Kulturhistoriska personligheter, del 24: Johannes Rudbeckius d. ä.

20190928_153755

Johannes Rudbeckius (1581-1646) var biskop i Västerås stift och en av 1600-talets mest betydelsefulla svenska kyrkomän. Hans engagemang sträckte sig emellertid utanför kyrkans värld och han drev igenom ett flertal sociala reformer som fick stor betydelse för stiftets invånare och gav genklang över hela riket. Vissa historiker menar att de tankar han förde in i den svenska politiken kom att påverka utvecklingen i sådan grad att Rudbeckius kan ses som välfärdsstatens föregångsgestalt.

Johannes Rudbeckius föddes 1581 i Ormesta by utanför Örebro. Fadern var stadsskrivaren Johan Pedersson Rudbeck och modern Cristina Pedersdotter Bose. 1588 påbörjades hans skolgång, då han blev elev vid trivialskolan i Örebro. 1595 skickades han till en skola i Strängnäs, för att sedan bedriva högre studier i Uppsala och vid tyska universitet. I Wittenberg följde han undervisningen i ett flertal ämnen, inklusive filosofi, grekiska och hebreiska, men tyngdpunkten låg på teologi och han deltog med emfas i tidens teologiska och filosofiska diskurser. 1603 promoverades han till magister och återvände sedan till Sverige, där han vid 24 års ålder utsågs till professor i matematik vid Uppsala universitet. Studierna i teologi och hebreiska fortskred emellertid och 1607 valde han att återvända till Tyskland för att bedriva teologisk forskning. Efter hemkomsten till Sverige blev han professor i hebreiska i Uppsala. Denna tjänst bytte han senare mot en professur i teologi. I Uppsala blev han också prästvigd.

Som professor bedrev Rudbeckius undervisning i ett flertal ämnen, men fortsatte även sin personliga förkovran. 1610 ritade han den första världskarta som producerats i Sverige. Betraktad med dagens ögon ter den sig på många vis märklig, inte minst för att söder ligger uppåt i bild. Vänder man på kartan hamnar texten upp och ner. Geografin är också mycket avvikande, även om Afrikas form går att känna igen och de olika världsdelarna har tämligen korrekt placering i förhållande till varandra. Kartan använde Rudbeckius tidvis i sin undervisning. När han senare blev biskop i Västerås lät han trycka den. Av första upplagan, som gavs ut 1626, finns idag bara ett enda exemplar bevarat och förvaras på Västerås stadsbibliotek.

Bild Rudbeckius karta

Johannes Rudbeckius värdskarta från 1610.

1610 gifte sig Rudbeckius med Kristina Stiernman, dotter till biskop Nikolaus Olai Bothniensis. Äktenskapet blev barnlöst och 1618 avled hustrun. Året därpå gifte Rudbeckius om sig med den drygt 20 år yngre prästdottern Magdalena (Malin) Hising. Hon kom från ett bildat hem och kom att betraktas som ett mönster för prästhustrur. Tillsammans fick paret elva barn, varav flera kom att nå framstående samhällspositioner.

1612 valdes Rudbeckius till rektor för Uppsala universitet. Han hade då redan hamnat på kollissionskurs med historikern Johannes Messenius, som av kung Karl IX utnämnts till professor i juridik. Efter att Rudbeckius tillträtt rektorsämbetet eskalerade motsättningarna, vilket mynnade ut i häftiga dispyter. Rudbeckius ifrågasatte Messenius religiösa renlärighet, medan Messenius anklagade Rudbeckius för att vansköta sitt ämbete. Situationen blev slutligen så infekterad att frågan hamnade på kung Gustav II Adolfs bord. För att få slut på fejden beslutade han, i samråd med Axel Oxenstierna, att förflytta båda parter från universitetet. Messenius blev hovrättsledamot, medan Rudbeckius erbjöds en tjänst som hovpredikant. Rudbeckius accepterade tjänsten med viss bitterhet – sannolikt upplevdes den som en straffkommendering.

Som fältpräst följde Rudbeckius Gustav II Adolf ut i det ryska kriget och deltog i fälttåget i Livland 1614-15. Det militära livet var slitsamt, vilket Rudbeckius själv har berättat: ”Nu haver man måst sitta på hästen hela dagen i regn och slagg, nu på släden i snö och urväder och likväl om morgonen hållit predikan. Nu till sjöss i storm och bullrande havsvågen, nu till lands i fält och krigsbuller. Nu höra trummor gå och skjutas, nu ridas och blåsas alarm mitt i predikan…”

Om kungens liv i fält hade Rudbeckius också mycket att säga. Kungen hade tagit sig en officershustru till älskarinna och dessutom gjort henne gravid, vilket Rudbeckius inte räddes att strängeligen kritisera i sina predikningar. Tydligen tog kungen intryck, för han lät utse Rudbeckius till ansvarig för den oäkta sonens uppfostran.

Till Rudbeckius insatser under tiden som fältpredikant hörde att han bidrog till fredsfördraget vid freden i Stolbova 1617. Fördraget gav ortodoxa kristna full religionsfrihet: de skulle få behålla sina präster och fira gudstjänster utan inskränkningar, vilket var banbrytande i en tid då religiös underkastelse oftast krävdes av de besegrade.

Rudbeckius måste ha vunnit den unge monarkens förtroende och uppskattning, för vid kungens kröning 1617 hedrades han med en utnämning till teologie doktor. Han fick också i uppdrag att tillsammans med den efterträdande hovpredikanten Johannes Bothvidi utarbeta en ny bibelöversättning.  Rudbeckius kom att bli ledande i arbetet och utförde det så skyndsamt att Gustav II Adolfs bibel kunde gå i tryck 1618. Efter att ha stävjat oroligheter i Västerås utnämndes han 1619 till biskop i detta stift. I den rollen kom han att uträtta större delen av sitt livsverk och vinna sin historiska ryktbarhet.

