Midgårdsormen (på fornnordiska Miðgarðsormr) är en drakliknande orm, som spelar en framträdande roll i den nordiska mytologin. Ett av dess främsta kännetecken är den enorma storleken, som gör att den kan ringla sig runt hela Midgård och bita sig i svansen.
Midgårdsormen är son till asaguden Loke och har således många syskon, inte minst Fenrisulven och Sleipner. Gudasagorna förtäljer att Lokes märkliga avkomma tilläts växa upp i Asgård, men att det med tiden blev tydligt att ormen inte passade in. När den växte sig oroväckande stor och började spotta etter slungade Oden den långt ut i havet, där den nu slumrar på havsbotten. Ibland vaknar den och piskar upp enorma svallvågor med sin svans.
En berömd historia berättar hur Tor följer med ut i jätten Hymers båt för att dräpa Midgårdsormen. Genom att använda huvudet från Hymers finaste tjur som bete lyckas Tor få ormen att nappa, men kraften som krävs för att hålla fast ormen får Tor att trampa igenom båtens skrov. Hymer blir då rädd och hugger av metreven innan Tor hinner fullborda slakten. På en runsten vid Altuna kyrka i Uppland finns en inristad bild som visar hur Tor, beredd med sin hammare i högsta hugg, får Midgårdsormen på kroken.
Vid Ragnarök kommer Midgårdsormen att resa sig ur vågorna för att delta i den sista striden, där ormen och Tor slutligen dödar varandra.
Fotnot: Bilden högst upp är ett fotografi från hällristningsområdet i Tanum, vilket du kan läsa mer om här. Att odjuret föreställer Midgårdsormen är min egen tolkning.
Den nedre bilden, som visar Tors fiskafänge, är hämtad från runstenen i Altuna.
Tryckta källor:
Davidson, Ellis (1984), Nordens gudar och myter, Prisma
Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag
Otryckta källor:
http://nordiskmytologi.se/asagudar-asgard/midgardsormen-i-nordisk-mytologi/
Kulturminnet 
Pingback: Nedslag i nordisk mytologi, del 8: Tor | Kulturminnet