Staten smälter ner vårt kulturarv

20170610_115441

Fick rubriken dig att tro att jag hittar på eller överdriver? Ingen fara, jag reagerade likadant när jag först läste samma sak. Men dessvärre är det sant. Bokstavligen.

Jag återger här några delar av ett reportage i Svenska Dagbladet som skildrar hur arkeologiska fynd kasseras och skickas till metallåtervinningen:

Samtidigt som debatten om bränning av böcker rasar i medierna kastar svenska arkeologer amulettringar och andra urgamla fornfynd. Det känns fel och sorgligt att förstöra över tusenårigt rituellt konsthantverk, och jag är inte ensam om att tycka så.

– Vad man gör är ju att man slänger vår historia! säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.

Amulettringar från järnåldern, liksom vikingatida vikter och mynt tillhör den typ av fynd som, så vitt Runer vet, tidigare alltid sparades.

/…/

Han jobbar själv inom denna typ av utgrävningar. Ingen i den utsatta arkeologbranschen vill få rykte om sig som obekväm ”fyndkramare”, men nu orkar han inte vara tyst längre.

– Det är helt galet, men den här branschen har fått marknadssjuka. Vi leker affär, säger Runer.

Ofta, särskilt vid mindre utgrävningar, är det en stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas.

/…/

Det är länsstyrelserna som gör upphandlingar av arkeologiska företag för att utföra arkeologiska undersökningar. Ett enkelt sätt att sänka kostnaden är att dra ner på antalet föremål som ska konserveras.

Keramik kräver ingen konservering och sparas som regel. Järn och metall måste däremot behandlas efter kanske tusen år i marken. Så om företaget i sitt anbud avsatt medel för att konservera två metallföremål men hittar tolv så måste de kasta tio. I metallåtervinningen.

Det som sker är en katastrof. De värden som går förlorade kan aldrig återskapas. Inte heller kommer vi i framtiden att kunna omvärdera de förstörda föremålens betydelse utifrån ny arkeologisk kunskap. Visst lever vi i en tid då de politiska trenderna vill förringa vårt kulturarv, men att vanvördnaden tagit sig dessa proportioner är på alla sätt ovärdigt. Dessa föremål, som bär vittnesmål om vårt gemensamma förflutna, skulle kunna skänkas eller säljas till skolor, universitet, intresseföreningar, institutioner eller privata samlare som är villiga att förvalta dem. Då skulle de åtminstone finnas kvar. Nu hamnar de i samma sopcontainer som uttjänta konservburkar. Och än mer oroväckande är det för mig nya ordet ”fyndkramare”. Om våra beslutsfattare har lyckats få arkeologerna att skämmas över att de vill vårda och bevara arkeologiska fynd, så är vi illa ute. Är inte just det en av arkeologernas främsta uppgifter?

Jag kan inte annat än instämma i Lars Anders Johanssons kommentar i Nya Wermlands-Tidningen:

De gamla föremålen är vår enda källa till kunskap om de epoker som saknar skriftliga källor. Förlorade föremål kan inte återskapas. Att staten aktivt medverkar till att sådana lämningar förstörs är en skandal.

 

Läs mer:

http://nwt.se/asikter/signerat/2017/08/26/staten-smalter-ned-vart-kulturarv

https://www.svd.se/fynd-fran-jarnaldern-gar-till-metallatervinningen

Kulturhistoriska personligheter, del 2: Carl von Linné

20191005_140700

I några av mina inlägg på den här bloggen har jag citerat Carl von Linné. Det har jag haft goda skäl att göra: Även om Linné givetvis är mest känd för sina insatser inom botaniken, så är han tack vare sina detaljerade dagböcker och reseberättelser även en betydelsefull folklivsskildrare. Idag ägnar jag därför en krönika åt honom.

Linné (ursprungligen Carl Nilsson Linnæus) föddes 1707 i Råshult i Småland som son till kyrkoherden Nils Ingemarsson Linnæus och dennes fru Christina Brodersonia. Fadern var botaniskt intresserad och det blev snart tydligt att sonen liknade honom i detta avseende. Det berättas att Linné redan som barn alltid lät sig lugnas och tystnade om man satte en blomma i hans hand. Vid fem års ålder gavs han en egen liten trädgård att sköta.

Det var tänkt att Linné i enlighet med släktens traditioner skulle bli präst, men för detta visade han varken fallenhet eller intresse. Istället fick han 1727 flytta till Lund för att studera medicin. Året därpå skrev han in sig vid medicinska fakulteten i Uppsala, där hans studier kom att kombineras med undervisningsuppdrag i botanik. Vid denna tid började han även formulera sina botaniska observationer i skrift. Under sitt liv publicerade han 70 böcker och mer än 300 vetenskapliga avhandlingar.

