Kulturhistoriska sevärdheter, del 21: Albertus Pictors kyrkomålningar

20181103_120429

Albertus Pictor, som även kallas Albertus Ymmenhausen, Albrekt Målare eller Albertus Pärlstickare, var kyrkomålare i Sverige under 1400-talet. Framför allt var han verksam i Mälardalen, där han lämnat efter sig ett stort antal rikligt utsmyckade kyrkorum. Karakteristiskt för hans konstutövning är rikedomen av både färger och bilder. Han försåg kyrkotak och -väggar med ett överflöd, där inga ytor lämnades tomma. Resultatet är överväldigande och han räknas som en av Sveriges främsta muralmålare.

Pictors målningar karakteriseras av livfullhet och intensitet. Han använde sig av en teknik som skiljer sig från den typiskt medeltida, inte minst genom sin detaljrikedom. Föremål lämnar skuggor, kläder veckar sig och avporträtterade figurer har slingor i håret. Färger har lagts på i flera lager och en stor mängd pigment har använts. Med hjälp av de olika lasyrerna har bilderna fått ett större djup. 20181103_120938

Framför allt målade Pictor bibliska motiv, där flera delar av en berättelse åskådliggörs i samma bild. Förutom att fylla en dekorativ funktion blev bilderna illustrationer av prästernas predikningar. I den bildfattiga värld där människor då levde måste det ha varit en oerhörd upplevelse att komma in i någon av de kyrkor Pictor dekorerat. Sannolikt har han i hög grad bidragit till att forma församlingarnas uppfattningar om Bibelns personer och platser. Samtidigt säger målningarna mycket om livsvillkoren i det medeltida svenska samhället. Människorna avbildas med kläder och frisyrer enligt dåtida skick och anletsdragen är typiska för de uppländska bönderna snarare än för Bibelns folk. Ibland kompletteras det religiösa innehållet med motiv som vittnar om den dåtida vardagen. Ofta förmedlar de då ett sedelärande budskap, genom att exempelvis varna för dobbel, dryckenskap eller trolldom.

20181226_111730.jpg

Samtidigt som Pictors konst är elaborerad har den ett naivistiskt drag. Till viss del är det resultatet av den medeltida människans begränsade tillgång till information. Hur målar man exempelvis en kamel om man aldrig har sett någon? Det kan den som besöker Härkeberga kyrka få veta. I samma kyrka finns en bild som visar hur Jona är på väg ner i valfiskens buk. Valen har en märkligt framskjutande nos, som snarast ger den formen av en gigantisk gädda. Men hur annars ska man förställa sig en ”valfisk”?

Intressant är att studera de smådjävlar som återkommer som utfyllnad i målningarnas vrår. I skildringen av dessa har Pictor låtit sin fantasi blomma ut, så att de uppvisar en remarkabel spännvidd avseende färg, form och attribut. Den som letar upptäcker en myriad av olikformade figurer med slugt utseende, försedda med näbbar, trynen eller borst.

Vissa teman går igen i flera kyrkor. Ett favoritmotiv är Sankt Göran och draken, som avbildas i just det ögonblick då draken övermannas och dödas. Symboliskt skildrar detta det godas seger över ondskan.

20181103_120440

20181226_111825Den som besöker flera av Pictors kyrkor kan skönja ett mönster i fördelningen av motiv. Nya testamentets bilder placeras ofta på långhusets väggar, medan händelser ur gamla testamentet pryder takvalven. I vapenhuset målade Pictor gärna moraliserande motiv, exempelvis livshjulet och scener med djävulen. I livshjulet kan man se en mans resa genom livet, där han först tvingas klamra sig fast och kämpa sig uppåt, i vissa fall tyngd av vikter runt halsen. I bildens mitt har mannen nått livets höjdpunkt och stoltserar med händerna självsäkert placerade i sidorna. Avslutningsvis skildras hur han åldrad och försedd med käpp störtar ner mot döden. Döden, som symboliseras av ett skelett, väntar med en spade i handen, redo att gräva hans grav. Med denna bild ville Pictor påminna om livets förgänglighet och nödvändigheten av att förbereda sig för livet efter detta.

En av Pictors mest berömda målningar finns i Täby kyrka och visar hur en man spelar schack med döden. Regissören Ingmar Bergman såg den som barn och lät den senare i livet inspirera honom till filmen Det sjunde inseglet.

