Svenska folksagor, del 46: Räven och skatan

Idag bjuder jag på en skånsk folksaga med en stark sensmoral. Sagan har hämtats ur Jan-Öjvind Swahns bok Svenska folksagor, som gavs ut 1959. Jag återger den fritt.

En gång i tiden hände det sig att räven och skatan skulle uppfostra sina ungar tillsammans. Det gick bra en tid, men sedan kunde räven inte längre behärska sin rätta natur och slukade skatungarna. Över detta tilltag blev skatan förstås förtvivlad och anklagade räven för vad han hade gjort. Räven hävdade emellertid bestämt att han var oskyldig och skyllde gärningen på sina ungar. ”Barn gör nu en gång barnsliga gärningar”, sade han och menade att det inte var någonting de kunde rå för.

När skatan fick höra detta flög hon iväg till jakthunden, som var rävens värsta fiende. Många gånger hade hunden jagat räven genom markerna, men aldrig lyckats hinna ifatt.

”Vill du hjälpa mig?” frågade skatan hunden. ”Om vi slår oss ihop, så kan vi ta kål på räven tillsammans.”

”Hur ska det gå till?” undrade hunden.

”Jo, det har jag tänkt ut”, sade skatan. ”Du ska lägga dig på marken och låtsas vara död. Inte en lem ska du röra förrän räven kommer så nära att du kan fånga honom.”

Det tyckte hunden lät som en god idé och så följde han skatan bort till ett stort träd. Under trädet lade sig hunden och låg alldeles stilla. Sedan flög skatan bort till räven för att berätta att hunden hade dött.

Till en början hade räven svårt att tro på den glädjande nyheten, men när skatan stod på sig blev han nyfiken och följde med för att titta. När han stått en stund och betraktat hunden på avstånd blev han övertygad om att hunden verkligen var död.

”Nu ska jag minsann hämnas och skita en stor lort på den uslingen”, sa räven och så tassade han fram mot trädet där hunden låg. När han kom lite närmare blev han emellertid ängslig och bad skatan att hon skulle flyga fram och se efter att hunden verkligen inte levde. Skatan satte sig då på hundens bröst och hackade några gånger i pälsen med sin näbb för att övertyga räven. Då vågade sig räven fram, men i samma stund som han lyfte på benet for hunden upp och grep honom.

Då skrattade skatan högt och sa:

”Sådärja! Nu gör inte barn några barnsliga gärningar mer!”

När normerna förändras, del 81: Sjukvården måste rustas för det grova våldet

2022 har blivit ett nytt rekordår för dödliga skjutningar och rekordet slogs redan flera månader före årets utgång. I Läkartidningen läser jag en artikel om hur vi som arbetar i sjukvården ska hantera det ökade våldet. Överläkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood är inte optimistisk:

Även om den nya regeringen, och jag lägger ingen politisk värdering i det, skulle genomföra fullständigt korrekta åtgärder från den dag den tillträder skulle det ta ungefär tio år innan de första förbättringarna ses, säger han.

Budskapet är glasklart: det här får vi leva med en lång tid framöver. Det kommer fortsätta skjutas, sprängas och knivhuggas runt om i landet och Sverige kommer att fortsätta aspirera på dystra rekord i dödligt våld.

Så vad ska sjukvården göra? Den behöver träna, säger Khoshnood. Och det gäller inte bara storstadssjukhusen. Skjutningarna har flyttat även till de minsta områdena. Det behövs övningar för att träna skottskador mot buken, thorax och huvudet. Säkerhetsaspekterna måste stärkas. Det måste finnas väktare på plats. Vårdanställda måste veta hur de ska ta hand om pistoler och kulor. Det måste finnas kassaskåp på akutmottagningarna för förvaring av vapen som påträffas på patienterna.

Jag läser och baxnar, men inser samtidigt att han har rätt. Det här är vår nya verklighet. Så här har Sverige blivit. Sverige ligger nu som en våldsam ö mitt i det Norden som i övrigt har behållit sitt lugn och sin trygghet. Det är en förfärande och hjärtslitande utveckling. Mitt land valde fel väg och priset har blivit ofattbart högt.

Läs mer:

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2022/09/sa-kan-akutlakare-forbereda-sig-for-skjutningar-och-dodligt-vald/

Kulturhistoriska personligheter, del 28: Christopher Polhem

Christopher Polhem verkade under sin livstid främst som uppfinnare och mekaniker. Med snillrika maskiner bidrog han till att utveckla betydande delar av samhället och han framställde lås och urverk vars konstruktion kom att leva kvar i hundratals år. Hans speciella mekaniska begåvning har gjort att han ibland omtalas som ”Nordens Arkimedes” och ”den svenska mekanikens fader”.

Christopher Polhem föddes på Gotland den 18 december 1661. Födelseorten var förmodligen Tingstäde, nordost om Visby, och det var där han kom att tillbringa sina första uppväxtår. Fadern hette Wulf Christopher Polhammar och hade invandrat till Visby från Pommern på 1650-talet för att bedriva verksamhet som köpman. Modern, Christina Eriksdotter Schening, var borgmästardotter från Vadstena. Syskonskaran bestod av sex barn, varav tre nådde vuxen ålder.

