Kulturhistoriska personligheter, del 1: Drottning Kristina

20170623_133425

Med undantag av Ulrika Eleonora (som 1719-1720 ledde en kort övergångsregering) är drottning Kristina den svenska monarkins enda kvinnliga regent och hennes dramatiska liv har varit föremål för vitt skilda historiska tolkningar. Framför allt är det tre avgörande livsval som väckt intresse: valet att avstå äktenskap, abdikationen och konverteringen till katolicismen. Vi lär aldrig helt få veta vem hon var och vad som låg bakom hennes beslut, men de historiska källorna målar upp bilden av en viljestark och självständig kvinna som gjorde stora avtryck i 1600-talets Europa.

När Kristina föddes hade hennes föräldrar, Gustav II Adolf och Maria Eleonora, redan varit gifta i sex år och förlorat tre barn i späd ålder. Förhoppningarna om en tronarvinge var således höga och bidrog sannolikt till att den nyfödda flickan först misstogs för att vara pojke. I sin självbiografi beskriver Kristina omständigheterna runt sin födelse:

Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen.

Kungen ska dock inte ha blivit besviken när sanningen uppdagades, utan istället skrattat gott åt flickan som lyckats lura hela hovet. Han såg sedan till att ständerna erkände Kristina som tronföljare. Sex år senare stupade han i slaget vid Lützen, varpå Kristina blev drottning. Modern, som ansågs labil efter makens död, bedömdes olämplig att uppfostra henne och Kristina togs därför om hand av sin faster. När Kristina var tretton år rymde modern dessutom ur landet och de etablerade aldrig någon nära relation.

Under ledning av framstående guvernanter förbereddes Kristina för ett liv som regent. Hon undervisades i språk, historia, teologi och statsvetenskap och visade sig ha en särskild språkbegåvning. I vuxen ålder ska hon ha behärskat latin, franska, tyska, holländska, grekiska, italienska och spanska. Redan som barn fick hon ta emot utländska sändebud och hon började tidigt att närvara vid riksrådets sammanträden.

År 1644 blev Kristina myndig och övertog regeringsmakten. Samma år skulle det trettioåriga kriget avslutas med förhandlingar i Tyskland. Kristinas brev till de tyska diplomaterna uttrycker en häpnadsväckande självsäkerhet i rollen som regent och undertecknandet av den westfaliska freden blev sedermera en stor framgång för Sverige. Detta kom att bli den viktigaste politiska händelsen under Kristinas styre.

Kristina var uppenbart politiskt intresserad, men hyste även ett glödande intresse för litteratur, musik och teater. Under hennes överinseende arrangerades opera, konserter och teateruppsättningar i Stockholm. Till sitt bibliotek lät hon samla värdefulla handskrifter och hennes bokköpare reste runt i Europa för att lägga beslag på tidens främsta titlar. Hon har kallats slösaktig och det är sant att hennes regeringstid karakteriserades höga utgifter. Antalet adelsmän i riket mångdubblades och hon försåg sina gunstlingar med generösa gåvor och förläningar. Men pengar spenderades också på att föra en bildad kultur till Sverige. På Kristinas inbjudan besöktes hovet i Uppsala av tidens mest beundrade humanister och vetenskapsmän. Mest känd är kanske Descartes, som 1649 anlände för att tjänstgöra som Kristinas rådgivare. En kort tid senare drabbades han av lunginflammation och avled, men hade då redan hunnit teckna statuterna för en akademi. Kristina började sedan förverkliga hans idéer genom att bjuda in lärda män till sammankomster på slottet Tre Kronor.

Tronföljdsfrågan, och därmed Kristinas möjliga äktenskap, fick snart stort utrymme i de politiska diskussionerna. Kristina framhärdade dock ihärdigt i att vilja förbli ogift.  Denna orubbliga vägran ledde slutligen till att hennes kusin Karl Gustav utsågs till tronföljare.

1654, efter en regeringstid på tio år, valde Kristina att abdikera från tronen och hennes framtida försörjning tryggades i en abdikationsrecess. Detta innebar att Vasaättens epok avslutades. Dagen efter att hon avsagt sig tronen lämnade hon Uppsala och for sedan förklädd i mansdräkt genom Danmark och Tyskland till Antwerpen. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel, där hon i hemlighet avlade en katolsk trosbekännelse.

Kristinas övergång till katolicismen chockerade Europa. Protestantismen hade varit den påbjudna trosinriktningen i Sverige i mer än 100 år och hon uppfattades ha svikit sin far, som stupat för protestantismens sak. Bakgrunden till hennes agerande har varit föremål för många tolkningar, men det bör lyftas fram att Kristinas intresse för teologi hade djupa rötter. Bevarade brev visar att Kristina redan 1651 tagit kontakt med jesuiternas ordensgeneral i Rom och att två förklädda jesuiter därefter besökt henne. Deras konversation tycks visa att hon redan då var övertygad katolik.

Kristina stannade i Bryssel i ett år, men vistelsen var inte lyckosam. Hennes ekonomi var i oordning och hon väckte anstöt hos både kyrkan och hovet med frispråkiga uttalanden. I slutet av 1655 gav hon sig av till Rom och slog sig ner i Palazzo Farnese. I Rom blev hon bekant med kardinalen Decio Azzolino, som förblev hennes vän livet ut och som hon kom att känna stark tillgivenhet för. Han blev hennes rådgivare och lyckades bringa viss ordning i hennes ekonomiska förehavanden, trots att abdikationsrecessens villkor aldrig fullföljdes.

Även i Rom väckte Kristinas frispråkighet motstånd och skapade konfliktytor. 1656 beslutade hon att ge sig av till Frankrike, där hon fick ett lysande mottagande. Friden blev dock kortvarig, då hon ganska snart började planera ett erövringståg mot Neapel tillsammans med kardinal Mazarin. Planerna avslöjades av hennes hovstallmästare, varpå Kristina i förtrytelse lät avrätta honom. Denna handling förstörde hennes anseende och fick den franska eliten att vända henne ryggen.

1659 var Kristina tillbaka i Rom och slog sig ner i Palazzo Riario (nuvarande Corsini), som hon lät iordningställa med Roms främsta restauratörer. Palatset fylldes sedan av konstföremål och skatter, inte minst en ovärderlig tapetsamling som hon hämtat från Sverige. Samtidigt skapade hon sig en framträdande roll i Roms politiska och kulturella liv. Genom Azzolino fick hon en röst i kyrkopolitiken och inflytande i den romerska kurian. Hon blev även en dominerande gestalt inom Roms teaterliv och lät inreda en egen teater i sitt palats. 1674 grundade hon Accademia Reale (Kungliga akademin), där hon samlade teologer, filosofer, kompositörer och forskare.

Kristinas sista två decennier i livet förefaller ha varit de mest harmoniska. Det är också under denna tid som hennes litterära ambitioner tar form. Hon skrev bl.a. en ofullbordad självbiografi och en skrift om Vasaätten. Dessutom formulerade hon sin livserfarenhet i tänkespråk, som slutligen blev två samlingar maximer.

Det är i Kristinas efterlämnade anteckningar som vi bäst lär känna hennes personlighet. Hon hade för vana att skriva ner reflektioner i de böcker och brev hon läste och dessa marginalanteckningar ger en inblick i hennes tankevärld. Fram träder bilden av en kvinna med höga föreställningar om den egna personen. Hon beskriver ofta sig själv i smickrande ordalag och tillskriver sig ibland övermänskliga förmågor. Denna egenkärlek tog sig även uttryck i att hon lät prägla mynt av sig själv.

Efter en tids sjukdom dog Kristina 9 april 1689 och Azzolino blev hennes arvtagare. Han dog själv bara ett par veckor senare, men hann under denna tid utverka att Kristina som första kvinna fick begravas i Peterskyrkan. Där vilar hon än idag i en marmorkista.

I ett rum i Palazzo Riario finns en minnestavla av sten, där inskriptionen återger ett av Kristinas mest kända citat:

Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord.

1965 öppnades Kristinas grav i syfte att låta undersöka hennes kvarlevor. Främsta orsaken var frågor rörande hennes könstillhörighet. Omständigheterna kring Kristinas födelse och det faktum att hon förblev ogift har lett till spekulationer, som fått ytterligare näring ur detaljer i hennes liv. Kristina var något av en stoiker och kunde te sig känslokall, samtidigt som hon ofta uttryckte kvinnoförakt och väckte uppseende genom att bära manlig peruk. Hon uppvisade ett burdust sätt och använde ovårdade uttryck, vilket överensstämde dåligt med tidens syn på kvinnlighet. Flera porträtt av henne har dessutom en manlig framtoning med grova drag och stadig kroppshydda. Av vissa har dessa porträtt betraktats som så vulgära att de misstänkts vara karikatyrer, men förmodligen visar de en sann bild. Denna brist på kvinnliga drag har lett till slutsatsen att Kristina kan ha varit pseudohermafrodit. Några verkliga belägg för detta finns dock inte.


 

Fotnot: Brevväxlingen mellan drottning Kristina och Azzolino finns att läsa som digital publicering av Riksarkivet och livrustkammaren.

 

Tryckta källor:

Lindqvist, Herman (1996), Hermans historia, MånPocket

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Rodén, Marie-Louise (2008), Drottning Christina, Prisma

Stolpe, Sven (2004), Kristina. Drottning och rebell, Veritas Förlag

 

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/drottning-kristina-visionar-i-nytt-ljus/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristina

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s