Gravad lax – högtidsmat med nordiskt ursprung

bild midsommar

Gravad lax eller gravlax är en nordisk maträtt med månghundraårig historia. Tillagningsprocessen innebär ingen upphettning, utan lax blandas med salt och socker och förvaras svalt för att bearbetas av de egna vävnadsenzymerna. I regel tillsätts någon form av smakförhöjare, vanligen dill eller örtkryddor. Resultatet är ett mört fiskkött med smak av marineringen.

Gravlax i sin nuvarande form är känd sedan 1600-talet, men dess föregångare har tillagats och ätits betydligt längre tid tillbaka. Tidigast omnämns den 1348 av ägaren till ett jämtländskt laxfiske. Under medeltiden innebar tillagningen att laxen placerades i stora träkar och grävdes ner (begravdes), vilket gett maträtten sitt namn. Anledningen var rent ekonomisk: om laxfisket slog väl ut kunde fångsten bli mycket stor, vilket skapade behov av konservering och förvaring. Gravningen var då en praktisk lösning, som förhindrade förruttnelse och gjorde laxen oåtkomlig för djur. Denna tidiga version av gravlax genomgick dock viss fermentering, som gjorde den mer lik surströmming än dagens variant. Detta tillagningssätt levde på sina platser kvar länge. Carl von Linné berättar från sin dalaresa 1734 om Särnasbornas sed att om våren rimsalta fisk i dess eget blodsvatten genom att gräva ner den. Så värst förtjust i anrättningen verkar han emellertid inte ha varit.

Gravlaxen räknas idag som en lite finare maträtt och äts i högtidliga sammanhang. Den är en självklar del av det svenska julbordet och populär även till midsommar och påsk. Ofta serveras den med hovmästarsås och potatis, men kan även ätas på rågbröd.

I modern tid har gravlaxen blivit något av en internationell succé och ”Swedish dill-cured salmon” serveras på krogar världen över. En av orsakerna är att det svenska smörgåsbordet vunnit popularitet.

 

Tryckta källor:

Broberg, Gunnar och Lindell, Gunilla (red. 2007), Till livs med Linné. Om mat, hälsa och levnadskonst, Atlantis

Swahn, Jan-Öyvind (2000), Fil, fläsk och falukorv. Svenska mattraditioner genom tiderna, Historiska Media

 

Otryckta källor:

Svensk matkultur

https://mittkok.expressen.se/artikel/86354/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gravad_lax

https://en.wikipedia.org/wiki/Gravlax

Långfredag

bild jesus

Inom det kristna påskfirandet uppmärksammas långfredagen till åminnelse av Jesu korsfästelse och död. Själva namnet kommer av att dagen var lång och plågsam för Jesus. Dessutom har påskgudstjänsten av tradition varit lite längre än i vanliga fall.

I Sverige blev långfredagen allmän helgdag på 1600-talet och är så än idag. Länge betraktades långfredagen som påskens mörkaste dag och hade en stark betoning på sorg och botgöring. Inte sällan firades den med svart klädsel och måltiderna hölls enkla. Stillhet skulle råda och onödiga aktiviteter undvikas. Ända fram till 1969 var affärer, restauranger, biografer och teatrar enligt lag skyldiga att hålla stängt.

I delar av landet ägnade man sig förr åt rispiskning för att påminna sig om hur Jesus lidit. En kvarleva efter denna tradition är påskriset. Övergången till ett dekorativt ris skedde under 1700-talet och påskfjädrarna tillkom vid 1800-talets mitt.

I kyrkan är det vanligt att än idag markera allvaret och sorgen genom att smycka altaret med fem röda rosor som symboler för de sår Jesus fick vid korsfästelsen. Textilierna är svarta, vid gudstjänsten spelas ingen orgelmusik och kyrkklockorna används inte.