Vid åtta års ålder blev Polhem faderlös, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. På grund av sjöolyckor hade fadern gjort stora förluster och lämnade knappt något arv efter sig. Modern gifte snart om sig med en byggmästare, som inte ville bekosta styvbarnens skolgång. Polhem fick därför avbryta sina studier vid en skola i Visby och skickades som tioåring till sin farbror Hans Adam Polhammar i Stockholm. Efter bara två år dog även farbrodern, varpå den förmögna änkan Margareta Wallenstedt tog sig an Polhem och lät honom arbeta som dräng. Senare blev han fogde och inspektor vid hennes gårdar, Kungshamns gård och Vansta säteri. Polhem närde dock ständigt en dröm om fortsatta studier och tog varje tillfälle i akt att förkovra sig.

När Polhem var sexton år gammal byggde han en mekanisk verkstad på Vansta, där han började tillverka redskap, verktyg och klockor. Prästerna i grannskapet imponerades av hans tekniska kunskaper och erbjöd honom undervisning i latin i utbyte mot reparationer av klockor och urverk. Därmed kunde Polhem tillgodogöra sig det akademiska språket och ta ett steg närmare målet att läsa vid universitet.

1685 lämnade Polhem Vansta och tog anställning på Fållnäs gård i Sorunda. Socknens kyrkoherde Erlandus Dryselius såg Polhems begåvning och lyckades via varma rekommendationer få honom inskriven vid Uppsala universitet 1687. Under de tre år Polhem tillbringade där läste han fysik, matematik och mekanik, men han ägnade också mycket tid åt att reparera det medeltida astronomiska uret i Uppsala domkyrka. Uret hade varit ur funktion i över hundra år utan att någon hade lyckats laga det, men Polhem löste uppgiften med glans: inte bara fick han igång urverket, han utvecklade även konstruktionen, så att det fungerade bättre än innan.

Genom framgången med konsturet kom Polhem 1690 i kontakt med Bergskollegium i Stockholm, som ville dra nytta av hans kunskaper. På deras uppdrag uppfann Polhem ett uppfordringsverk, det vill säga en maskin för att transportera upp malm ur gruvor. Gruvmaskinen, som kallades Machina Nova, fraktade malmen upp ur schakten i tunnor som ”klättrade” på två hakförsedda stänger. Uppe på marken transporterades malmen vidare till smältugnen, där tunnorna tömdes automatiskt, för att sedan åka tillbaka ner i gruvan. Maskineriet drevs av ett vattenhjul, vars kraft överfördes med hjälp av stånggångar. Därmed kunde både mankraft och hästkrafter sparas. När en modell av konstruktionen visades för Karl XI blev kungen så imponerad att han gav Polhem en rejäl penninggåva och en årlig livstidspension på 500 daler silvermynt. Uppfordringsverket uppfördes sedan vid Falu koppargruva.

Polhems gruvmaskin för malmtransport avbildades i Erik Dahlberghs planschverk Suecia antiqua et hodierna från 1716.

Under 1690-talet kom Polhem att vara verksam vid gruvan i Falun, där han blev ansvarig för bergsmekaniken. I Falun uppfann han Stora Wattukonsten, en maskin för att länspumpa vatten ur gruvhål. Efter denna framgång följde en ström av idéer för mekanisering av gruvdriften och sågning av timmer. Ett av tidens stora problem var svårigheterna med kraftöverföring: järnbruk, sågverk och kvarnar förlades av nödvändighet där det fanns vattenkraft, vilket försvårade arbetet. Polhem utvecklade tekniken med stånggångar, så att kraft kunde överföras från vattenhjul till avlägsna maskiner. Ibland löpte hans stånggångar över långa sträckor, längs vindlande vägar och genom sänkor. Han lyckades även förbättra stånggångarnas utformning, så att de kunde dra flera maskiner samtidigt. Hans djärva konstruktioner fick stor spridning i Bergslagen och kom att användas i århundraden. Mest känd blev stånggången i Grängesberg, som löpte över två kilometer. Tjänsten som konstmästare i Falun innehade Polhem ända fram till 1716, då hans åtaganden blivit så många och hans frånvaro så stor att han inte längre kunde sköta uppdraget.

För att utveckla sitt kunnande blev Polhem erbjuden en statligt finansierad studieresa till kontinenten   men först var han tvungen att gifta sig. I sin självbiografi beskrev Polhem att kollegiet fruktade att han inte skulle komma tillbaka om han gav sig av ogift. 1691 gifte han sig så med den 20-åriga arkitektdottern Maria Hoffman, vars bekantskap han lär ha gjort redan på Vansta. 1694 kunde sedan studieresan bli av och Polhem kom att vara borta i nära två år. Färden gick till England, Holland, Frankrike och Tyskland, där han besökte sågverk, smedjor, kvarnar, slussar och bruksmiljöer av olika slag. Observationerna från resan fick stor betydelse för hans framtida uppfinningar och karriären blomstrade. Det framhastade äktenskapet blev också lyckligt; tillsammans fick makarna nio barn. En son och fyra döttrar levde till vuxen ålder.

