När normerna förändras, del 1: Hot och våld mot vårdpersonal

Jag arbetar inom sjukvården. Det är en miljö som har blivit tuffare de senaste åren och framför allt har den blivit tuffare på ett obegripligt sätt. Exempelvis har jag fruktansvärt svårt att förstå den uppblossande stenkastningen mot ambulanspersonal. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte för mitt liv begripa vad detta beteende ska syfta till eller vilket nöje man finner i det. Nu har min totala oförståelse dessutom fått ny näring av en artikel som publicerats i Metro. Du hittar den här.

Artikeln beskriver det händelseförlopp som utspelat sig efter en skottlossning i södra Stockholm. På Karolinska sjukhuset uppstår en anstormning av anhöriga till de skottskadade, som tränger sig in i akutmottagningens väntrum. Där uppträder de aggressivt och hotar vårdpersonalen för att få som de vill. Personalen får låsa in sig och evakueras.

Artikeln fortsätter med en intervju med Marie Jensen, säkerhetshandläggare vid Region Skåne. Hon känner igen situationen och beskriver de utmärkande dragen. Vanligen handlar det om att anhöriga kallar vårdpersonalen för horor och hotar med våldtäkt. Jensen konstaterar att det ”påverkar vården” samt att det ”blir till en oro och otrygghet att vårda patienterna”. Som om det skulle behöva förklaras. Men det finns mer som inte behöver förklaras. Ingen behöver berätta för mig att det här faller utanför den svenska kulturens ramar – det står skrivet med lysande bokstäver mellan alla de rader i artikeln som skildrar de anhörigas beteende. När jag läser artikeln protesterar hela mitt kulturväsen. Så här gör man bara inte. Inte i mitt samhälle.

Så hur kan detta få ske, gång på gång? Rädslan för att ta tag i problemet gör att både patienter och personal drabbas. Det är faktiskt en del av den kultur jag vuxit upp i att visa respekt och hänsyn på ett sjukhus. På den punkten får vi inte ge vika. En akutmottagning som inte fungerar innebär att människors liv riskeras.