När normerna förändras del 4: Vårdcentraler med flyktvägar

SVT rapporterar i en artikel att hot och våld ska byggas bort på skånska vårdcentraler. Principen för de nya vårdcentralerna är att patienter och personal i möjligaste mån ska separeras. Patienterna ska anmäla sig via en surfplatta istället för i en reception och mottagningsrummen ska ha två dörrar, så att den ena kan fungera som flyktväg om patienten blir hotfull. Anledningen är att man sett en ökad hotbild mot vårdpersonal, framför allt det senaste året.

Enligt Linda Strömbäck, fastighetschef på region Skåne, ska de nya vårdcentralerna skapa ”trygghet och arbetsro”. Men tyvärr känner jag mig inte ett dugg lugnad av sådana åtgärder är nödvändiga. Tvärt om tycker jag det är oroväckande att de behövs och än mer oroväckande att man försöker bygga bort ett problem som istället borde analyseras och angripas från roten. Som f.d. vårdcentralsanställd vet jag dessutom vikten av att vårdpersonalen har uppsikt över vad som händer i väntrummet och snabbt kan ingripa om någon visar tecken till allvarlig sjukdom.

Först ut att omstruktureras enligt de nya principerna är vårdcentralen i Södra Sandby. Södra Sandby får väl därmed välkomnas till det nya Sverige, ett Sverige där nya normer råder.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/hot-pa-vardcentraler-ska-byggas-bort

Mickelsmäss

Den 29 september, på Mikaels namnsdag, infaller Mickelsmäss.

Mickelsmäss var ursprungligen en katolsk hyllningsdag för ärkeängeln Mikael, men kom i Sverige att kopplas till traditioner med anknytning till jordbruket. I det gamla bondesamhället var Mickelsmäss en av årets största högtider och markerade skiftet från sommar- till vinterhalvår. Vid denna tid skulle skörden vara bärgad och djuren hemtagna från fäbodarna. Inte någon annan tid på året var förråden så välfyllda med mat. Bybor som varit åtskilda på fäbodar och sommararbete sammanstrålade för fest och skördemarknad och många passade på att gifta sig. Tjänstefolk hade rätt till en ”frivecka” och kunde flytta och byta anställning. Det var också vid Mickelsmäss som man fick börja tända ljus på kvällarna och använda vinterdräkt.

I folktron förknippades Mickelsmäss med vissa magiska företeelser. Exempelvis ansågs dagen vara särskilt lämplig att förutspå det kommande vintervädret. Detta skedde genom att man tittade på frost, löv, ekollon eller vintergatans utseende. Även vindstyrkan kunde sia om vintern. Dessutom ansågs övernaturliga väsen, som maran och skogsrået, vara aktiva. För att inte väcka dem skulle man leda korna in i ladan under tystnad.

Idag har Mickelsmäss tappat sin religiösa och magiska betydelse, men fortsatt leva kvar som marknadsdag: på flera håll i landet hålls ”Mickelsmarknad” eller ”Mikaelimarknad”.

Fotnot: Bilden visar en skulptur av ärkeängeln Mikael i Skellefteå landsförsamlings kyrka.

Tryckta källor:

Nordlind, Tobias (1912) Svenska allmogens lif i foksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/kalender/i-almanackan/handelser-i-almanackan/2014-09-02-mickelsmass.html

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/mickelsmass

Kulturhistoriska sevärdheter, del 7: Sparlösastenen

Ingen annanstans i världen har man gjort fler fynd av runinskrifter än i nutida svenskt område. Tack vare denna talrikhet ger de ett betydande bidrag till kunskapen om våra förfäders kultur, språk och livsbetingelser. Ett av våra märkligaste runmonument är Sparlösastenen utanför Vara.

