När normerna förändras, del 2: Våldet på våra gator

Jag arbetar i Borås och för att kunna göra det hyr jag en liten övernattningslägenhet en kvarts promenad från tågstationen. Det har fungerat alldeles utmärkt tills ganska nyligen, men det gör det inte längre. Transportsträckan till lägenheten har blivit ett problem.

Förra året slutade jag promenera hem efter sångövningarna med kören, då det inträffat en våldtäkt och ett rån längs den väg jag brukade gå. Förlusten av dessa kvällspromenader innebar en försämring i mitt liv: promenaderna fick mig att må bra, rensa tankarna och bli av med krypet i kroppen innan jag kom hem. Men man tar inte vilka risker som helst och omständigheterna fick mig att byta transportmedel till en skakig och bullrig buss.

För några veckor sedan kom nästa våldtäkt, denna gång intill en skola. Denna otäcka incident gjorde mig upprörd och vaksam, men fick mig inte att göra några större förändringar i min livsföring. Men nu har våldet eskalerat ytterligare. Borås har drabbats av en våg av brutala personrån, där brottsoffren har misshandlats och utsatts för skenavrättningar. Inte mindre än tio sådana rån har ägt rum på kort tid och några av dem har skett i ett område jag måste passera när jag sent på söndagskvällarna anländer med tåget. Och det vågar jag inte längre. Antingen får jag åka buss eller taxi den löjligt korta sträckan, eller också får jag ta ett tåg som gör att jag kommer fram innan det blir mörkt (vilket då sker på bekostnad av värdefull tid med maken hemma i huset).

De begränsningar rädslan nu orsakar  i min tillvaro har väckt en massa tankar. Framför allt har jag börjat undra hur stora inskränkningar i min rörelsefrihet jag är villig att acceptera för att kunna bo kvar i Sverige. Men jag har också börjat undra hur det kommit sig att jag tidigare har kunnat känna mig trygg. Vilket är mitt verkliga skydd och min egentliga grund för trygghet? Någon skulle kanske säga lagarna, men lagar ger bara skydd så länge de accepteras. Polisen, skulle kanske någon hävda, men polisen kan inte stå på vakt i vartenda gathörn dygnet runt. I själva verket har mitt främsta skydd utgjorts av mina medmänniskors normer – normer som säger att lagar ska följas och att en kvinna ska kunna röra sig utomhus utan att bli angripen. Och hur man än vrider och vänder på saken, så måste nog slutsatsen bli att det är de manliga normerna som varit avgörande för min trygghet och säkerhet; jag har ingen större muskelstyrka och om en man bestämmer sig för att attackera mig så är mina möjligheter att göra något åt det ganska begränsade.

Nu ökar både sexualbrotten och skjutningarna i Sverige, vilket avspeglar förändrade gränsdragningar. Nya normer växer sig starkare och bryter med de gamla. Dessa nya normer har lägre trösklar mot aggressivitet och mindre respekt för människor. Tydligen räcker det nu inte att stjäla rånoffrets ägodelar; av någon anledning anses det nödvändigt att också sätta en oladdad pistol mot huvudet och trycka av. De nya normerna verkar dessutom uttrycka att en kvinna som vistas utomhus kvällstid får skylla sig själv.  Och jag är på sätt och vis drabbad redan nu, utan att ens ha blivit angripen.

Läs mer:

http://www.bt.se/boras/tio-brutala-ran-i-boras-offer-hotade-med-skenavrattningar/

3 reaktioner på ”När normerna förändras, del 2: Våldet på våra gator

  1. Hej!
    Det är svåra tider för kvinnor som alltid rört sig fritt och ganska tryggt ute i det svenska samhället. Själv för jag en kamp där jag bor i Malmö där jag är enda ensamma kvinna ute på hyreshusets gård och får ta negativa konsekvenser av det. Häromdagen hände följande episod som SYDSVENSKAN tog in faktiskt Annars ligger den på min blogg med mitt namn. Jag driver också en lokal webtidning för att bevara lokal kultur och uppmuntra till kulturbesök Kirseberg News.
    https://ingvor-sabina-lejohn.blog/2017/08/30/bor-du-enzam/

    Gilla

  2. Tack, Ingvor Sabina Le John! Det är en sorglig förändring vi får uppleva och samhällsutvecklingen blir än mer tragisk i skuggan av den politiska oviljan att erkänna problemens existens.

    Dina kulturbevarande initiativ gläder mig och jag hoppas att vi kommer att få se fler liknande aktiviteter runt om i Sverige. Själv har jag inte Facebook och kanske finns här fler läsare som valt bort detta; går det att läsa Kirseberg News ändå?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s