Varför behövs en blogg om svenskt kulturarv?

bild riksdag

Egentligen är det synd att den här bloggen finns – för den borde inte behövas. Jag hade, mitt intresse till trots, aldrig föreställt mig att jag skulle börja skriva om kulturarvsfrågor. Och jag hade definitivt aldrig trott att jag skulle starta en blogg. Men ibland leder olika omständigheter till att man tvingas välja nya vägar och ägna sig åt sådant man inte tänkt.

Den här bloggens uppkomst har en tydlig startpunkt. Det finns en direkt utlösande faktor, som likt startskottet vid ett maratonlopp satte allt i rörelse. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över och gjorde att jag satte mig vid tangentbordet för att torka upp spillet och formulera ett försvar.

Gränsen passerades när Kulturdepartementet lät meddela att Sverige inte ska lämna några bidrag till UNESCO:s lista över immateriellt kulturarv.

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, UNESCO, har sedan 2008 publicerat en lista över det man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Med detta åsyftas traditioner, sedvänjor och färdigheter som förs vidare över generationer, exempelvis hantverkskunnande, ritualer, musik och berättelser . Listan är ett sätt att uppmärksamma särskilt värdefulla delar av mänsklighetens kulturuttryck och därigenom stötta deras bevarande. Tack vare andra länders bidrag innehåller listan nu en imponerande samling av kulturyttringar från hela världen, inklusive så vitt skilda företeelser som japansk kabuki-teater, ukrainsk kosack-dans, makishi-maskeraden i Zambia och jamdani-vävning från Bangladesh.

Hittills har det främst varit utvecklingsländerna som drivit frågan om att uppvärdera  det immateriella kulturarvet, men i år lämnar för första gången ett nordiskt land in ett förslag: Norge har valt att nominera folkmusik och dans från området Setesdal. I Sverige samlar Institutet för språk och folkminnen sedan ett par år tillbaka in svenska bidrag och svenska folket har varit flitigt när det gäller att ge förslag. Midsommardansen, Luciafirandet, nyckelharpsmusik, fäbodkulturen och traditionerna kring ålafisket är exempel på kulturuttryck som svenskarna vill trygga för eftervärlden. Sveriges regering har emellertid valt att inte nominera vidare förslagen till UNESCO. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.

Per Ohlsson Fridh, statssekreterare på Kulturdepartementet, förklarade beslutet i Sveriges Radio 11/4:

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.

Här springer Per Ohlsson Fridh uppenbarligen vilse i sin ideologiska dimma och dessvärre har han hela Kulturdepartementet med sig. Att lyfta fram vissa kulturuttryck som extra betydelsefulla borde inte vara kontroversiellt; Nisse Pettersson får gärna sjunga egenhändigt komponerade sånger i bastun, men de flesta torde vara ense om att en Wagner-operas kulturvärde är högre. Likaså känns det märkligt att likställa ett uppträdande av Strängnäsrevyn med en balett på Bolsjojteatern.

 

Kulturdepartementets resonemang exemplifierar tydligt den brist på följdriktlighet som de senaste åren kommit att utmärka svensk politik – för när det gäller materiellt kulturarv är Sverige redan en duktig bidragsgivare till UNESCO:s världsarvslista. Sverige har dessutom ratificerat UNESCO:s konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv och därmed accepterat dess betydelse – för att sedan sticka näsan i vädret och hävda att kulturyttringar inte bör värderas. Frågan är då hur det svenska ställningstagandet tolkas av omvärlden. Hur kan det ses som något annat än indirekt kritik mot de länder som skapar ”värdehierarkier” genom att nominera traditioner de känner stolthet över?

Vi lever nu i ett land där det styrande skiktet producerar ordkonstruktioner medan verkligheten förfaller. Skolan, polisväsendet, äldreomsorgen och sjukvården paralyseras av ogenomförbara direktiv, medan makthavarna vänder bort blicken och rabblar sina ramsor. Det har jag och många andra stått ut med alldeles för länge. Men när rädslan för ”värdehierarkier” blev vägledande för den offentliga kulturpolitiken fick jag nog. Mona Sahlin må anse att den svenska kulturen är töntig, Fredrik Reinfeldt må kalla den barbarisk och Ingrid Lomfors (chef för Forum för Levande Historia) må hävda att den inte existerar, men när Kulturdepartementet inte klarar av att lyfta fram och värna betydelsefulla delar av vårt kulturarv finns inget kvar att förstå. Vad ska vi då med ett kulturdepartement till?

Bästa politiker, ni som nu våndas i skräck över ”värdehierarkier” och deras effekter, den här bloggen riktar sig mer till er än till någon annan. Den är mitt svar på er postmodernistiska ovilja att se vårt kulturarvs värde och er oförmåga att skydda det som bör bevaras. Här kommer jag att presentera allt det vackra, fascinerande och storslagna i svensk kulturhistoria, och jag kommer att göra det på ett sådant sätt att bristerna i era förminskande tongångar blir uppenbara – för jag är trött på er.

Läs mer:

https://ich.unesco.org/en/lists

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6669759

http://www.unesco.se/kultur/unescos-konvention-om-det-immateriella-kulturarvet/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 2: Hällristningarna i Tanum

20170526_163859

Runt Tanum i Bohuslän har människor bott i 8000 år, men det är bronsåldern (ca 1700-300 f.Kr.) som lämnat de mest gåtfulla spåren. Under denna tid skapades en enorm bildskatt i form av ristningar i landskapets släta berghällar. Totalt finns här flera hundra hällristningsplatser som tillsammans innehåller tusentals bilder. Denna säregna konstsamling ger ett imponerande vittnesbörd om bronsåldersmänniskornas livsvillkor, föreställningsvärld och religiösa liv. Det historiska och kulturella värdet är så högt att området 1994 togs upp på UNESCO:s världsarvslista.

Den mest besökta hällen – Vitlyckehällen – är 22 meter lång och har ca 300 inhuggna figurer. Utöver dessa finns ungefär 170 s.k. skålgropar, små urkarvade håligheter vars funktion ännu är omtvistad. På Vitlyckehällen hittar man också den kanske mest berömda ristningen, ”brudparet”. Bilden föreställer en man och en kvinna som omfamnar och kysser varandra, samtidigt som en enorm gestalt  höjer sin yxa över dem. Kanske illustrerar bilden ett rituellt bröllop eller möjligen en svarsjukescen.

20170526_150345

Den närliggande hällen i Litsleby visar upp den s.k. spjutguden, en 2,3 meter lång beväpnad man. Ibland har han tolkats som en tidig version av Oden. Hällristningen på Aspeberget är istället känd för sina detaljerade skildringar av plöjning, oxar och skepp.

De flesta av hällarna ger ett oordnat intryck, där bilderna skär in i varandra och verkar ha gjorts av olika personer vid olika tillfällen. Ett undantag är Fossumhällen, som är mer enhetlig och sammanhållen. Kanske utgör den en medveten komposition, som utförts av en enda ristare. Bland de ca 130 figurerna finns bl.a. jaktscener med vackert utmejslade hjortar.

Hällristningarnas betydelse är fortfarande något av ett mysterium och vi lär väl aldrig helt få veta vad bronsålderskonstnärerna önskade åstadkomma med sina mödor. Våra förfäder har försett oss med en bilderbok utan förklarande text och det är upp till oss att försöka utläsa vad de velat förmedla. Lite hjälp med detta kan man få genom att besöka Vitlycke museum, beläget några hundra meter från Vitlyckehällen. Annars kan man förstås välja att tillbringa en dag med att själv utforska bilderna och låta fantasin fylla i berättelsernas tomma luckor. Oavsett vilket kommer en utflykt till Tanums hällristningar att skapa minnen som är värda att återvända till; hällristningarna ger oss ett titthål tillbaka till en försvunnen tid.

20170526_160000

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Janson, Sverker et al. (red. 1989), Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Forum

 

Otryckta källor:

http://www.raa.se/upplev-kulturarvet/varldsarv/hallristningsomradet-tanum/

http://www.vastsverige.com/tanum/b/49993/Vitlycke-museum-Tanums-hallristningar-tidsresa-och-varldsarv

Information har även inhämtats vid besök på Vitlycke museum.

Kristi himmelsfärdsdag

20170610_112500

Den här veckan dyker det upp en röd dag i almanackan och bakom alla röda dagar gömmer sig ett stycke kulturhistoria. I det här fallet handlar det om den kristna traditionen att uppmärksamma dagen då Jesus efter uppståndelsen lämnade jorden och fördes upp till himlen. I Bibeln beskrivs denna händelse i Apostlagärningarna och Lukasevangeliet :

När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. (Apg 1:9-10)

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen. (Luk 24:50-51)

Högtidlighållandet av denna begivenhet går tillbaka till 300-talet och har tagit sig olika uttryck under olika tidsepoker. Under medeltiden innehöll firandet ofta dramatiseringar i form av processioner och himmelsfärdsspel. I Norden upphörde detta i samband med reformationen.