Det var ett stift i stor misär Rudbeckius blev biskop i. Fattigdomen var utbredd och infrastrukturen hade länge försummats. Till och med domkyrkan var stadd i förfall. Rudbeckius tog dock sin uppgift på största allvar och började genast utarbeta planer och direktiv för att styra upp situationen. Hans dagböcker från denna tid består främst av långa listor över missförhållanden som behövde åtgärdas. Han styrde stiftet med järnhand, men såg samtidigt till att stora framsteg gjordes. Den förfallna domkyrkan iordningställdes och samtliga präster i stiftet ålades att delta i ett prästmöte två gånger om året. Han inrättade ett prästseminarium och kontrollerade fortlöpande prästernas kunskaper. Prästens roll som lärare och föredöme betonades och de som misskötte sig fick lämna sina tjänster. Rudbeckius reste också personligen runt i församlingarna och gjorde inspektioner; vid sin död hade han besökt alla stiftets kyrkor minst två gånger. De kyrkor som var i dåligt skick rustades upp. Sin stora insats för kyrkans utveckling gjorde han emellertid genom att ge ut en förbättrad kyrkoordning med föreskrifter om husförhör och regelverk för kyrkobokföringen. Kyrkoherdarna blev ålagda att föra längder över befolkningen i sina respektive socknar. Denna ordning blev sedan ett mönster för övriga stift och därmed grundlades den noggranna kyrkobokföringssed som gjort att vi idag kan följa befolkningsutveckling, giftermål och folkomflyttningar under hundratals år.

Men Rudbeckius engagemang stannade inte vid kyrkliga angelägenheter. Han hyste ett stort intresse för utbildningsfrågor och lät 1623 grunda Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska gymnasiet. Skickliga lärare anställdes och vid gymnasiet gavs undervisning i moderna ämnen som matematik, naturkunskap, historia och geografi. Eleverna hade också modersmålsundervisning, även om latinet fortfarande dominerade. Rudbeckius såg till att undervisningslokalerna höll gott skick och inrättade ett gymnasiebibliotek. 1632 grundade han Sveriges första skola för flickor, Rudbeckii flickskola, även det ett uttryck för nytänkande.

Rudbeckius tog på sig att driva en omfattande förvaltning inom ramen för sitt stift och valde att göra en bred tolkning av vad som var kyrkans uppgift. Han utgick från socknarnas indelning och lade där ansvaret för vård, skola och omsorg. Fattigvården i församlingarna lyftes, skolor byggdes och invånarna gavs tillgång till grundläggande sjukvård. Rudbeckius gick också in som personlig garant i flera sammanhang och drev ett stort antal välgörenhetsprojekt tillsammans med sin hustru. Han startade dessutom boktryckeri, förlag och bokhandel och bidrog till att anlägga en botanisk trädgård. Bland hans många verksamheter fanns till och med ett slags bankrörelse. Hans iver att förbättra samhällslivet var enorm och i hans insatser kan vi se ett embryo till den svenska kommunala organisationen.

Rudbeckius initiativ bar frukt, vilket gjorde att hans idéer rönte uppmärksamhet och fick genomslag utanför stiftets gränser. 1627 lät Gustav II Adolf honom inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan, samtidigt som han fick i uppdrag att genomföra reformer inom finans- rätts- och skolväsendet i Estland.

Efter Gustav II Adolfs död i Lützen 1632 blev det svårare för Rudbeckius att verka. Han råkade i ständig konflikt med drottning Kristinas förmyndarregering, som ville ställa kyrkan under större statlig kontroll. Rudbeckius försökte värna kyrkans inflytande över skolväsendet och motsatte sig att kyrkan skulle underordnas övrig förvaltning. Rådet tolkade hans strävan som att kyrkan ville tillskansa sig världslig makt och Rudbeckius började betraktas som ett hot. Dessutom kritiserade han ofta överheten och utmålade adeln som omoralisk och förslappad. Vid flera tillfällen kallades han till rådet och fick motta tillrättavisningar av Axel Oxenstierna. Kulmen nåddes när Rudbeckius riktade kritik mot 1636 års nya kyrkliga överstyrelse och lät ge ut en misshaglig skrift om prästerskapets privilegier. Rådet förbjöd boken och tvingade Rudbeckius att göra avbön. En konsekvens blev att Rudbeckius inte utnämndes till ärkebiskop efter Kenicius, trots att han fått flest röster.

1639 drabbades Rudbeckius ”stenpassion” (njur- eller gallsten) med återkommande intensiva smärtor. 1642 begärde han avsked från biskopsämbetet, men stiftets präster protesterade och krävde att få behålla honom. Rudbeckius fortsatte därför sitt arbete, trots att han från år 1644 blev sängliggande. De sista åren av hans liv fick domkapitlet samlas till möten i hans sovrum, då han var oförmögen att ta sig någon annanstans. 1646 avled han efter en tids svåra plågor och begravdes i Västerås domkyrka.

Om Rudbeckius kan sägas att han var en orädd och frispråkig man med osviklig administrativ begåvning och organisationsförmåga. Med sin handlingskraft kom han att sätta stor prägel på 1600-talets kyrkopolitiska, pedagogiska och sociala utveckling och bana väg för tankegångar som tog plats i Sveriges fortsatta framväxt. Han förhandlade aldrig med sina övertygelser och var inte rädd för att utmana sin tids ordning. I många sammanhang kunde han ses som hård och dömande, men hans handlingar vittnar också om omsorg. Hans insatser för svensk undervisning är historiska och hans kvartssekellånga gärning som biskop präglades av stora framsteg inom både kyrklig förvaltning och samhällsliv. Engagemanget för utsatta grupper har gjort att han ibland kallats ”de fattigas biskop”. I hans livsverk kan vi skönja ursprunget till den mer utvecklade svenska folkbokföringen och de principer som senare kom att utgöra grunden i välfärdssamhället.

Rudbeckius finns idag avbildad som staty av Carl Milles utanför domkyrkan i Västerås. Han representerar också prästståndet i Theodor Lundbergs skulpturer av de fyra stånden på riksdagshuset i Stockholm. Gymnasiet han en gång grundade bär fortfarande hans namn.

Himmelen och solen följer jag och intet lägre.