Sparlösastenen är 1,7 meter hög och försedd med två olika sorters runor. De första ristningarna tros ha gjorts runt år 800, varpå ett senare tillägg (”Gisle gjorde detta minnesmärke efter sin broder Gunnar”) adderades kring år 1000. Kanske har någon velat återanvända det praktfulla verket i egna syften.

Det äldsta dokumentet av stenen är en teckning från 1600-talet, då den satt inmurad i en kyrkvägg. När kyrkans kor byggdes om klövs stenen. De båda delarna murades in var för sig och putsades över. Att stenen inte glömdes bort berodde på Maria Olofsdotter (kallad ”Olle-Maja”) som gjorde dagsverken vid kyrkobygget 1847. På äldre dar talade hon ibland om att ”en konstig sten” murats in i ytterväggen och pekade ut platsen. När putsen knackades bort efter hennes anvisningar uppenbarades Sparlösastenens märkliga ristningar. Stenhalvorna frigjordes 1937 och monterades samman. Sedan dess har stenen fått stå uppställd i anslutning till kyrkan, där den numera går att beskåda i en separat utställningshall.

Sparlösastenens runinskrifter tillhör de mest omdiskuterade, då både skadorna på stenen och språket i sig öppnar för flera tolkningar. Stenen är rektangulär och har ristningar på alla fyra sidor, liksom på ovansidan. Utmed ena sidan finns de största runor som hittills dokumenterats; ofta är runstenarnas tecken ungefär en decimeter höga, men Sparlösastenen har runor som är 50 cm. Varför runristaren valt detta stora format vet vi inte.

Läsordningen mellan de olika fälten är oklar. Utöver runor har stenen bilder, vars innehåll sannolikt är tänkt att bidra till förståelsen. Bland dessa finns fåglar, ormar, ett skäggigt mansansikte, en ståtlig byggnad, ett skepp och en riddare med draget svärd. Där finns också ett besynnerligt djur som brukar beskrivas som ”lejonliknande”. Personligen tror jag emellertid att det föreställer ett lodjur, då ristaren försett det med tydliga fläckar.

Trots att texten kan läsas på olika sätt råder i stort sett konsensus kring delar av tolkningen. Stenen berättar om Erik , Alrik och Öjuls, där Alrik verkar vara den som ansvarat för att stenen ristades. Han förklarar att runorna härstammar från gudarna och uppmanar oss att tyda dem. Inskriptionen verkar även skildra en strid och är den första skrift där Uppsala (Ubsal) nämns. Vid denna tid var Gamla Uppsala ett religiöst centrum för asatron, men det är oklart om det är detta som åsyftas. Resten av texten är mer svårtydd och öppnar för olika tolkningar. Det råder därför delade meningar om huruvida stenen är en historisk skildring, ett rättsligt dokument eller ett äreminne.

På grund av de skador som finns på stenen kommer dess budskap aldrig bli klarlagt i sin helhet, men med nya kunskaper om vår historia kommer kanske texten och bilderna att kunna sättas i ett sammanhang som gör att vi bättre förstår vad ristaren velat förmedla.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Jansson, Sven BF (1984), Runinskrifter i Sverige, Almqvist och Wiksell Förlag AB

Otryckta källor:

http://www.vastsverige.com/vara/b/48909/Sparlosastenen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sparl%C3%B6sastenen

Information har även inhämtats från de skyltar som finns uppställda i anslutning till Sparlösastenen.

Kulturhistoriska personligheter, del 3: Carl Larsson

Carl Larsson (1853-1919) är vår kanske mest folkkära konstnär och en av världens främsta akvarellmålare. Framför allt är han känd för sitt sätt att skildra idylliskt familjeliv i både vardag och fest.