Efter hemkomsten från sin studieresa startade Polhem Sveriges första utbildningsinstitution för ingenjörer, Laboratorium mechanicum i Stockholm.  Avsikten var att undervisa, experimentera och demonstrera allt som kunde göras inom teknik och mekanik. I undervisningssyfte lät han tillverka Det mekaniska alfabetet i form av en samling modeller i trä, som illustrerade mekanikens grundprinciper. Mekanikens byggstenar, som kugghjul och drivlinor, representerades alla av en bokstav, så att en mekaniker med hjälp av ”bokstäverna” kunde skapa en maskin som utförde den rörelse han önskade. I dag finns resterna av modellkammaren i Tekniska museets samlingar. Polhem fick aldrig se Laboratorium Mechanicum bli den succé han hoppats på, men institutionen levde vidare och kom med tiden att blomstra och bli ett väl ansett lärosäte.

1699 grundade Polhem ett manufakturverk tillsammans med finansiären Gabriel Stierncrona. Platsen var en liten by i södra Dalarna och anläggningen gavs namnet Stiernsunds bruk. Året därpå flyttade Polhem dit med sin familj och bruket kom sedan att spela en central roll i hans liv. På Stiernsund fick han en plats där han kunde laborera fritt och förverkliga sina genialiska och ofta halsbrytande idéer. Han konstruerade tröskverk, domkrafter, klockor, lyktor, vävstolar och mycket annat. Allt skulle göras så rationellt som möjligt och maskiner skulle stå för arbetet istället för människor. Med hjälp av sina uppfinningar började han tillverka ett stort antal varor för försäljning. Knivar, filar, tallrikar och urverk ingick i produktionen. Flera av de maskiner han utvecklade vid Stjernsund kom att kopieras och brukas av andra, inte minst hans vattendrivna valsverk och plåtsax. Vid Stiernsund började han också framställa de berömda Polhemslåsen, som blev kända i hela Europa och kom att bli urtypen för moderna hänglås. Idén var att nyckeln fördes in i låset underifrån och satt kvar så länge låset var öppet. Eftersom hakarna och plåtarna inne i låset gick att kombinera på olika sätt, kunde man ta fram olika lås.

Polhems många uppfinningar gav honom ett rykte som sträckte sig utanför landets gränser. Hans kunskaper inom gruvdrift efterfrågades bland annat av kurfursten av Hannover, vilket resulterade i att Polhem fick göra en resa till Harz. Där uppfördes några av hans maskiner i samband med besöket, varpå arbetet sedan fortsatte med hjälp av tyska lärjungar, som Polhem hjälpt till att utbilda.

Omkring 1711 fick Karl XII upp ögonen för Polhem och började engagera honom för uppfinningar avsedda för krigsmakten. Resultatet blev en ny kanonmodell, en maskin för slipning av kanonkulor, ett kanonriktinstrument och en kvarn för fältbruk. Kungen visade sin uppskattning genom att utnämna Polhem till assessor och kommerseråd. 1716 adlades han för sina insatser för Sveriges tekniska utveckling. Han bytte då namn från Polhammar till Polheim, men ändrade det sedan till Polhem. För att visa att han var mekaniker lät han pryda sitt adelsvapen med illustrationer av hävstångslagen och Pythagoras sats.

Under stormaktstidens sista år arbetade Polhem med ett kanalprojekt vid Vänersborg, som under 1800-talet kom att bli en del av Göta kanal. 1717-24 var han engagerad i bygget av en torrdocka, senare kallad Polhemsdockan, på flottans bas i Karlskrona. Dockan sprängdes in i berget på en ö och var genom sin storlek och sina tekniska lösningar en unik skapelse, som väckte internationell uppmärksamhet.

1735 dog Polhems hustru, varpå han lämnade Stiernsund för att som änkling slå sig ner hos sin dotter och måg på Ekerö utanför Stockholm. Kort därefter härjades Stiernsund av en brand, som förstörde det mesta av anläggningens byggnader och maskineri. Polhem blev kvar i dotterns hem under flera år och verkar i någon mån ha ägnat denna tid åt återhämtning. Förlusten av både hustrun och bruket var ett hårt slag och han plågades av gikt i fötterna. Overksam var han emellertid inte och han uppmärksammades ofta för sin uppfinningsrikedom. 1739 valdes han som en av de första medlemmarna in i Kungliga Vetenskapsakademien.

1746 köpte Polhem ett hus på Hornsgatan i Stockholm, där han sedan bodde under resten av sitt liv. Nya anordningar och apparaturer fortsatte att strömma ut ur hans uppfinnarverkstad i ett aldrig sinande flöde. Han förbättrade vatten- och väderkvarnar, konstruerade plogar och utvecklade både såningsmaskiner och tröskverk. För den framväxande textilindustrin i Västsverige konstruerade han förbättrade vävstolar, maskiner för kardning och spinning och en mekanisk klädespress. Hans iver tycktes aldrig mattas och ännu som 80-åring var han febrilt aktiv.