Albertus Pictors målningar finns idag bevarade i 36 svenska kyrkor. Flera av dem har  undsluppit att bli överkalkade, vilket annars drabbade många kyrkomålningar när interiörerna skulle förenklas i 1600-talets lutherska anda. Därför är stora delar av hans konst i ett gott skick, trots att den skapades för ett halvt årtusende sedan. Totalt rör det sig om hundratals kvadratmeter bilder, som ständigt bjuder på nya upptäckter. Att studera Albertus Pictors målningar är ett fascinerande sätt att komma medeltidens vardagsliv och religiösa föreställningar nära.

 

Albertus Pictors liv och gärningar

Albertus Pictor troddes länge vara svenskfödd, men senare forskning har visat att han sannolikt kom från den lilla staden Immenhausen i Tyskland. Kanske hade han gått i lära i Sydtyrolen, vilket skulle förklara hans för dåtida svenska förhållanden ovanliga teknik. Källorna om hans liv är få, men vi vet att han 1473 gifte sig med Johan Målares änka Anna och bosatte sig tillsammans med henne vid Norreport i Stockholm. I bevarade dokument kallas han ömson målare, ömson pärlstickare, vilket vittnar om att han hade två yrken. Av allt att döma var han framgångsrik i båda. Vid ett tillfälle ska han dessutom ha erhållit arvode för att ha spelat begravningsorgel i Storkyrkan. Således förefaller han ha varit en man med många talanger. Till det livsverk kan lämnat efter sig hör förutom de berömda kyrkomålningarna ett antal figurbroderade skrudar av mycket hög kvalitet.

 

 

En upplevelserik utflykt för den som besöker Uppland är att göra en rundtur till några av de kyrkor som visar upp Albertus Pictors främsta verk. En sådan utflykt går lämpligen till de närliggande kyrkorna i Härkeberga och Härnevi norr om Enköping och den bildrika kyrkan i Täby utanför Stockholm.

 

Fotnot:

Fotografierna ovan är tagna i Härkeberga kyrka

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Nisbeth, Åke (2004), Härkeberga kyrka, (Häfte utgivet av Uppsala Stifts kyrkobeskrivningsredaktion. Finns att köpa i Härkeberga kyrka.)

Ottoson, Mats och Ottoson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige, Norstedts

 

Otryckta källor:

http://www.albertuspictor.com/start.htm

https://www.dagen.se/livsstil/albertus-pictor-skapade-en-sa-fantastisk-varld-1.175714

https://www.svd.se/albertus-pictor-i-nytt-ljus

Vill mångkulturförespråkarna verkligen ha mångkultur?

CIMG8094

I dagens Sverige är jag något av en kulturpolitisk dissident, då jag är förespråkare av kulturell integration och ställer mig skeptisk till att mångkultur skapar lyckade samhällen. Framför allt handlar mina betänkligheter om att kulturella värderingar i mycket hög utsträckning påverkar samhällsliv och lagstiftning. Några illustrativa exempel kan vi få genom att titta på lagarnas utformning i Jordanien (där en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med brottsoffret), Somalia (där homosexualitet är olagligt) och Pakistan (där man kan dömas till döden om man kritiserar profeten Muhammed).

Det finns kulturellt betingade värderingar som jag med stor visshet törs hävda att den svenska majoritetskulturen ogillar. De senaste åren har vi fått se hur sådana värderingar kommit till praktiskt uttryck och då väckt stor uppståndelse. Några omdiskuterade exempel som de flesta säkert minns är miljöpartisten Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor, den muslimska friskolan Al-Azhars placering av flickor längst bak i skolbussen, föräldrar som krävt att dagispersonal ska tvinga på deras döttrar slöja och svenska moskéer som rekommenderat misshandlade kvinnor att inte polisanmäla. Med en enkel beskrivning skulle man kunna säga att de värderingar som uttrycks genom sådana handlingar inte tas emot så väl i Sverige. I nyhetsrapporteringen och på sociala medier har det funnits en stark samstämmighet i avståndstagandet, ofta med hänvisning till att sådana åsikter och beteenden inte hör hemma här. Och intressant nog hörs dessa tongångar även från de led som annars sjunger mångkulturalismens lov och hävdar att alla som inte sjunger med har fel värdegrund. Här är det verkligen inte lätt att hänga med i svängarna. Om man vill ha mångkultur så måste man väl tycka att olika kulturer ska få uttrycka sina värderingar? Det är ju faktiskt inte olagligt att vägra skaka hand med kvinnor, att könssegregera skolbarn på bussen, att tvinga på sin fyraåriga dotter slöja eller att säga till en misshandlad kvinna att hon ska be sin man om förlåtelse istället för att gå till polisen.