Carl Larsson föddes 1853 och växte upp i Stockholms enklare kvarter. Hans konstnärliga begåvning visade sig tidigt och vid 13 års ålder blev han av en lärare rekommenderad att söka till Konstakademiens förberedande avdelning. Vid 16 års ålder togs han sedan upp i Konstakademien och studerade där fram till 1876. Samtidigt  skaffade han sig inkomster genom att arbeta som retuschör. Efter avslutade studier försörjde han sig på att göra illustrationer till tidningar, tidskrifter och böcker, bland annat H.C. Andersens sagor och Anna Maria Lenngrens dikter. Han tillbringade också flera år i Frankrike, där han levde ett fattigt liv medan han utan framgång försökte etablera sig som konstnär.

1882 tog målaren Karl Nordström med Carl till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing söder om Paris. Där kom både hans liv och konstnärskap att ta en ny inriktning. I Grez träffade han sin blivande hustru, konstnärinnan Karin Bergöö, och blev djupt förälskad. Samtidigt övergick han från att ägna sig åt tunga oljemålningar till ett betydligt luftigare friluftsmåleri i akvarell. Hans fridfulla och ljusa stil upptäcktes snart av en bred publik och rönte stor uppskattning. 1883 gjorde han succé på Parissalongen och belönades med medalj.

1883 gifte sig Carl Larsson med Karin Bergöö, varpå den växande familjen kom att bli en ständig inspirationskälla till nya motiv. Totalt fick de åtta barn. Paret bodde först i Frankrike, men återvände 1885 till Sverige. Efter hemkomsten var Carl med och bildade rörelsen Opponenterna, som verkade för en reformation av Konstakademiens ålderdomliga undervisning. När de inte vann gehör bildades Konstnärsförbundet med Carl som styrelseledamot. Samtidigt fick en högkonjunktur konsten att blomstra. Carl anlitades flitigt till olika uppdrag och ingick i en krets med landets mest omtyckta konstnärer. Bland hans vänner fanns inte minst Anders Zorn och Bruno Liljefors. Carl umgicks även med den frispråkige August Strindberg, men vänskapen sprack när de utvecklade olika politiska ståndpunkter.

Under dessa år utvecklade Carl det för honom karakteristiska måleriet med detaljrika och en aning stiliserade motiv. De markerade konturerna kombineras med klara färgfält. Stilen gick tydligt emot de tidigare trenderna och väckte viss kritik, men Carl fortsatte att vinna ett allt större erkännande och beundrarskaran växte.

1886 fick Carl tjänsten som chef för Göteborgs museums konstskola, där han stannade till 1891. Familjen lämnade därefter Göteborg och flyttade till Stockholm. Samtidigt pågick renoveringen av Lilla Hyttnäs i Sundborn, som makarna fått i gåva av Karins far. Sundborn fungerade först som sommarbostad, men blev 1901 familjens permanenta hem. Huset försågs med en personlig inredning med för tiden djärva kombinationer av färger och stilval. Där fann Carl ett överflöd av motiv med familjen och landsbygdens charm i centrum. Hans målningar av det färgsprakande hemmet publicerades i böcker som spreds över hela Europa, vilket gjorde honom omtyckt även utanför Sveriges gränser.

Även om Carl främst blivit känd som hemmets och familjelivets konstnär ägnade han sig också åt porträttmåleri. Han anlitades dessutom för att måla fresker i offentliga byggnader. Bland annat fick han utsmycka Kungliga Operans och Dramatiska teaterns foajéer.

Den senare delen av Carl Larssons liv kom att handla om ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk, den 80 kvadratmeter stora ”Midvinterblot”. Den långdragna kontroversen började när Nationalmuseums väggmålningsnämnd utlyste en tävling om att få dekorera muséets trapphall. Efter att tävlingsbidragen ratats, tävlingen gjorts om och utfallen debatterats under flera år stod Carl Larsson slutligen som vinnare. Till den övre trapphallen insisterade han emellertid på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni, vilket ansågs osmakligt och skapade en proteststorm. När förslaget refuserades fullbordade Carl istället målningen hemma i sin konstnärsateljé, men Nationalmuseum fortsatte att neka den plats. Avfärdandet tog Carl Larsson mycket hårt och i den självbiografi han färdigställde några dagar före sin död konstaterade han att Midvinterblots öde knäckt honom.

