Kakelugnarnas svenska historia

En kakelugn är en eldstad med utvändig beklädnad av kakelplattor. I regel är eldstadsöppningen liten och försedd med luckor av plåt. I det kalla svenska klimatet har kakelugnen haft stor betydelse som värmekälla i både högreståndshus och allmogehem och svenska uppfinnare har spelat avgörande roll för dess utveckling. Nu vinner kakelugnen åter popularitet för sin höga energieffektivitet, men uppskattas även som vacker inredningsdetalj med kulturhistorisk anknytning.

Sitt ursprung har kakelugnen i de så kallade pottugnarna, som uppstod i Centraleuropa under tidig medeltid och lagrade värmen med hjälp av inmurade krukor. På 1200-talet började ugnarna i det tyska språkområdet kläs med kakelplattor och kakelugnen fick därmed det utseende vi idag känner. Under 1500-talet gjorde den sitt intåg i Sverige och på 1600-talet byggdes många kakelugnar på svenska slott och herresäten. Dåtidens kakelugnar hade oftast kantig form och var försedda med kakel i kraftfulla färger.

Ett betydelsefullt steg framåt i kakelugnens konstruktion togs i Sverige på 1700-talet, då landet var på väg in i en energikris. Den höga bränsleåtgången vid järnbruken i kombination med vedeldningen i bostäder gjorde att Sverige hotades av bränslebrist. Stångjärnet var landets främsta exportvara och järnhanteringen var en bas i rikets ekonomi, men staten oroades av de krympande skogarna. Det var nödvändigt att försöka få ut mer värme ur veden.

Vid ett möte 1767 beslutade rikets råd att ge generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt i uppdrag att undersöka möjligheten till en mer bränslesnål eldstad. De skred till verket och kunde senare samma år presentera sina förslag i skriften Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. I den konstruktion de utvecklade leddes röken från elden till ett rörsystem inuti murstocken, så att värmen i rökgaserna togs tillvara innan de släpptes ut genom skorstenen. Med hjälp av ett spjäll tvingades röken att stanna i rökkanalerna efter eldning, så att värmen lagrades i tegel, bruk och kakel. Resultatet blev en jämn värmeavgivning under lång tid. Rätt eldad fick kakelugnen hög verkningsgrad och kunde fungera som värmekälla i 10-12 timmar efter eldning. Spjäll och luckor gjorde att syretillförseln kunde regleras, så att det blev möjligt att styra hur kraftigt elden skulle brinna.

Tack vare Wredes och Cronstedts uppfinning kunde vedförbrukningen hållas nere, samtidigt som uppvärmningen underlättades och inomhusklimatet blev jämnare. Den nya kakelugnen kom därmed att förändra bostadens villkor. På kakelugnens utveckling och spridning följde en förändrad byggnadsstil med större fönster, högre tak och året-runt-boende i flera rum. Kakelugnens grundkonstruktion kom sedan att förbli densamma, även om form och färg varierade med rådande stilideal. Ugnen betraktades som en dyrgrip att känna stolthet över och dekorerades enligt modets växlingar. 1700-talets vita kakelugnar med blå dekor följdes av ugnar i mörkt kakel med reliefmönster. Vid 1900-talets början blev kakelugnarna helt vita och fick dekorationer med typiska jugendmotiv.

Till en början fanns kakelugnarna främst i välbärgade hem, men under 1800-talets senare hälft kom kakelugnen att bli den viktigaste värmekällan i många svenska bostäder. På större bondgårdar sattes kakelugnar upp av samma typ som i de högre stånden, medan mindre bemedlade hem ofta fick nöja sig med den enklare rörspisen (”fattigmanskakelugnen”) med putsad yta. När urbaniseringen tog fart uppfördes flerfamiljshus med kakelugnar som främsta värmekälla inne i städerna. Kaklet tillverkades ofta lokalt och ugnarna sattes upp av specialiserade hantverkare. Kakelugnsmakarna kom därmed att bli ett nytt hantverkarskrå. Industriell produktion förekom också, inte minst sedan de stora porslinsfabrikerna plockade upp kakelugnstillverkningen på 1870-talet. Under toppåret 1882 tillverkade Rörstrand 6400 kakelugnar, vilket beräknats motsvara halva den svenska marknaden.

På 1920-talet började kakelugnarna konkurreras ut av centralvärmesystem och många kakelugnar revs ut. I modern tid har kakelugnen dock fått ett uppsving, både på grund av höga bränslepriser, men också till följd av ett ökat intresse för byggnadsvård och inredning. Idag tillverkas kakelugnar i många varianter som anpassats till nutida krav och önskemål. Kakelugnar går nu att få med glasluckor, som gör det möjligt att se lågorna under eldning. En annan moderniserad variant är den vattenmantlade kakelugnen, som bidrar till att värma upp flera rum genom genom att kopplas till ett vattenburet system.