Polhems sista stora åtagande var slussbygget i Stockholm, inte långt från hans bostad. Han hade då hunnit fylla 86 år, men sågs ändå som den mest lämpade att utföra uppgiften. I praktiken blev det sonen Gabriel som ledde arbetet på plats enligt faderns anvisningar. Vid 87 års ålder bars Polhem ut i bärstol och hissades ner till byggarbetsplatsen för att få se sitt verk. Under en ceremoni på botten av den torrlagda slusskanalen fick han motta den kungliga Nordstjärneordens kommendörstecken.

1751 fick Polhems liv sitt slut, då han avled vid 90 års ålder. Han begravdes i Maria kyrka i Stockholm, där en minnestavla över honom ännu finns till vänster om altaret. När sonen Gabriel Polhem sedan dog ogift och barnlös 1772 avslutades den adliga ätten Polhem och adelsvapnet krossades vid Gabriels begravning.

När Christopher Polhem gick ur tiden hade hans meritlista hunnit bli mycket lång. Totalt hade han konstruerat över hundra olika uppfinningar och hans maskiner användes både i Sverige och ute i Europa. Hans förmåga att se och lösa mekaniska problem var tveklöst unik för sin tid. Han tycks ha betraktat välden som en stor maskin, där allt från människokroppen till stjärnhimlen styrdes av mekaniska principer och alla praktiska problem gick att lösa med mekanikens tillämpning. Vem mannen och personligheten bakom de nydanande uppfinningarna var vet vi inte mycket om, men några samtida källor vittnar om en tämligen hårdför och lysten personlighet. Till sin barndomsö Gotland återvände han aldrig i vuxen ålder och kontakten med ursprungsfamiljen tycks ha varit sparsam. Han ska också ha haft ett barskt humör, som ibland gjorde honom svår att samarbeta med. I tillägg var han mycket medveten om sin egen storhet, vilket gav honom ett överlägset drag. Han var mån om sin hälsa och var medvetet måttfull med både mat och dryck. Kött åt han sällan och han varnade för frosseri, tobak och fylla. Att han ägnade mycket av sin tid åt skrivande är ställt bortom allt tvivel: bland hans efterlämnade dokument finns 20 000 sidor brev, uppsatser och utkast. Däremot är ritningar av hans hand sällsynta, främst därför att han föredrog tredimensionella trämodeller. Dessutom kan han ha varit ordblind; de efterlämnade handskrifterna är nedtecknade med en nästintill oläslig piktur och innehåller även för sin tid ovanligt många stavfel.

Polhems livsöde var på många sätt sällsamt. Han blev en del av de större skeenden som pågick omkring honom och kom att både formas av och själv forma den rådande tidsandan. Under Polhems livstid förlorade Sverige sin position som stormakt, men övergick till att vara en begynnande vetenskapsnation. I denna utveckling hade Polhem en framträdande roll. Han effektiviserade den för Sverige så avgörande gruvnäringen och banade väg för en kommande svensk industri. Med sina idéer och uppfinningar påverkade han såväl rikets ekonomi som människors vardag i stort och smått. Han var vårt lands första mekaniska geni och måste nog sägas ha förtjänat att betraktas som den svenska mekanikens förgrundsgestalt.

De spår Polhem lämnat efter sig är än idag påtagliga. Det mekaniska kunnande han bidrog till att utveckla kom att påverka generationer av uppfinnare och konstruktörer efter honom. Principerna för Polhemslås används än och Stjärnsundsur finns fortfarande i produktion. Skolan han grundade kom senare att ombildas till Teknologiska institutet, som efter ett riksdagsbeslut 1823 omvandlades till Kungliga Tekniska Högskolan.

Som historisk person lever Polhem kvar som en oundgänglig del av det svenska historiska arvet. Flera skolor runt om i landet har namngivits efter honom och han har avbildats på både frimärken och den svenska 500-kronorssedeln. Organisationen Sveriges Ingenjörer delar årligen ut Polhemspriset, som instiftats till hans minne.

Barndomshemmet i Tingstäde kallas nu Polhemsgården och fungerar både som hembygdsgård och turistattraktion med fokus på Polhems liv och gärningar.

Fotnot: Bilden överst visar Christopher Polhem som stay inne i Visby. På den nedersta bilden ses en del av Polhemsgården, där han tillbringade sina första barndomsår.

Tryckta källor:

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia, Rabén prisma

Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: Nyttan och nöjet, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/teknik/uppfinningar/uppfinnare/christopher-polhem-maskinmannen

http://runeberg.org/chrpolhem/0113.html

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/7338

https://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_Polhem

Ordspråk och talesätt, del 41: Få det hett om öronen

Många kan nog känna igen sig i att öronen hettar när man hamnar i en stressande situation, men uttrycket ”få det hett om öronen” syftar på något helt annat. Under gruvarbetet i äldre tid behövde facklor tas ner i gruvan för belysning. För att kunna klättra med båda händerna var det nödvändigt att bära facklan i munnen. Om man då inte var tillräckligt snabb kunde facklan brinna upp, så att man rent bokstavligt fick det hett om öronen.