Carl Larsson betraktas nu som en av våra främsta nationalromantiska konstnärer och en av konsthistoriens största akvarellister. Hans skildringar har gjort Sundborn till ett av världens mest kända konstnärshem och i hög grad bidragit till bilden av Sverige. Många av hans motiv har återskapats i vitt skilda sammanhang och är allmänt bekanta för en svensk publik. Det är ingen överdrift att påstå att Carl Larssons konstnärskap har format en del av den svenska självbilden.

Fotnot: Med hjälp av pengar från olika stiftelser och donationer kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från den japanska konstsamlare som hade målningen i sin ägo. Priset var då 14,6 miljoner kronor. Nu finns konstverket att beskåda på den plats Carl Larsson önskade.

---

 

Tryckta källor:

Alfons, Harriet och Alfons, Sven (1977), Carl Larsson: skildrad av honom själv, Albert Bonniers förlag

Larsson, Carl (1975), Ett hem åt solsidan, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

http://www.carllarsson.se/

http://popularhistoria.se/artiklar/carl-larssons-liv-var-langt-ifran-en-idyll

http://www.visitdalarna.se/sv/sodradalarna/gora/sevardheter/carl-larssongarden/

 

När normerna förändras del 3: Nystartade islamistiska partier i Sverige

I Sverige har vi fått två partier som båda vill omvandla det svenska samhället i islamistisk riktning. Det ena heter Hizb ut-Tahrir och det andra Jasin.

Hizb ut-Tahrirs hemsida lämnar inga tvivel om vad partiet vill åstadkomma. Där får vi lära oss att islam ska vara den enda referenspunkten för hur livet ska levas, att demokrati är felaktigt och farligt och att yttrandefrihet bara är ett ohederligt verktyg.

Jasin, å sin sida, tycker att personer som ritar karikatyrer av profeten Muhammed ska fängslas och att det är fel att hälsa på en kvinna genom att ta i hand (”En kvinna bör vara trogen till sin man och mannen får röra vid hennes kroppsdelar. Därför att skaka hand vid en främmande kvinna är förbjudet enlig islam”). Det har också uppstått en intern strid i partiet, då man inte kan komma överens om huruvida homosexuella bör avrättas eller inte.

För en svensk känns de båda partiernas agendor givetvis oerhört främmande. Frågan är också varför vi över huvud taget ska behöva förhålla oss till dem. Varför väljer man att ta sig till Sverige om man vill leva i ett land där samhällslivet och lagstiftningen utgår från islam? Det finns trots allt många muslimska länder i världen. I de flesta av dem råder fred och några har byggt upp ett betydande välstånd baserat på oljeinkomster. Så om man vill leva enligt sharia, varför förflytta sig till världens utkant för att bosätta sig i ett land vars värderingar man inte ställer upp på och inte vill ha? Vad är det som lockar? Klimatet? Maten?

I Sverige är stora delar av kulturarvet sprunget ur en kristen kulturtradition, samtidigt som vi utformat ett sekulärt samhälle där religion huvudsakligen är en privatsak. Här betonas jämställdhet mellan könen och tolerans mot sexuella minoriteter. Hederskultur existerar inte. Om man väljer att komma till Sverige för att leva sitt liv här, så förväntar jag mig att man accepterar samhällets grundläggande värderingar och är villig att anpassa sig till rådande normer. I annat fall bör man söka sig till ett land som bättre överensstämmer med de egna preferenserna. Att Sverige 2017 har politiska partier som diskuterar avrättning av homosexuella, tycker att män inte ska skaka hand med kvinnor och har som mål att ersätta demokratin med ett kalifat är skrämmande. Det är dessutom en viktig påminnelse om att demokratin kan användas till att förstöra just demokratin. Vi har all anledning att fråga oss vad ett s.k. mångkulturellt samhälle kan komma att innebära i praktiken.

Läs mer:

http://hizb-ut-tahrir.se/

http://jasingroup.page.tl/JaSin-Group-Partiet.htm

Arkeologi som skrivit om historien

När den här bloggen var nystartad skrev jag ett inlägg om Varnhems klosterkyrka, där jag även nämnde några av de arkeologiska fynd som gjorts i kyrkans närhet. Arkeologerna hade länge förbryllats av att vikingatiden lämnat så få synliga spår i Västergötland, trots att platsen kort därefter utvecklats till ett starkt maktcentrum. Svaren fanns att få under marken. När utgrävningar av en äldre kyrkobyggnad och dess intilliggande kyrkogård påbörjades 2005 stod det snart klart att historien tagit en oväntad väg. Man hittade kristna gravar, som kunde dateras till en tid då man tidigare ansett att kristendom inte fanns i Sverige. Likaså kunde man konstatera att kyrkan, som murats av sten, byggts vid en tidpunkt då man trott att stenbyggarkonsten var okänd. En myntskatt visade dessutom på välutvecklade kontakter med England. Vikingatiden i Västergötland var inte en tid av tillbakagång; det fanns en blomstrande kultur runt Varnhem – men den var kristen.

Anledningen till att jag nu återkommer till dessa historiska fynd är att jag vill tipsa om en dokumentär, som visas på SVT. Dokumentären skildrar det arkeologiska arbetet runt utgrävningarna och hur det förändrat vår bild av historiens gång. Du hittar den här:

https://www.svtplay.se/video/15112708/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-27-varnhem-och-de-kristna-vikingarna

För den som vill veta mer är förstås utgrävningsområdet med den tillhörande utställningen ett sevärt besöksmål. Fyndföremål och rekonstruktioner berättar hur livet kan ha tett sig för 1000 år sedan och den gamla kyrkobyggnaden – som med stor sannolikhet är Sveriges första stenbyggnad – finns innesluten i utställningshallen.

På bilden ovan ses locket till vikingakvinnan Katas grav, där runorna berättar vem hon var. Nedan ses utställningshallen med resterna av kyrkobyggnaden.

Roligt och lärorikt för de små

I den svenska skolan har kunskap om det egna landet fått allt mindre utrymme. Historia som skolämne har prioriterats ner och den svenska kulturen har fått en undanskymd plats. De senaste åren har vi fått se exempel på att nationalsången inte får sjungas vid skolavslutningar, att rektorer förbjuder svenska flaggan vid studentfiranden och att traditionella luciasånger ändras, allt med hänvisning till att svensk kultur skulle vara provocerande för elever med annan bakgrund. I ett sådant klimat av kulturell självförnekelse faller ett allt större ansvar på föräldrarna att förmedla kunskap om det svenska kulturarvet till sina barn. Jag blev därför väldigt glad när jag i en bokaffär på nätet hittade en uppsättning målarböcker med illustrationer av kända svenska byggnadsverk, historiska företeelser och traditioner. Dessa målarböcker är kreativa pedagogiska hjälpmedel och en bra grund för samtal med barnen kring deras kulturella sammanhang.

Målarboken på fotografierna innehåller illustrationer av David Crossley och ges ut av Karrusel Forlag i Köpenhamn.

 

Nordisk folktro, del 2: Vätten

Vättarna har varit kända i norden i mer än tusen år. Bland annat omnämns de i Egil Skallagrimssons saga och den Poetiska Eddan. Själva ordet ”vätte” härstammar från fornnordiskans vættr, som helt enkelt betyder ”väsen”.

Vättarna beskrivs i allmänhet som små människoliknande varelser bosatta under jorden. I vissa fall kan de göra sig osynliga. De trivs i människors närhet och bygger sina boningar under eller i anslutning till människornas hus. Kontakterna mellan vättar och människor är oftast fredliga, så länge vättarna inte störs. Framför allt bör man passa sig för att hälla ut smutsvatten på marken, eftersom det då kan sippra in i vättarnas hem.