Tryckta källor:

Hidemark, Ove; Stavenow-Hidemark, Elisabet; Söderström, Göran; Unnerbäck, Axel (1995), Så renoveras torp och gårdar, ICA bokförlag

Sjöberg, Lars (2002), Svenska trähus, Prisma

Otryckta källor:

http://alltomkakelugnar.se/fakta-om-kakelugnar/kakelugnen-genom-tiderna/

https://popularhistoria.se/teknik/uppfinningar/kakelugnen-var-hetaste-mobel

https://www.sekelskifte.se/product/inspiration-kakelugnens-historia

http://sundbergskakelugnsmakeri.se/kakelugnens-historia/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kakelugn

https://www.viivilla.se/energi/kaminer/kakelugnen—ett-vinnande-koncept/

Information har även inhämtats vid besök på Kulturen i Lund

Svenska folksagor, del 38: Smeden som inte slapp in i helvetet

Idag bjuder jag på en värmländsk folksaga ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.

En gång för länge sedan, när Vår Herre och Sankte Per var ute och gick på jorden, hände det sig att de kom till en smedja. Smeden som arbetade där hade gjort upp ett kontrakt med hin onde, så att hans själ skulle tillhöra helvetet om sju år, under förutsättning att han under tiden fick vara alla smeders främste mästare. Avtalet var noggrant och ärligt uppgjort, svart på vitt, med namnteckningar under. Och smeden hade blivit en framstående herre och låtit skriva med stora bokstäver över smedjedörren: ”Här bor mästaren över alla smeder.”

När Vår Herre nu kom gåendes och fick se inskriptionen blev han nyfiken och gick in i smedjan.

”Vem är du?” frågade han smeden, som stod och eldade i sin ässja.

”Läs du över dörren!”, svarade smeden. ”Och för den händelse att du inte kan läsa, så får du sätta dig och vänta tills det kommer någon och hjälper dig!”

Vår Herre hann inte svara, förrän det dök upp en karl med en häst, som han ville ha skodd.

”Skulle inte jag kunna få försöka sko den där hästen?”, frågade Vår Herre.

”Du kan väl få försöka”, sa smeden. ”Du lär väl inte kunna göra det mer galet än att jag kan rätta till det.”

Vår Herre gick då fram till hästen, bröt det ena frambenet av kraken, la det i ässjan och glödgade hästskon tills den var mjuk. Sedan hamrade han till den, slog i sömmen och satte tillbaks benet, som genast blev lika helt och fint som innan. På samma sätt fortsatte han tills alla fyra hovarna blivit väl skodda. Smeden stod hela tiden bredvid och tittade på.

”Du är visst inte så dålig till att smi du heller”, sa han.

”Tycker du det?”, sa Vår Herre.

En stund senare kom smedens gamla mor till smedjan och bad dem komma in i stugan för att få sig lite till livs. Den stackars kärringen var gammal och krum, ansiktet var rynkigt och hon stultade fram.

”Nu ska du noga se på”, sa Vår Herre till smeden, och så lyfte han in gumman i ugnen och smidde en vacker, ung jänta av henne.

”Ja, som sagt var”, sa smeden, ”du är inte så dum när det kommer till smide. Det står skrivet över dörren, att här bor smedernas mästare, men det är då sant och visst, att man lär så länge man lever.” Och med det gick han hem till stugan för att stoppa något i sig.

När han kom tillbaks till smedjan, kom det en bonde ridandes och ville ha sin märr skodd.

”Det är snart gjort”, sa smeden. ”Jag har precis lärt mig att sko hästar med en ny metod.”

Och så började han skära och bryta tills han hade tagit av den arma hästen alla benen.

”Jag vet inte vad det skulle tjäna till att ta ett ben i taget, som den andre gjorde”, muttrade han.

Så la han benen i ässjan, precis som han sett Vår Herre göra, och så la han en stor hög med kol över och lät smeddrängarna dra i bälgstängerna så mycket de förmådde. Jo pytt! Det gick som man kunde vänta sig: alla benen brann upp, och smeden blev tvungen att punga ut en massa pengar för att ersätta märren. Det tyckte han ju inte var roligt, precis, men så fick han se en gammal tiggarkärring, som kom vaggande förbi smedjan.

”Lyckas man inte den ena gången, så gör man det kanske den andra”, tänkte smeden. Så tog han tag om kärringen och la henne i ässjan, hur hon än tiggde och bad om att få slippa.

”Du förstår inte hur väl jag vill dig”, försäkrade smeden. ”Hur gammal och anskrämlig du än är, så ska jag göra om dig till en ung jänta, mullig och fin, och inte ska det kosta dig ett öre!”

Jo bevars, det gick inte bättre med kärringen än med hästbenen – hon brann opp.

”Nu bär du dig allt stolligt åt”, sa Vår Herre, som betraktat spektaklet från en vrå.

”Äsch, det är väl ingen som frågar efter en sådan där gammal kärring”, slog smeden ifrån sig. ”Men det är då en evig skam av hin onde att inte bättre infria sina löften än vad han har gjort.”

”Om du skulle få tre önskningar av mig”, sa Vår Herre, ”vad skulle du önska då?”

