Varför behövs en blogg om svenskt kulturarv?

bild riksdag

Egentligen är det synd att den här bloggen finns – för den borde inte behövas. Jag hade, mitt intresse till trots, aldrig föreställt mig att jag skulle börja skriva om kulturarvsfrågor. Och jag hade definitivt aldrig trott att jag skulle starta en blogg. Men ibland leder olika omständigheter till att man tvingas välja nya vägar och ägna sig åt sådant man inte tänkt.

Den här bloggens uppkomst har en tydlig startpunkt. Det finns en direkt utlösande faktor, som likt startskottet vid ett maratonlopp satte allt i rörelse. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över och gjorde att jag satte mig vid tangentbordet för att torka upp spillet och formulera ett försvar.

Gränsen passerades när Kulturdepartementet lät meddela att Sverige inte ska lämna några bidrag till UNESCO:s lista över immateriellt kulturarv.

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, UNESCO, har sedan 2008 publicerat en lista över det man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Med detta åsyftas traditioner, sedvänjor och färdigheter som förs vidare över generationer, exempelvis hantverkskunnande, ritualer, musik och berättelser . Listan är ett sätt att uppmärksamma särskilt värdefulla delar av mänsklighetens kulturuttryck och därigenom stötta deras bevarande. Tack vare andra länders bidrag innehåller listan nu en imponerande samling av kulturyttringar från hela världen, inklusive så vitt skilda företeelser som japansk kabuki-teater, ukrainsk kosack-dans, makishi-maskeraden i Zambia och jamdani-vävning från Bangladesh.

Hittills har det främst varit utvecklingsländerna som drivit frågan om att uppvärdera  det immateriella kulturarvet, men i år lämnar för första gången ett nordiskt land in ett förslag: Norge har valt att nominera folkmusik och dans från området Setesdal. I Sverige samlar Institutet för språk och folkminnen sedan ett par år tillbaka in svenska bidrag och svenska folket har varit flitigt när det gäller att ge förslag. Midsommardansen, Luciafirandet, nyckelharpsmusik, fäbodkulturen och traditionerna kring ålafisket är exempel på kulturuttryck som svenskarna vill trygga för eftervärlden. Sveriges regering har emellertid valt att inte nominera vidare förslagen till UNESCO. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.

Per Ohlsson Fridh, statssekreterare på Kulturdepartementet, förklarade beslutet i Sveriges Radio 11/4:

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.

Här springer Per Ohlsson Fridh uppenbarligen vilse i sin ideologiska dimma och dessvärre har han hela Kulturdepartementet med sig. Att lyfta fram vissa kulturuttryck som extra betydelsefulla borde inte vara kontroversiellt; Nisse Pettersson får gärna sjunga egenhändigt komponerade sånger i bastun, men de flesta torde vara ense om att en Wagner-operas kulturvärde är högre. Likaså känns det märkligt att likställa ett uppträdande av Strängnäsrevyn med en balett på Bolsjojteatern.

 

Kulturdepartementets resonemang exemplifierar tydligt den brist på följdriktlighet som de senaste åren kommit att utmärka svensk politik – för när det gäller materiellt kulturarv är Sverige redan en duktig bidragsgivare till UNESCO:s världsarvslista. Sverige har dessutom ratificerat UNESCO:s konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv och därmed accepterat dess betydelse – för att sedan sticka näsan i vädret och hävda att kulturyttringar inte bör värderas. Frågan är då hur det svenska ställningstagandet tolkas av omvärlden. Hur kan det ses som något annat än indirekt kritik mot de länder som skapar ”värdehierarkier” genom att nominera traditioner de känner stolthet över?

Vi lever nu i ett land där det styrande skiktet producerar ordkonstruktioner medan verkligheten förfaller. Skolan, polisväsendet, äldreomsorgen och sjukvården paralyseras av ogenomförbara direktiv, medan makthavarna vänder bort blicken och rabblar sina ramsor. Det har jag och många andra stått ut med alldeles för länge. Men när rädslan för ”värdehierarkier” blev vägledande för den offentliga kulturpolitiken fick jag nog. Mona Sahlin må anse att den svenska kulturen är töntig, Fredrik Reinfeldt må kalla den barbarisk och Ingrid Lomfors (chef för Forum för Levande Historia) må hävda att den inte existerar, men när Kulturdepartementet inte klarar av att lyfta fram och värna betydelsefulla delar av vårt kulturarv finns inget kvar att förstå. Vad ska vi då med ett kulturdepartement till?

Bästa politiker, ni som nu våndas i skräck över ”värdehierarkier” och deras effekter, den här bloggen riktar sig mer till er än till någon annan. Den är mitt svar på er postmodernistiska ovilja att se vårt kulturarvs värde och er oförmåga att skydda det som bör bevaras. Här kommer jag att presentera allt det vackra, fascinerande och storslagna i svensk kulturhistoria, och jag kommer att göra det på ett sådant sätt att bristerna i era förminskande tongångar blir uppenbara – för jag är trött på er.

Läs mer:

https://ich.unesco.org/en/lists

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6669759

http://www.unesco.se/kultur/unescos-konvention-om-det-immateriella-kulturarvet/

7 reaktioner på ”Varför behövs en blogg om svenskt kulturarv?

  1. Jag har under ett antal år dokumenterat en stadsdel i Malmö i förändring och har samtidigt en fortlöpande sida på FB för aktuella event såsom musik, festivaler mm.
    På sidan finns ett 90-tal bilder med text, intervjuer med människor som skapade lokal kultur runt sig.
    Jag ser nu en stadsdel som går in i en ny tid med starten av en mängd nybyggen runt sig och hoppas att min sida kan bidra till en förståelse av en stadsdels förändring över tid.
    http://www.kirsebergnews.hemsida.net

    Gilla

  2. Pingback: Samtidens rivningshysteri | Kulturminnet

  3. Pingback: Ebba Busch Thor illustrerar problemen med kulturlöshet | Kulturminnet

  4. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

  5. Jag gjorde en kommentar på annat håll i denna blogg, där jag påpekade hur hopknutna våra kulturer är redan sedan förhistorisk tid. Om inte våra kulturyttringar är viktiga och intressanta, kan inga andra vara det heller, och ingen ”kulturberikning ” kan motiveras. Jantelagen måste då gälla för alla, och IS skall ha beröm för sina sprängningar av syriska fornminnen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s