden finns en vägsträcka där en vägskylt varnar för skvadrar.

 

 

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

 

Otryckta källor:

https://kvallsstunden.se/haren-och-tjadern-blev-en-skvader/

https://skvadern.com/skvadern.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skvader

Tjugondag Knut

”Tjugondag Knut körs julen ut.”

”Tjugondag Knut är julen slut.”

”Tjugondag Knut kastas granen ut.”

”Knut driver julen ut.”

Talesätten som skildrar tjugondag Knuts betydelse är många och förekommer i olika varianter. Genom tiderna har namnet Knut haft sin dag både den 7 och 13 januari. Att ”Knut kör julen ut” har dock varit så djupt rotat att julens avslut har fått följa med namnsdagens förflyttning.

Eftersom julhelgen skulle ändas vid Knut har det förekommit många olika sätt att göra dagen festlig. I det gamla bondesamhället var det vanligt att ungdomarna drog runt i bygden med en ”Knutgubbe” av halm för att skrämmas eller göra hyss. Livs levande Knutgubbar i form av utklädda personer förekom också (se bilden överst, som visar Knutgubbar i Bohuslän 1922). På vissa håll ingick det i upptågen att dunka med en träklubba i husknutarna för att påminna om vilken dag det var. På andra håll sprang barn och ungdomar runt och tiggde mat och dryck att kalasa på, samtidigt som de ropade ut julen. I delar av Värmland lever traditionen att ”gå Knut” kvar i vår tid i form av att barnen klär ut sig för att gå runt och tigga överblivet julgodis. Knutgubbar i form av dockor, vars fickor ska fyllas med godsaker, kan nyttjas för ändamålet. I några uppländska bruksorter har ”Knutsmasso” utvecklats till att bli ett karnevalsliknande tåg, som går genom orten.

Under 1800-talet kom tjugondag Knut att bli tid för julgransplundring, vilket hängde samman med att granen ofta smyckades med ätbara godsaker. Sin storhetstid hade julgransplundringarna under efterkrigstiden. Till plundringen hörde danslekar och sånger, inte minst visan Nu är glada julen slut:

Nu är glada julen slut slut slut.
Julegranen kastas ut ut ut.
Men till nästa år igen
kommer han var gamle vän
för det har han lovat.

Idag lever traditionen med julgransplundring kvar framför allt inom föreningsliv och kyrkliga församlingar. Julgransplundring i hemmet är inte längre lika vanligt.

Vem var Knut?

Tjugondag Knut har fått sitt namn efter hertig Knut Lavard, som var brorson till Knut den store i Danmark på 1100-talet. Denne hertig blev indragen i en strid om den danska kronan, där han dödades av sin maktlystne kusin Magnus. Kusinen lät bjuda in Knut på julgille, men nyttjade tillfället till att genomföra sitt illistiga dåd. När danskarna fick höra talas om mordet på den populäre ädlingen spred sig ett upplopp i landet, som resulterade i att både Magnus och hans far bragdes om livet. Kronan gick sedan till Knuts son Valdemar, medan Knut själv helgonförklarades. Hans dödsdag 7 januari gjordes till minnesdag och gavs hans namn.

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Rehnberg, Mats (1986), Svensk jul, Wahlström och Widstrand

 

 

Otryckta källor:

https://svenskahogtider.com/category/tjugondag-knut-2/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjugondedag_jul

https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2014/2015-04-28-knutsmasso.html

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/tjugondag-knut

Svensk allmogekultur, del 8: Kyrktagning

Kulturminnet har tidigare publicerat texter om traditioner runt graviditet och barnsängstid, hämtade ur boken Svenska allmogens lif av etnologen Tobias Norlind. I boken finns även beskrivningar av seden med kyrktagning av en kvinna som nyligen fött barn.

Uppgifter om kyrktagning är ofta noterade i våra gamla kyrkböcker. Kyrktagningen var en religiös rit, genom vilken man tackade för att den nyblivna modern återhämtat sig, samtidigt som kvinnan renades efter förlossningen och välkomnades tillbaka in i den kyrkliga gemenskapen. Traditionen började försvinna under 1800-talets senare del, men olika varianter levde på vissa håll kvar in på 1900-talet.

Nedan återges ovan nämnda boks skildring av kyrktagningstraditionen.

Liksom barnet betraktades äfven modern från och med nedkomsten till kyrkotagningen som hedning. Under denna tid fick hon ej gå ut och måste iakttaga en del försiktighetsmått som skydd mot onda makter. Hon måste, så länge hon hade ”hednahuden”, bära stål och silfver på sig. Modern kunde under denna tid öfva ett visst inflytande på barnet, hvarför detta ej var riktigt säkert förrän efter moderns kyrkotagning. En ceremoni med barnet företogs därför dagen innan kyrkotagningen, ibland flera dagar innan. Man blandade salt och aska på en tallrik, doppade en yllelapp i denna blandning och gned barnets hufvud, tills allt håret var borta. Först sedan på så sätt ”hednahåret” aflägsnats, kunde barnet vara säkert.

Lördagen före den söndag modern skulle kyrkotagas, utsände hon till alla grannkvinnor, som skulle följa med till kyrkan, en half kaka bröd. Innan hon gick till kyrkan, skulle hon rökas med en linnetrasa och stiga öfver ett glödande kol. Om hon vid ingåendet i kyrkan satte högra foten förut, blef nästa barn en gosse, vänstra en flicka. Kyrkotagningen skulle under medeltiden ske på 40:e dagen efter barnets födelse. Vid denna akt skulle hon hålla ett ljus i handen. I senare tider blef det ofta tidigare utfördt, och ljuset var ej heller med. Hon skulle knäfalla på själfva tröskeln mellan vapenhuset och kyrkan, men i st. f. detta infördes sedan en pall. Prästen läste några böner och förde henne sedan vid handen fram i kyrkan.

Under hela akten iakttogs hon noggrant af kyrkfolket. Hon skulle vara klädd i hela brudstassen, uppträda med full värdighet som moder. Ibland var det brukligt, att organisten med en marsch ”spelade in” en kyrkogångskvinna, under det hon offrade i stocken och skred fram till sin bänk. Hade en moder af vånda förkvävt sitt barn, eller en under äktenskapslöfte förförd kvinna kyrkotogs, läste församlingen under tiden som kyrktagningen försiggick, bönerna i psalmboken baklänges.

Fotnot: Bilden visar ett kopparstick från 1862, som skildrar hur en kvinna från Herrestads härad i Skåne väntar i vapenhuset inför sin kyrktagning. Framför henne finns en pall att knäfalla på.