”Försök med det, du” sa smeden, ”så ska du väl få se!”

Och så lovade Vår Herre att smeden skulle få sina tre önskningar uppfyllda.

”Först och främst önskar jag”, sa han, ”att den som jag ber kliva upp i mitt päronträd här utanför smedjan, han ska bli sittande där ända tills jag ber honom komma ner. Och för det andra önskar jag, att den som slår sig ner i min karmstol inne i stugan, han ska bli sittande där tills jag ber honom resa sig. Och för det tredje önskar jag, att den som jag ber krypa ner i min pengapung, han ska bli kvar där tills jag själv släpper ut honom!”

”Du önskar då som en tokstolle”, sa Sankte Per, ”som inte passar på att önska dig Guds fred och välsignelse.”

”Jag tordes inte sikta så högt”, svarade smeden.

Ja, så tog Vår Herre och Sankte Per farväl av smeden och gick sin väg.

Tiden gick, det led medan det skred, och en dag var tiden inne för hin onde att hämta smeden.

”Är du färdig att följa med nu?” undrade han och stack in nosen genom smedjedörren.

”Jo, för all del, jag måste bara smi färdigt det här spikhuvudet först”, svarade smeden. ”Kliv du upp i mitt päronträd så länge och ta dig några päron under tiden. Du måste ju vara trött efter resan.”

Ja, det lät ju inte så dumt, tyckte den onde, och så flängde han upp i trädet utanför.

”Ja, när jag nu tänker på saken”, fortsatte smeden, ”så kan jag nog inte få det här spikhuvudet smitt på fyra år, för det är ett jäkla hårdsmitt järn det här. Ner kommer du för övrigt inte i brådrasket, så gör dig bekväm där uppe i trädet och sätt dig att vila ett tag!”

Hin onde tiggde och bad så innerligt och vackert, men inte hjälpte det. Till slut var han så illa tvungen att lova smeden att inte komma tillbaka på fyra år, som smeden hade sagt.

”Ja, då kan du väl få lov att komma ner då”, sa smeden. Och så slank hin onde ner ur päronträdet och försvann.

Men dagarna gick, det led medan det skred, och när fyra år hade gått kom hin håle till smedjan igen för att hämta sitt rov.

”Nu måste du väl ha hunnit med att smida huvudet på den där spiken”, sa han och svansade runt bakom smedens rygg.

”Ja, huvet, det har jag blivit klar med, men du kommer ändå lite för tidigt, för spetsen är inte vässad än. Medan jag får spetsen klar kan du väl hålla till godo och slå dig ner i min bekväma karmstol.”

”Tackar som bjuder”, sa hin onde och satte sig till rätta. Men knappt hade han slagit sig ner , förrän smeden sa, att när han nu tänkte närmare på saken, så skulle han nog inte få spikspetsen färdig på åtminstone fyra år, för så gnistrande hårt järn hade han aldrig förr smitt.

Den onde märkte nu att han var låst i stolen och bad så bevekande att han skulle slippa loss. När det inte hjälpte började han gorma och svära, men smeden lät sig inte påverkas, utan fortsatte lugnt sitt arbete. Dessutom tyckte han att hin gärna kunde sitta där och vräka sig medan spiken blev färdig, så skulle han bli släppt om fyra år. Till sist måste hin lova att inte ta smeden med sig, utan vänta ytterligare fyra år. Och så snart han kommit upp ur stolen smet han ut ur smedjan som en blixt och försvann.

Fyra år gick, det led som det skred, och ännu en gång kom hin onde tillbaks för att hämta smeden. Denna gång, hade han föresatt sig, skulle han inte låta sig luras, utan verkligen få ärendet uträttat.

”Nu måste du väl ändå vara färdig”, sa han och gluttade försiktigt in genom smedjans dörr.

”Alldeles på fläcken”, svarade smeden. ”Nu kan vi göra oss i ordning att resa, när du vill. Men hör du, är det sant det där jag har hört, att du kan göra dig så liten som du själv önskar? Jag har undrat mycket över det.”

”Jojomensan, det är visst och sant”, svarade hin onde.

”Kors då, du skulle inte vilja göra dig besväret och visa mig knepet en gång?”, sa smeden. ”Du skulle ju till exempel kunna krypa in i min pengapung och titta efter om det är hål i botten, så att jag inte tappar mina respengar.”

”För all del”, sa hin. ”Det ska väl gå för sig.” Och så krympte han ihop sig, så att han blev liten nog att krypa in i pungen.

Ja, nu var han där han skulle. Smeden snäppte genast igen sin pung med hin onde kvar inuti.

”Nog är den hel, så vitt jag kan se”, ropade hin inifrån.

”Det var gott att höra”, sa smeden. ”Men det är ju alltid bättre att vara förtänksam än efterklok, så jag ska nog ta och smi lite på stygnen.”

Och så lade han pungen i eldmörjan tills den glödde alldeles röd.

”Aj, aj!” skrek hin onde. ”Är du alldeles galen? Vet du inte att jag är kvar i pungen?”