1732 red Linné ensam till Lappland och var borta i fem månader. Där samlade han in växter och noterade biologiska förhållanden i områden som tidigare varit dåligt kartlagda. Den strapatsrika resan väckte uppseende i både Sverige och utomlands och kom att följas av liknande studieresor i andra delar av Sverige.

Under en resa i Dalarna träffade Linné sin blivande hustru, Sara Elisabeth Moræa. 1735 friade Linné, men hennes far krävde att han först skulle företa en studieresa utomlands och avlägga doktorsexamen innan bröllop kunde komma i fråga. Linné for då till Nederländerna, där universitetet i Hardevijk var känt för att snabbt utfärda examina. Bara några dagar efter sin ankomst disputerade Linné i medicin med en avhandling där han relaterade malaria till lerhalten i dricksvattnet. Samma år publicerade han sitt mest kända verk, Systema Naturæ, enligt vilket naturens tre riken grupperades i klass, ordning, familj, släkte och art. Linné använde binärnomenklatur, vilket innebar att såväl växter som djur försågs med tvådelade namn bestående av släktnamn och artepitet. Som exempel kan nämnas släktnamnet Homo, vilket kombinerat med artepitetet sapiens betecknar den moderna människan. Systemet har vidareutvecklats sedan dess, men används idag världen över. Vissa av Linnés klassifikationer har emellertid fått strykas, då de var alltför präglade av dåtidens världsbild. Bl.a. myntade Linné beteckningen Homo antropomorpha – term för människoliknande mytologiska varelser. Han skapade dessutom ett system för indelning av bergarter, mineral och fossil som räknade in både njurstenar och gallstenar i stenriket.

1739 återvände Linné till Sverige och gifte sig med Sara Elisabeth. Samma år var han med och grundade Kungliga Vetenskapsakademien. Han kom senare att bli medlem i ett stort antal vetenskapsakademier i olika länder.

Linné fortsatte att göra flera långa resor runt i Sverige, bl.a. till Skåne, Öland, Gotland, Västergötland och Dalsland. Ofta reste han på riksdagens uppdrag i syfte att kartlägga naturresurser. Under sina resor förde han dagbok över både personliga upplevelser och vetenskapliga iakttagelser. Utöver växt- och djurriket studerade han bergarters innehåll av mineral och metall. Under sina resor nedtecknade han även lokala levnadsförhållanden, seder, bruk och kulturföreteelser. Dessutom visade han intresse för fornminnen. Hans publicerade resebeskrivningar blev med tiden omfattande och innehållsrika.

1741utnämndes Linné till medicine professor vid Uppsala universitet. Året därpå bytte han professur och blev botanikprofessor. Under kortare perioder var han även universitetets rektor. Hela den senare delen av sitt liv var han bosatt i Uppsala, där hans hem och trädgård fungerade som undervisningslokal och plats för experiment. Dessutom rekonstruerade han akademiträdgården och såg till att få frön och rotknölar ditsända från andra delar av världen. Hans exkursioner i markerna runt Uppsala blev uppskattade och välbesökta.

1753 dubbades Linné till riddare av Nordstjärneorden av kung Adolf Fredrik. Senare adlades han och tog då namnet Carl von Linné. I den biologiska systematiken används dock den latiniserade formen Carolus Linnæus. Inom botaniken har Linné auktorsnamnet L. och är därmed den enda botaniker som anges med en enda bokstav.

1778 dog Linné i ett slaganfall efter ett mycket produktivt liv. Hans grav finns att besöka i Uppsala domkyrka.

Linné är utan tvekan en av våra främsta vetenskapsmän och hans oförtrutna nyfikenhet och dokumentationsnit gör honom än idag till ett vetenskapligt föredöme. Under sin livstid namngav han närmare 8000 växter och gav oss en systematik för allt levande. Det gamla talesättet ”Gud skapade och Linné ordnade” säger något om hans livsgärning. Linnés eget valspråk (Omnia mirari etiam tritissima) uppmanar oss att förundras över allt, även det vardagliga. Hans noggranna anteckningar och observationer tjänar inte bara som naturvetenskapligt forskningsunderlag, utan utgör även ett värdefullt kulturhistoriskt källmaterial.

 

Tryckta källor:

 Jonsson, Marita (2003), Carl von Linné: Boningar, trädgårdar och miljöer, Forum.