Uttrycket används nu till att beskriva att någon upplever press eller har hamnat i ett läge som är svårt att hantera.

Tryckta källor:

Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber

Johansson. Kerstin (2016), Svenska uttryck och deras ursprung, Ordalaget

Otryckta källor:

https://www.ordspraket.se/F%C3%A5-det-hett-om-%C3%B6ronen.

Svenska sägner, del 18: Stenen i grönan dal

Bild från Wikimedia Commons (U40317222, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0,)

På en fjällhed några kilometer norr om Storlien i Jämtland finns en sten som i århundraden fångat människors intresse och gett upphov till välspridda sägner. Stenen är uppställd längs en gammal färdled mot Skurdalsporten, där pilgrimer under medeltiden passerade på vägen mot Nidaros. Den är ungefär en meter hög och triangelformad och dess släta yta innehåller en mängd streck. Vid första anblick tycks stenen vara ristad för att förmedla ett budskap. Sedan länge har den varit känd som ”stenen i grönan dal”.

När stenen fick sina märkliga inskriptioner och om dessa har något särskilt syfte är okänt. Då stenen är uppställd nära gränsen till Norge vill vissa hävda att den nog var tänkt att utgöra gränsmarkering. Andra har påtalat att ristningarna påminner om de tecken som går att se på samernas nåjdtrummor och därför skulle kunna vara kopplade till den samiska kulturen. Kanske har stenen fungerat som en sejte (samisk kultplats) där offer gjorts till gudomliga makter. Det skulle också kunna vara så att linjerna uppstått av naturliga orsaker, utan mänsklig inblandning.

Utöver de svårtolkade strecken har stenen under seklernas gång försetts med inristade bokstäver och bomärken av besökare som velat lämna egna spår. Till större del verkar detta ”klotter” ha tillkommit under 1600-talet.

Kopplad till stenen finns en sägen, enligt vilken de ristade tecknen innehåller en spådom om Sveriges framtida öden. Enligt profetian kommer landets undergång att visa sig genom att stenen i grönan dal stjälps omkull. Flera versioner finns, men en tolkning lyder:

När svenska män taga utländska seder
Kyrkor och kloster rivas ner
Än står stenen i grönan dal

När skalkar och bovar trivas
Och ärliga män utdrivas
Än står stenen i grönan dal

När präster bliva bönder
Och bönder bliva vidunder
Då ligger stenen i grönan dal.

Enligt delar av sägenfloran ska versen ha ristats av en missionerande munk (sankt Staffan) i syfte att varna för den lutherska läran och motverka reformationen. Kyrkoherde Jesper Marci, som omnämnde stenen på 1500-talet, gjorde dock motsatt tolkning han menade att spådomen ville varna för återgång till katolicismen.

Man kan förstås undra hur de tämligen oordnade linjerna skulle kunna utläsas som en så strukturerad vers som den ovan. En teori gör gällande att kvädet i själva verket fanns nedskrivet på en närbelägen sten, som ristats med runor. Vid 1800-talets slut skildrade konstnären Johan Tirén en cirka tre meter hög runsten i området, som ibland påstås vara spådomens verkliga källa. Runstenen ska nu ska vara försvunnen, men hur ett sådant stenblock kan försvinna ur fjällvärlden måste man kanske fråga sig.

Mytbildningen runt stenen och dess påstådda profetia har gjort att den uppmärksammats i flera sammanhang. Olaus Magnus omnämner den i sitt verk Historia om de nordiska folken från 1555 och när tecknaren Erik Dahlberg sammanställde sitt berömda planschverk Suecia antiqua et hodierna på 1600-talet fanns stenen i grönan dal med på bild. Stenen är även omskriven i fornforskaren Herman Hofbergs bok Svenska folksägner från 1882.

Stenen i grönan dal

Ungefär som med sagofogeln Phoenix, hvilken endast finnes i inbillningens verld, lärer det förhålla sig med runinskriften på stenen i grönan dal. Den har aldrig blifvit funnen af dem, som vallfärdat till stället för att tyda den, men öfver hela landet upprepas skriften som ett ordspråk, och de gamle förtälja derom följande:

När S:t Staffan — norrlänningarnes apostel — en gång red genom Jämtland fram emot norska gränsen, kom han i Åre socken till en behaglig, grön dal och steg af hästen för att hvila sig. När han vaknade, tänkte han, att den väna dalen nog en gång komme att bli bebodd af menniskor, tog så en stenhäll och inhögg i den följande profetiska qväde:

När svenske män taga utländska seder,
Och landet mister sin gamla heder:
Än står stenen i grönan dal

När kyrkor vändas i fångahus,
Gudstjensten mister sitt fägna ljus:
Än står stenen i grönan dal

När skalkar och bofvar trivas
Och ärlige män fördrifvas:
Än står stenen i grönan dal.

