Nedslag i nordisk mytologi del 1: Ginnungagapet och jätten Ymer

Morgon var Tidens
Då intet var:
Ej sand, ej sjö
Ej svala böljor;
Jord fanns icke
Ej himlen den höga:
Ginnungagap var
Men gräs intet.

Raderna ovan är hämtade ur Völuspa, den av Eddadikterna som beskriver världsalltets uppkomst och undergång. Med sitt mäktiga och korthuggna språk låter den oss ta del av den nordiska mytologins fascinerande föreställningsvärld. Den som läser vidare kan lätt fångas av dess överrumplande beskrivningar och undra varför världen tänktes just så. Med lite god vilja kan man dock se hur Ginnungagapet och kollisionen mellan hetta och kyla återspeglas i den moderna vetenskapens teorier om ett ursprungligt kaos, där universum plötsligt börjat expandera. I Eddan kan vi läsa:

Solen ej visste

var hon rum hade

Månen ej visste

vad kraft han ägde

Stjärnorna ej visste

var plats de hade

Kanske är det inte märkligare att dåtidens människor kunde tro på sina myter än att vi idag kan sätta tillit till vetenskapen. Avgör själv. Idag bjuder jag på en kort beskrivning av hur den nordiska mytologin skildrar världens begynnelse:

Innan jorden, havet och himlen bildats fanns ett ofattbart stort och djupt tomrum, Ginnungagapet. Söder om gapet låg Muspelheim, eldens och hettans rike. I norr härjade stormar i det ödsliga och kalla Nifelheim. När gnistor från Muspelheim mötte Nifelheims frost väcktes krafter ur vilka den enorma urjätten Ymer skapades. På samma sätt uppstod kon Ödhumla, som livnärde Ymer med sin mjölk.

Medan Ymer sov svettades han fram märkliga väsen och hans fötter avlade en son. På det viset gav Ymer upphov till jättarnas släkte.

Kon Ödhumla fick näring av att lapa i sig vätska och salt från rimfrostbeklädda stenar. Ur dessa slickade hon bit för bit fram en mansfigur, som fick namnet Bure. Bures son Bor växte upp och gifte sig med jättinnan Bestla. Tillsammans fick de sönerna Oden, Vile och Ve, som var de första gudarna.

Jättar och gudar hade svårt att komma överens och råkade i strid. Tillslut dräpte gudarna Ymer och hans blod forsade fram med sådan kraft att nästan alla jättar dränktes. Oden, Vile och Ve bar sedan Ymers kropp till Ginnungagapets mitt, där de använde den till att skapa världen. Blodet blev hav och vattendrag, köttet blev jord och benen berg. Av huvudskålen gjorde de himlens valv, där gnistor från Muspelheim bildade lysande himlakroppar.

En dag beslöt de tre gudabröderna att använda sina gudomliga krafter till att skänka ande och förstånd åt två träd de funnit på stranden. Så skapades de första människorna, en man vid namn Ask och en kvinna som fick heta Embla. Gudarna insåg att människorna behövde någonstans att bo och lät dem flytta in i den väldiga borgen Midgård, som bildats av Ymers ögonbryn.

–

Tryckta källor:

Davidsson, Ellis (1984), Nordens gudar och myter, Prisma

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Willis, Roy (red.) (2006), Prismas stora bok om mytologi, Prisma

Snorre Sturlassons Edda (Inscannat material):

https://books.google.se/books?id=DYpfAAAAcAAJ&pg=PA17&lpg=PA17&dq=edda+ginnungagap&source=bl&ots=QkTjxLGpgc&sig=y-0vorDIZztlCVrcmzJ4hJq4sFI&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwj5tOGG3IrUAhXDDywKHSvTAOUQ6AEITDAG#v=onepage&q=edda%20ginnungagap&f=false

–

Otryckta källor:

http://heimskringla.no/wiki/Snorre_Sturlesons_Edda_samt_Skalda_Gylfaginning

http://www.mytologi.nu/nordisk-mytologi.html

http://nordiskmytologi.se/varldens-skapelse/

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldens_skapelse_i_nordisk_mytologi