 

En kommentar till Per Gudmundsons ledare i SvD

 

bild tidningar

För några dagar sedan skev jag ett upprört blogginlägg om den senaste tidens eskalerande våld mot sjukvårdspersonal. Idag publicerar Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet, där han diskuterar samma problemområde i ett bredare perspektiv: https://www.svd.se/varen-svenske

Ledaren förtjänar att kommenteras, men låt mig först få återge några av textens viktigaste delar:

Varför stormas akutmottagningar av stora grupper anhöriga och vänner efter gängrelaterade skjutningar? Varför stenas ambulanser och brandbilar? Varför har polisen så svårt att få in vittnesuppgifter i utanförskapsområdena? Varför känner sig bibliotek och bussbolag tvungna att anställa vakter ur vissa minoritetsgrupper för att stävja oroligheter?

En förklaring finns i social identitetsteori, som undersöker hur gruppidentifikation påverkar beteende. Socialpsykologer har visat att nationell samhörighet ökar förtroendet för samhällets institutioner. Förenklat uttryckt: känner man sig som svensk blir man mer benägen att samarbeta med svenska myndigheter. Vilket skulle kunna förklara polisens svårigheter i invandrartäta områden.

Bäst institutioner uppnås generellt alltså med stark tillhörighet till majoritetssamhället och svag identifikation med minoriteter.

Gissningsvis har dock svensk politik, som den utformats i några decennier, varit kontraproduktiv. Här satsas hårt på att stärka invandrares identifikation med minoriteter, med rundhänta bidrag till ett etnifierat föreningsliv. Här finansierar staten ett otal organisationer vars huvudsakliga funktion är att utmåla landet som genomsyrat av rasism och diskriminering, trots att Sverige tillhör världens mest toleranta och inkluderande samhällen.

Men häromåret stod partiledarna plötsligt på rad och deklarerade vikten av svenskhet och svenska värderingar. Det var så dags då.

Ja, det var så dags då. Efter decennier av en kontraproduktiv politik, som främjat splittring och utanförskap snarare än integration, blev problemen så stora att de inte längre gick att blunda för. Plötsligt vaknade en liten gryende insikt om att Sverige börjat förlora något av det mest vädefulla hon har: sitt kulturarv.

Att rädda det sjunkande skeppet kommer inte att bli lätt, om det ens låter sig göras. Det kräver en total omvärdering av den så glorifierade mångkulturen. Fokus behöver istället flyttas till att värna och lyfta fram de värderingar som bidragit till att skapa det land vi känner som Sverige. Dit hör jämställdheten, skyddet av individen, arbetsmoralen, den interpersonella tilliten och viljan att bidra till ett gemensamt samhällsbygge. Då kan vi få tillbaka ett samhälle där man inte kastar sten på ambulansen och hotar vårdpersonalen med våldtäkt. Och då kanske jag kan känna mig hemma i mitt eget hemland igen.

Kulturhistoriska sevärdheter del 6: Ekornavallen

20170603_191227

En kort bilresa från Falköping finns en höjdrygg som under årtusenden har haft en alldeles särskild betydelse. Här samsas gravar från stenålder, bronsålder och järnålder, sida vid sida. Sluttningen, som idag är beteshage,  har således varit skådeplats för begravningsriter under flera millenier.

Till de äldsta fynden hör fyra gånggrifter, som byggdes för 4000-5000 år sedan. Den största har i folkmun fått namnet Girommen (”jätteugnen”) då man trodde att jättekvinnan från Brunnhemsberget lagade sin mat där. Från bronsåldern finns ett imponerande röse uppe på vallens krön och järnåldern har bidragit med ett stort antal resta stenar och stensättningar.

Det är fascinerande att fundera över varför människor under flera tusen år valt att begrava sina döda på just denna plats. Resultatet har blivit en säregen kyrkogård som än idag väcker vördnad. Genom att under någon timmas tid vandra runt i en fårhage i Västergötland kan man få uppleva 4000 års gravskick. Det är mäktigt!

20170603_192017

Källor:

Klingmark, Elisabeth (2002), Värt en omväg. Vägvisare till 30 kulturminnen i Sverige, Riksantikvarieämbetets förlag

Information till detta blogginlägg har även hämtats från de skyltar som står uppställda vid Ekornavallen.

När normerna förändras, del 1: Hot och våld mot vårdpersonal

bild vårdpersonal

Jag arbetar inom sjukvården. Det är en miljö som har blivit tuffare de senaste åren och framför allt har den blivit tuffare på ett obegripligt sätt. Exempelvis har jag fruktansvärt svårt att förstå den uppblossande stenkastningen mot ambulanspersonal. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte för mitt liv begripa vad detta beteende ska syfta till eller vilket nöje man finner i det. Nu har min totala oförståelse dessutom fått ny näring av en artikel som publicerats i Metro. Du hittar den här.

Artikeln beskriver det händelseförlopp som utspelat sig efter en skottlossning i södra Stockholm. På Karolinska sjukhuset uppstår en anstormning av anhöriga till de skottskadade, som tränger sig in i akutmottagningens väntrum. Där uppträder de aggressivt och hotar vårdpersonalen för att få som de vill. Personalen får låsa in sig och evakueras.

Artikeln fortsätter med en intervju med Marie Jensen, säkerhetshandläggare vid Region Skåne. Hon känner igen situationen och beskriver de utmärkande dragen. Vanligen handlar det om att anhöriga kallar vårdpersonalen för horor och hotar med våldtäkt. Jensen konstaterar att det ”påverkar vården” samt att det ”blir till en oro och otrygghet att vårda patienterna”. Som om det skulle behöva förklaras. Men det finns mer som inte behöver förklaras. Ingen behöver berätta för mig att det här faller utanför den svenska kulturens ramar – det står skrivet med lysande bokstäver mellan alla de rader i artikeln som skildrar de anhörigas beteende. När jag läser artikeln protesterar hela mitt kulturväsen. Så här gör man bara inte. Inte i mitt samhälle.

Så hur kan detta få ske, gång på gång? Rädslan för att ta tag i problemet gör att både patienter och personal drabbas. Det är faktiskt en del av den kultur jag vuxit upp i att visa respekt och hänsyn på ett sjukhus. På den punkten får vi inte ge vika. En akutmottagning som inte fungerar innebär att människors liv riskeras.

 

Gästinlägg: Några ord om den svenska vistraditionen


20180428_164102

Jag har till min stora glädje fått möjlighet att presentera ett gästinlägg av Gunnar Törngren.

Gunnar Törngren är socionom och trubadur verksam i Skaraborg. Han är även författare till böckerna Husbehovstrubaduren och Handledningens perspektiv. Till hans främsta intressen hör viskomposition. Idag bjuder han oss på en beskrivning av visans roll som kulturbärare. Det är omöjligt att inte förundras över alla de funktioner (berättande, tröstande, sedelärande, kraftgivande och underhållande, för att nämna några) som våra visor har haft genom historien. Läs och förundras – ingen hade kunnat skildra det bättre.

____________________________________________________________________________________________

Det finns många forskare, däribland Charles Darwin, som hävdar att människan sjöng innan hon började tala. Riktigt hur det är med den saken ska vi kanske låta vara osagt men tydligt är att musiken i många olika former är mycket gammal. Att sjunga brukar betraktas som ett transkulturellt fenomen som tycks finnas i alla kulturer och alla tidsåldrar. Hur länge musiken har funnits i Sverige kan vi inte riktigt veta men vi kan konstatera att vi har en lång och väletablerad historia av sjungande. När vi till jul eller midsommar plockar fram några av de vanligaste sångerna (”Staffan var en stalledräng” eller ”Skära skära havre”) bör vi komma ihåg att dessa bara är en ytterst liten del av en kolossal och mycket gammal skatt inom den svenska vistraditionen.

Om man jämför visorna (i vid bemärkelse) med dagens musiklyssnande är skillnaderna inte så stora. Numera, när de flesta lyssnar på musik och utbudet är näst intill obegränsat, ägnar sig många människor åt en stor mängd lyssnande. Den stora skillnaden är att förr i tiden fick man sjunga, eller spela, själv. Sjöngs gjorde det som en vardaglig del av livet. Musiken hjälpte människor att orka med hårt arbete, långtråkighet, sorg och olycklig kärlek. Den fanns även där till glädje och som följeslagare i lycklig kärlek och välgång.

Ibland kan man få intryck av att visorna började med Carl Michael Bellman, vilket givetvis är helt felaktigt. Visorna är mycket äldre än så. Den folkliga visan var ofta berättande ballader (ballad är ett annat ord för berättelse) och kunde handla om i stort sett vad som helst. Inte sällan var de sedelärande berättelser om ond bråd död och om hur illa det kan gå om man gör det ena eller det andra. De kunde också vara dåtidens nyhetsrapportering som berättade om händelser som till exempel att orten fått en järnväg, en sjöman farit iväg eller liknande. Givetvis har oanständiga och skämtsamma visor sin plats i historien. Bland de senare kan nämnas en form av visor som numera är sällsynta, nämligen de bakvända visor som berättar saker som att hästen sitter i trädets topp medan fågeln drar plogen.

Bland de historiska visorna nämns ofta de så kallade skillingtrycken som numera stundom betraktas som en speciell sorts visor. Detta är inte helt korrekt och namnet skillingtryck kommer av att dessa var en form av texthäften som ursprungligen kostade en shilling (senare två). De var enkla, billiga texthäften som man kunde sitta hemma och sjunga ur. Ofta var melodierna lånade från andra sånger på samma sätt som att en och samma text kunde ha olika melodier.

Visor kan alltså sägas vara flexibla till sin karaktär och en folklig visa kunde bli en psalm likväl som tvärt om. En spelmansmelodi kunde få en eller flera texter, en skriven text kunde få en eller flera melodier.

I det gamla bondesamhället var det inte sällan kvinnorna som var de främsta kulturbärarna, alltså de som spridde visorna vidare till nästa generation. Detta kom att bli en naturlig del av vardagen och säkerligen inte alls med primärt syfte att barnen skulle lära sig de gamla visorna. Eftersom sjungandet var en naturlig del av vardagen blev det naturligt att barnen snappade upp visorna och i sin tur förde dem vidare. Det är lätt att förfasas, med dagens värderingar, över hur mycket om ond bråd död den tidens barn fick höra om.

Tiden innan visor kom i skrift var upphovspersonen nästan alltid okänd – det som numera kallas traditionell folkvisa (vanligen bara förkortat till ”trad”). Några av dessa visor lever fortfarande kvar om än ofta i förkortade versioner (ibland där oanständigheter och grymheter har plockats bort) och finns i ett antal varianter.

Lite förenklat kan sägas att till för ett par hundra år sedan så gjordes ingen åtskillnad mellan olika sorters visor. Sångerna sjöngs utifrån det sammanhang där de kunde passa bäst; vaggsångerna när barnen skulle sova, rytmiska sånger till det enformiga arbetet, ballader när något skulle berättas och så vidare. Visorna hörde till vardagen och var en självklarhet. Ofta sjöngs de a capella, alltså utan ackompanjemang av musikinstrument. I de sammanhang där instrument användes har dessa varierat under seklernas gång och i viss mån kan man följa dess utveckling. Ett exempel kan vara att flöjter och mungigor ersattes av munspel för att sedan ersättas av dragspel. Eller säckpipan kom att ersättas av fiolen, lutan av gitarren och så vidare. Det vi kallar folkinstrument är alltså inget konstant utan har varierat och inte minst hänger detta ihop med den tekniska utvecklingen.

Så småningom kom en successiv utveckling som kan sägas pågå från sjuttonhundratalet till nittonhundratalets början. Visorna började såväl klassificeras som att utvecklas åt olika håll. Alice Tegners barnvisor kan fungera som ett exempel – de var visor riktade direkt till barn. Det som ofta kallas den litterära visan börjar vid denna tid dyka upp allt mer. Den litterära visan skiljer sig från den folkliga vistraditionen genom att ha en bestämd upphovsman, vilket den folkliga visan oftast saknar. Den litterära visan lägger även stor tonvikt vid texten, snarare än melodin, och har ofta kännetecknats av en viss upphovsmans ”stil”. Dessa visor är oftast konstanta till sin form; man ändrar sällan i texten eller melodin utan skillnaderna ligger snarare i hur de framförs och tolkas av olika utövare. Bellman, Taube, Barbro Hörberg, Håkan Hellström och många fler hör alltså snarast till denna kategori.

Innan det fanns regler för upphovsrätt och liknande var det en självklarhet att ”alla lånade av alla”. Som tidigare nämnts kunde en melodi få olika texter, olika texter få olika melodier och det var fritt fram att anpassa det man gjorde efter eget skön. Det kanske mest kände vismakaren Carl Michael Bellman (1700-talet) använde ofta befintliga melodier från operor till sina texter. Evert Taube (1890-1976) använde ofta melodier och texter han snappat upp på olika ställen världen över.

När vi hänvisar till de stora namnen inom vistraditionen nämns ofta, förutom Bellman och Taube, figurer som Dan Andersson, Cornelis Vreeswijk, Olle Adophsson och ett stort antal andra. Det kan vara intressant att notera att de som vanligen tillskrivs upphovet är män, möjligen med undantag av Margareta Kjellberg, Barbro Hörberg och ett fåtal andra kvinnor. Det betyder inte att kvinnorna skulle haft någon passiv roll inom vistraditioner, kanske snarare tvärt om. Förutom att vara kulturbärare och föra visorna vidare är det högst troligt att en mycket stor del av visskatten är komponerad av kvinnor. Kanske majoriteten historiskt sett men det är svårt att veta. En gissning kan vara att det är männen som formaliserat och kommersialiserat visorna.

De gamla folkliga sångerna har i högsta grad kommit att påverka dagens musik. Visor framförs numera ofta som jazz. Dansbandsmusiken har ett klart ursprung i folkvisorna liksom schlagermusiker (schlager – av tyskans schlager – som egentligen bara avser en sång som ”slår”, alltså blir populär). Pop och rockmusik har också den sitt ursprung i den folkliga visan. Under emigrationsvågen till Amerika tog utvandrarna givetvis med den svenska folkliga visan som där kom att påverka den amerikanska traditionen och exempelvis countrymusiken.

Den svenska vistraditionen finns kvar och lever vidare. Detta gäller såväl de gamla folkliga visorna som folkkära visskapare som Evert Taube och även en stor mängd skapare av nyare visor. Det finns en mängd föreningar som ägnar sig åt visor, som till exempel Visans Vänner med en mängd lokalföreningar över hela landet. Det ordnas en mängd visfestivaler varje år och vissjungande artister engageras både här och där i olika sammanhang Kanske är det ändå alla de amatörer som brukar benämnas husbehovstrubadurer som utvecklar och för visans kulturskatt vidare.

 

Hur korkat får det bli?

bild ko

Jag har startat den här bloggen för att lyfta fram det svenska kulturarvets viktigaste och mest fascinerande beståndsdelar. De senaste veckorna har jag emellertid blivit varse att bloggen även behöver tjäna ett annat syfte. Vi befinner oss nämligen i en tid där den svenska kulturen är satt under ett politiskt tryck som pressar fram märkliga förändringar. Traditionsbundna uppfattningar ifrågasätts under det som kallas ”normkritik” och vad som än diskuteras ska debatten innehålla ”genusperspektiv” och ”mångfald”, vare sig det är relevant eller inte. Genus ingår numera i hart när alla kurser vid svenska universitet och högskolor, oavsett vad som studeras. Den som vill veta mer om de vedermödor en universitetslektor upplevde när han blev ålagd att ta in ”mångfaldsperspektiv” i en grammatikkurs kan läsa här. Och vill man veta hur den svenska försvarsmakten ska gå till väga för att försvara landet med hjälp av gender-teorier kan man ögna igenom deras egna dokument.

Många av oss trodde nog att vansinnets kulmen var nådd i och med den s.k. genustrumpeten; när Vetenskapsrådet beviljade över en halv miljon kronor till ett forskningsprojekt med titeln ”Trumpeten som genussymbol” kunde man ju tro att dumheten nått vägs ände. Låt mig återge delar av projektbeskrivningen för att åskådliggöra problemet:

Den övergripande frågeställningen är att undersöka vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol. För att kunna utkristallisera dessa, blir det nödvändigt att problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar, som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet. Vilka normer ligger bakom detta? Hur kommer dessa till uttryck och hur tvingande tycks de vara? Vilka variationer, skiften, avsteg och förhandlingar är möjliga att urskilja över tid?

och

En annan viktig ingång är ljudsymboliken. Genom att granska trumpetreceptionen (recensioner, artiklar, brev osv.), vill jag komma åt hur den i instrumentet förankrade klangen uppfattas. Frågor som leder mig här är: vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ”kvinnlig klang”? För att komma åt konstruktionen av ”trumpetbilden”, ska jag även analysera trumpetdiskurser både i akademisk tradition (avhandlingar, vetenskapliga artiklar) och i populära sammanhang (recensioner, tidningsartiklar, brev).

Några kommentarer till ovanstående citat behövs nog inte. Den praktiska tillämpningen av denna typ av forskning, som Vetenskapsrådet tydligen anser värd att prioritera,  kan vi nu se redan på dagisnivå. Barbro Romero, förskolechef i Malmö, berättade nyligen för Sydsvenskan hur man använder genusteori och normkritik för att förebygga sexuella övergrepp:

Leksakerna är könsneutrala. Ett planerat inköp av en stor brandbil som skulle ha dominerat förskolans utemiljö, stoppades av Barbro Romero. Att tänka normkritiskt är en viktig del i arbetet för att förebygga sexuella övergrepp.

– Vi tänker strategiskt för att förhindra att något händer. Det är där det stora arbetet ligger, säger Barbro Romero.

Ett annat mantra med samma obskyra användning är ”rasifiering”. Jag är inte säker på att jag kan redogöra för begreppets innebörd på ett sätt som tillfredsställer experterna, men i princip handlar det om att människor som har annan hudfärg än vit är förtryckta. Även här förs resonemanget så långt att konsekvenserna blir absurda. Ett lysande exempel på hur fel man kan hamna publicerades nyligen av Tobias Linné (doktor i sociologi vid Lunds universitet och grundare av Lund University Critical Animal Studies Network) och Iselin Gambert (Professor of Legal Writing vid Juridiska institutionen vid George Washington University och gästforskare i kritiska djurstudier vid Lunds universitet) i Aftonbladet. Dessa högutbildade och offentligt avlönade personer har lyckats få till en rasifierande vinkling på mjölk och presenterar följande resonemang:


Mjölk: få saker har varit så centrala för det västerländska samhället som mjölk och mjölkdrickande. Mjölk är ett av världens mest reglerade födoämnen, ett livsmedel som mer än de flesta andra präglats av sociala, kulturella och politiska normer.

Ett exempel är hur mjölk och mjölkdrickande sedan åtminstone det sena 1800-talet har använts som en symbol för rasbiologisk renhet och vit överlägsenhet.

och

Den vita drycken som vid denna tid ansågs som det perfekta livsmedlet ur näringssynpunkt, knöts symboliskt samman med den vita kroppen som kunde tillgodogöra sig mjölken bättre än icke-vita. “By declaring milk perfect, white northern Europeans announced their own perfection” skriver DuPuis.

och

Det betyder inte att det skulle vara rasistiskt att dricka mjölk. Däremot har mjölk och mjölkdrickande historiska kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet.

Och för kon som mjölken kommer ifrån, och som tvingats till ett liv i livslång fångenskap där hennes barn tas ifrån henne inom några timmar efter födseln för att bli kött på människors tallrikar, är ett glas mjölk alltid en fråga om makt och förtryck.

Ska man skratta eller gråta? Själv har jag under en period vistats i en massaj-by i Kenya där komjölk (ibland uppblandad med blod) var ett av de mest frekventa livsmedlen, men detta faktum passade väl inte in i det politiskt korrekta teoribygget. Och att bekräfta idéerna är uppenbarligen viktigare än att undersöka faktiska förhållanden.

Svenska universitet och högskolor har blivit en fördumningsindustri, som producerar  kvasivetenskap av politiskt korrekta övertolkningar. Men vad händer egentligen med ett samhälle som lägger sin tankekraft och sina akademiska resurser på att problematisera företeelser som bara existerar i en ideologisk tankekonstruktion? Vad kommer att hända med Sverige om vi fortsätter utbilda genuspedagoger och hålla kurser i normkritik, medan resten av världen utbildar ingenjörer?

Själv forskar jag om behandlingen av kroniska smärttillstånd. Det är inte alltid enkelt. Om jag vävde in orden ”genus”, ”mångfald” och ”rasifiering” i min projektbeskrivning skulle nog bidragskranarna öppnas. Men jag tänker inte prostituera min forskning åt politiska krafter som går emot allt sunt förnuft.

Vi (och med ”vi” menar jag alla vettiga människor i Sverige som inser att rådande politiska trender håller på att driva oss in i ett kunskapsvacuum) har ett gemensamt ansvar att motsätta oss denna allmänna fördumning. Den pragmatism, förnuftsmässighet och måttfullhet som tidigare utmärkt det svenska samhället måste få fortsätta råda. Vi får inte börja tro att mänskligheten behöver genusperspektiv på trumpeter, att leksaksbrandbilar är så symboliskt laddade att de framkallar sexuella övergrepp eller att man kan försvara sitt land genom att dekonstruera fiendens könsmaktsordning. Sådant kan vi överlåta åt pseudointellektuella teoretiker som bygger luftslott runt rasifierande matvanor. Vi vanliga, sansade människor måste fortsätta vara lagom – för annars riskerar vi att tappa bort oss i en ideologisk dimma av genusperspektiv, normkritik och rasifieringsteorier.

 

Fotnot: Undertecknad är gift med en rasifierad man (mörkhyad, svarthårig och med annat modersmål än svenska) som är laktosintolerant.

Kräftskivornas tid

bild kräftskiva

Nu är det augusti och många av oss samlas för att i goda vänners lag kalasa på kräftor. Traditionen har sitt ursprung i att kräftfisket tidigare var begränsat till en viss säsong . Anledningen var att man ville undvika utfiske, inte minst efter att kräftpesten härjat 1907. Kräftpremiären inföll i början av augusti, vilket togs som skäl att fira. Lagen upphörde 1994, men  kräftskivan har kommit att bli en kär tradition som ändå lever kvar. Så här beskriver Nordiska muséet kräftskivans upprinnelse på sin hemsida:

Kräftpremiären den 7 augusti har sitt ursprung i ett förbud mot kräftfiske mellan november och den 7 augusti. Dagen är inledningen till en festperiod i Sverige, då vi äter kräftor och dricker snaps. Kräftskivans ursprung är 1900-talets första decennier. Kräftor åts inte i mängd i bondesamhället, men fungerade ibland som fastemat. Kräftfesten är en av de högtider som mest förknippas med svensk identitet.

Huruvida kräftfesten är starkt förknippad med svensk identitet kan man kanske diskutera, men klart är att den har blivit ett uppskattat inslag i vår kultur. Trots att kräftor numera finns tillgängliga året runt håller många fast vid traditionen att invänta den tidigare kräftpremiären. Firandet har också utvecklats till att innehålla en rad typiska inslag. Servetter med kräfttema brukar ingå i dukningen och stämningen förhöjs med lanternor, haklappar och pappershattar. Om vädret tillåter är det vanligt att festen hålls utomhus.

Huvudrätten vid en kräftskiva är förstås kräftorna, som kokats i en lag av vatten, dillkronor och kryddor. På västkusten äts havskräfta, medan flodkräfta och signalkräfta är vanligare i andra delar av landet. Det svenska kräftbeståndet räcker inte till, utan kompletteras med import av stora mängder kräftor (ca 2500 ton per år) från Kina, Turkiet och Spanien. Ofta serveras de med ljust bröd, kryddad ost, räkor, sallader och pajer. Till maten dricks snaps, vin eller öl.

 

Källor:

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/kraftpremiaren

http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/kalender/i-almanackan/handelser-i-almanackan/2014-06-11-kraftskiva.html

http://travelbird.se/blog/varfor-firas-kraftskiva-i-Sverige/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%A4ftskiva

Sommarläsning

20170728_124613

Nu har många semester, så även jag, och det brukar innebära viss ökning av bokkonsumtionen. Till den som vill byta ut deckarna mot något lika spännande men mer verklighetsförankrat vill jag nu tipsa om boken Arkeologiska upptäckter i Sverige av Anna Lihammer.

Med rikliga bilder och lättöverskådlig text beskriver boken Sveriges största arkeologiska upptäckter. Blicken riktas framför allt mot de fynd som ändrat vår syn på dåtiden och gett historien ett nytt perspektiv. Här kan vi läsa om dödshuset i Turinge, Bockstensmannen, vikingatidens skatter, Alvastra pålbyggnad och Eketorps borg, för att lämna några aptitretande exempel. Fyndplatser och föremål sätts i sina historiska sammanhang och det mänskliga perspektivet levandegörs.

Till minussidan hör att författarinnan är en aning könsfixerad. Det är säkert så att vissa arkeologiska fynd kan ha feltolkats p.g.a. fördomar kring könsroller, men det blir lite tjatigt när denna teori upprepas. De politiskt korrekta vinklingarna förtar också en del av läsupplevelsen. Tursamt nog försvinner dessa tendenser och bokens senare halva håller i huvudsak en neutral ton i förhållande till sitt fängslande innehåll.

Sammanfattningsvis är boken en god investering för den som vill få fler pusselbitar till bilden av det förflutna. Eller varför inte leta upp den på biblioteket för att skaffa inspiration till upptäcktsresor och utflykter i vårt fascinerande land?

Nordisk folktro, del 1: Bäckahästen

bild bäckahäst

De nordiska skogarna är fulla av magiska väsen som på olika sätt kan påverka människorna och vara till antingen nytta eller skada. Ett av dem är bäckahästen.

Bäckahästen är en osedvanligt stor och vacker häst, som lever vid bäckar och sjöar. Framför allt verkar den trivas i Skåne, där den ofta har orsakat vilsegång, olyckor och drunkningsdöd. Trots sitt fagra yttre är bäckahästen nämligen en lömsk varelse, som lurar både vuxna och barn att rida på dess rygg. Den har dessutom förmågan att göra sig större, så att ryggen rymmer hur många personer som helst. Ibland tar bäckahästen med sina ryttare på en våldsam färd genom skogen, så att de tappar orienteringen och inte kan hitta hem; ibland är den ännu grymmare och drar ner dem i vattnet. Just benägenheten att locka ner människor i vattendrag har gjort att många misstänker att bäckahästen i själva verket är Näcken i hästskepnad.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

 

Otryckta källor:

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/nacken-och-backahasten-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4ckah%C3%A4st