Fram till 1700-talet var dagarna före Kristi himmelsfärd s.k. gångdagar, då prästen vandrade runt på åkermarkerna tillsammans med församlingsborna för att be om god skörd. Denna sedvänja, som har katolskt ursprung, förbjöds i Sverige 1772.

I likhet med många andra kristna högtider kom Kristi himmelsfärdsdag att förknippas med folkliga seder kopplade till tiden på året. I stora delar av Sverige ansågs Kristi himmelsfärd markera den första sommardagen, då vinterkläderna lades undan och kvinnorna började gå barärmade. Detta gav upphov till namnet ”barärmdagen”. En annan benämning var ” första metardagen”, eftersom sommarfisket inleddes. Tidigare på året ansågs fisken inte nappa. Man tänkte sig även att rävhonan på denna dag tog ut ungarna i solen, varför Kristi himmelsfärdsdag ansågs vara en lämplig tidpunkt att fånga rävungar.

Med tiden har äldre föreställningar fått ge plats åt nya traditioner. Idag är det vanligt att kyrkorna anordnar ”gökotta” i form av en friluftsgudstjänst. Även icke-kyrkliga gökottor med fokus på naturupplevelser har blivit tradition på flera håll i landet. Sedan 1925 har nykterhetsorganisationerna uppmärksammat dagen som folknykterhetens dag.

Kristi himmelsfärd firas den 40:e dagen efter påsk, vilket alltid är en torsdag. Eftersom dessa helger följer måncyklerna hamnar de på olika datum olika år. I Sverige infaller dagen mellan 30 april och 3 juni, vilket gör att den kan sammanfalla med valborgsmässoafton eller första maj.

 

Tryckta källor:

Berg, Matilda ( 2017), Högtider året runt och livet ut, Semic

Bringéus, Nils-Arvid (2006), Årets festdagar, Carlssons förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2012), Swedish traditions, Ordalaget

 

Otryckta källor:

 

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/krishimm.htm

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/kristi-himmelsfardsdag

https://www.svenskakyrkan.se/kristi-himmelsfard

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristi_himmelsf%C3%A4rdsdag

Kulturens betydelse i dagens samhälle

bild bibliotek2

Författaren Mohamed Omar har idag publicerat en tänkvärd krönika på bloggen Det Goda Samhället, där han lyfter fram kulturens betydelse för ett samhälles funktion. Grundtemat i texten är att Sverige omöjligen kan anpassa sig till alla de olika kulturer som nu finns representerade inom landets gränser. Almanackan kan inte fyllas av röda dagar från hela världens högtider och de regler som styr våra beteenden kan inte se alltför olika ut när vi möts.

Jag håller med Mohamed Omar. Alla kulturer kan inte ha samma status i ett land, eftersom ett samhälle utan gemensamma normer inte fungerar. De lagar som finns måste gälla alla, även när de ibland krockar med värderingar och uppfattningar som bottnar i andra kulturers föreställningsvärld.

På den här bloggen har jag valt att blicka bakåt. Jag följer rottrådarna och söker ursprunget till de traditioner, beteenden och tankemönster som finns idag. Men kulturen är också levande i nuet och lika viktig nu som den varit förut. Den svenska kulturen innehåller mycket som är bra och som har bidragit till att skapa ett tryggt, jämställt och välmående samhälle. Det ska vi vara rädda om. Naturligtvis bör vi lyssna in och ta lärdom av andra kulturer inom områden där de lyckats bättre, men vi måste också tillmäta vår egen kultur ett värde och fortsätta hävda principer som hjälpt oss att skapa ett välfungerande land.

Runorna – våra förfäders första skriftspråk

20170513_113856

 

Runorna är fonetiska skrivtecken som skapades och började användas i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse. Runornas form antyder att de utvecklats med inspiration från de romerska och grekiska alfabeten, då runtecknen i flera fall överensstämmer med motsvarande bokstäver.

Störst utbredning kom runorna att få i Skandinavien och ingen annanstans är runristningar så vanliga som i Sverige. Totalt har man funnit omkring 3500 runinskrifter i nutida svenskt område, allt från enstaka ord på runförsedda lösföremål till längre inskriptioner på väldiga stenblock. De rikaste runfynden finns i Mälardalen. Av Sveriges 2500 runstenar finns runt 1300 i Uppland.

Till de äldsta svenska runorna hör inskriptionerna på ett spänne från Gårdslösa i Skåne och en lansspets från Gotland. Båda har daterats till 200-talet. Runstenarna, som kanske ses som runskriftens främsta symboler, ristades främst under vikingatiden.

Runalfabetet (runraden) har ändrats flera gånger. Lite förenklat kan man urskilja tre runrader kopplade till olika tidsepoker: den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.

Den urnordiska runraden, som även kallas ”futhark” efter de sex första bokstäverna, användes från ungefär från år 0 till 700-talet. Futharken består av 24 runor och fick utbredning i hela det germanska språkområdet. Totalt finns ca 20 stenar i Sverige som har ristningar med denna äldre runrad. Många uttrycker magiska besvärjelser. Man har även funnit inskriptioner på vapen, kammar och smycken.

Den urnordiska runraden brukades under den s.k. folkvandringstiden, då olika folkgrupper förflyttade sig runt i Europa. Detta påverkade språket och i Skandinavien övergick man från att tala ett ålderdomligt germanskt språk till att prata fornnordiska. De språkliga förändringarna skapade behov av att modifiera skriftsystemet och på 700-talet förenklades runskriften till den vikingatida runraden med 16 runor. Även i denna runrad är de första bokstäverna f, u, th, a, r och k, varför beteckningen futhark behållits. Med bara 16 tecken måste vissa runor representera flera språkljud, så att exempelvis u, y och ö skrevs med samma runa.

De flesta runstenar i Sverige är ristade med den vikingatida runraden. Runstenarna ställdes upp som monument på väl synliga platser och längs välanvända farleder. Specialiserade runristare reste yrkesmässigt runt för att rista stenar. 20170628_162102Den mest kände är Öpir, som gett upphov till mer än 50 bevarade stenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland.

Runstenarnas texter är ofta minnesinskrifter över döda personer och följer en likartad formel. Ibland innehåller texten beskrivningar av historiska händelser, vilket gör runstenarna till ett betydelsefullt historiskt källmaterial. Exempelvis är det tack vare runstenarna vi känner till Ingvarståget, ett stort vikingatåg österut, som slutade mycket illa. Andra stenar har texter av mer poetisk karaktär. Ett exempel är världens längsta runskrift, som finns på Rökstenen i Östergötland. Rökstenens inskription innehåller en strof som nog får nog sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.

Under 900-talet började man komplettera runorna med prickar. Denna s.k. stingning gjorde att de språkljud som skrevs med samma runa kunde särskiljas. Systemet med stungna runor vidareutvecklades under medeltiden, vilket tillsammans med andra justeringar skapade den medeltida runraden. Under denna tid fick kyrkan allt större inflytande, vilket gjorde att även det latinska alfabetet spreds. De båda skriftsystemen användes under en period parallellt, men från 1300-talet och framåt började det latinska alfabetet i allt högre grad ersätta runskriften. På vissa platser levde dock runorna kvar som folkligt skriftspråk. Särskilt länge var runorna i bruk i delar av Dalarna, där de s.k. dalrunorna användes ända in på 1800-talet.

Under stormaktstiden vaknade ett svenskt intresse för gravhögar, runstenar och andra historiska minnesmärken. Tjänstemän skickades ut i landet för att samla in, dokumentera och rapportera kulturhistoriska fynd. 1666 kom ett kungligt påbud om fridlysning av lämningar från gamla tider, vilket kan sägas vara världens äldsta lag för bevarande av fornminnen. Den är en av anledningarna till att många runstenar fått stå orörda på sina ursprungliga platser, där de än idag förmedlar sina budskap till alla som stannar till och läser.

 

Fotnot: Bilden överst visar stenlocket till vikingakvinnan Katas grav, som går att beskåda i utställningshallen Kata gård i Varnhem. Den nedre bilden visar en s.k. Ingvarssten utanför Gripsholms slott i Mariefred.

 

Tryckta källor:

Erikson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och kultur

Ohlmarks, Åke (1983), Svensk kulturhistoria, Forum

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/upptack-historien/artikel/runor/

http://litteraturbanken.se/#!/presentationer/specialomraden/RunornasLitteratur.html

http://old.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/forskning-om-runor-och-runstenar/

http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/om-runskrift/

http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/runskolan/allmant-om-runor/vad-ar-runor/

https://www.svenskakyrkan.se/akerbo/runlasning

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalrunor

https://sv.wikipedia.org/wiki/Runor

Utan kunskap förstår vi inte kulturarvets värde

bild dörr

I inledningen till sin bok ”Upplev Sveriges historia” delar professor Dick Harrison med sig av några kloka tankar. Nedan lyfter jag fram två tänkvärda citat:

Sverige dignar under det förflutna. Överallt, där vi minst anar, finns rester efter gångna tider som påkallar uppmärksamhet. Påfallande ofta väljer vi att ignorera de historiska utropstecken som ryms i kulturlandskapet, trots att det sällan är svårt att dra i bromsen, , svänga av motorvägen, hoppa av cykeln och stanna lite längre vid järnvägsknuten, konferenshotellet eller badstranden för att bekanta sig med lämningarna. I regel krävs det ingen större ansträngning för att hitta fram till vår historia. Svårigheten ligger på ett annat plan. Vi behöver tid och energi för att förstå vad spåren efter det förflutna innebär, för att återskapa svunna betydelser.

Det är, som ovan skrivits, vi själva som väljer ut vilka delar av vårt förflutna som är värda att minnas. Det är upp till oss vilka slott, runstenar, kyrkor, gatumiljöer och parker som förtjänar att bevaras för eftervärlden, vilka tavlor och skulpturer som ska vara utställda till allmänt beskådande, vilka berättelser som bör vara tillgängliga i läromedel, romaner och guideböcker.

Jag skulle vilja föra Harrisons resonemang vidare. En förutsättning för att vi ska ta oss tid att stanna till vid en historisk lämning är ju att vi har kunskap om den. Vi måste veta att den finns, men också kunna avgöra att den är värd att upptäcka.

Sverige har många kulturhistoriska sevärdheter som i sig är så imponerande att inga förkunskaper krävs för att man ska kunna uppskatta dem. Ett besök på Kalmar slott kan bli en storslagen upplevelse även utan kännedom om alla dramatiska händelser som utspelats där. Men det finns också kulturminnen som inte väcker samma spontana beundran. För den oinsatte erbjuder ett besök på ön Birka kanske inget mer än vyer över ett landskap med nivåskillnader och stenformationer. Det är först när vi kan läsa av historiens spår som landskapet blir levande och låter oss förstå varför FN klassat Birka som ett världsarv.

Kunskapen är förståelsens nyckel. Utan den kan vi inte se vår egen länk i den kedja som formar framtiden. Kunskapsbrist skapar en blindhet för de mirakel vi omges av och gör oss oförmögna att avgöra vad som bör bevaras för kommande generationer.

I Sverige finns sedan några decennier en politisk tendens att förminska det svenska kulturhistoriska arvet. Historia som skolämne har prioriterats ner och den svenska kulturen har talats om i förlöjligande ordalag av flera ledande politiker. Det är en tragisk utveckling. Resultatet riskerar att bli ett rotlöst folk utan förmåga att uppskatta tidigare generationers livsverk.

Min förhoppning är att det svenska kulturarvet ska få fortsätta leva. Jag önskar att även framtidens människor ska kunna värdesätta den kulturhistoriska skatt som gömmer sig omkring oss. Så kan det bara bli om kunskapen finns och förs vidare. I Dick Harrisons text vilar en uppmaning om ansvarstagande – vi bär ansvaret för vad vi väljer att lämna över till våra efterkommande. Det är värt att ta i beaktande.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 1: Varnhems klosterkyrka

20170505_195915

Till Varnhems klosterkyrka har människor pilgrimsvandrat i århundraden och den besöks än idag av tiotusentals turister årligen. Det är lätt att förstå varför. Kyrkan bjuder på en storslagen arkitektur med många detaljer som avspeglar dess långa byggnadshistoria. Den är dessutom gravplats åt några av våra mest kända historiska personligheter. Det imponerande kyrkorummet lämnar få oberörda och upplevelsen blir än mer överväldigande i ljuset av av platsens fascinerande förflutna.

Kulturbygden runt Varnhem har varit bebodd i flera tusen år och arkeologiska upptäckter visar att den haft stor betydelse. Här har kultur och historia mötts, vävts samman och tagit nya riktningar. Fynd av mynt har visat att vikingatidens Varnhemsbor hade nära kontakter med både Danmark och England. Platsen har också spelat en central roll i svensk religionshistoria redan innan klosterkyrkan byggdes. I samband med utgrävningar 2005-2008 gjordes sensationella fynd av vikingagravar med ett kristet gravskick. C14-dateringar har visat att gravplatsen sannolikt togs i bruk redan under sent 800-tal. Detta är de äldsta spåren av kristendom i Sverige och innebär att kristnandet skett tidigare än man förut trott.

Den första kyrkan i Varnhem var en gårdskyrka av trä. Denna ersattes av en stenkyrka på 1040-talet. Kring år 1150 anlände abbot Henrik till platsen med ett dussintal cisterciensermunkar för att etablera ett kloster. Därmed lades grunden för Varnhems klosterkyrka, som kom att ersätta den äldre stenkyrkan. Klostret var under lång tid ett betydande politiskt och kulturellt centrum och en viktig förmedlare av kunskap för det framväxande svenska riket. Munkarna byggde upp en klosterstad med vattensystem, avlopp och odlingar. Med sig förde de nya grödor, byggnadstekniskt kunnande och läkekonst. Flera medeltida kungar av Erikska ätten gynnade klostret med rika gåvor och försågs i gengäld med förnämliga gravplatser inuti kyrkan. Där kan de beskådas än idag. Efter en brand 1234 genomfördes ett omfattande återuppbyggnadsarbete med stöd av Birger jarl, som även han kom att begravas i kyrkan.

I slutet av 1200-talet var klosterkyrkan i Varnhem Sveriges största kyrkobyggnad och klostret blomstrade. I samband med reformationen på 1500-talet upphörde klosterverksamheten och kyrkan lämnades åt sitt öde. Delar av byggnaderna brändes sedan av danskarna under nordiska sjuårskriget. Förfallet avbröts på 1600-talet när  Magnus Gabriel de la Gardie fick klosteranläggningen i förläning av drottning Kristina. Han lät då restaurera kyrkan och inrättade samtidigt ett gravkor åt sig och sin familj. Övriga klosterbyggnader fick däremot förfalla. Kvar idag finns således en välbevarad kyrka med en intilliggande klosterruin.

 

20180204_142114

Varnhems klosterkyrka används nu som församlingskyrka, men är även ett viktigt turistmål. Intresset ökade efter att Jan Guillou låtit huvudpersonen i en romansvit, tempelriddaren Arn, växa upp på Varnhems kloster.

Intill klosterruinen finns ett mindre museum som berättar om munkarnas liv och visar upp fynd från utgrävningar. Klosterlivet var på många sätt förvånansvärt utvecklat för sin tid. Inte minst fanns ett snillrikt uppvärmningssystem och rörledningar för vatten. Idag (2017-05-07) invigs den permanenta utställningen ”Kata gård” på kullen ovan klosterruinen. Tack vare runskriften på hennes begravningskista vet vi vem vikingakvinnan Kata var och kan nu ta del av detaljer ur hennes tillvaro. Besökarna kan även blicka ner i resterna av en utgrävd stenkyrka, som med stor sannolikhet är Sveriges första kyrkobyggnad.

20180204_140650

I anslutning till klosterkyrkan ligger Varnhems klostercafé och Klostergårdens vandrarhem. För den som vill vandra finns den gamla pilgrimsleden mellan Varnhem och Gudhem kvar. Leden är ca 25 km och erbjuder betagande utblickar över det omgivande landskapet.

 

Tryckta källor:

Bonnier, Ann Catherine. Hägg, Göran. Sjöström, Ingrid (2008), Svenska kyrkor, Medströms bokförlag

Bonnier, Ann Catherine och Sjöström, Ingrid (2013), Kyrkornas hemligheter, Medströms bokförlag

Hagberg, Johnny (red.) (2005), Ora et labora: Varnhems klosterkyrka under nio sekler, Skara stiftshistoriska sällskap

 

Otryckta källor:

http://www.lansstyrelsen.se/VastraGotaland/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/historia-pa-plats/fornlamningstyper/kloster/Pages/default.aspx

http://www.pilgrimskaraborg.se/1/8/gudhem-varnhem/

http://www.skara.se/se–gora/varnhem.html

https://www.svenskakyrkan.se/skara/varnhems-klosterkyrka

http://turistmal.se/?index=item&id=622

http://vastergotlandsmuseum.se/kata-gard-varnhem/kristna-vikingar-i-Varnhem/

http://www.vastsverige.com/skara/b/51035/Varnhems-klosterkyrka

https://sv.wikipedia.org/wiki/Varnhem

https://sv.wikipedia.org/wiki/Varnhems_klosterkyrka