Mer om påsken kan du läsa här:

Dymmelonsdag

Skärtorsdag

Påskafton

 

Tryckta källor:

Berg, Matilda ( 2017), Högtider året runt och livet ut, Semic

Modeus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/arets-dagar/pask

https://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/kalender/i-almanackan/handelser-i-almanackan/2019-04-19-langfredag.html

https://www.svenskakyrkan.se/fastan/langfredagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A5ngfredagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5skris

Kulturhistoriska sevärdheter, del 23: Norra Ölands kulturskatter

20170624_144217

För mig är Öland ett paradis av sällsynt natur, fåglar och fornlämningar. Låt mig ta dig med på en resa till några av öns främsta sevärheter. Vi börjar idag med den norra halvan:

Vår resa startar vid Ölands nordspets, där vi besöker fyrtornet Långe Erik. Utsikten från det 32 meter höga tornet är hisnande och vi blir nog kvar en stund innan vi beger oss till den närbelägna Trollskogen. Där skapar förvridna och knotiga tallar en mystisk stämning och vi kan nästan känna hur den gamla folktrons väsen blickar fram ur sina gömslen. Vi åker en tur med Böda skogsjärnväg, vars smalspåriga järnvägssträcka ursprungligen byggdes för timmerfrakt. Nu är den ett levande museum, som visar upp lok och vagnar från skogsjärnvägsepoken 1908-1959.

Vi tar oss vidare till öns västra kust, där vi gästar Byxelkrok. Det gamla fiskelägets hamn kantas av butiker och caféer och vi ser M/S Mary komma in för att hämta upp turister till nationalparken Blå Jungfrun. I närheten hittar vi det öppna, flacka landskap som Carl von Linné döpte till ”Neptuni åkrar”, då den blommande blåelden under sommaren får marken att likna ett hav. Där får vi också möjlighet att upptäcka ett vikingatida gravfält, även om de synliga resterna inte är så tydliga.

När ögonen sett sig mätta far vi vidare till den sorgesamt vackra ödekyrkan i Källa. 20170624_125703Kyrkan, som började byggas runt år 1170 och stod färdig i mitten av 1200-talet, var i bruk i flera hundra år innan en olycklig ombyggnation gjorde att murarna började spricka och kyrkan övergavs. Idag är den varsamt renoverad och används sommartid för konserter.

Vi fortsätter söderut och stannar till i Sandvik för att titta på den sju våningar höga väderkvarnen, som är en av Europas största. Där klättrar vi uppför de vindlande trapporna och fascineras av hur vinden kunnat driva det massiva och komplexa maskineriet. Inuti kvarnen ryms en servering, där vi kanske passar på att äta den öländska specialiteten lufsa.

Nu följer vi den smala bilvägen mot Äleklinta, där vi för en stund lämnar kulturens värld för att njuta av naturen och läsa av landskapets geologiska spår. Detta är ett av Ölands vackraste kustpartier, där kalkstensstupen öppnar hisnande vyer mot havet och den geologiska historien blottas i lager av alunskiffer, orsten och siltsten. Vi stannar förstås till vid fiskeläget Bruddesta och dess byggnadsminnesmärkta sjöbodar med vasstak. Därefter lämnar vi åter kusten för att resa vidare till Skäftekärr och uppleva järnålderns lämningar. På platsen finns husgrunder från ett tjugotal gårdar och två gravfält. Ett av husen har rekonstruerats och visar upp hur människor levde för mer än 1000 år sedan.

20170624_133441

20170624_101323

Nu närmar vi oss Borgholm, där Borgholms slott bildar en särpräglad silhuett mot himlen. Vi besöker slottet, som brukar kallas ”Nordens skönaste ruin”, och hänförs av den monumentala storleken. Slottets historia går tillbaka till 1100-talet och under hundratals år var det skådeplats för upprepade cykler av strider, förstörelse och återuppbyggnad. Det ödelades till stor del under Kalmarkriget och är idag en ruin efter att en klädesfabrik inrättats på 1800-talet och orsakat en brand. Ändå är slottet ett storslaget besöksmål, som bjuder på mäktiga hallar och fantastisk utsikt över Kalmarsund. I närheten finns Köpingsvik, ett vikingatida handelscentrum som nu förvandlats till badparadis. Lite längre söderut kommer vi till kungafamiljens sommarresidens Solliden, vars blomstrande park är öppen för allmänheten under sommarhalvåret.