När prester varda bönder
Och bönder vidunder:
Då ligger stenen i grönan dal.

Då landshöfdingen friherre Tilas 1742 reste genom Jämtland, fann han några hundra steg öster om Skurdalsporten en sten liggande, som han antog vara den omtalade, lät på densamma inhugga sitt vapen och årtalet, samt derpå å nyo resa stenen, så att — än står stenen i grönan dal.

– Ur Herman Hofbergs bok Svenska folksägner från 1882

 

Det är lätt att se att stenen i grönan dal har varit ett omtyckt motiv i svensk berättartradition, som genom seklerna stöpts om till olika versioner. Med tiden har berättelsen om den förunderliga spådomen blivit en vandringssägen, som kommit att knytas till flera andra ristade stenar runt om i Sverige. Även en sten på Jylland har pekats ut som den rätta. Oavsett hur sägnen uppstått och kvädet diktats är det inte svårt att förstå den fascination det väcker. Än idag finns nog människor som skulle instämma i att kvädets rader på ett förbluffande sätt tycks skildra en oroväckande historisk utveckling.

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer, Fr. Skoglunds Förlag

Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tidens förlag

Otryckta källor:

http://www.culturum.se/Snasen/3OmStenG.htm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenen_i_Gr%C3%B6nan_dal

Nordisk folktro, del 44: Åskan

Åskan har förundrat och fascinerat människor i alla tider. I kulturer världen över har blixtar och dunder tillskrivits magiska egenskaper och förknippats med gudomliga makter. Inom den svenska folktron troddes åskan ha till uppgift att rena luften från allt ont. Den kunde också skrämma bort oknytt och få onda väsen att dra sig undan långt bort i skogarna. I sägner omtalas ofta att trollen var rädda för åskan för att skydda sig kunde de ta formen av små nystan och gömma sig under husen eller under pigornas kjolar. Om åskan slog ner i ett berg troddes det vara för att troll bodde där.

Även människorna hade skäl att vara försiktiga när åskan gick. Att utmana åskan genom att peka mot himlen var farligt, likaså att nämna själva ordet åska. Hellre skulle man då tala om ”goa”, ”goafar” eller ”godfar”. Åskeldar ansågs vara svåra att släcka, men om modersmjölk blandades i släckvattnet kunde man lyckas.

I föreställningarna om åskan fick asatron leva kvar långt efter att landet kristnats. Åskoväder förknippades med att guden Tor var ute och körde med sin vagn för att döda troll och jättar. Dundret sades komma från vagnshjulen, medan blixtar och blänk uppstod när han slungade iväg sin hammare. Själva ordet åska kan härledas etymologiskt till ”asens åkning” och ibland omnämns åska än idag som ”tordön”. Enligt Olaus Magnus, som under 1500-talet skrev det etnologiska storverket Historia om de nordiska folken, tolkades åskan i forna tider som att krig brutit ut i gudavärlden. Det hände därför att människor sköt med pilbågar upp i luften, för att hjälpa de gudar som blivit attackerade.

Stenålderyxor som påträffades i marken kallades förr för ”åskviggar” eller ”åskpilar” och troddes ha hamnat i jorden vid åsknedslag. Ibland förknippades de med guden Tors hammare och kallades ”torsviggar”. De ansågs kunna skydda mot vådeld, ohyra och onda makter. Att hänga en åskvigg ovanför dörren var ett sätt att hindra troll och andra magiska väsen från att ta sig in. En vanlig uppfattning var att åskan bara slog ner på samma ställe en gång och man kunde därför placera en åskvigg under huset för att lura åskan att den redan hade varit där. Ibland tillskrevs åskviggarna magiska egenskaper, som att kunna skänka jaktlycka eller hindra säden från att sina.

Åskan förekommer även i äldre tiders väderspådomar och tydor. En välspridd uppfattning var att om åskan gick tidigt på året, så skulle skörden bli god.

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Hagberg, Knut (1963), Olaus Magnus historia om de nordiska folken: i urval av Knut Hagberg, Gebers

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85skvigg

Norrbotten har fått egen kalender

Kulturarvet i Sverige har stora regionala variationer. Nu väljer Norrbottens museum att lyfta fram regionens särpräglade traditioner genom att ge ut en kalender med fokus på lokalt folkliv.

Arbetet med Norrbottenskalendern inleddes förra året, då länets invånare bjöds in att höra av sig till museet för att nominera högtider, evenemang och årstidsbundna aktiviteter. Intresset var stort. Paltens dag, meänkieli-dagen och nationalbastudagen är exempel på bemärkelsedagar som befolkningen ville uppmärksamma. Att märka ut lämpliga tidpunkter för hjortronplockning och kalvmärkning sågs också som viktigt.

Kalendern är förstås rolig och inspirerande för den med kulturhistoriskt intresse. Här ges glimtar av traditioner som inte alltid är allmänt kända, men avspeglar livsmönster och seder på en specifik plats. Tillsammans skildrar de delar av vårt lands nordligaste kulturarv på ett sätt som lockar till att ta reda på mer.

Norrbottenskalendern finns att köpa i butiken vid Norrbottens museum, Piteå museum, Storforsen shop, Havremagasinet i Boden och Teknikens hus i Luleå. För den som känner att resvägen är lite väl lång går kalendern att beställa via Isa Form webbshop.

I nuläget är kalendern tryckt i form av en affisch, där de olika bemärkelsedagarna radas upp månadsvis. Låt oss hoppas att den goda idén utvecklas, så att vi kommande år får se en version med blädderblad samt beskrivningar och fotografier av de traditioner som lyfts fram. Det vore också roligt om fler landskap lät sig inspireras till att göra samma sak.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/artikel/ny-kalender-lyfter-viktiga-hogtider-for-norrbottningar

https://kulturmiljonorrbotten.com/tag/norrbottenskalender/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 73: Koviks fiskeläge

Fiskelägen, det vill säga byar där fiske är den huvudsakliga sysselsättningen, har funnits längs Sveriges kuster sedan forntiden. Idag finns få aktiva fiskelägen kvar, men på flera platser har den gamla bebyggelsen bevarats och underhållits för sina kulturhistoriska värden. En mycket sevärd plats där det än idag går att få en bild av äldre tiders fiskenäring är Kovik på Gotlands västkust.

Rester av länningar (enkla hamnar i form av stenrännor) visar att fiskelägen byggdes på Gotland redan under vikingatiden. I Kovik är de äldsta spåren efter ett fiskeläge från medeltiden och platsen användes till organiserat fiske in på 1930-talet. Senare såg några lokala eldsjälar till att skapa ett fiskelägesmuseum genom att samla in bodar, båtar och fiskeredskap från hela ön.

Förr var det bönderna som bedrev fiske på Gotland, som ett komplement till jordbruket. Strömming fiskades i havet och id i åar och myrar. På västkusten fiskades även torsk under vintern. Fisket var säsongsbetonat; vid särskilda tidpunkter på året samlades man i fiskeläget, där båtar och redskapsbodar stod på rad. Fiskebodarna var främst redskapsskjul, men ibland fanns en spis och enkla sovplatser för övernattning. Bakom bodarna låg den inhägnade torkplatsen, gistrummet. Gemensamma bodar fanns för vägning och insaltning av fisk.

I Koviks fiskeläge finns nu ett tjugotal bevarade bodar. Några av dem är s.k. bulhus, som byggts med skiftesverk utan spik. Andra har väggar av staplad kalksten, som tätats med lera eller kalkbruk. Taket består av spårat kärnvirke eller sandstensflis. Dörrarna går oftast inåt och om fönster finns liknar de främst små gluggar. I fiskeläget finns också båtar av äldre typ och hundratals bruksföremål kopplade till fisket. I gistrummet ses torkställningar för strömmingsgarn.

Sjöbod och båt i fiskeläget. I bakgrunden ses torkställningar och en ”lysstång”.

Även om fisket ute på havet var både krävande och tidsödande skedde en stor del av arbetet på land. Vid länningarna lastades båten av och näten bars upp till gistrummet för att plockas. För att underlätta den farofyllda inseglingen tändes eldar efter mörkrets inbrott. Elden placerades i en eldkorg, som hissades upp i luften med en vipparm (”lysstång”) för att synas från havet. Ibland tändes två eldar på rad, för att fiskaren lättare skulle hitta rätt kurs att navigera efter. Eldarna sköttes av äldre fiskare, som fick en del av fångsten som betalning. Vården av båtar och fiskeredskap var också sysslor som tog tid i anspråk. Mycket arbete kunde ligga bakom näten (till ett strömmingsgarn kunde det krävas flera kilometer lintråd och 34 000 knutar!) så att sköta dem med omsorg var viktigt. Försäljningen av fisk skedde genom att uppköpare kom till fiskeläget eller genom att fiskaren personligen besökte gårdarna i grannskapet för att bjuda ut fångsten.

Många nya fiskelägen kom till på 1700-talet, medan 1800-talets utveckling inom jordbruket gjorde att fiskets betydelse minskade. På 1850-talet rådde dåliga fisketider, då många tvingades ställa om till laxfiske längre ut på havet. Större båtar krävdes och hamnarna växte. På 1940-talet kom trålfisket, som krävde stora investeringar och gjorde att fisket blev allt mer koncentrerat till några få hamnar. De traditionella fiskelägena försvann därmed successivt.

Koviks fiskeläge är idag en miljö som skildrar den gotländska fiskekulturen före motorernas tid. Här kan besökaren få en bild av fiskelägets anspråkslösa tillvaro och de göromål som sysselsatte människorna där. Strax intill ligger det gamla strandkapellet som fungerar som minneskapell åt de fiskare som mist livet på havet. Det är dock inte bara de kulturhistoriska värdena som gör Kovik väl värt att söka upp. Landskapets karga skönhet är mycket påtaglig och många väljer nog att stanna en extra stund för att titta ut över vattnet, beundra solnedgången eller lyssna till havets lugna andetag. Här känns Gotland nära och äkta, både i de historiska spåren och i den särpräglade naturen.