Vad mångkulturförespråkarna i själva verket verkar vilja ha är mångkultur inom den svenska kulturens värderingsramar – vilket givetvis inte är mångkultur alls, eftersom det kräver att andra kulturer anpassar sig till den svenska kulturens normer. Mångkulturförespråkarna verkar tycka att mångkultur bara ska handla om vilken mat man äter och vilka högtider man firar, vilket jag tror att ytterst få människor har synpunkter på. Personligen bryr jag mig inte alls om vad folk har på sina tallrikar eller när de firar nyår. Vad jag däremot bryr mig väldigt mycket om är vilka värderingar människor uttrycker genom sina handlingar, eftersom det påverkar omgivningen och formar samhället. Detta synsätt verkar jag inte vara ensam om. Med tanke på vilka reaktioner främmande kulturuttryck kan väcka hos den svenska allmänheten tror jag vi är många som anser att svenska värderingar ska gälla i Sverige. Det verkar ju till och med mångkulturförespråkarna tycka.

Hur de får ihop den tankefiguren rent logiskt är dock inte lätt att begripa.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/nyheter/skola-tvingar-flickorna-langst-bak-i-bussen/

http://www.gp.se/nyheter/gp-granskar/fridolin-rasar-mot-f%C3%B6rskolorna-solklara-brott-1.6386214

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=5109930

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/miljopartister

Litteraturbanken

20190210_144654.jpg

Litteraturbanken är ett projekt som syftar till att tillgängliggöra det svenska litterära kulturarvet. Projektet har kommit till stånd genom ett samarbete mellan Svenska Akademien, Kungliga biblioteket och Språkbanken vid Göteborgs universitet. På webbplatsen med samma namn publicerar Litteraturbanken utvalda skönlitterära verk och andra texter av särskild betydelse för vår litteraturhistoria. Samlingen växer ständigt och den långsiktiga målsättningen är att webbplatsen ska innehålla allt det mest betydelsefulla inom svensk litteratur.

Inom ramarna för Litteraturbanken finns ett antal projekt med särskild inriktning. Det s.k. Lagerlöfarkivet är tänkt att på sikt rymma hela Selma Lagerlöfs produktion, medan dramawebben samlar in och publicerar den svenska dramatikens främsta juveler. På Litteraturbanken finns också Svenskt översättarlexikon, där den svenska översättartraditionen uppmärksammas. Nyligen publicerades ett stort antal skillingtryck och folksagor under rubriken ”Folkets litteratur”.

Detta glädjande initiativ är ovanligt i en tid då det svenska kulturarvet i allmänhet göms undan och förnekas. På Litteraturbanken tillåts det inte bara existera, utan tillmäts ett värde och ges plats att blomstra. Gör gärna ett besök på webbplatsen för att botanisera bland litteraturskatterna – där finns många fynd för allehanda smaker och inriktningar.

 

Läs mer:

https://litteraturbanken.se/

Nordisk folktro, del 16: Mjölkharen

bild hare4

 

Mjölkharen, som också kallas bjäran eller puken, är ett exempel på den nordiska folktrons dragväsen. Ett dragväsen ser till att ”dra”, d.v.s. hämta något åt sin ägare. I mjölkharens fall handlar det om att stjäla mjölk från grannarnas kor. I vissa delar av landet har liknande dragväsen tagit en annan gestalt än harens. Exempelvis har bjäror i form av katter och fåglar funnits i Dalarna. I Norrland kan en bjära ha formen av ett nystan.

Mjölkharen ägs i regel av en häxa. Ibland har hon fått sin mjölkhare av djävulen, men hon kan också ha skapat den själv. För att tillverka en mjölkhare krävs trasor, garn och lillfingret från ett barnskelett. Ibland behövs smör, jord, metall från kyrkklockor, en orm eller bloddroppar från häxans finger. Det vet vi bland annat genom nedtecknade vittnesmål från en häxprocess i Söderala socken 1597. Genom svartkonst får mjölkharen liv och börjar utföra sitt uppdrag.

Mjölkharen är oftast aktiv om nätterna för att undvika upptäckt. Då tar den sig in i ladugårdar, där den suger mjölk direkt ur kornas spenar. Den beger sig sedan hem och kräks upp mjölken åt sin ägarinna. Spår efter denna tjuvmjölkning kan man se genom att mjölkharens vassa tänder gör sår på kornas juver. Ibland syns också märken på benen, där mjölkharen har klättrat upp. Det händer att haren suger till sig så mycket mjölk att kon dör.

Mjölkharens ägarinna kan avslöjas av den gulaktiga spillning mjölkharen lämnar runt hennes bostad. Denna ”bjäradynga” har dock påtagliga likheter med slemsvampen trollsmör, varför risken för sammanblandning är stor.

 

Mjölkharen på major Mormans gård

1728 lämnade major Morman på Gedsholms gård in en skrivelse till tinget i Mörarp. Anledningen var att pigorna Bolla och Bengta berättat att de observerat en hare på gärdesgården i närheten av den hage där de brukade mjölka kor. Efter en stund hade de fått se den springa in under buken på en av korna för att suga mjölk. Haren försvann dock när de närmade sig.

Därefter hade Bolla och Bengta vid flera ytterligare tillfällen sett samma hare dia korna. Detta hade de berättat för två av gårdens drängar, Ola och Hans, som då gått ut på ängen för att skjuta haren. Skotten hade emellertid missat. Man beslutade då att driva hem boskapen, men när man väl kommit hem hade haren hunnit före. Påföljande dag noterade pigorna att kornas spenar var våta och att de gav betydligt mindre mjölk än de brukade. När de gick ut för att se om de kunde hitta haren upptäckte de arrendatorhustrun Elna Hansdotter med en spann i handen. När pigorna dök upp hukade hon sig bakom gärdesgården, som för att gömma sig.

Haren hade därefter setts vid gården vid ett flertal tillfällen, inte bara av pigorna, utan även av ladufogden, trädgårdsmästaren och ett par av drängarna. När gårdsfolket en dag skymtade Elna Hansdotter i närheten skyndade de sig efter henne, men hon sprang undan. När de kom fram till hennes stuga hittade de henne i sängen med håret på ända. De ville genast föra henne till Gedsholm för förhör, men det blev inte av.

När majoren kom hem på kvällen samma dag red han ut i markerna och fick snart syn på haren. Han observerade även Elna i ett hörn av en äng. Han samlade då ihop folk från gården och red till Elnas stuga, där de fann henne med en bok i handen. Hon nekade dock till att ha varit utanför dörren och sade sig inte ha besökt ängen där hon blivit sedd. Man tog emellertid med henne till gårdshäktet på Gedsholm i väntan på rättsliga åtgärder.

Elna ställdes till svars inför tinget, men nekade å det bestämdaste till att ha haft vare sig med kreatur eller hare att göra. Församlingens kyrkoherde uppgav emellertid att Elna bekänt för honom att hon signat kor med en ramsa: ”Ko och kojuver
för by och bykvinna, för berg och bergkvinnor.” Detta erkände hon och medgav samtidigt att hon lärt denna ramsa av en kvinna som nu var död. Med haren och korna på Gedsholm hade hon däremot inget att skaffa.

På grund av sitt nekande kunde Elna inte dömas för att ha skickat ut mjölkharen. För signerierna dömdes hon däremot och fick tillbringa åtta dagar i fängelse.

 

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/lasfolket/1920/0207.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%A4ra

Svenska folksagor, del 15: Pojken som åt kapp med jätten

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska folksagor och Äfventyr Efter muntlig Öfverlämning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius.

Det var en gång en pojke som gick vall med bockar. Vid det han vankade omkring uti skogen, kom han till jättens stuga; när tussen (jätten, min anm.) som bodde derinne, fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se hvad som var på färde. Såsom nu jätten var stor till vext och grym till utseende, blef pojken rädd och gav sig undan det fortaste han förmådde.

Om qvällen, när vallpojken dref sina bockar ifrån betet, var hans moder sysselsatt med att ysta. Pojken tog ett stycke av den färska osten, rullade den i ask-smörjan och gömde den därefter i sin skinn-frax (skinnväska, min anm.). Följande morgon gick han vall, såsom hans sed var, och kom åter till jättens stuga. När nu resen fick höra gny af vallpojken och hans bockar blef han vred, gick ut och grep en stor gråsten, samt kramade den i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. Jätten sade: ”Om du någonsin kommer här mera och gör olåt, vill jag krysta dig så små, som jag nu kramar denna sten.” Pojken lät dock icke skrämma sig, utan låtsade äfven fatta en sten; men tog i dess ställe osten som blifvit rullad i aska, och krystade den, så att vasslan rann mellan hans fingrar och droppade ned på marken. Pojken mälte: ”Om du inte gifver dig undan och låter mig vara ifred, vill jag krama dig såsom jag nu krystar vatten utur denna sten.” När nu tussen förnam, att vallpojken var så stark, räddes han och gick in till sitt. Dermed skiljdes jätten och vallpojken ifrån hvarandra för den gången.

Tredje dagen möttes de åter igen uti skogen. Pojken sporde, om de å nyo skulle pröfva styrka med hvarandra; resen samtyckte härtill. Pojken sade: ”Far! Jag tänker att det är ett godt styrko-rön, om någon af oss kan kasta eder yxa så högt, att hon icke faller ned igen.” Jätten jakade att så var. De skulle nu pröfva på och jätten kastade först. Han svingade mycket hårdt, så att yxan for högt i sky; men hur han ock måtte bjuda till, föll yxan alltid ned igen. Då sade pojken: ”Far! Icke trodde jag  att eder styrka var så ringa! Bida, och I skolen få se ett bättre kast.” Pojken svängde derefter med armen, likasom för att kasta mycket hårdt; men lät i detsamma yxan helt behändigt slinka ned i skinn-fraxen som hängde på ryggen. Jätten märkte ingenting, utan väntade länge, att yxan skulle falla till marken, men ingen yxa hördes af. Nu tänkte han vid sig sjelv, att pojken måtte vara mycket stark, ehuru han var liten och klen till växt. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra och drogo åt hvar sitt håll.

När det lidit en tid bortåt möttes jätten och vallpojken å nyo. Resen sporde om icke pojken, som var så stark, skulle vilja gifva sig i hans tjenst. Vallpojken samtyckte härtill, lemnade sina bockar uti skogen, och vandrade med jätten. De kom sålunda till jättens boning.

Det förtäljes, att jätten och vallpojken skulle fara till skogs och fälla en ek. När de kommo fram sporde jätten om pojken ville hålla eller hugga. ”Jag vill hålla”, sade pojken, men undskyllade sig tillika att han inte räckte toppen. Då fattade jätten i trädet och böjde det till marken; men vid pojken skulle hålla fast, sprang eken tillbaka och kastade honom högt upp i vädret, så att tussen knappast kunde följa honom med ögonen. Jätten stod länge och undrade hvart hans dräng tagit vägen, grep derefter yxan och begynte sjelv hugga. När det nu lidit en stund kom pojken framlinkandes; ty med knapp nöd hade han kommit undan. Jätten frågade, hvarför han icke höll; men drängen låtsades såsom ingenting, utan sporde tillbaka, om resen dristade göra ett slikt språng, som han nyss hade gjort. Jätten nekade härtill. Då sade pojken: ”Far! Om ni icke törs göra det, så må ni själv både hålla och hugga.” Härmed lät jätten sig nöja och fällde ensam den stora eken.

När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin dräng: ”Vill du bära vid toppen, så ska jag bära vid roten.” Pojken svarade: ”Nej, Far. Bären I sjelv vid toppen, jag orkar nog bära vid stor-ändan.” Resen samtyckte härtill och lyftade ekens smala ända på sin skuldra. Men pojken, som var bakefter, ropade att han skulle jemka trädet bättre fram. Jätten gjorde såsom det sades, och fick slutligen hela stocken i jemvikt över sina härdar; men pojken hoppade sjelv upp på trädet och gömde sig emellan grenarne, så att tussen icke kunde se honom. Jätten begynte nu vandra, och menade att pojken bar vid andra ändan. När de så hade färdats en stund tycktes det jätten vara ett tungt arbete och han stönade hårdt. ”Är du inte trötter än?” frågade resen sin dräng. ”Nej, det är jag inte”, genmälte pojken. ”Far är väl inte trött af så lite?” Jätten ville icke kännas vid att så var, utan fortsatte sin väg. när de nu kommit fram, var tussen nästan halfdöd av färden. Han kastade så trädet på marken; men pojken hade innan dess hoppat ned, och låtsade bära vid ekens storända. ”Är du inte trötter än?” sporde jätten. Pojken genmälte: ”Åh, inte må far tro att jag blir trött af så litet. Stocken tycktes mig icke tyngre, än att jag ensam kunde hafva burit den.”

Andra morgonen sade jätten: ”När det blir dager, skola vi gifva oss ut och tröska.” ”Nej”, svarade pojken, ”mig tyckes det är bättre att tröska i gryningen, förrän vi äta dagvard.” Resen var ense med honom härutinnan, gick så bort och hemtade två stora slagor, af hvilka han själv fattade den ena. När de nu skulle tröska, förmådde pojken icke lyfta sin slaga, så stor och tung som den var. Han grep då en käpp och bultade i golfvet lika fort som jätten tröskade. Jätten märkte ingenting och de fortfor sålunda intills dager blef ljus. Då sade pojken: ”Nu vilja vi gå hem och äta dagvard.” ”Ja, mälte jätten, ”mig tyckes vi hafva haft ett styft måla-bete.”

Någon tid derefter satte jätten sin dräng att plöja. Han undervisade honom tillika: ”När hunden kommer ska du lösa oxarne och ställa in dem, hvarest han går förut.” Pojken lofvade göra såsom sagt var. Men när oxarne blifvit lösta, kröp jättens hund in under grundvalen till en byggnad, hvarpå icke fanns någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att röna, om hans dräng var nog stark, att ensam lyfta upp hela huset och ställa in oxarne i deras bås. Pojken eftersinnade både länge och väl hvad han nu stod att göra; slutligen fann han på råd, slagtade öken och kastade deras kroppar in genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten om han fått in oxarne i stallet. ”Ja”, svarade drängen, ”väl fick jag dem in, ehuru jag bytte på dem.”

Nu begynte jätten fatta misstankar, och öfverlade med jätte-qvinnan huru de skulle bringa drängen af daga. Käringen sade: ”Det är mitt råd, att du tager din klubba och slår ihjel honom i natt, medan han sofver.” Jätten tyckte detta vara ett godt råd, och lofvade att göra såsom hon hade sagt. Men pojken stod på lur, och lyssnade till deras samtal. När qvällen kom lade han en mjölk-kärna i sängen, och gömde sig sjelv bakom dörren. Vid midnattstid stiger resen upp, griper sin jätte-klubba, och slår till mjölk-kärnan, så att flöten stängte honom i ansigtet. Derefter gick han till sin hustru, skrattade och sade: ”Ha, ha, ha, jag slog honom så, att hjernan stänkte högt upp på väggen.” Då blef käringen glad, prisade sin mans dristighet och menade, att de nu kunde sofva lugnt, eftersom de icke vidare behöfde rädas för den illpariga drängen.

Men knappt var dager ljus då pojken kröp fram ur sitt gömställe, gick in, och helsade på jättefolket. Nu blef tussen mycket förundrad och sporde: Hvad? Är du inte döder än? Jag tänkte jag slog ihjel dig med min klubba.” Pojken svarade: ”Jag må väl tro, jag kände inatt såsom hade en loppa bitit mig.”

Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen lagat gröt till kvällsmål. ”Det var bra”, sade pojken, ”nu skola vi kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.” Tussen var genast redo, och de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig: han hade bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen, medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera; men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det kom sig, att han som var så liten till växt, ändock kunde förära så mycket. Pojken genmälte: ”Far! Det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.” Vid dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut. Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes. men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.

När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om natten sina färde. Och så ändas sagan om den illmarige vallpojken och den dumme jätten.

De stulna kungakronorna har återfunnits

bild stulna regalier

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag diskuterat kulturarvsbrott. Jag nämnde då stölden av regalierna i Strängnäs domkyrka som ett exempel. Nu ser det ut som att detta brott faktiskt kommer att tillhöra den minoritet av kulturarvsbrott som får ett lyckligt slut. Hela bytet ska nu vara återfunnet. Enligt uppgifter i media ska en väktare ha funnit regalierna ovanpå en soptunna i Åkersberga.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7148914

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/polisen-allt-tyder-p%c3%a5-att-kungakronorna-hittats/ar-BBTc66c?li=BBqxCu3&ocid=iehp

Svenne Banan

bild banan

Svenne Banan håller på att bli utbränd. Han pressas av en alltmer krävande arbetsmarknad där allt ständigt ska gå fortare och fortare, för att sedan stressa iväg till ett dagis där den lika pressade personalen väntar med klockan i hand. Större delen av inkomsterna flyter iväg som skatt och på grund av en dysfunktionell bostadsmarknad har han tvingats skuldsätta sig upp över öronen. Samtidigt krackelerar samhällsservicen och lämnar luckor som Svenne Banan själv måste fylla. Han försöker pensionsspara, hjälpa sin skröpliga mamma och haltar runt i flera år i väntan på att ortopeden ska bedöma hans onda knä. Barnens skola har inga resurser att ta hand om de växande ordningsproblemen och vill att föräldrarna ska engagera sig på fritiden. Det blir dessutom allt stökigare i grannskapet, grannarna har installerat larm och tonårsdottern måste hämtas när hon ska hem från kompisar om kvällarna. Svenne Banan är helt slutkörd bara av att försöka få vardagen att fungera. Han har alltid dåligt samvete över allt han borde hinna. Minsta lilla uppgift, som att ta sig till Pressbyrån för att fylla på busskortet, blir en belastning. Han har ingen ork att ta hand om sin hälsa längre och blir tyngre för varje år som går. Om kvällarna sjunker han ner i TV-soffan för att han inte klarar något annat. Och där får han veta att han inte anstränger sig tillräckligt, att han diskriminerar de människor han försörjer via skattsedeln och att han är skyldig till hela den mänskliga historiens ondska eftersom han är en medelålders, vit man. Dessutom, får han veta, är det han som ska anpassa sig till alla de olika kulturer som nu strömmar in i landet och om han inte vill det är han rasist. Svenne Banan har ingen kraft kvar att ens försöka argumentera mot detta. Han hukar sig och går till sängs, för om några timmar ringer väckarklockan.

Läs mer:

Kan man begära att Svenne Banan anstränger sig mer?

Nordisk mytologi, del 14: Frej

20181103_144327-e1546100824378.jpg

Frej är en gud av vanernas ätt, son till havsguden Njord. Avseende hans mor går uppgifterna isär, men sannolikt var hon Njords syster. Frej skulle således vara resultatet av ett syskonäktenskap, vilket förekom bland vanerna. Ibland anges Njords andra hustru, Skade, som Frejs mor.

Hos asarna hamnade Frej som fredsgarant efter kriget mellan asar och vaner. Med honom följde även hans tvillingsyster Freja. Han bosatte sig sedan bland ljusalverna i Alfheim tillsammans med sin hustru Gerd och sonen Fjölner.

Som fruktbarhetsgud framställs Frej ofta med en framträdande fallos. Han härskar över både solsken och regn och styr därmed åkermarkens bördighet. I den vikingatida kulten dyrkades han för god skörd, fred, vällust och boskapslycka. Jämte Oden och Tor räknas han till asakultens främsta gudar, men de skriftliga källorna om honom är få. Däremot har han gett namn åt ett fleral platser i Sverige, vilket vittnar om den tidigare kultens utbredning.

Frej har för vana att transportera sig genom att rida på den skimrande galten Gyllenborste, som springer bättre än den uthålligaste häst. I sin ägo har han dessutom det förunderliga skeppet Skidbladner, som byggts av dvärgar. Dess konstruktion är mycket finurlig, eftersom det alltid har medvind och kan gå på både vatten och land. När skeppet inte behövs viker Frej ihop det och förvarar det i en pung.

Snorre Sturlasson kallade Frej för ”världens gud”. Han benämnde honom även ”Yngve-Frej” och angav honom som anfader åt Ynglingaätten. Namnet Frej betyder både ”frö” och ”herre”, vilket illustrerar gudens roll i mytologin.

 

Det självsvingande svärdet

Frej var en gång ägare till ett magiskt svärd, som svingade sig sjävt när det väl dragits ur slidan. Detta utsökta vapen kom han emellertid att förlora efter att ha förälskat sig i jättinnan Gerd.

Mytologin förtäljer att Frej en dag satte sig i Odens högsäte Hlidskjalf och blickade ut över världen. Borta i Jotunheim, jättarnas rike, fick han då se den fagra Gerd, varpå han greps av sådan förälskelse att han varken kunde äta eller sova. Han grubblade länge, eftersom han förstod att ingen skulle se med blida ögon på en förbindelse mellan en jättinna och en gud av vanaätt . Tillslut sände han ändå sin tjänare Skirner till Jotunheim för att fria till Gerd. Vägen dit var farofylld, så Skirner fick med sig hästen Blodighove och det magiska svärdet.

Väl framme i Jotunheim gick inget som planerat. Gerd hade inte alls lust att gifta sig med den trånsjuke fruktbarhetsguden och bjöd motstånd. Skirner erbjöd henne enastående rikedomar – både ungdomens äpplen och guld – men hon avvisade kallt hans anbud. Han övergick då till att hota att dräpa både Gerd och hennes far med sitt svärd om hon inte gav efter, men Gerd stod på sig. Först när Skirner bytte taktik och hotade att slänga en förbannelse på henne gick hon med på bröllop. Nio nätter senare möttes jättinnan och Frej i lunden Barrö för att vigas. Det magiska svärdet blev dock kvar hos Gerds far i Jotunheim, vilket innebar att Frej förlorade sitt främsta vapen. Vid Ragnarök kommer han därför inte att kunna värja sig, utan kommer att förgöras av jätten Surts brinnande svärd.

 

 

Fotnot:

Bilden ovan är tagen på Gamla Uppsala museum och visar en kopia av en staty av Frej, funnen i Rällinge. Originalet bedöms vara från 1000-talet.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi: vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska Gudar, B. Wahlströms förlag

Ellis Davidson H R (1987), Nordens gudar och myter, Prisma Magnum

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/upptack-historien/artikel/varld-av-myter-och-sagor/

http://runeberg.org/eddan/se-05.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Frej

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerd_(mytologi)

http://www.ungafakta.se/vikingar/tro/asagudar/frej/

Kulturskillnader jag helst vill slippa

Bild Jordanien

Just nu håller jag och maken på att planera en större resa. Ett av de länder vi tittat på är Jordanien, då vi båda är historieintresserade och gärna skulle vilja ta del av landets arkeologiska lämningar. Informationen på svenska ambassadens hemsida väckte dock vissa betänklighter. Jag lämnar några citat nedan:

Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättsskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen. Jordanska myndigheter stänger vid behov av vägar och områden där protester blir våldsamma, framförallt i södra Jordanien.

/…/

Kvinnor diskrimineras av lagstiftningen och hedersrelaterade brott förekommer. Fysiska ömhetsbetygelser på allmän plats är inte i enlighet med lokal kutym. Gällande lagstiftning innehåller ingen kriminalisering av homosexuella handlingar. Däremot har det jordanska samhället en negativ syn på homosexualitet. Få homosexuella personer deklarerar öppet sin läggning och det finns inga lagar som förbjuder diskriminering av homosexuella.

/…/

Det förekommer att kvinnor trakasseras verbalt och fysiskt. Trakasserier av taxichaufförer förekommer. Det är tillrådigt för kvinnor att sitta i baksätet när taxi används. Kvinnor som saknar skyddsnät i det jordanska samhället löper förhöjd risk att utsättas för sexuella övergrepp och sexuellt våld.

/…/

Det största vardagshotet i Jordanien är trafiken. Trafikkulturen och inkonsekvent användning av säkerhetsbälte orsakar många döds- och svåra olycksfall varje år. Det är riskfyllt att promenera eller cykla i Amman då det inte finns en fungerande infrastruktur för detta utanför utpräglade turistområden.

Jag hyser inga tvivel om att Jordanien är ett spännande land att besöka, men det kulturella priset är högt. Med åren har jag börjat ställa allt större krav på trygghet. Det har också blivit svårare för mig att acceptera att bli betraktad som ett omyndigt bihang till min man, vilket inte minst blev tydligt när vi för ett par år sedan besökte Förenade Arabemiraten. Det var på många sätt en minnesvärd resa, men jag är glad att den var kort. En sådan kultur har jag inget intresse av att vistas i någon längre tid. Än mindre skulle jag vilja att den fick fäste och spridning i Sverige. Vart ska jag ta vägen om jag inte kan fly från sådana attityder genom att åka hem?

Jag föredrar en jämställd kultur utan klanmentalitet, en kultur där motsättningar inte hanteras med våld och där fokus läggs på säkerhet och hälsa. Kulturperspektivet hamnar därmed på Jordaniens minuskonto i reseplaneringen. Och kultur spelar roll. Vi får se om det i slutändan känns värt det.

 

Läs mer:

https://www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-f%C3%B6r-svenska-medborgare/jordanien/reseinformation/ambassadens-reseinformation/