Johannes Rudbeckius motto

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Ohlmarks, Åke och Bæhrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Otryckta källor:

https://kulturarvvastmanland.se/databas/artikel/personhistoria/de-fattigas-biskop

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/6999

https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/vem-var-malin

https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Rudbeckius

https://via.tt.se/pressmeddelande/himmelen-och-solen-foljer-jag-och-intet-lagre?publisherId=3235378&releaseId=3243151

Information har även inhämtats från en utställning som visades i Västerås domkyrka 1 oktober 2018 – 30 september 2019.

Budkavlarna förde fram angelägna meddelanden



En budkavle är ett föremål som i äldre tider användes till att förmedla viktiga budskap. Exempelvis kunde det handla om att samla människor till möten eller informera om omstörtande händelser. Ordet kavle kan härledas till det fornnordiska ordet för trästycke (kafli), vilket avspeglar att budkavlar oftast var gjorda av trä. Budskapet framgick av inristad skrift, symboler eller budkavlens form. Användningen var vanlig under medeltiden, men förekom i delar av landet ända in på 1800-talet.

Budkavlen bars från en person till nästa i språngmars eller till häst, så att meddelandet raskt gick från gård till gård. Att bryta transportkedjan var förbjudet och kunde under medeltiden leda till hårda straff. Redan på 1200-talet lät kung Magnus Ladulås slå fast i en stadga att endast änkor och avsides boende torpare var befriade från plikten att sända budkavlen vidare. I allvarliga fall ska det ha förekommit att budkavlen var svedd i ena änden och hade ett snöre fästat i den andra, vilket betydde att den som inte tog budet vidare skulle hängas och hans gård brännas ner. Att inte hörsamma budkavlens uppmaning var också straffbart och kunde leda till böter.

När det gällde att kalla till betydelsefulla möten rörande rikets styre – som kungaval, ting eller mobilisering inför krig – fastslog lagen att bara personer med särskilda myndighetsuppdrag hade befogenhet att sända ut kavlen. Exempelvis hade lagmän och häradshövdingar sådan makt. Budkavlar rörande mindre allvarliga företeelser, såsom kallelse till bystämma eller samling för att bekämpa en skogsbrand, kunde initieras av andra. Ibland användes budkavlar till att informera om att ett brott hade begåtts och att sockenborna behövde sluta upp för att jaga gärningsmannen. I en tid då det saknades enkla kommunikationsvägar blev budkavlarna ett sätt att snabbast möjligt samla människor till brådskande insatser. En budkavle formad som en pil angav att det var extra bråttom.

Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och En, som kan bara Gewär skall innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, skall som en otrogen Konungens Undersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees.

Text från en papperslapp som fästats vid en budkavle i samband med Dalupproret 1743

 

Fotnot: Bilden visar budkavlar utställda på Rengsjö hembygdsby (Västerby klungby) i Hälsingland.

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=16

https://www.svd.se/vad-var-en-budkavle

https://sverigeshistoria.se/for-elever/foremal/budkavle/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Budkavle

Tänkvärt om kultur, del 59

En annorlunda konflikthantering som bygger på vedergällning och kompensation. En barnuppfostran med tradition av aga. En machoidealiserad maskulinitet som premierar tuffhet, risktagande, fysisk styrka och självsvåldighet. En starkt könsgraderad social kontroll och där sociala relationer kan innehålla inslag av stark rangordning.

Erik Nord, polischef i Göteborg, förklarar vilka kulturfaktorer som bidrar till gängkriminalitet

Ett mejl till Runkartans grundare

Hej!

Först och främst vill jag tacka för att ni tagit fram Runkartan. Den har många bra funktioner och är ett värdefullt hjälpmedel för den som vill besöka runristningar runt om i landet. Den skulle emellertid kunna göras lite roligare om den fick en interaktiv funktion. Ett föredöme tycker jag är den så kallade Kyrkokartan (ni hittar den här), där besökare själva kan lägga in korta beskrivningar, tips, information om tillgänglighet och bilder från platsen. En sådan funktion kopplad till Runkartan skulle göra det lättare att förstå vilka ristningar som är värda att söka upp. Det skulle också råda bot på det faktum att många av de omnämnda runstenarna saknar bilder i dagsläget.

Att göra Runkartan mer interaktiv tror jag skulle väcka ett större intresse för att ta del av våra spännande runstenar och runhällar. Kanske borde en liknande möjlighet finnas även för hällristningar och andra fornminnen.

Jag lämnar nu denna idé till er och hoppas att den är möjlig att förverkliga.

Med vänlig hälsning

Malin Kim

Runkartans grundare Niklas har skrivit ett mycket vänligt svar och förklarat att han har funderat över möjligheten att kommentera, men att det inte är enkelt att lösa. Många sådana lösningar riskerar dessutom att göra sidorna långsammare eller krångligare. Han ska emellertid fundera vidare på saken.

För den som vill använda Runkartan, exempelvis till att planera runstensutflykter i sommar, går den att hitta här:

https://www.runkartan.se/

Själv har jag tack vare kartan upptäckt flera runristningar jag inte kände till och som jag nu planerar att besöka.

Idag firar vi Sverige

Idag firar vi vårt land och allt vi har att vara glada över. Vi firar vår vackra natur, vår långa tid av obruten fred och det samhälle som skapats just här. Vi firar de människor som funnits här före oss och hjälpt till att bygga upp det vi har. Vi firar vårt språk, vår historia och den rika kultur som gjort just vårt land möjligt. Vi firar det värdefulla arv vi fått och som vi nu har att förvalta. Allt det fina som lagts i våra händer är nu vårt ansvar att vårda.

En riktigt vacker nationaldag önskar Kulturminnet!

En dokumentär om massakern i Sandby borg

Sandby ringborg på Öland. Foto: http://intarch.ac.uk./journal/issue46/3/1.html, CC BY 3.0 via Wikimedia commons

Just nu går en intressant dokumentärserie att leta upp på svtplay. Serien heter ”Historiska hemligheter” och beskriver hur forskare med hjälp av olika arkeologiska metoder och kriminalteknik försöker lösa historiska mysterier. Tittarna får följa hur arkeologerna försöker räta ut frågetecknen kring de mystiska fynden i Tutankhamuns grav, en misstänkt brottsplats i Pompeijis ruiner och en sjunken stad i Medelhavet. Men i serien ingår också ett avsnitt om en händelse som utspelat sig på svensk mark: massakern i Sandby ringborg på 400-talet.