20170624_163610Vi sätter oss nu i bilen (eller kanske cyklar vi?) och far tvärs över ön till Ölands östkust. Där ligger ruinerna efter S:ta Britas kapell. Detta var en av det medeltida Ölands största byggnader och rymde såväl kyrka som pilgrimshärbärge och magasin. Än idag är ruinerna imponerande och upplevelsen förstärks av läget vid havet.

Vi fortsätter söderut och stannar till för att besöka Störlinge kvarnrad, 20170624_165724-e1540180426160.jpgen av öns mest kända samlingar av väderkvarnar. På en prydlig linje står sju bevarade stubbkvarnar, där hela kvarnhuset kan vändas efter vinden. I närheten finns Skedemosse som var Sveriges mest betydelsefulla offerplats under järnåldern. Ett museum berättar om utgrävningarna och fynden därifrån.

En kort resa inåt landet tar oss till den välbevarade fornborgen Ismanstorps borg. Borgen var sannolikt i bruk under tiden 200-400 e.Kr och var kanske en tillflyktsort under orostider. Innanför dess murar finns inte mindre än ett nittiotal husgrunder.

Vår sista anhalt blir Himmelsberga, där vi får se exempel på traditionell öländsk byggnadsteknik. I den välbevarade radbyn ligger ladugårdslängor ordnade utmed bygatan, medan boningshusen nås från kringbyggda innergårdar. Vi tar vi en promenad och njuter av de charmiga miljöerna från 1700- och 1800-talen.

20170624_171437

När vi lämnar Öland och reser tillbaka till fastlandet är vi fulla av intryck. Samtidigt vet vi att vi ännu bara sett öns norra halva, att det finns mycket kvar att utforska och att vi snart vill återvända. Sveriges minsta landskap är på många sätt ett av de rikaste.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Information har även hämtats ur material från Ölands turistbyrå.

 

Otryckta källor:

https://www.oland.se/sv

När normerna förändras, del 38: Barnrån och gågrupper

bild rån

Jag minns inte när jag första gången hörde ordet ”barnrån”, men förmodligen var det för några år sedan. Rättstavningsprogrammen i datorn rödmarkerar fortfarande ordet som en felstavning – ett sådant ord ska helt enkelt inte finnas i svenska språket. Men nu gör det det och anledningen är förstås att det nu behövs, då rån mot unga ökat kraftigt. (Kriminologen Jerzy Sarnecki hävdar emellertid i Aftonbladet att det rör sig om en övergående topp, som beror på att tillfälliga gäng har ”poppat upp”, hur han nu kan veta det. Kanske har han plockat fram kristallkulan?)

I regel angrips barnen av rånare som agerar i grupp. Genom hot och våld tillskansar sig gärningsmännen pengar, mobiltelefoner, datorer och jackor. Den senaste tiden har vi fått se exempel på hur sådana rån kan ske mitt på dagen i vanliga bostadsområden eller i anslutning till skolor. I vissa fall är rånarna själva barn eller ungdomar.

En effekt av denna rånvåg är att ett annat ord har fått en ny innebörd. Tidigare var ”gågrupper” något som bildades av människor som ville motionera tillsammans, medan det numera syftar på att man ska förflytta sig i klungor för att undvika att utsättas för brott. Exempelvis har tränare inom barn- och ungdomsidrott börjat möta upp barnen vid busshållplatser och tunnelbanestationer, för att i samlad tropp föra dem till träningslokalerna.

Jag har aldrig tidigare hört talas om att liknande arrangemang varit nödvändiga.

Med sorg i hjärtat konstaterar jag att de språkliga förändringarna avspeglar en förändrad verklighet.

 

Läs mer:

https://www.gp.se/ledare/last-night-in-aspudden-nacka-bj%C3%B6rkek%C3%A4rr-s%C3%B6dra-sandby-lund-1.14003821

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/anders-12-arige-son-ranades-och-misshandlades

Mohamed Omar: Låt inte Sverige bli ett stort Rinkeby

DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

Alla kulturer bör inte ha samma status i Sverige. En kultur bör vara privilegierad, den kultur som definierar landet och ger det dess identitet. I Sverige bör det vara den svenska kulturen, på samma sätt som det svenska språket har en särställning som huvudspråk här och alltså är överordnat minoritetsspråk och invandrarspråk. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch – ett av minoritetsspråken. Är det diskriminering? Ja, det är det.

Den svenska staten bör inte ta något ansvar alls för invandrarnas kulturer. Julen är en röd dag, men inte den islamiska högtiden eid.

View original post 855 fler ord

Svenska folksagor, del 17: Trollets hjärta

bild fjäder

Måste en saga vara logisk? Och måste allt som berättas i sagan hänga ihop och vara relevant för handlingen? Nej, så är det nog inte. Det ligger i sagans natur att den kan få rymma hur mycket fantasi som helst. Idag bjuder jag på just en sådan saga, som väcker väldigt många frågor, men är en saga ändå. Den ger också utryck för en mycket intressant uppfattning om hur ett troll kan se ut.

Sagan har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en rik herreman, som hade en enda dotter. Inte så långt från honom bodde en fattig torpare. Torparen hade en son, som var jämnårig med den rika mannens dotter.

De båda barnen höll av varandra och lekte ständigt tillsammans. När de blev äldre började herremannen se snett på deras vänskap och förbjöd dem att träffas, men barnen förblev oskiljaktiga. Herremannen lät då bygga en hög gärdsgård mellan herrgården och torpet. Men gärdsgården var inte tätare än att barnen kunde ligga på var sin sida om den och leka med varann.

”Om du inte lyder ska du få komma till världens elakaste troll”, sade då herremannen till sin dotter.

Men varken hotelser eller böner hjälpte. Barnen gick inte att skilja.

En kväll då alla hade lagt sig, bultade det hårt på herremannens port. Pigan gick ut och frågade vem det var.

”Säg åt din herre att han kommer ut själv, annars ska det stå honom dyrt”, blev svaret.

Tillslut fick herremannen bekväma sig till att själv gå ut. Och mannen som bultat på porten fordrade nu att få det herremannen lovat honom när barnen lekte. Den rike mannen vägrade bestämt och förklarade att han aldrig på allvar lovat någonting.

”Jag är det elakaste troll som finns i världen, och mig har du lovat din dotter. Ta hit henne genast, annars gäller det ditt liv!”

Här hjälpte inga böner. Herremannen måste hämta sin dotter och lämna ut henne till trollet, som strax for iväg med henne.

När flickan varit borta en tid och inte hörts av, sade torparpojken till sin far:

”Far, nu går jag och söker upp min fästmö.”

Föräldrarna lagade i ordning matsäck åt honom, och han gav sig iväg. När han gått både långt och länge, mötte han en gås, som var illa sargad i vingen.

”Smörj mig med ditt smör, så ska jag hjälpa dig när du råkar i nöd!” sade gåsen.

Pojken smorde såren på gåsens vinge och gick så vidare. Efter en stund mötte han en hund, som var sårad i foten.

”Smörj mig med ditt smör, så ska jag hjälpa dig när du råkar i nöd!” sade hunden.

Pojken gjorde så och fortsatte sedan sin vandring. Omsider kom han till en sjö. Långt ute i sjön låg en ö, och på den ön bodde trollet. Pojken visste inte hur han skulle kunna komma över till ön. Han tänkte då på gåsen, som lovat hjälpa honom. I detsamma kom gåsen flygande.

”Vad vill du?” frågade den.

”Jo, jag vill över till ön”, svarade pojken.

”Sätt dig då på min rygg”, svarade gåsen.

Pojken satte sig på gåsens rygg, och inom ett ögonblick var de framme. Gåsen flög genast sin väg, och pojken ramlade ner i ett mörkt hål i marken. En underjordisk gång öppnade sig för honom och han vandrade raskt fram tills han kom till en stor järndörr. Han öppnade med möda dörren och kom så in i ett stort rum. Han gick genom rummet och kom till en silverdörr. Sedan han öppnat silverdörren och gått några steg, fick han se en gulddörr. Då dörren var låst kikade han in genom nyckelhålet och fick se sin fästmö sitta i rummet innanför.