”Jag kan väl inte hjälpa det”, sa smeden. ”Men det är ett bra gammalt ordspråk, som säger att man ska smida medan järnet är varmt.” Och så tog han sin tyngsta slägga, lade pungen på städet och drämde till det värsta han kunde.

”Aj! Aj!” skrek hin i pungen. ”Släpp ut mig nu så ska jag aldrig komma tillbaks!”

”Nej, nu tror jag allt att maskorna är hela och fina”, sa smeden, ”så nu kan du väl få komma ut.”

Och så gläntade han på pungen och ut for hin med sådan fart att det bara syntes ett rökmoln av honom.

Så fortsatte smeden sitt liv, men efter en tid började det bli myror i huvudet på honom. Han funderade mer och mer på vad han hade gjort med hin onde, och tänkte: ”Om jag nu inte skulle slippa in i himmelriket, och det är ju inte säkert att de vill ha mig där, då kan jag ju rent av bli husvill efter det jag gjort hin håle.”

Till slut tänkte han att det var lika gott att höra sig för, så han tog släggan i näven, lade upp den på axeln och gav sig iväg. När han hade gått både länge och väl kom han till den korsväg, där vägarna till himlen och helvetet skilde sig åt. Där hann han upp en skräddargesäll, som vankade vägen framåt med sitt pressjärn i näven.

”God dag!”, sade smeden. ”Åt vilket håll ska du gå?”

”Jag ska till himmelriket, om jag blir insläppt där”, sade skräddaren. ”Du själv, då?”

”Ja, då får vi inte sällskap så långt, sa smeden. ”Jag ska till helvetet först, för jag är lite bekant med hin onde sedan gammalt.” Så sa de farväl till varandra och gick varsin väg.

Men smeden var en stark karl och gick minsann inte som lusen på en tjärsticka, så det dröjde inte länge förrän han stod utanför helvetets port. Där bad han smådjävlarna som vaktade ingången, att de skulle sända bud till hin onde, att han ville tala med honom. De återvände snart och sa, att hin onde ville vet vem det var som frågade.

”Hälsa ni bara att det är smeden med den där pengapungen, och be honom så vackert att jag slipper in, för jag har arbetat hela dagen och haft lång väg att gå för att komma hit.”

Men när hin fick det beskedet, gav han smådjävlarna order att regla helvetets port med alla nio låsen.

”Och sätt dit ett extra hänglås också”, sade han, ”för kommer han in så ställer han till med en enda oreda.”

”Jaså, här går det visst inte att få härbärge”, sa smeden när han hörde hur låsen drogs igen. ”Då måste jag väl söka min hemvist i himmelen istället.”

Så vände han och gick tills han kom till korsvägen där vägarna skilde sig åt. Han raskade på ordentligt, för han kände att han så snart som möjligt ville få besked om sitt öde. Just när han kom fram till porten stod skräddaren utanför och bad att få komma in. Sankte Per gläntade lite på dörren och skräddaren slank igenom. Smeden, som hade sex sju steg kvar insåg att det gällde att vara snabb. Han spottade i nävarna och slängde släggan in genom dörröppningen, just som porten skulle slå igen.

Om han på detta sätt lyckades hålla dörren öppen förtäljer inte historien, men om han inte kom in genom den porten, så vet jag inte vart han tog vägen.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 58: Mjösjöns skeppssättning

Bland de fornnordiska gravtyperna utgör stenkretsarna ett framträdande inslag. En variant är skeppssättningen, där stenblocken arrangerats för att bilda formen av en båt. Ofta, men inte alltid, är skeppssättningarna placerade i anslutning till forntida gravfält och i vissa fall är graven placerad inuti själva skeppet. Förmodligen tänktes skeppet underlätta den dödes resa till dödsriket.

I Norden finns över tusen kända skeppssättningar, varav de flesta är resta i södra Sverige. Majoriteten är daterade till järnåldern, framför allt vendeltid och och vikingatid. Det finns emellertid skeppssättningar som härrör från bronsåldern och till denna ovanligare kategori hör en skeppssättning vid Mjösjön utanför Umeå. Den utmärker sig även genom sitt geografiska läge – ingen annan skeppssättning är belägen lika långt norrut.

Mjösjöns skeppssättning är 16 meter lång med extra höga stenar i för och akter. De ingående stenblocken har placerats tätt, vilket är utmärkande för bronsåldersskeppen. Runt skeppet har ytterligare stenar lagts upp för att bilda en plattform. Förutom skeppssättningen finns två rösen och en enklare stensättning i närområdet, samtliga från bronsåldern. När gravarna byggdes låg området vid havskusten, men landhöjningen har gjort att de nu befinner sig flera kilometer inåt land.

Både det ovanliga skeppet och det vackra läget vid vattnet gör Mjösjöns fornminnen väl värda att besöka. Platsen kan vara svår att hitta, då det finns hela tre sjöar med namnet Mjösjön utanför Umeå. Den rätta sjön är den som ligger sydost om staden, mellan Umeå och Holmsund.

Tryckta källor:

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Thaning, Olof (red.1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skeppss%C3%A4ttningen_vid_Mj%C3%B6sj%C3%B6n

Information har även inhämtats från de skyltar som står uppställda vid Mjösjön.

Tålamod och ärlighet är starka svenska karaktärsdrag

När människor i olika kulturer ställs inför samma val eller uppmanas att agera utifrån samma premisser skiljer de sig i sitt agerande. Hur en människa väljer att reagera på en given situation beror i hög grad på hennes kulturella bakgrund. Att Sverige i det sammanhanget sticker ut och ofta hamnar långt ifrån många andra länder har länge varit känt tack vare den forskning som sedan 1980-talet och framåt sammanställts i Kulturkartan. Två av de karaktärsdrag där svenskarna avviker kraftigt är tålamod och ärlighet, där nya studier nu visar mycket höga värden. Svenskarna är, om man får tro forskningsresultaten, världens tålmodigaste och pålitligaste folk.

Att ha tålamod, det vill säga att kunna behärska sig för att nå långsiktig vinning, är en egenskap som på individnivå är starkt kopplad till hälsa och framgång. Människor med tålamod och självkontroll presterar bättre på högskoleprov, har högre lön och motionerar mer än personer som söker snabba lösningar och omedelbar belöning. Särskilt tydligt blir detta när syskon (som delar samma uppväxtmiljö) agerar olika i tålamodstester som barn och sedan följs upp som vuxna. Men skillnaderna slår även igenom på nationell nivå, där hög grad av tålamod i befolkningen är starkt korrelerad till god ekonomisk standard och en välfungerande statsapparat. Även ärlighet har samma effekter på samhället. Tålamod och ärlighet är egenskaper som bidrar till välstånd.

Här finns förstås mycket kvar för beteendevetare, samhällsvetare och historiker att bedriva forskning på. Att försöka förstå vilka egenskaper och karaktärsdrag som skapar stabila, trygga och välmående samhällen torde vara av yttersta vikt för mänskligheten. Likaså är det förstås värdefullt att veta varför dessa kulturella drag har odlats fram i just de delar av världen där de är som starkast. När man studerar tålamodets och ärlighetens geografiska utbredning är det frestande att tro att ett kallt och kärvt klimat kan ha bidragit till att pressa fram dessa egenskaper, men är det verkligen så? Och i vilken grad sker en återkoppling i motsatt riktning, så att människors beteenden utgår från vad de kan förvänta sig av det omgivande samhället?

Jag hoppas att forskningen nu fortskrider och hjälper oss att fylla i de tomma luckor där svar ännu saknas. En högaktuell fråga för Sveriges del är att få veta vad som händer när människor byter kulturell miljö i vuxen ålder genom att migrera. I vilken grad kan dessa personer förväntas ta till sig det nya landets kulturella karaktärsdrag? Och vad betyder det på samhällsnivå om de inte gör det? Talar forskningen för eller mot att ett mångkulturellt samhälle blir stabilt och välfungerande och hur bör vi förhålla oss till detta?

Läs mer:

När normerna förändras, del 73: Förskolebarn tränas i att hantera gängskjutningar

Efter de senaste årens eskalerande våldsvåg har flera svenska förskolor börjat träna barnen inför gängskjutningar och andra akuta våldssituationer. Under rubriken ”Lekrum blir panic room när barn förbereds på våld” beskriver Dagens Nyheter hur anställda på skolor i Stockholmsområdet uttrycker att det egentligen är ”förskräckligt”, men att man samtidigt ”måste”.

Enligt en undersökning som genomförts av samma tidning sker fyra av tio skjutningar där någon skadas eller dör i närheten av förskolor och skolor. Föräldrar som intervjuats av tidningen tycker det är bra att barnen får lära sig hur de ska göra när det skjuts i närområdet.

Läs mer:

https://omni.se/forskolor-ovar-infor-skjutningar-vi-maste/a/1Orane

Bakom betalvägg:

https://www.dn.se/sverige/skjutningar-nara-skolor-lekrum-blir-panic-room-nar-barn-forbereds-pa-vald/

Sevärd dokumentär om vikingarnas färder och erövringar

På svtplay.se visas nu dokumentären Världens historia: Vikingarnas arv i två delar. I dokumentären skildras hur nordborna under vikingatiden gav sig ut på långväga resor, som i förlängningen fick avgörande betydelse för Europas historiska utveckling. För att vara en historisk dokumentär som beretts plats i svensk statstelevision är anslaget ovanligt opolitiskt och vikingatiden skildras på ett intresseväckande sätt. Flera historiker och forskare återger olika perspektiv på händelseutvecklingen och beskriver tillsammans de omvälvande förändringar som följde i kölvattnet av vikingarnas handels- och erövringståg.