Om vättarna blir uppretade kan de hämnas genom att bringa olycka över gårdsfolket, exempelvis genom att orsaka sjukdom. I äldre tider betraktades ofta barnsjukdomar som ett straff från vättarna. Man kunde då blidka vätten och få den drabbade att tillfriskna genom att lägga ut mat under gårdens vårdträd.

Samspel mellan vättar och människor var betydligt vanligare förr och det var då naturligt att visa vättarna en annan hänsyn än idag. Som exempel kan nämnas att isländsk lag under landnamstiden (874-930) föreskrev att drakhuvudet i stäven på dåtidens skepp skulle tas ner när båten närmade sig land, för att landvättarna inte skulle bli uppskrämda. Men än idag händer det att vättar dyker upp i människors tillvaro. Exempelvis finns en vägsträcka vid Skarvberget utanför Gävle där fordon oväntat börjat brinna eller fått plötsliga tekniska problem. Av lokalbefolkningen anses olyckorna bero på att områdets vättar retats upp vid byggandet av E4.

På Gotland har vättarna utvecklats till ett eget släkte, som i folkmun benämns di sma undar jordi. I delar av norra Sverige finns istället vittrorna, som av allt att döma är nära besläktade med vättarna. Dem kan du läsa mer om här.

Berättat om vättar vid fäbodarna

Allmän är den tron, att vättarne eller de underjordiske äfven idka fäbodlif, ehuru man vanligen ej kan se hvarken dem eller deras boskap, och att de använda kokhus, redskap och fäbodar under den tid, då dessa ej brukas af sina rätta ägare. Och vill man stå väl med dem, måste man noga akta sig för att flytta till fäbodarna för tidigt eller stanna där för länge: det vore ett intrång i deras häfdvunna rättigheter, hvilket skulle hämna sig alltid på något sätt. Då vättarne locka en bupiga eller en vaktkarl att svara på sin sång, mister denne sin sångröst. Men få de lust att tillbyta sig någon boskap, så bör man ej vara ogin, ty den, som de lämna istället, ger vanligen mycket mera mjölk än andra kreatur. Två bodkullor hade haft besök af två vättar, som ropat till dem: ”Bytte, bytte bo; fem getter för en ko!” Efter att ha rådfrågat sitt husbondefolk, som kort därefter kom till vallen på besök, gingo de in på bytet nästa gång det föreslogs dem, kastade stål öfver de fem getterna, när de fått dem, och fingo sedan af hvarje get mycket mera mjölk än af en ko.

– Ur boken Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk av Herman Hofberg, utgiven 1896.

–

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

–

Otryckta källor:

http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/vattar-anklagas-for-mystiska-olyckor-pa-e4

http://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4tte

När normerna förändras, del 2: Våldet på våra gator

Jag arbetar i Borås och för att kunna göra det hyr jag en liten övernattningslägenhet en kvarts promenad från tågstationen. Det har fungerat alldeles utmärkt tills ganska nyligen, men det gör det inte längre. Transportsträckan till lägenheten har blivit ett problem.

Förra året slutade jag promenera hem efter sångövningarna med kören, då det inträffat en våldtäkt och ett rån längs den väg jag brukade gå. Förlusten av dessa kvällspromenader innebar en försämring i mitt liv: promenaderna fick mig att må bra, rensa tankarna och bli av med krypet i kroppen innan jag kom hem. Men man tar inte vilka risker som helst och omständigheterna fick mig att byta transportmedel till en skakig och bullrig buss.

För några veckor sedan kom nästa våldtäkt, denna gång intill en skola. Denna otäcka incident gjorde mig upprörd och vaksam, men fick mig inte att göra några större förändringar i min livsföring. Men nu har våldet eskalerat ytterligare. Borås har drabbats av en våg av brutala personrån, där brottsoffren har misshandlats och utsatts för skenavrättningar. Inte mindre än tio sådana rån har ägt rum på kort tid och några av dem har skett i ett område jag måste passera när jag sent på söndagskvällarna anländer med tåget. Och det vågar jag inte längre. Antingen får jag åka buss eller taxi den löjligt korta sträckan, eller också får jag ta ett tåg som gör att jag kommer fram innan det blir mörkt (vilket då sker på bekostnad av värdefull tid med maken hemma i huset).

De begränsningar rädslan nu orsakar  i min tillvaro har väckt en massa tankar. Framför allt har jag börjat undra hur stora inskränkningar i min rörelsefrihet jag är villig att acceptera för att kunna bo kvar i Sverige. Men jag har också börjat undra hur det kommit sig att jag tidigare har kunnat känna mig trygg. Vilket är mitt verkliga skydd och min egentliga grund för trygghet? Någon skulle kanske säga lagarna, men lagar ger bara skydd så länge de accepteras. Polisen, skulle kanske någon hävda, men polisen kan inte stå på vakt i vartenda gathörn dygnet runt. I själva verket har mitt främsta skydd utgjorts av mina medmänniskors normer – normer som säger att lagar ska följas och att en kvinna ska kunna röra sig utomhus utan att bli angripen. Och hur man än vrider och vänder på saken, så måste nog slutsatsen bli att det är de manliga normerna som varit avgörande för min trygghet och säkerhet; jag har ingen större muskelstyrka och om en man bestämmer sig för att attackera mig så är mina möjligheter att göra något åt det ganska begränsade.

Nu ökar både sexualbrotten och skjutningarna i Sverige, vilket avspeglar förändrade gränsdragningar. Nya normer växer sig starkare och bryter med de gamla. Dessa nya normer har lägre trösklar mot aggressivitet och mindre respekt för människor. Tydligen räcker det nu inte att stjäla rånoffrets ägodelar; av någon anledning anses det nödvändigt att också sätta en oladdad pistol mot huvudet och trycka av. De nya normerna verkar dessutom uttrycka att en kvinna som vistas utomhus kvällstid får skylla sig själv.  Och jag är på sätt och vis drabbad redan nu, utan att ens ha blivit angripen.

Läs mer:

http://www.bt.se/boras/tio-brutala-ran-i-boras-offer-hotade-med-skenavrattningar/

Den postmoderna erövringen

Emmie Mikaelsson beskriver idag på MED-bloggen hur postmoderna teorier riskerar att slå sönder de värderingar som utgör vårt samhälles grund. Jag önskar att jag hade skrivit detta och väljer därför att reblogga hennes text. Tack, Emmie!

MED-bloggen

DEBATT. En del lever under illusionen att idéernas kamp, eller kulturkriget som många kallar det, handlar om kampen mellan islam och väst. Andra anser att det står mellan rasister och anti-rasister. I ett snabbt förändrat kulturellt klimat har förvirrade grupper reagerat mer eller mindre panikartat. Aktörer från olika håll har använt alla möjliga krigföringsstrategier i syfte att bekämpa idéer som upplevts vara ett hot mot deras existens. I stridens hetta har metoder som faktaresistens och karaktärsmord anammats av en hel del politiker, myndigheter, debattörer och medier. Extrema grupperingar på vänster- och högerkanten överger principerna för det rättfärdiga kriget och använder våldsamma medel för att triumfera i kampen mot sina ideologiska meningsmotståndare. Att belysa kulturkrigets sanna sidor avslöjar hur kampen står mellan västerländsk modernism och en fientlig filosofisk tradition som vill tillintetgöra västerländska samhällsinstitutioner.

Modernism är ett samlingsbegrepp för de filosofiska principer som varit drivkraften bakom den västerländska framgången. Individualismen och…

Visa originalinlägg 717 fler ord