”Öppna, öppna!” ropade han.

Fästmön låste upp dörren och sade:

”Skynda dig in och lägg dig under min säng!”

Hon stack honom i fingret och stänkte ett par droppar av hans blod på fönstret.

Det dröjde inte länge förrän det hördes ett dån, som om åskan skulle ha gått.

”Nu kommer far”, sade flickan.

”Fråga honom tre frågor”, sade pojken. ”Varför är det sött vatten i halva vår källa och salt vatten i den andra halvan, varför har flickan i granngården inte varit frisk sedan hon blev vuxen och var har trollet sitt hjärta?”

Dånet blev ännu hemskare, och nu kom trollet in.

”Här luktar blod!” röt trollet.

”Ja, här flög en örn förbi och han hade en tupp i näbben. Lite av blodet droppade på fönstret”, svarade flickan.

Trollgubben lade sig i sängen och somnade snart. När han sovit en stund drog flickan en fjäder från hans huvud. Då vaknade han och röt:

”Vad gör du, flicka? Ska du väcka mig ur min bästa sömn?”

”Ack, snälla far, förlåt mig! Jag somnade och drömde om en källa, som hade både sött och salt vatten. Far, som vet allt, kan väl säga vad det beror på?” sade flickan.

”Jo, det ligger ett dränkt barn i det salta vattnet”, svarade trollet och somnade igen.

Efter en stund drog flickan ut ännu en fjäder. Trollet vaknade med ett ilsket rytande.

”Snälla far, förlåt mig! Jag drömde en så underlig dröm om en flicka som blev ständigt sjuk sedan hon väl vuxit upp. Vad kan det bero på? sade flickan.

”Hon tappade brödet, när hon skulle ta nattvarden. Men låt mig nu sova ifred. Annars går det dig illa!” röt trollet och somnade.

För tredje gången ryckte flickan loss en fjäder. Trollet vaknade och nu röt han som en storm om hösten:

”Akta dig flicka, nu är jag vred!”

”Ja, men snälla, rara, söta far, jag drömde att någon ville döda far, och då blev jag så orolig, för jag visste inte var fars hjärta låg.”

”Bry dig inte om det du. Det ligger under grindstolpen.”

Natten gick och solen började snegla in genom fönstret. Då vaknade trollet, sträckte på vingarna och flög sin väg. Pojken kröp fram, och han och flickan talade länge med varandra. Flickan band så av blommor och kvistar, som hon plockat, de vackraste kransar och därmed prydde hon grindstolpen.

När kvällen kom kröp pojken in under sängen, och flickan satte sig vid grindstolpen. Det dånade som åskan och trollet kom farande genom luften.

”Varför sitter du här?”, frågade trollet.

”Jo, far sa ju att fars hjärta låg här, svarade flickan.

”Nej”, sade trollet, ”mitt hjärta är i berget som syns på ön där borta. Berget vaktas av en fisk. I berget är en grotta och längst inne i grottan ligger en get, i geten är en duva, i duvan är ett ägg och i det ägget ligger mitt hjärta.”

När gossen hörde detta blev han hjärtans glad och så snart trollet somnat smög han sig ner till sjön. Han tänkte nu på gåsen, som hjälpt honom, och i detsamma stod den bredvid honom.

”Vad vill du?” frågade gåsen.

”Jo, jag vill över till berget du ser där borta”, svarade pojken.

”Sätt dig då på min rygg”, sade gåsen. Pojken gjorde så och i ett huj var han på stranden nedanför berget. En jättestor fisk kom emot honom och ville sluka honom. Pojken tänkte då på hunden, som lovat honom sin hjälp. I detsamma stod hunden på stranden och grep fisken med sina väldiga käftar. Pojken gick vidare in i berget. Där mötte han en gammal skytt, som klagade över sin hunger.

”Visa mig till geten och slakta henne åt mig, så ska du få en smörgås!”, sade torparsonen.

Gubben förde pojken in i berget där geten bodde, slaktade geten och ut flög genast en duva.

”Skjuter du duvan ska du få en smörgås till”, sade pojken.

Gubben siktade både länge och väl, men träffade sedan duvan på första skottet så att hon föll död ner. Torparsonen tog då ut hennes ägg och hackade det så fint som den finaste skrivsand. Därefter ropade han på gåsen, som genast kom för att flyga honom tillbaka till sin lilla fästmö.

När pojken återvände till flickan kunde hon berätta att trollet hade dött. Hon tillade:

”Nu går vi till stallet och tar den stora hästen, den som förde mig hit!”

De lastade hästen full med så mycket av trollets rikedomar som den kunde bära, guld och ädelstenar. därpå steg de upp i sadeln och flickan sade:

”Så fort hän som hit!”

Inom ett ögonblick var de så framme vid torparens stuga. Barnen klev av och knackade på och torparens glädje visste inga gränser då han fick se dem. Ännu större blev sedan glädjen när han såg de skatter de hämtat hos trollet. Alla hjälptes åt att pryda torparens stuga och snart sken den av guld och diamanter.

”Låt oss nu bjuda hit far och mor!” sade flickan.

Barnen gömde sig och torparen gick efter adelsmannen och hans fru. De undrade över all den prakt de fick se och frågade varifrån all denna rikedom kommit. Då sprang gossen och flickan fram, och nu hade adelsmannen inget mer att invända mot torparsonen. Barnen växte upp i fröjd och lycka, och det dröjde inte länge förrän deras bröllop firades.

 

Nedslag i nordisk mytologi, del 16: Fimbulvintern

bild vinter

I den nordiska mytologin är Fimbulvintern en lång och bittert kall tidsperiod, som föregår världens undergång. Sitt namn har Fimbulvintern fått från de fornnordiska orden för mäktig (fimbul) och vinter (vetr).

I Snorres Edda beskrivs att Fimbulvintern varar i tre hela år utan någon sommar emellan. Obarmhärtiga snöstormar drar fram över världen, frosten blir hård som järn och vindarna är så bistra att solens värme förtas. Världen täcks av snö och is och i desperation börjar människor kriga mot varandra. Tillslut slukar vargen Sköll solen, samtidigt som stjärnorna faller från sina fästen på den mörknande himlen. De människor som inte dött i krigen dukar under av köld och svält.

 

Verklighetens Fimbulvinter

I modern tid har flera forskare anfört att myterna om Fimbulvintern kanske avspeglar folkliga minnen av en klimatkatastrof. År 536 och 540  inträffade två våldsamma vulkanutbrott någonstans på jorden, vilket gjorde att stora mängder partiklar ansamlades högt uppe i atmosfären. Under fler års tid ledde detta till att solens värmestrålning reflekterades bort och Europa kastades in i en köldperiod. Följden måste ha blivit missväxt. I Skandinavien, där människorna redan levde på gränsen till det möjliga, blev konsekvenserna förödande. Man tror att uppemot halva befolkningen dog. Sannolikt följde även sjukdom och krig i kylans spår. För de människor som levde då måste det ha sett ut som om världens undergång närmade sig.

Vissa arkeologiska fynd från denna tid vittnar om den förtvivlan och maktlöshet dåtidens människor kände. Stora mängder guldföremål har offrats till gudarna, men det finns även fynd av gudabilder som på olika sätt har skändats. Kanske övergav människor sin tro i besvikelse över gudarnas bristande gensvar.

Med tiden kan minnena av denna grymma period ha blivit en del av de myter som vävts in i religionen.

 

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://www.svtplay.se/video/20966844/vetenskapsfavoriter/vetenskapsfavoriter-fimbulvintern

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fimbulvinter

https://videnskab.dk/kultur-samfund/fimbulvinteren-er-ikke-en-myte

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/mytisk-extremvinter-visade-sig-stamma

En kommentar till ”De första svenskarna”

bild träd

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg där jag återgav innehållet i två dokumentärer som producerats av SVT. Dokumentärerna kallas ”De första svenskarna” och handlar om hur Sverige befolkades. Bland annat beskrivs de stora folkvandringar som utgör ursprunget till större delen av dagens svenska befolkning. Jag väljer nu att återkomma till ämnet med en kommentar:

Du har säkert hört att Sverige alltid har haft en stor invandring och att svenskarna som folk knappt existerar. Som exempel brukar vallonernas inflyttning till Sverige under 1600-talet lyftas fram. Det är ett argument som kunnat få spridning genom att svenskarna gjorts historielösa. Antalet valloner som permanent bosatte sig i Sverige uppgick inte till mer än ungefär 900-2000 individer (siffrorna varierar något i olika källor), vilket motsvarar någon promille av den dåtida svenska befolkningen. Ett annat exempel som brukar användas är att många tyskar kom till Sverige under Hansans tid. Det stämmer att tyskarna utgjorde en betydande andel av befolkningen i vissa svenska städer, men detta var under en tid då Sverige var föga urbaniserat. Tyskarnas andel av totalbefolkningen utgjorde 0,5-1%.

Efter att yamnaya (jamna-folket) för 5000 år sedan kom till Skandinavien från stäpperna runt Svarta Havet (delar av dagens Ukraina och Rumänien) har vi inte haft några populationsmässigt betydande invandringsvågor förrän i modern tid. Under åren 1871-1940 tog Sverige emot några tusen invandrare per år, vilket i relation till befolkningsstorleken får sägas vara en låg nivå. Till stor del kom denna invandring från andra nordiska länder och många var återvändande emigranter från USA. År 1900 bestod den svenska befolkningen av ungefär 5 100 000 individer. Av dem var 36 000 (0,7%) invandrare, varav de flesta kom från våra nordiska grannländer. Så sent som 1940 var bara en procent av Sveriges befolkning född utomlands.

Om du eller dina förfäder inte kommit till Sverige efter andra världskriget är det sannolikt att dina nordiska rötter löper tillbaka till hedenhös. Ditt DNA ser då ut som hos de allra flesta som lever i Sverige idag: en stor andel gener från yamnaya i kombination med mindre andelar genmaterial från de jägare och jordbrukare som levde i nutida svenskt område innan yamnaya kom.

Även svenskarna är ett folk och som svensk har du samma rätt till kunskap om ditt ursprung som alla andra.

Här kan du läsa mer om Sveriges befolkningshistorik:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_migrationshistoria

Dokumentärerna som omnämns ovan hittar du här:

https://www.svtplay.se/de-forsta-svenskarna

Fotnot:

På Migrationsverkets hemsida (https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Migration-till-Sverige/Historik.html) beskrivs Sveriges invandringshistoria på följande sätt:

När vi läser svensk historia kan vi se hur grupper av människor invandrat till landet sedan flera hundra år tillbaka i tiden.

Exempel på sådan ”historisk” invandring är

  • hansatyskar under medeltiden
  • finska romer som började komma redan på 1500-talet
  • valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
  • skogsfinnar/savolaxfinnar, som under 1600-talet flyttade från dåvarande östra rikshalvan av Sverige, beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen – det som nu kallas finnmarkerna
  • judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet
  • franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
  • italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
  • skottar som bland annat startade bryggerier

Detta är alltså de bästa exempel man kunnat hitta på historisk invandring till Sverige. Det är intressant att fundera över hur väl det överensstämmer med den välspridda bilden av att Sverige alltid har varit ett stort invandringsland. Läs gärna på och sök egen information. Vallonerna och Hansa-tyskarna har redan avhandlats i texten ovan, men hur är det med övriga exempel? Strömmade franska filosofer till Sverige under upplysningstiden? Var 1800-talets fattigsverige fullt av italienska konstnärer som tillverkade stuckaturer?

Tänkvärt om kultur, del 10

bild pärla

Är det inte så att idéerna om individens fri- och rättigheter till stor del härrör från den västeuropeiska kulturen? Och måste inte vi som svenskar och européer då i första hand värna vår egen kultur om vi sedan ska ha någon möjlighet att försvara de allmängiltiga värden om alla människors fri- och rättigheter som denna kultur har skapat och bidrar till att upprätthålla? Utan Västerland inga västerländska ideal.

– Richard Sörman