Jag har startat den här bloggen för att lyfta fram det svenska kulturarvets viktigaste och mest fascinerande beståndsdelar. De senaste veckorna har jag emellertid blivit varse att bloggen även behöver tjäna ett annat syfte. Vi befinner oss nämligen i en tid där den svenska kulturen är satt under ett politiskt tryck som pressar fram märkliga förändringar. Traditionsbundna uppfattningar ifrågasätts under det som kallas ”normkritik” och vad som än diskuteras ska debatten innehålla ”genusperspektiv” och ”mångfald”, vare sig det är relevant eller inte. Genus ingår numera i hart när alla kurser vid svenska universitet och högskolor, oavsett vad som studeras. Den som vill veta mer om de vedermödor en universitetslektor upplevde när han blev ålagd att ta in ”mångfaldsperspektiv” i en grammatikkurs kan läsa här. Och vill man veta hur den svenska försvarsmakten ska gå till väga för att försvara landet med hjälp av gender-teorier kan man ögna igenom deras egna dokument.
Många av oss trodde nog att vansinnets kulmen var nådd i och med den s.k. genustrumpeten; när Vetenskapsrådet beviljade över en halv miljon kronor till ett forskningsprojekt med titeln ”Trumpeten som genussymbol” kunde man ju tro att dumheten nått vägs ände. Låt mig återge delar av projektbeskrivningen för att åskådliggöra problemet:
Den övergripande frågeställningen är att undersöka vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol. För att kunna utkristallisera dessa, blir det nödvändigt att problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar, som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet. Vilka normer ligger bakom detta? Hur kommer dessa till uttryck och hur tvingande tycks de vara? Vilka variationer, skiften, avsteg och förhandlingar är möjliga att urskilja över tid?
och
En annan viktig ingång är ljudsymboliken. Genom att granska trumpetreceptionen (recensioner, artiklar, brev osv.), vill jag komma åt hur den i instrumentet förankrade klangen uppfattas. Frågor som leder mig här är: vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ”kvinnlig klang”? För att komma åt konstruktionen av ”trumpetbilden”, ska jag även analysera trumpetdiskurser både i akademisk tradition (avhandlingar, vetenskapliga artiklar) och i populära sammanhang (recensioner, tidningsartiklar, brev).
Några kommentarer till ovanstående citat behövs nog inte. Den praktiska tillämpningen av denna typ av forskning, som Vetenskapsrådet tydligen anser värd att prioritera, kan vi nu se redan på dagisnivå. Barbro Romero, förskolechef i Malmö, berättade nyligen för Sydsvenskan hur man använder genusteori och normkritik för att förebygga sexuella övergrepp:
Leksakerna är könsneutrala. Ett planerat inköp av en stor brandbil som skulle ha dominerat förskolans utemiljö, stoppades av Barbro Romero. Att tänka normkritiskt är en viktig del i arbetet för att förebygga sexuella övergrepp.
– Vi tänker strategiskt för att förhindra att något händer. Det är där det stora arbetet ligger, säger Barbro Romero.
Ett annat mantra med samma obskyra användning är ”rasifiering”. Jag är inte säker på att jag kan redogöra för begreppets innebörd på ett sätt som tillfredsställer experterna, men i princip handlar det om att människor som har annan hudfärg än vit är förtryckta. Även här förs resonemanget så långt att konsekvenserna blir absurda. Ett lysande exempel på hur fel man kan hamna publicerades nyligen av Tobias Linné (doktor i sociologi vid Lunds universitet och grundare av Lund University Critical Animal Studies Network) och Iselin Gambert (Professor of Legal Writing vid Juridiska institutionen vid George Washington University och gästforskare i kritiska djurstudier vid Lunds universitet) i Aftonbladet. Dessa högutbildade och offentligt avlönade personer har lyckats få till en rasifierande vinkling på mjölk och presenterar följande resonemang:
Mjölk: få saker har varit så centrala för det västerländska samhället som mjölk och mjölkdrickande. Mjölk är ett av världens mest reglerade födoämnen, ett livsmedel som mer än de flesta andra präglats av sociala, kulturella och politiska normer.
Ett exempel är hur mjölk och mjölkdrickande sedan åtminstone det sena 1800-talet har använts som en symbol för rasbiologisk renhet och vit överlägsenhet.
och
Den vita drycken som vid denna tid ansågs som det perfekta livsmedlet ur näringssynpunkt, knöts symboliskt samman med den vita kroppen som kunde tillgodogöra sig mjölken bättre än icke-vita. “By declaring milk perfect, white northern Europeans announced their own perfection” skriver DuPuis.
och
Det betyder inte att det skulle vara rasistiskt att dricka mjölk. Däremot har mjölk och mjölkdrickande historiska kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet.
Och för kon som mjölken kommer ifrån, och som tvingats till ett liv i livslång fångenskap där hennes barn tas ifrån henne inom några timmar efter födseln för att bli kött på människors tallrikar, är ett glas mjölk alltid en fråga om makt och förtryck.
Ska man skratta eller gråta? Själv har jag under en period vistats i en massaj-by i Kenya där komjölk (ibland uppblandad med blod) var ett av de mest frekventa livsmedlen, men detta faktum passade väl inte in i det politiskt korrekta teoribygget. Och att bekräfta idéerna är uppenbarligen viktigare än att undersöka faktiska förhållanden.
Svenska universitet och högskolor har blivit en fördumningsindustri, som producerar kvasivetenskap av politiskt korrekta övertolkningar. Men vad händer egentligen med ett samhälle som lägger sin tankekraft och sina akademiska resurser på att problematisera företeelser som bara existerar i en ideologisk tankekonstruktion? Vad kommer att hända med Sverige om vi fortsätter utbilda genuspedagoger och hålla kurser i normkritik, medan resten av världen utbildar ingenjörer?
Själv forskar jag om behandlingen av kroniska smärttillstånd. Det är inte alltid enkelt. Om jag vävde in orden ”genus”, ”mångfald” och ”rasifiering” i min projektbeskrivning skulle nog bidragskranarna öppnas. Men jag tänker inte prostituera min forskning åt politiska krafter som går emot allt sunt förnuft.
Vi (och med ”vi” menar jag alla vettiga människor i Sverige som inser att rådande politiska trender håller på att driva oss in i ett kunskapsvacuum) har ett gemensamt ansvar att motsätta oss denna allmänna fördumning. Den pragmatism, förnuftsmässighet och måttfullhet som tidigare utmärkt det svenska samhället måste få fortsätta råda. Vi får inte börja tro att mänskligheten behöver genusperspektiv på trumpeter, att leksaksbrandbilar är så symboliskt laddade att de framkallar sexuella övergrepp eller att man kan försvara sitt land genom att dekonstruera fiendens könsmaktsordning. Sådant kan vi överlåta åt pseudointellektuella teoretiker som bygger luftslott runt rasifierande matvanor. Vi vanliga, sansade människor måste fortsätta vara lagom – för annars riskerar vi att tappa bort oss i en ideologisk dimma av genusperspektiv, normkritik och rasifieringsteorier.
Fotnot: Undertecknad är gift med en rasifierad man (mörkhyad, svarthårig och med annat modersmål än svenska) som är laktosintolerant.
Kulturminnet 