Sandby borg är belägen på Öland, där de runda borgarna med flera meter tjocka stenväggar är ett karakteristiskt inslag i landskapet. Totalt har ön runt femton borgar av denna typ, vilket vittnar om att den öländska järnåldern präglades av ett krigarsamhälle. Ruinerna efter Sandby borg ser vid första anblick ut ungefär som de andra och verkar inte utmärka sig på något särskilt sätt. Ändå har det sedan generationer cirkulerat rykten om att just denna borg skulle vara annorlunda. I gamla sägner har borgen pekats ut som en ond plats och barn har varnats för gå dit. Ibland har borgen påståtts vara hemsökt eller fördömd.

Bakgrunden till de skrämmande historierna blottades när en arkeologisk undersökning inleddes 2011. Arkeologerna gjorde snabbt flera fynd av mänskliga kvarlevor i borgen, vilket de inte hade väntat sig. En arkeologihund kallades in och markerade ett stort antal platser. Efter att runt 10% av borgen grävts ut hade forskarna funnit skelett efter ett trettiotal personer: män, kvinnor och barn. När kvarlevorna undersöktes upptäcktes en mängd otäcka skador. Många av skeletten bar spår av kraftigt våld efter hugg med svärd och yxor. Många verkar ha huggits ner bakifrån. Allt talar för att borgens invånare utsatts för ett skoningslöst överfall. Att döma av föremål som grävts ut i borgen bör dådet ha ägt rum omkring år 480.

Det grymma öde som drabbade Sandby borgs befolkning väcker förstås många frågor. Framför allt kan man undra vad som drev angriparna till att agera som de gjorde. Motivet förefaller inte ha varit ett rån. Guldsmycken och dyrbara bruksföremål har lämnats kvar. Likaså har djuren lämnats i sina inhägnader, där de verkar ha svultit ihjäl. Angriparna verkar heller inte ha haft något intresse av att överta borgen. De dödas kroppar har lämnats precis på det sätt som de fallit. Det ser ut som att dödandet var angreppets enda syfte.

I ett hus hittades sju kroppar, vilket kan antyda att människorna kommit samman för att dela en måltid eller hålla fest. Resterna av slaktade lamm har också hittats, vilket förstärker intrycket av att överfallet skedde under en kväll då människor samlats till ett speciellt möte. Mängden påkostade smycken kan tala för att flera stamledare fanns på plats. Kanske var angreppet resultatet av en maktkamp. Runt borgen har romerska guldmynt hittats, vilket skulle kunna tala för att borgens män tjänat som legoknektar i romerska arméer. Kanske gjorde denna omständighet att de sågs som ett hot.

En annan teori är att det kan ha rört sig om ett rent hatbrott. Att kropparna har lämnats precis som de stupat kan tolkas som att angriparna ville beröva dem all ära och alla möjligheter till en god tillvaro efter döden; de döda har nekats alla begravningsritualer som tillhörde tidens sed.

Exakt vad som en gång utspelade sig i den mytomspunna borgen kommer vi nog aldrig att få veta, men ekot av händelsen lever ännu kvar i folkminnet och har format bilden av Sandby borg som en mörk och hotfull plats. Dokumentären om borgen hittar du här:

https://www.svtplay.se/video/30997594/historiska-hemligheter/historiska-hemligheter-sasong-6-massakern-i-sandby-borg

En kulturhistorisk upptäcktsfärd runt Bro i Bohuslän

Lantsamhället Bro ligger vackert beläget i centrala Bohuslän och genomskärs av den slingrande Broälven. Socknen är liten med runt 1000 invånare och få torde ha hört talas om den. Utspridda bland gårdar och åkermarker finns emellertid ett stort antal lämningar som vittnar om att området varit en centralbygd under förhistorisk tid. Platsen låg tidigare strategiskt placerad där två fjordarmar möttes och när vattnet drog sig undan bildades frodiga strandängar lämpade för bete och odling. Runt Bro har utgrävningar funnit flera stenåldersboplatser och 1903 hittades ett 8200 år gammalt skelett vid en skalgrustäkt i Österöd – ett av de äldsta välbevarade skelettfynd som gjorts i Norden. Bronsåldern har lämnat spår i form av rikliga hällristningar och runt om i landskapet finns järnåldersgravar i form av högar. Likaså finns kulturminnen från medeltiden och senare seklers bondesamhälle. Nedan följer ett förslag på en utflykt till några av områdets mest sevärda besöksmål. Värt att veta är att områdets kulturminnen de senaste åren har visats viss omsorg, så att några av dem nu är skyltade och går att nå via iordningställda gångvägar. Andra kräver dock att besökaren letar sig fram genom övervuxna marker, klättrar över klippblock och vandrar genom hagar. Ett besök till platsens sevärdheter kan vara strapatsrikt, men erbjuder samtidigt en historielektion som sträcker sig över flera tusen år.

Upptäcktsfärden börjar i det som en gång var det gamla stationssamhället och utgjorde bygdens centrum. Här finns flera äldre hus, som inhyst polisstation och små butiker. Idag är de privata bostäder, men många bär ännu spår av tidigare seklers byggnadsdetaljer. Här finns också lite modernare hus, som vittnar om att Bro ännu är ett levande samhälle och utvecklas.

Från denna lite tätare bebyggelse leder en väg ut till Bro kyrka. Kyrkans historia sträcker sig tillbaka till 1200-talet, men dess nuvarande arkitektur är till stora delar resultatet av en ombyggnation vid 1600-talets slut.

Bro kyrka

Interiören präglas av konstnären Christian von Schönfeldts vackra målningar från 1709. I det tunnvälvda trätaket skildras yttersta domen och längs sidorna skapelseberättelsen. Målningarna har aldrig varit överkalkade och är i mycket fint skick. von Schönfeldt har även målat nattvardstavlan, medan altartavlan är ett av få bevarade verk av konstnären Johan Hammer. Uppe i kyrktornet finns en intressant anordning, som gjorde det möjligt att ringa i kyrkklockorna genom att trampa på pedaler.

Kyrkan är inte alltid öppen, så kontakta pastoratet i förväg för att avtala tid för besök.

Vid kyrkan finns idag två bevarade prästgårdar. I den äldre, som är från 1700-talet, har Stångenäs hembygdsförening inrättat ett litet museum om socknens historia. Sommartid är museet öppet om lördagarna, men går att få se övrig tid efter överenskommelse. I folkmun kallas byggnaden ”Karl XII:s prästgård”, då kungen vid något tillfälle ska ha övernattat där. Den lite modernare prästgården strax intill är i privat ägo.

Från prästgårdarna går det att följa en grusväg till den gamla övervuxna järnvägen. Tågen har sedan länge slutat gå, men den som följer järnvägsspåret ett par hundra meter åt norr når fram till en plats där berget formats på ett märkligt sätt av istiden. Frostsprängningar har lösgjort en framträdande pelare ur berget, vilken kommit att kallas Bropelaren. I närheten finns en vattenhäst, där tågen tog vatten på vägen in mot Lysekil. Då kunde tågpersonalen ta en paus i Bropelarens skugga, där en stenbänk ställts upp för ändamålet. Vid banans femårsjubileum fick bohusskalden Fredrik Nycander rista in en inskription i pelaren:

I sekler stånde du här än
att mana sena tiders män
till idogt arbete och dygd
samt kärlek varm till land och bygd

Klyftan runt Bropelaren är tillräckligt vid för att en människa ska kunna ta sig runt, men marken kan vara blöt, så då är det bra att ha gummistövlar.

Från Bro kyrkby skymtar det branta berget Hällers nipa (bild överst), som omtalas i många folkliga berättelser och myter. En lokal sägen gör gällande att berget en gång ska ha fungerat som ättestupa. Vid bergets fot bildar några nedfallna stenblock en grotta, som i folkmun kommit att kallas ”Hällers kyrka”. Grottrummet utgörs av en sal som torde rymma uppemot 40 personer. I det höga och spetsiga taket finns en springa som släpper in ljus, vilket ger grottan karaktären av en katedral. Enligt berättelser bland lokalbefolkningen ska gudstjänster ha hållits i grottan, både under hednatiden och i tider av oro.

Hällers kyrka

Intill Hällers kyrka skjuter berget ut, så att det bildas en skyddad plats under tak. Därinne ligger en flat häll (”Broddehällen”), som förr använts till att bråka lin. Många av de omkringliggande gårdarna odlade lin fram till början av 1900-talet och vid några av dem går än idag att se lämningar efter linberedningen i form av ”bråtegropar” och ”kölnor” för lintorkning.

En gård som idag välkomnar besökare är Röe, där det finns servering och gårdsbutik i en vacker miljö. På vägen dit går det att besöka ett förunderligt naturfenomen, som av områdets invånare kallas ”Flickans knä” eller ”Jätteflickans knän”. I marken finns två grunda gropar, ungefär lika stora som en grapefrukt, där ingen växtlighet någonsin slår rot. Den biologiska bakgrunden får jag överlåta till någon annan att förklara, men enligt en lokal sägen ska groparna ha uppstått av att en flicka (alternativt en jättinna) fallit död ner på platsen, så att märkena bildats av hennes knän.

Lite utanför den centrala bebyggelsen går det att ta sig upp på Brobergskullen. Jag fick själv inte möjlighet att ta mig dit under mitt besök i Bro, men där ska gå att se resterna av en kastal från 1100-talet. En kastal utgjordes av ett fristående torn och kan betraktas som föregångare till de mer utvecklade borgar som sedan blev vanliga. Kastalen på Brobergskullen ligger i ruiner, men spåren av inre gångar och en central pelare ska gå att urskilja. Höjden har beräknats till omkring 10 meter. Det måste ha varit en imponerande byggnad, men vilken funktion kastalen hade är oklart. Kanske syftade den till att bevaka de strategiska vattenvägarna när vattnet stod högre, men den kan också ha varit en anläggning med koppling till handel och tullindrivning. De äldsta arkeologiska fynden är mynt och en stridsyxa från 1100-talet, men byggnaden var i bruk ända in på 1400-talet. Vardagliga bruksföremål från utgrävningar vittnar om att kastalen åtminstone tidvis varit bebodd.

Landskapet runt Bro utmärks av släta hällar som polerats av inlandsisen. Under bronsålder och tidig järnålder dekorerades de, liksom på många andra platser i Bohuslän, med rikliga ristningar. Idag är över 100 hällristningslokaler kända i socknen. En fin samling finns i anslutning till gården Störreberg, där en promenad markerats ut till några av hällarna. Figurbeståndet utgörs till stor del av vanligt förekommande ristningsmotiv, som skålgropar och skepp. Till de mer ovanliga inslagen hör kanotliknande båtar. Människofigurerna har ibland en speciell utformning, med fyrkantig kropp, uppåtsträckta armar och raka ben utan fötter. Om dessa personer representerar en särskild funktion i bronsålderssamhället är oklart. Några av ristningarna är belägna under vattnet i en bäck och kan sommartid vara övervuxna av alger.

Hällristningen ”Skomakaren” omgiven av ett vimmel av figurer

Den mest kända hällristningen är belägen några kilometer utanför Bro, på vägen mot det lite större samhället Brastad. Här finns en mycket vacker häll, som domineras av en människofigur i nästan naturlig storlek. På grund av verktyget han håller i ena handen och fotsulorna som finns ristade vid hans fötter har figuren kommit att kallas ”skomakaren”. En mer trolig tolkning är att det rör sig om den tidig version av asaguden Tor. Figuren omges av ett stort antal andra ristningar, som är spridda över hällen och i vissa fall skär in i varandra. En stig går att följa för att ta del av några mindre kända hällar i närområdet.

För den som är riktigt äventyrlig finns möjlighet att söka sig ut i ett skogsområde för att leta upp Brofjällsgrottan. Ingången är inte lätt att hitta och kanske är det bäst att ta hjälp av någon med lokalkännedom. Under 1700-talet, när det fortfarande fanns varg i trakterna runt Bro, sades grottan vara vargarnas tillhåll. Grottan ska också har varit hem åt en jätte, vars händelserika liv har skildrats i boken Jätten i Brofjäll av folkloristen Ebbe Schön.

Bro har mycket att berätta och för den som väljer att utforska området finns även möjlighet till fina kulturarvsupplevelser i omkringliggande kommuner. Det kan vara värt att planera in ett par extra dagar i Bohuslän för att ta del av pittoreska fiskelägen, forntida gravfält och de magnifika hällristningarna i Tanum.

Tryckta källor:

Jansson, Sverker; Lundberg, Erik B.; Bertilsson, Ulf (red. 1989), Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Forum

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/021017761638/text-pa-kortet-haller-bro-sn-april-1987

http://mad.litteraturmagazinet.se/ebbe-schon/jatten-i-brofjall

Kvinnan från Österöd i Bohuslän. Undersökningar av …· eller den ovannämnda Ulebergsgraven, (dokumen.tips)

http://runeberg.org/aehbhob/2/0147.html

Home Page

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bro_kyrka,_Bohusl%C3%A4n

Information har även inhämtats vid besök i Bro.

Svenska bilder och berättelser, del 3: Livet i Bro på 1950-talet

Bro socken är belägen i Bohuslän, ett par mil utanför Lysekil. Trots att det är en naturskön trakt är det få som hittar dit utan att ha särskilda skäl. Själv hade jag kanske aldrig fått möjlighet att upptäcka platsen om jag inte hade lärt känna två systrar, som önskade berätta om sin uppväxt där på 1950-talet. Nedan återger jag deras skildring av en tid som inte ligger så långt tillbaka, men ändå var mycket annorlunda.

Systrarna, som vi kan kalla S och L, har nästan tio år emellan sig. På 1950-talet var den ena tonåring, medan den andra gick i småskolan. Ändå är deras minnesbilder i stort sett samstämmiga och de delar en likartad känsla för både tidsandan samhället de växte upp i.

Bro socken var stor till ytan och bestod huvudsakligen av spridda bondgårdar med vidsträckta åkermarker. S och L uppskattar att socknen kanske hade ett drygt tusental invånare. Ändå fanns ett litet centrum med matbutik, frisör, charkuteri, cykelverkstad och bageri. Här låg också järnvägsstationen. Lite utanför fanns en diversehandel, där nästan vad som helst gick att leta fram i lådor och skåp. En polisstation fanns också och den bemannades av den sympatiske polismannen Erik Fahna. Han kände alla i bygden och hade nog god uppsikt över vad som hände, men vad han gjorde under arbetsdagarna kan S och L vid en återblick inte riktigt förstå. Brottslighet och stök förekom ytterst sällan.

Bygdens läkare var doktor Olsson, som hade mottagning både i Bro och i det lite större samhället Brastad, några kilometer bort. Honom kunde man ringa dygnet runt alla årets dagar, vilket bland annat innebar att han alltid såg till att hålla sig nykter. Hade man svårt att ta sig till mottagningen gjorde han hembesök. Till sin hjälp hade han två sjuksystrar (en i Bro och en i Brastad) och de flesta krämpor hanterades på plats. För att föda barn fick kvinnorna emellertid lov att ta sig in till sjukhuset i Lysekil.

Lite utanför stationssamhället låg Bro kyrka, som spelade en viktig roll i samhällslivet. Av invånarna var ett par hundra regelbundna kyrkobesökare och till julottan kom nästan alla. Oavsett familjens religiositet döptes också alla barn. Prästen hade oreglerad arbetstid och kunde bli kontaktad när som helst rörande frågor där han ansågs behövas. När någon blev sängliggande länge kunde prästen kallas till sjukbesök och han anlitades som rådgivare inför många av livets större beslut. En av systrarna minns att en äldre dam en gång konsulterade prästen innan hon lät ”dra in elektriskt”.

Vid kyrkan låg ålderdomshemmet och tre skolhus. Första och andra klass delade ett klassrum, tredje och fjärde ett och femte och sjätte ett. Trots att klasserna var sammanslagna blev det inte mer än kanske 20 elever i varje. Efter sjätte klass gick eleverna antingen vidare till en avslutande sjundeklass eller realskola inne i Lysekil. Att börja arbeta direkt efter folkskolan var ganska vanligt bland ungdomarna i Bro och okvalificerade jobb fanns det gott om.

Kvinnorna i Bro var i regel hemmafruar. Någon dagisverksamhet fanns inte och hushållsarbetet var krävande. Män ansågs oförmögna att sköta ett hushåll, vilket gjorde att ogifta herrar inte kunde bo själva. Antingen hade de hushållerska, eller så bodde de med sin mor eller syster. Ogifta kvinnor kunde däremot ha eget hem, vilket exempelvis gällde lärarinnorna på skolan.

De fyra ogifta systrarna Olsson levde tillsammans i sitt gamla föräldrahem. En av dem arbetade på ålderdomshemmet och en annan var hemmavid och skötte hushållet. De övriga två var sömmerskor och tog emot kunder i hemmet. Dit gick de flesta i byn när något nytt klädesplagg behövdes och när S gifte sig var det systrarna Olsson som sydde brudklänningen.

Finast i bygden var riksdagsmannen Ernst Staxäng och hans fru, som fick hedersplatsen vid alla större tillställningar. De hade tio barn och familjen hade en egen bänk i kyrkan, där ingen annan vågade sätta sig. Även prästens familj hade en egen kyrkbänk, längst fram intill predikstolen.

En annan framträdande personlighet i Bro var Aina. Hon hade inga egna barn, men ordnade fantastiska barnkalas. Att ordna julfester för barnen var vanligt, men Aina var duktig på lekar och socknens barn var överens om att hennes kalas var roligast.

Aina utgjorde ensam vad som skulle kunna kallas byns hemtjänst. Med cykel transporterade hon sig till hjälpbehövande hem och skötte diverse hushållsuppgifter. I regel handlade det då om att någon drabbats av tillfällig sjukdom. Exempelvis fick Aina rycka in och reda ut situationen när någon brutit benet. Ålderssvaga hamnade istället på ålderdomshemmet, som sköttes av Fattigvårdsstyrelsen. De flesta av åldringarna delade rum två och två, men verkade trivas bra med varandra. S och L minns att många av dem var ledsna när det blev beslutat att de skulle flytta till modernare lokaler med eget rum i Brastad.

Som samhälle var Bro lite isolerat. Järnvägen gick förbi och tågen stannade vid stationen, men resorna gick långsamt och stopp gjordes vid nästan varje mjölkpall. Att ta sig in till Göteborg tog flera timmar och var därför inget man gjorde ofta. Kontakterna utåt sköttes i stor utsträckning via brev. Posten levererades både vardagar och lördagar av samma brevbärare, i alla år. Om familjen gick ut placerades nyckeln fullt synlig ovanpå dörrkarmen, så att brevbäraren kunde gå in för att lämna posten i hallen. Om han istället dök upp vid en passande tidpunkt kunde det hända att han blev inbjuden på kaffe. Hur många koppar han drack under en vanlig arbetsdag förtäljer inte historien.

Under året ordnades gemensamma firanden vid flera högtider. Ingen av systrarna kan minnas något midsommarfirande, men valborg högtidlighölls med eldar, vårsånger och tal. Högerpartiet ordnade luciafester, som brukade locka deltagare av olika politiska färger. Luciafirande arrangerades även i skolan, där lucia röstades fram av eleverna själva. Om hösten, när böndernas sommararbete var över, hölls husförhör. Då samlades flera grannar hemma hos en familj, varpå prästen höll ett anförande och ställde frågor. Den som ville fick svara och stämningen var otvungen. Sammankomsten avslutades med att de församlade bjöds på kaffe med olika bakverk.

Skolavslutningarna var stora tilldragelser, då flaggan hissades och klassrummen dekorerades med blombuketter. Inför varje skolavslutning fick S och L nya klänningar och skor, som sedan blev finkläder under året. Först samlades familjerna i skolsalarna och föräldrarna fick lyssna på förhör. I regel hade eleverna fått lite förvarningar om vilka frågor som kunde tänkas dyka upp, så att det skulle gå bra. Sedan gick alla tillsammans till kyrkan för att avsluta skolåret med psalmsång.

Både S och L minns skolan som rolig, även om den nästan uteslutande bestod av traditionell katederundervisning. Bland ämnena som studerades ingick Välskrivning, Muntlig framställning, Hembygdskunskap och Kristendomskunskap. I fjärde klass försvann Hembygdskunskapen, medan Historia och Geografi tillkom. Flickorna hade syslöjd och pojkarna träslöjd, något annat kom inte på tal.

Detalj ur betygsbok. Att inte ha tillräckliga kläder var som synes ett giltigt skäl till skolfrånvaro.

Lärarna var respektingivande och tilltalades med ”fröken” och ”magistern”. De kunde vara stränga och dela ut örfilar, men S och L upplevde ändå att eleverna var trygga med dem. De första åren var skoldagarna korta och slutade ungefär klockan 12:30, sedan blev de längre och de äldsta eleverna slutade runt klockan 15. Även lördag var skoldag, men lite kortare och mer lättsam.

I skolan fick eleverna varje dag en enkel lunch i form av två dubbla smörgåsar: en av mjukt bröd och en av hårt. Till dessa dracks mjölk. Var och en tog med en tom mjölkflaska och placerade den i en korg i klassrummet på morgonen. Korgen hämtades sedan av en köksa och levererades tillbaka med fyllda mjölkflaskor och ostsmörgåsar lagom till lunch. Ibland var pålägget istället leverpastej eller korv, vilket uppfattades som extra festligt.

Kosthållningen i hemmet beskriver S och L som ganska trist. Torsk och falukorv var billigt och tillhörde vardagsmaten. Om somrarna blev det ofta stekt makrill. Till det åts potatis, kokta morötter och ärtor. Råa grönsaker förekom inte, utom möjligen någon gång när det var säsong. Om söndagarna tillagades stek. Efterrätter i någon form serverades varje dag, ibland bär med mjölk, ibland fruktkräm eller äppelsoppa. Till jul köptes en halv gris, som blev korv, sylta, köttfärs och lungmos. Julen var också den enda tiden på året då det fanns citrusfrukter. Om ett djur blev påkört togs köttet tillvara.

När andra världskriget rasade valde flera familjer i bygden att ta emot finska krigsbarn. Under 1950-talet kom istället ”Berlinbarn” från Tyskland för att få en stärkande vistelse på den svenska landsbygden. Likaså kunde det komma sommarbarn från Göteborg. S och L minns dessa barn som uppskattade lekkamrater. Vid ett par tillfällen tog familjen även emot flickor som omplacerades av Barnavårdsnämnden, då de inte riktigt uppförde sig som de skulle i sina egna hemmiljöer. Några större problem med dessa unga damer kan S och L dock inte erinra sig att det var.

En speciell händelse som de båda systrarna än idag minns var att kung Gustav VI Adolf vid ett tillfälle kom på eriksgata. Helt säkra på årtalet är de inte, men det kan ha varit 1953 eller 1954. Han anlände med tåget, helt utan livvakter, och togs emot av bland andra kyrkoherden och kommunalordföranden. Skolbarnen hade fått ledigt för att delta. Kungen hade på sig rock och hatt, som vilken man som helst vid denna tid. L, som inte var så gammal, blev förvånad över att han inte bar krona på huvudet och uttryckte besviket att han såg alldeles vanlig ut.

Kungen på eriksgata vid Brastads järnvägsstation. Privat foto.

Vid en tillbakablick med nutida ögon tycker S och L att 1950-talet var ett bra årtionde, som de vill beskriva som tryggt och idylliskt. Cyklarna hade inga lås, värderingarna i samhället var gemensamt gods och det fanns en stark tilltro mellan människor. Tillvarons orosmoln kom främst utifrån och rörde kalla kriget, atomvapen och Ungernrevolten 1956. Vissa saker har dock förändrats i positiv riktning och är bättre nu än då. Under 50-talet var traditionens makt ibland så stark att människors utveckling hindrades. Exempelvis började barn från arbetarhem i regel arbeta tidigt, även om de var studiebegåvade och hade kunnat läsa vidare.

En sak både S och L saknar idag är den utbredda framtidstro som fanns då. Idag, menar de, finns betydligt färre skäl att se framåt med hoppfullhet och de kan därför känna viss tacksamhet över att vara gamla.

Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”. Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.

Nordisk folktro, del 33: Björnen

I Sverige, liksom i våra grannländer, figurerar björnen ofta i folkliga föreställningar, myter och sagor. Under tidigare sekler betraktades den med fruktan och tänktes ha tolv mans styrka. Enligt en norrländsk sägen kunde björnen dessutom göra sig ännu starkare genom att klättra upp i ett träd och låta sig ramla ner i backen. Om den slog sig ordentligt vaknade ett raseri som gjorde att styrkan växte. För att undvika att locka björnen till sig skulle man helst inte benämna den med dess rätta namn, utan använda omskrivningar som ”myrtass”, ”nalle” eller ”bamsefar”.

Det har funnits många föreställningar om hur man skulle göra för att skydda sig om man stötte på en björn i skogen. Säkrast var att lägga sig på marken och spela död. Den som befann sig på en myrmark kunde trycka ner sig själv i mossan. Björnen skulle då helt vänligt klappa den nergrävde, bädda på mer mossa och sedan lufsa därifrån. En ensam kvinna kunde dra upp kjolarna och blotta sin nakna bakdel, så att björnen skamsen skyndade sig bort. Barn som vallade djur fick lära sig att skrämma bort björnen genom att blåsa i en näverlur.

Enligt folktron hade vissa människor förmågan att förvandla sig till björnar genom att ”gå i björn”. Sådana ”manbjörnar” tänktes ofta gå hårt åt andras boskap. Det fanns också människor som hade rykte om sig att kunna ta makt över björnar och styra deras beteende. Exempelvis kunde de hämnas på fiender genom att ”ställa björnen” så att den angrep människor och djur.

Björnjakten omgärdades av ett stort antal vidskepliga föreställningar. Vid åsynen av djuret kunde jägaren gripas av ”björnfrossa” så att han stod som förstenad och var oförmögen att skjuta. Vissa björnar ansågs stå under magiskt beskydd av skogsrået, så att de endast kunde skjutas med silverkula. Om jägaren trots dessa svårigheter lyckades fälla en björn gjorde han bäst i att förtära lite av dess blod och galla – då skulle han få del av björnens styrka och mod.

Enligt gammal folktro vaknade björnen och gick ur sitt ide varje år på Tiburtiusdagen, det vill säga 14 april. En ramsa från Värmland lyder: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”. Denna föreställning har gjort att björnungarna på Skansen av tradition visas upp på Tiburtiusdagen.

Tryckta källor:

Norling, Tobias (1912), Svensk allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma)

Otryckta källor:

Brunbjörn (de5stora.com)

Björnen sover på hemligheter om hälsan | | forskning.se

Noaord – Wikipedia

Att flytta ifrån mångkulturella problem

Jag läser i Hem och hyra om Suzanne Alexandersson i Härnösand, som tvingats lämna sitt drömboende på grund av trakasserier och hot från grannarna. Hon var överlycklig när hon fick en stor lägenhet i ett vackert gammalt trähus centralt i staden, men glädjen blev kortvarig. När hon bott där i tre månader flyttade en familj med totalt åtta vuxna in i två lägenheter på våningen ovanför och sedan var friden borta.

Problemen började med att flyttstöket aldrig verkade ta slut. Möbler drogs runt på golvet, det bankades i väggarna och ljudnivån var hög, även långt in på nätterna. Efter tre dagar gick Suzanne upp och sa till – och sedan ”bröt helvetet löst”, som hon uttrycker det. De nyinflyttade började bråka både med varandra och med grannarna i huset. Dörrar smälldes igen och störande ljud bröt ut när som helst på dygnet. Störningsjouren fick rycka ut gång på gång och väktare tillkallades vid upprepade tillfällen. Vid ett bråk i trapphuset spelade Suzanne in hur en person skrek: ”Jag ska knulla dig, dränka din hund och döda din son!” Dagen därpå misshandlades hon med ett slag i axeln. När hennes son senare rastade hunden blev hunden utsatt för stenkastning av en medlem i den nyinflyttade familjen.

Flera polisanmälningar gjordes, men ledde inte till åtal. Istället blev stämningen än mer spänd. Suzanne och en granne började gå till tvättstugan tillsammans, för att de inte vågade vara ensamma i källaren. Hyresvärden skickade ut lappar med ordningsregler och rättelseanmaningar, men inget hjälpte. Och juridiken räckte inte till för att få de nyinflyttade vräkta.

Tillslut orkade Suzanne inte längre, utan valde att flytta. Nu bor hon i en betydligt mindre lägenhet som inte alls har samma charm, men hon ångrar inte sitt beslut. Viktigast är ändå att ha lugn, ro och goda grannar, konstaterar hon.

Jag vet förstås inte vilka Suzannes grannar var, men eftersom jag känner igen delar av beteendet från min egen tid i en så kallad mångkulturell förort, så vågar jag göra några antaganden. Jag tror att det som drabbade Suzanne bottnar i att olika kulturer har olika syn på i vilken grad grannar ska visa varandra hänsyn. När detta kombineras med väsensskilda uppfattningar om hur konflikter ska hanteras blir situationen toxisk. Suzanne gjorde rätt som gav sig av; att skapa lugn och ordning är enligt mina erfarenheter inte möjligt. Det finns helt enkelt ingen grundläggande samsyn rörande hur man ska bete sig.

Reportaget i Hem och hyra illustreras med en bild från Suzannes nya hem. Med på bilden finns hennes son Joel, som är 14 år. Förhoppningsvis trivs han bättre där de bor nu och kan få tillbringa sin tonårstid i en mer rofylld miljö. Den tiden hoppas jag att han tar vara på, för den kanske inte kommer att upprepas. När han vuxit upp och behöver ett eget hem, så kommer han nog inte att kunna flytta ifrån problemen lika enkelt som hans mamma gjorde.

Artikeln finns att läsa i sin helhet här: