Nordisk folktro, del 1: Bäckahästen

bild bäckahäst
Konstnären Theodor Kittelsens skildring visar hur bäckahästen tar språng för att dra ner sin ryttare i djupet. Onda väsen ser ut att sträcka sig efter dem i tjärnens kant.

De nordiska skogarna är fulla av magiska väsen som på olika sätt kan påverka människorna och vara till antingen nytta eller skada. Ett av dem är bäckahästen.

Bäckahästen är en osedvanligt stor och vacker häst, som lever vid bäckar och sjöar. Framför allt verkar den trivas i Skåne, där den ofta har orsakat vilsegång, olyckor och drunkningsdöd. Trots sitt fagra yttre är bäckahästen nämligen en lömsk varelse, som lurar både vuxna och barn att rida på dess rygg. Den har dessutom förmågan att göra sig större, så att ryggen rymmer hur många personer som helst. Ibland tar bäckahästen med sina ryttare på en våldsam färd genom skogen, så att de tappar orienteringen och inte kan hitta hem; ibland är den ännu grymmare och drar ner dem i vattnet. Just benägenheten att locka ner människor i vattendrag har gjort att många misstänker att bäckahästen i själva verket är näcken i hästskepnad.

Om bäckahästen

Understundom händer det att strömkarlen eller necken visar sig som en hvit häst, och den som vill lära att spela viol skall då passa på att rycka några strån ur svansen, ty dessa insatta i stråken göra all lärdom öfverflödig. Men vill man blif va en rigtig kung bland alla spelmän och sjelfva neckens likeman, så måste man äfven hafva en af neckens violer, och denna kan naturligtvis icke vinnas med vanliga medel. En gammal spelman (nu mera afliden) berättade huru han lärt sin konst. Efter att I först hafva skurit sig i namnlösa fingret på venster hand och på en linnelapp hopsamlat det framsipprande blodet, gick han sent en Thorsdagsqväll till en bäck rinnande från norr till söder. Han hade violen med sig och framkommen till bäcken satte han sig på en sten och gned några drag med stråken, då en stor svart gris kom emot honom. Men detta var ej den syn han väntat, hvarföre han vände om hem igen. Andra Thorsdagsqvällen gick han åter till bäcken och såg då en svart hund, men ej heller denna skepnad var den syn han väntat. Först den tredje Thorsdagsnatten kom bäckahästen, som har en bländande hvit färg, springande så, att eldgnistorna röko omkring hofvarne, stannade midt framför honom och frustade så, att han var nära att tappa modet, men hästen hade en viol liggande på länden och denna syn stärkte hans föresatts. Han gick derföre fram och tog violen lade sin egen och linnelappen i stället samt ryckte några strån ur svansen. Dessa fäste han i stråken och från den stunden kunde han spela viol så, som ingen annan i bygden.

– Ur Gabriel Djurklous bok Svenska sagor och sägner, utgiven 1943

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

https://sagenkartan.isof.se/#/records/55500/search/B%C3%A4ckah%C3%A4st/search_field/record/nordic/true

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/nacken-och-backahasten-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4ckah%C3%A4st

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 1: Bäckahästen

  1. Pingback: Nordisk folktro del 6: Näcken | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s