Koviks strandkapell

Källor:

https://www.guteinfo.com/?id=1713

Information har även inhämtats vid besök i Koviks fiskeläge.

När normerna förändras, del 80: Usla polisstudenter

I takt med att gängkriminalitet och grov våldsbrottslighet brett ut sig i Sverige har polisyrket blivit allt mer oattraktivt. Poliserna står maktlösa och i många fall handfallna inför en typ av brottslighet vi aldrig tidigare skådat. Samhällets maktmedel räcker inte på långa vägar, samtidigt som man från politiskt håll länge förnekat situationens allvar och krävt att poliserna ska lösa problemen med saft-och-bulle-metoder. Det påverkar givetvis viljan att söka till polishögskolan. Många utbildningsplatser gapar tomma år efter år, samtidigt som behovet av poliser ute på gatorna är större än någonsin. Och nu kommer upprepade larm om att uppenbart olämpliga personer både tas in på utbildningen och släpps igenom.

I syfte att få in fler i polisyrket har antagningskraven successivt sänkts de senaste åren. 2014 sänktes de fysiska kraven, 2016 sänktes kraven i IQ-testerna och 2022 ändrades IQ-testernas utformning, så att det blev lättare att få höga poäng. Effekterna syns nu tydligt bland de antagna. I maj gick polisinspektör Johan Siverland, som är lärare på polisutbildningen, ut och larmade om studenternas låga kvalitet. I en artikel i Polistidningen berättade han bland annat om studenter som fuskade och behövde psykofarmaka för att klara vardagen. Han beskrev även en incident då en student mer än halvvägs in i utbildningen sköt en ”berusad man” när denne inte ville lämna ifrån sig sin spritflaska. Siverland bedömde att vissa av studenterna hade så låg begåvningsnivå att de inte skulle tillåtas göra värnplikt.

En granskning som gjorts av Aftonbladet bekräftar nu bilden av allvarlig omdömesbrist bland landets polisstudenter. Som exempel lyfts fram att en student som kört på en fotgängare utanför utbildningslokalerna skällt ut den påkörda och sedan åkt därifrån, istället för att ta reda på skadeläget. En annan student har i en tentamen kallat misstänkta personer för ”horungar”. Vidare berättas om studenter som inte klarat av att tanka polisbilen.

I reportaget återges flera anonyma citat från poliskollegor och lärare, som i flera fall innehåller ett högst oroväckande budskap:

”Vi bedömer snällare för att de är så usla.”

”Standarden på nya kollegor har aldrig varit sämre. Aspiranter har låst in sig i polisbilen när kollegan fått slåss för sitt liv utanför, men ändå blivit godkända.”

”Det finns katastrofexempel där man blir placerad på enheter ‘där man gör minst skada’.”

”Aspiranter trycks igenom och blir godkända trots att de inte uppfyllt kraven under aspiranttjänstgöringen och är en direkt fara för sina kollegor.”

”I en klass på 25 studenter så finns det två-tre som jag skulle kunna tänka mig att åka polisbil med när de kommer ut i tjänst. De andra skulle jag inte känna mig trygg med.”

Den växande kriminaliteten orsakar idag stor oro i det svenska samhället och lag och ordning är väljarnas viktigaste fråga inför det stundande valet. I det ljuset är det lätt att förstå ivern att pressa fram nya poliser till varje pris. En sak är dock säker: det kommer knappast att kännas tryggare när den nya polisgenerationen kommit ut på gatorna med tjänstevapnen hängande vid höften.

Som i så många andra fall är de problem Sverige försatt sig i oerhört svåra att lösa och kommer att fortsätta tynga samhället i all överskådlig tid. Svenska folket betalar dyrt för politiska felprioriteringar, önsketänkande och ovilja till realistiskt konsekvenstänk.

Läs mer:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Xbl6AB/larmet-manga-poliselever-ar-usla-200-sekunder-granskar-polisskolan

Kulturarvsdagen 2022

Andra helgen i september arrangerar Riksantikvarieämbetet traditionsenligt Kulturarvsdagen tillsammans med lokala aktörer runt om i landet. I år innebär det att Kulturarvsdagen sammanfaller med ett riksdagsval, men det verkar inte ha påverkat engagemanget. Programutbudet är rikt och innehåller mycket som är väl värt att utforska. På många platser ordnas spelmansstämmor, konstvandringar, föredrag och visningar av kulturhistoriska miljöer. Några av höjdpunkterna finns i Norrbotten, där man uppmärksammar 100-årsjubileet av Sveriges första radiosändning, och på Öland, som arrangerar en barnkulturfestival.

Trots den kommande helgens allvar kan det alltså vara värt att ta en titt i Riksantikvarieämbetets program och planera in en kulturarvsutflykt det finns gott om möjligheter att prova äldre tiders maträtter, lära sig slöjda och gå på guidade kulturpromenader.

Mer information om Kulturarvsdagen och de olika arrangemangen hittar du här: