Ett boktips för små och stora

20170430_174506

Nordiska väsen av Johan Egerkrans är en bok som öppnar dörrarna in till den nordiska folktrons trolska värld. Kvarngubben, askefrun, bäckahästen och alla deras vänner från skogens mörkaste vrår presenteras här i ord och bild. En gång var de en naturlig del av våra förfäders tillvaro; idag lever de ett undanskymt liv långt från den moderna människan.

Texten är genomarbetad och passar även yngre åldersgrupper, men det är bilderna som är bokens stora behållning. Illustrationerna bjuder på en häpnadsväckande detaljrikedom och kombinerar John Bauers dunkel med ett magiskt ljus. Resultatet är i ordets alla bemärkelser sagolikt. Det är charmigt, mysrysligt och vackert på samma gång.

Boken rekommenderas för åldrarna 9-12 år, men kan säkert förtrolla både yngre och äldre läsare.

Kunskap om den nordiska folktrons trolltyg och oknytt får man på köpet.

Valborgsmässoafton – en mångsidig högtid

bild brand

Om några dagar firar vi valborg, vilket ger oss anledning att reflektera över högtidens kulturhistoriska bakgrund.

1749 noterade Carl von Linné följande rader i sin anteckningsbok under en resa i Västmanland:

Eldar sågos på många ställen lysande långt ifrån vägen: ty lantmannen har för sed alltifrån Hedenhös, att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken, att däromkring dansa och fägna sig åt den kommande sommaren (…).

Så långt tillbaka som till Hedenhös sträcker sig inte valborgsfirandet, men det är en högtid med djupa rötter och blandad härkomst. Till Sverige kom valborgsfirandet under medeltiden från Tyskland, där det från början var en hednisk sed. Valborg infaller mittemellan vårdagjämning och midsommar, vilket enligt tradition är tidpunkten för häxsabbaten. Magiska krafter ansågs vara i rörelse och häxor red till offerplatser på kvastar eller getabockar för att träffa djävulen. För att oskadliggöra de onda krafterna tändes eldar, samtidigt som man väsnades med rop, grytlock och horn. Sannolikt hade valborgseldarna även praktiska orsaker kopplade till tidpunkten på året: kreatur som släppts ut på bete skulle skyddas från rovdjur och riset från nyröjda slåttermarker behövde eldas upp. Valborgseldarna blev därmed även en symbol för att lämna det gamla bakom sig och göra plats för det nya.

I och med kristendomens införande kom firandet att sammankopplas med högtidlighållandet av det katolska helgonet Valborg, som var abbedissa i Heidemheims kloster på 700-talet. Efter sin död kanoniserades hon och hennes reliker flyttades till ett nytt gravrum 1 maj. Denna omständighet förband hennes namn och firandet av hennes gärningar med de förkristna vårsederna.

I Sverige kom valborg med tiden att förknippas med ungdom och fick karaktären av en ungdomens fest. Journalisten Maximilian Axelsson skrev 1855 i en bok om Västerdalarna:

Valborgsmessan är för ungdomen i Floda en synnerligen förlustelse. Ej nog med att man här på Valborgsmessoaftonen upptänder de vanliga eldarne; man har dessutom ock en mängd upptåg, hvilka troligen sällan, om någonsin, förekommer på andra orter.

Det ungdomliga temat har levt vidare och valborg firas nu som akademisk högtid i flera svenska universitetsstäder. I Uppsala arrangeras Forsränningen i Fyrisån och i Göteborg anordnar Chalmers tekniska högskola ett karnevalståg som årligen lockar tusentals åskådare.

I modern tid har valborgs vidskepliga och religiösa inslag tonats ner, medan kopplingen till våren, ljuset och lövsprickningen förstärkts. Då högtiden allt mer kommit att representera övergången mellan vinter- och sommarhalvår har flera typiska vårsånger knutits till firandet. Mest kända är ”Vintern rasat” av Herman Sätherberg och ”Sköna maj” av Johan Ludvig Runeberg.

Förutom majbrasor och sång ingår nu ofta fackeltåg och fyrverkerier i valborgsfestligheterna. Ibland hålls högtidliga tal till vårens ära. Även kosläpp är på vissa platser ett populärt inslag. I delar av Dalarna har man bevarat den gamla traditionen med valborrar, d.v.s. personer utklädda i hemmagjorda masker och brokiga trasor, som för väsen vid eldarna.

Sammanfattningsvis har människor i hundratals år haft olika skäl att samlas runt eldar vid just denna tid på året. När vi nu snart tänder majbrasor runt om i landet är vi således förbundna med mänskliga traditioner långt tillbaka i tiden.

 

Tryckta källor:

Berg, Matilda och Edlund, Moa (2017), Högtider året runt och livet ut, Semic

Swahn, Jan-Öyvind (1994), Maypoles, Crayfisk and Lucia – Swedish Holidays and Traditions, Swedish Institute

Stigsdotter, Margareta (red. 1977), Seder och bruk om våren, Liber

Swahn, Jan-Öyvind (2010), Svenska Traditioner, Ordalaget

Topelius, Christer (1989), En årsrunda, Tiden

 

Otryckta källor:

http://www.dala-floda.se/historia/valborrar/

https://hogtider.wordpress.com/2008/04/25/varfor-firar-vi-valborgsmassoafton/

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/valborgsmassoafton

http://norsksvenskforening.com/valborgsmassoafton/

http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/historien-bakom-valborgsfirandet-och-forsta-maj

http://www.traditioner.se/hogtider-och-traditioner/varens-hogtider-och-traditioner/valborgsmassoafton/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Valborgsm%C3%A4ssoafton

De röda stugornas land – ett resultat av Falu gruva

20170628_170539

Vi ser dem överallt, de lysande röda husen. Svenskhetens eget hjärta. Be en svensk visualisera det raraste sommartorp som finns och det är ofelbart rött.

Så ser det inte ut i andra länder; ur internationellt perspektiv är rött en ovanlig färg på husfasader. Att just Sverige utvecklat en avvikande smak för det röda beror på en praktisk omständighet: brytningen av kopparmalm i Falu gruva.

Falu gruva var en gång världens främsta koppargruva och kallades för Sveriges skattkista. ”Den som icke sett Stora Kopparbeget har icke sett Sverige”, sade ordspråket.

Gruvans historia går tillbaka ända till vikingatiden. Spektralanalyser av bronsföremål från Gotland har visat att koppar troligen hämtades från Falufyndigheten redan på 800-talet. Den nämns första gången i skriftliga dokument år 1288 och i kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1347 finns detaljerade upplysningar om gruvdriften.

Under medeltiden bidrog gruvan med betydande delar av Europas kopparproduktion, men det var först under stormaktstiden som gruvbrytningen fick sin största omfattning. Periodvis bröts 2/3 av Europas koppar i Falu gruva. På 1600-talet var gruvan med omkring 1000 arbetare Sveriges största och modernaste arbetsplats, präglad av högt tekniskt kunnande och världsledande ingenjörskonst. Koppar från Falun blev till slottstak, kyrkklockor, husgeråd och mynt runt om i världen. Gruvan var länge Sveriges främsta källa till exportinkomster och påverkade det ekonomiska, sociala och politiska läget i såväl Sverige som resten av Europa. På 1630-talet konstaterade Sveriges Riksråd att ”Sverige står och faller med Kopparberget”.

Efter ett ras i gruvan 1687 minskade kopparproduktionen. Istället utvecklades en organiserad tillverkning av rödfärgspigment från gruvdriftens biprodukter. Det finns belägg för att det röda pigmentet började användas redan på 1500-talet och under 1700-talet tog produktionen fart. Kopparfattig malm som får vittra bildar ”rödmull” bestående av koppar, järn­ockra, kiselsyra och zink. Rödmullen tvättas, siktas och bränns in­nan den mals till ett finkornigt färgpigment. Mineralkombinationen började blandas i vetemjölsklister och linolja och användas på husfasader för sina träkonserverande och dekorativa effekter. Den röda färgen upplevdes få husen att efterlikna de mer exklusiva tegelbyggnaderna och blev således ett sätt för allmogen att sätta en förnäm prägel på sina bostäder. På 1800-talet slog rödfärgen igenom stort. De rödmålade stugorna har därefter fått utbredning i hela landet och blivit en nationalsymbol.

När gruvan stängde 1992 hade brytningen pågått i över 1000 år. Rödfärgsverket på gruvområdet lever fortfarande kvar och producerar en av de mest svenska produkter som finns: Falu rödfärg. Färgen marknadsförs – vilket nog måste sägas vara helt korrekt – som svenskt kulturarv på burk.

Sedan 2001 finns Falu gruva tillsammans med delar av staden Falun och omgivande bergsmansbygd på UNESCO:s världsarvslista. Gruvan anses därmed så värdefull att den är en angelägenhet för hela mänskligheten.

20200715_155736

____________________________________________________________________________________________

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://www.falugruva.se/

https://www.falun.se/varldsarvet-falun/om-varldsarvet-falun/falu-gruva.html

http://falurodfarg.com/falu-rodfarg/originalet/

http://www.nyteknik.se/teknikrevyn/hur-sverige-blev-rott-6371018

http://popularhistoria.se/artiklar/helvetet-i-falun/

https://www.svd.se/varlden-har-upptackt-falurott

http://www.visitdalarna.se/sv/sodradalarna/gora/sevardheter/falu-gruva-varldsarvet/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Falu_r%C3%B6df%C3%A4rg

Våra gemensamma minnen

bild minne

Vi bär alla med oss spår av det som funnits före oss. Från den stund vi föds ingår vi i en väv av sedvänjor och tankar som överlämnats från en generation till nästa.

Genom våra traditioner berättar våra förfäder för oss hur de lärt sig att leva. Deras samlade erfarenheter lever vidare och kommer till uttryck i våra handlingar genom vår kultur.

Den egna kulturen är så självklar att den är svår att märka. Den gömmer sig i vardagliga saker vi sällan reflekterar över och utgör skelettet som bär upp våra normer. Kulturens glasögon filtrerar vår bild av omvärlden och färgar våra reaktioner på det vi ser.

I vår kulturs historia hittar vi tidigare generationers begreppsvärld. Där finner vi de seder som utprovats och befunnits värdiga att fortleva, men också de som bleknat bort eller förkastats. Vi hittar också föreställningar och synsätt som anpassats och formats när de krockat med nya verkligheter. Vårt kulturarv illustrerar evolutionen av våra förfäders samlade kunskapsmassa.

Få saker påverkar en människas liv mer än hennes kultur. Kulturen sätter avtryck i de små, subtila valen lika väl som i livets största beslut. Vår identitet kan därför aldrig frigöras från den kultur vi bär med oss – kulturen skulpterar fram en del vårt jag.

Det vi gör idag är ett eko av det förflutna.

Genom att spegla oss i det förflutna kan vi se vilka vi är idag.

Det är inte oviktigt vad vi väljer att minnas.