I den första delen berättas om vikingatidens upptakt och genomslag. Den nydanande skeppsbyggartekniken skildras, liksom det samhälle där nordbornas vikingatida kultur utvecklades. Det görs också försök att förstå och förklara den mentalitet som låg bakom de dristiga utfärderna, även om man inte går på djupet. De plundringståg som under århundraden satte skräck i den europeiska befolkningen beskrivs, men vikingarnas mer diplomatiska och adaptiva sidor lyfts också fram. Viss tonvikt läggs vid erövringen av den del av Frankerriket som kom att bli Normandie (”Nordmannens land”). Här bosatte sig vikingarna permanent, lärde sig språket, tog till sig kristendomen och blev en integrerad del av befolkningen, trots att de utgjorde regionens ledande skikt.

Del två fokuserar på slaget vid Hastings år 1066, som ibland betraktas som vikingatidens avslut. På slagfältet möttes hertig Vilhelm av Normandie (senare kallad Vilhelm Erövraren) och den engelske earlen Harald Godwinsson. Båda var vikingaättlingar och gjorde anspråk på den engelska kronan. Vilhelm gick segrande ur striden, vilket gjorde honom till härskare över både England och Normandie. Vid hans död tog hans båda söner över varsin landsdel. Under denna tid upphörde vikingatågen; vikingarna hade gått från att vara fruktade plundrare och handelsresande till att bli regenter med inflytande i stora delar av den europeiska aristokratin.

För den som har intresse för nordisk historia är den här dokumentären väl värd att ta del av. Perspektiv som sällan synliggörs i svensk historieskildring bereds plats och även den som tidigare intresserat sig för ämnet kan få med sig nya tankar. Dokumentären går att se fram till nästa höst och går att hitta här:

https://www.svtplay.se/varldens-historia-vikingarnas-arv

Ålfiske och ålagille

20211102_121420

Ålen är en mystisk varelse vars livsmönster till stora delar är höljt i dunkel. Den leker på flera hundra meters djup i Sargassohavet, där äggen kläcks till genomskinliga och tillplattade larver. Under ett till tre år transporteras sedan larverna av havsströmmar till Europas kuster. Där söker sig ålen till sötvattenshabitat och växer upp till en vuxen blankål. Efter ett antal år verkar den plötsligt bestämma sig för att det är dags att återvända till ursprunget. Den slutar äta, matsmältningsorganen tynar bort och under hela den långa återfärden till Sargassohavet lever den av sina fettreserver. Väl där leker den, för att sedan dö. Om ålen hindras att göra sin lekvandring, exempelvis för att den hålls i fångenskap, kan den bli över 100 år gammal.

Att fånga och äta ål i olika former är en tradition i många länder. I Sverige har ålfisket sitt starkaste fäste utmed den skånska östkusten. Kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud, där utvandrande ålar från Östersjön passerar på vägen mot Sargassohavet, kallas ”ålakusten”. Här har ålen länge varit en betydande inkomstkälla och traditionerna kring fisket har stark förankring hos lokalbefolkningen.

Organiseringen av fisket längs ålakusten har anor från medeltiden och representerade ursprungligen ett feodalt fiskesystem. Kuststräckan indelades i ”drätter”, där ägaren hade rätt till fångsten inom sin egen drätt. Systemet reglerades av kungen, som skänkte drätter till framstående personer som tack för särskilda insatser. Ägarna var ofta godsherrar, som arrenderade ut drätterna till traktens fiskare. Arrendet betalades in natura med en del av fångsten.

På grund av ålens vandringsmönster var ålfisket säsongsbetonat. Under augusti till november stannade ålfiskarna vid kusten, vilket skapade behov av utrymmen för både övernattning och förvaring. En speciell bebyggelse med så kallade ”ålabodar” växte fram och gav kusten en särskild karaktär. I regel byggdes ålabodarna av natursten och drivved och försågs med halmtak. Gaveln riktades ut mot havet och utanför restes torkställningar för fångstredskap. Möblemanget var enkelt med sovplatser, ett bord och en eldstad. Ofta gavs bodarna namn efter någon skröna kopplad till fiskehändelser, exempelvis ”Smugglareboden” eller ”Uppsalaboden”. Under storhetstiden fanns över 100 bodar längs kuststräckan.

20211103_153503

Krivareboden i Stenshuvuds nationalpark är ett fint exempel på en bevarad ålabod.

Än idag bedrivs ålfiske längs ålakusten, om än i mer begränsad skala. Kunskaperna om ålfiske har ofta gått i arv över generationer, särskilt från far till son. Fisket kräver god kännedom om fiskeområdet och det är vanligt att ålfiskarna själva har tillverkat sina redskap. Fiskemetoderna har varierat och innefattat bland annat ljustring, ålakistor och långrev. Idag är det endast tillåtet att fiska ål med homma, ett strutformig nätkonstruktion (se bild överst) som förankras på havsbotten och töms på sin fångst flera gånger i veckan

Ett betydelsefullt inslag i traditionerna kring ålfisket är ålagillet. Ålagillena startade från början som arrendatorskalas eller arbetsgillen, då första fångsten firades. Idag lever de kvar som en folklig fest under ålsäsongen. Ett ålagille ska enligt traditionen innehålla minst fyra sorters ål, där tillagningsmetoderna varierar. Vanliga anrättningar är stekt ål, kokt ål, rökt ål, ålsoppa, halmad ål, skepparål och fläkål.

Fram till 1900-talets början spelade ålfisket stor roll i lokalhushållningen, men fisket är idag starkt begränsat. Vandringshinder och förändringar i livsmiljön har gjort att ålen är utrotningshotad. Beståndet har krympt dramatiskt sedan 1970-talet och det krävs numera en personlig licens för att få fiska ål. Som en följd har fisket minskat kraftigt och många ålabodar har rivits eller byggts om till sommarboenden.  Idag finns bara ett fåtal bodar med aktivt ålfiske kvar. Flera lokala initiativ arbetar emellertid för att bevara kulturarvet kring ålfisket. Ålakustens kulturarvsförening har bildats för att dokumentera och sprida kunskap om fiskets historia och på Kiviks museum finns en permanent basutställning om ålakustens fisketraditioner. Ålagillen ordnas idag som turistattraktioner och inleds då inte sällan med en kulturvandring som skildrar ålfiskets historia.

Sagt om ålfiske

Här på den svenska ålakusten finns nu inte längre så många fiskare kvar, och de blir ständigt färre, men deras närvaro och sysselsättning har under lång tid präglat platsen. Fiske efter ål har här under århundraden kommit att påverka såväl kulturen och traditionerna som språket. Här lägger man en extra ödmjuk vokal till varje ord som innehåller ål: ålakust, ålafiske, ålabod och ålamörker. Här känner nästan alla de gamla fiskarna vid namn. Här har de flesta någon gång varit på ett ålagille, den speciella fest som under mörka sensommar- eller höstnätter helt och hållet helgas åt ålen. här har ålen, traditionen kring den, men också kunskapen om den, blivit en ofrånkomlig del av den lokala identiteten.

Ålfiskare är något du föds till, något du över generationer har formats till. Det finns naturligtvis inga universitetskurser eller yrkesskolor för ålfiskare. Den särskilda kunskap ålfiskaren besitter kommer inte från skolsalar eller laboratorier. Den har traderats genom århundraden, likt en uråldrig berättelse som ingen har skrivit ner. Hur man syr en ålahomma och hur man flår en ål, hur man läser havet och vädret, och hur man tolkar ålens rörelser under vattenytan; denna specifika och säregna kunskap har förts vidare i det praktiska arbetet, som en gemensam erfarenhet som sträcker sig över generationerna. Så har också ålfisket ofta varit ett yrke som stannat inom familjen och gått från släktled till släktled. Den blir inte ålfiskare som inte redan på något sätt redan har ålfisket i blodet. Och den blir inte ålfiskare som inte också ser det som ett sätt att värna och förvalta något större än själva fisket.

– Ur boken Ålevangeliet av Patrik Svensson

Tryckta källor:

Mokvist, Åke (1984), Svenska folkfester, ICA-förlaget

Svensson, Patrik (2019), Ålavengeliet, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/arter-och-naturtyper/al.html

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/levande-traditioner/forslag/2015-10-09-alarvet-pa-alakusten

https://www.kristianstad.se/sv/uppleva-och-gora/turism-besoka/se-gora/upplevmedoronen/alakusten-pa-egen-hand/

https://www.lansstyrelsen.se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/omraden/kulturmiljostrak/kulturmiljoprogram-alakusten.html

https://www.slu.se/ew-nyheter/2020/6/urshultsalen/

Information har även inhämtats vid besök på Kulturen i Lund och ålakusten.

När normerna förändras, del 72: Nämndeman vid Göteborgs tingsrätt förespråkar sharialagar

Så var det dags igen. De senaste åren har vi fått se otaliga exempel på hur avvikande värderingar och kulturuttryck som krockar med det svenska samhällets grundvärden steg för steg äter sig in i våra samhällssystem. Vi har fått veta att lärare i svenska skolor är rädda för att undervisa om förintelsen och att socialarbetare inte anmäler att de hotas till att bevilja ekonomiskt bistånd. Dessutom har vi fått se dagispersonal som upprätthåller hedersnormer bland barnen, friskolor som sprider islamism, arbetsförmedlare som delar ut förmåner till egna klanmedlemmar, vårdpersonal som använder journalen till att övervaka kvinnliga släktingar, läkare som utför oskuldskontroller, advokater som samarbetar med gängkriminella, politiker som inte vill ta kvinnor i hand och nämndemän som utnyttjar sin position till att tukta kvinnor som inte följer den egna kulturens normer.

Nu rapporteras att en vänsterpartistisk nämndeman vid Göteborgs tingsrätt utreds efter att ha argumenterat för att islamisk lag bör gälla. Bland annat har han uttryckt att män har rätt att misshandla ”upproriska” fruar och att kvinnor ska använda täckande klädsel. Han har också hävdat att kvinnans viktigaste plats är i hemmet och att sharia är det mest rättvisa systemet.

Nämndemannen har varit verksam vid tingsrätten i två år och i flera fall varit skiljaktig i mål rörande våldsutsatta kvinnor.

Vänsterpartiet har nu startat en utredning av den aktuella medlemmen i syfte att avgöra om han kan tillåtas representera partiet eller ej. Vad utredningen leder fram till ska bli intressant att se. Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta ställning till om islamisk lag är förenlig med partiets värdegrund eller inte. Det finns det för övrigt andra partier som också borde fundera över.

Läs mer:

https://www.dn.se/sverige/namndeman-utreds-av-goteborgs-tingsratt-foresprakade-sharialagar/

https://sverigesradio.se/artikel/namndeman-vill-ha-sharialagar

https://www.expressen.se/gt/v-namndemannen-foresprakar-sharia/

https://www.tv4.se/artikel/6Z30DAsKHtSGXHs9OZ6VEL/naemndeman-i-goeteborg-hyllar-sharialagar

Ordspråk och talesätt, del 33: Ordspråk om livet och döden

Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om livet och döden. De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och åter använda.

Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar du här.

Hjärtat är livets källa.

Livet är en gåta, som ingen kan gissa.

Livet är allom kärast.

Livet består av ögonblick.

Ett liv utan vänner är en lång väg utan värdshus.

Livet utan lust är halva döden.

Så länge det finns liv, finns det hopp.

Man kastar lort på de levande och blommor på de döda.

Vad livet ger, tar döden.

Den som är född åsna kan icke dö som häst.

Bergen stå, människorna dö.

Liemannen har en bra slipsten på sin gård.

Det är besvärligt att leva och svårt att dö.

Mot döden har ingen ört vuxit.

När Gud kommer med döden, kommer fan med arvingarna.

Döden slår både greven och drängen.

När jag dör, så dör hela världen med mig.

Döden är sömnens broder.

Ingen dör innan hans tid är kommen.

Du har inte aktning för livet, sa dråparn till bödeln.

Döden är oss viss, men hans timme är oviss.

Bergen stå, människorna dö.

Döden tar icke mutor.

Döden finnes ofta i sockrad mat.

Guds barn slippa heller icke döden.

Den enes död, den andres bröd.

Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.

Prata inte om arvet förrän liket har kallnat.

Döden har arvingarna med sig i bakkärran.

Döden blir som livet.

Människans liv hänger på en ulltåt.

Livet börjar och slutar med tårar.

Livet är viktigare än döden, sa gumman, gjorde brasa av gubbens likkista.

Intet är vissare än döden.

Döden frågar inte efter åren.

Fruktan för döden är värre än döden själv.

Döden är blind men stark.

Det är en långsam död att låta sig trampas ihjäl av gäss.

Den är längesedan död som dog i fjol.

Det är bara de döda som inte kan göra mera ont.

Det är lätt att sparka ett dött lejon.

Om alla dödsrunor vore sanna så blev det trångt i himmelriket.

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag

Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber

Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag

Otryckta källor:

Svenska sägner, del 10: Klövasten

Enligt folktron har Sverige befolkats av jättar sedan urminnes tider. Vid kristendomens ankomst ska de emellertid ha börjat vantrivas och i många fall lämnat landet, eftersom de haft svårt att tåla kyrkklockornas klang. Många lokala sägner berättar om jättar som försökt få tyst på klockringningen genom att slänga stenblock mot kyrktornet. Flyttblock på åkrar och ängar i kyrkornas närhet har därför fått benämningen ”jättekast”.

Ett omtalat exempel på jättekast finns utanför byn Glemminge i Skåne. Stenblocket, som är tudelat och genombrutet av en vid klyfta, har kommit att kallas ”Klövasten”. Enligt lokala sägner har stenen kastats till platsen av en jättinna som en gång var bosatt på Bornholm. Hon plågades svårt av klockklangen från Glemminge kyrka och försökte därför krossa kyrkan för att få ro. Som slunga använde hon sitt strumpeband och vid kastet drogs det åt så hårt att stenen klövs mitt itu. Tursamt nog steg solen upp på himlen i just det ögonblicket och eftersom jättar inte tål solsken blev kastet svagt och kort. Stenen hamnade på en åker och Glemminge kyrka står än idag kvar orörd. Hur det gick för jättinnan förtäljer inte historien.

I lokal folktro har Klövasten omgärdats av magiska föreställningar. Det sägs att den som går genom klyftan får synen förvänd och kan göra de märkligaste saker. En kvinna kunde plötsligt inte känna igen sitt eget barn och en man ska ha blivit så förvirrad att han gått och lagt sig hos grannens hustru. Den som inte kan motstå frestelsen att gå genom stenen gör därför klokast i att också vandra samma väg tillbaka – då bryts förtrollningen.

Källor:

https://sagobygden.blog/2013/10/09/5897/

https://www.ystadsallehanda.se/kultur/jons-pannekage-och-andra-berattelser-om-klovasten-6a5425cc/

Information har även hämtats från den informationsskylt som finns uppställd vid Klövasten.