Nordisk folktro, del 2: Vätten

20220623_064821Vättarna har varit kända i norden i mer än tusen år. Bland annat omnämns de i Egil Skallagrimssons saga och den Poetiska Eddan. Själva ordet ”vätte” härstammar från fornnordiskans vættr, som helt enkelt betyder ”väsen”.

Vättarna beskrivs i allmänhet som små människoliknande varelser bosatta under jorden. I vissa fall kan de göra sig osynliga. De trivs i människors närhet och bygger sina boningar under eller i anslutning till människornas hus. Kontakterna mellan vättar och människor är oftast fredliga, så länge vättarna inte störs. Framför allt bör man passa sig för att hälla ut smutsvatten på marken, eftersom det då kan sippra in i vättarnas hem.

Om vättarna blir uppretade kan de hämnas genom att bringa olycka över gårdsfolket, exempelvis genom att orsaka sjukdom. I äldre tider betraktades ofta barnsjukdomar som ett straff från vättarna. Man kunde då blidka vätten och få den drabbade att tillfriskna genom att lägga ut mat under gårdens vårdträd.

Samspel mellan vättar och människor var betydligt vanligare förr och det var då naturligt att visa vättarna en annan hänsyn än idag. Som exempel kan nämnas att isländsk lag under landnamstiden (874-930) föreskrev att drakhuvudet i stäven på dåtidens skepp skulle tas ner när båten närmade sig land, för att landvättarna inte skulle bli uppskrämda. Men än idag händer det att vättar dyker upp i människors tillvaro. Exempelvis finns en vägsträcka vid Skarvberget utanför Gävle där fordon oväntat börjat brinna eller fått plötsliga tekniska problem. Av lokalbefolkningen anses olyckorna bero på att områdets vättar retats upp vid byggandet av E4.

På Gotland har vättarna utvecklats till ett eget släkte, som i folkmun benämns di sma undar jordi. I delar av norra Sverige finns istället vittrorna, som av allt att döma är nära besläktade med vättarna. Dem kan du läsa mer om här.

Berättat om vättar vid fäbodarna

Allmän är den tron, att vättarne eller de underjordiske äfven idka fäbodlif, ehuru man vanligen ej kan se hvarken dem eller deras boskap, och att de använda kokhus, redskap och fäbodar under den tid, då dessa ej brukas af sina rätta ägare. Och vill man stå väl med dem, måste man noga akta sig för att flytta till fäbodarna för tidigt eller stanna där för länge: det vore ett intrång i deras häfdvunna rättigheter, hvilket skulle hämna sig alltid på något sätt. Då vättarne locka en bupiga eller en vaktkarl att svara på sin sång, mister denne sin sångröst. Men få de lust att tillbyta sig någon boskap, så bör man ej vara ogin, ty den, som de lämna istället, ger vanligen mycket mera mjölk än andra kreatur. Två bodkullor hade haft besök af två vättar, som ropat till dem: ”Bytte, bytte bo; fem getter för en ko!” Efter att ha rådfrågat sitt husbondefolk, som kort därefter kom till vallen på besök, gingo de in på bytet nästa gång det föreslogs dem, kastade stål öfver de fem getterna, när de fått dem, och fingo sedan af hvarje get mycket mera mjölk än af en ko.

– Ur boken Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk av Herman Hofberg, utgiven 1896.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Otryckta källor:

http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/vattar-anklagas-for-mystiska-olyckor-pa-e4

http://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4tte

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 2: Vätten

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s