En kommentar till Per Gudmundsons ledare i SvD

 

bild tidningar

För några dagar sedan skev jag ett upprört blogginlägg om den senaste tidens eskalerande våld mot sjukvårdspersonal. Idag publicerar Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet, där han diskuterar samma problemområde i ett bredare perspektiv: https://www.svd.se/varen-svenske

Ledaren förtjänar att kommenteras, men låt mig först få återge några av textens viktigaste delar:

Varför stormas akutmottagningar av stora grupper anhöriga och vänner efter gängrelaterade skjutningar? Varför stenas ambulanser och brandbilar? Varför har polisen så svårt att få in vittnesuppgifter i utanförskapsområdena? Varför känner sig bibliotek och bussbolag tvungna att anställa vakter ur vissa minoritetsgrupper för att stävja oroligheter?

En förklaring finns i social identitetsteori, som undersöker hur gruppidentifikation påverkar beteende. Socialpsykologer har visat att nationell samhörighet ökar förtroendet för samhällets institutioner. Förenklat uttryckt: känner man sig som svensk blir man mer benägen att samarbeta med svenska myndigheter. Vilket skulle kunna förklara polisens svårigheter i invandrartäta områden.

Bäst institutioner uppnås generellt alltså med stark tillhörighet till majoritetssamhället och svag identifikation med minoriteter.

Gissningsvis har dock svensk politik, som den utformats i några decennier, varit kontraproduktiv. Här satsas hårt på att stärka invandrares identifikation med minoriteter, med rundhänta bidrag till ett etnifierat föreningsliv. Här finansierar staten ett otal organisationer vars huvudsakliga funktion är att utmåla landet som genomsyrat av rasism och diskriminering, trots att Sverige tillhör världens mest toleranta och inkluderande samhällen.

Men häromåret stod partiledarna plötsligt på rad och deklarerade vikten av svenskhet och svenska värderingar. Det var så dags då.

Ja, det var så dags då. Efter decennier av en kontraproduktiv politik, som främjat splittring och utanförskap snarare än integration, blev problemen så stora att de inte längre gick att blunda för. Plötsligt vaknade en liten gryende insikt om att Sverige börjat förlora något av det mest vädefulla hon har: sitt kulturarv.

Att rädda det sjunkande skeppet kommer inte att bli lätt, om det ens låter sig göras. Det kräver en total omvärdering av den så glorifierade mångkulturen. Fokus behöver istället flyttas till att värna och lyfta fram de värderingar som bidragit till att skapa det land vi känner som Sverige. Dit hör jämställdheten, skyddet av individen, arbetsmoralen, den interpersonella tilliten och viljan att bidra till ett gemensamt samhällsbygge. Då kan vi få tillbaka ett samhälle där man inte kastar sten på ambulansen och hotar vårdpersonalen med våldtäkt. Och då kanske jag kan känna mig hemma i mitt eget hemland igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s