Kulturhistoriska personligheter, del 3: Carl Larsson

20190125_115721

Carl Larsson (1853-1919) är vår kanske mest folkkära konstnär och en av världens främsta akvarellmålare. Framför allt är han känd för sitt sätt att skildra idylliskt familjeliv i både vardag och fest.

Carl Larsson föddes 1853 och växte upp i Stockholms enklare kvarter. Hans konstnärliga begåvning visade sig tidigt och vid 13 års ålder blev han av en lärare rekommenderad att söka till Konstakademiens förberedande avdelning. Vid 16 års ålder togs han sedan upp i Konstakademien och studerade där fram till 1876. Samtidigt  skaffade han sig inkomster genom att arbeta som retuschör. Efter avslutade studier försörjde han sig på att göra illustrationer till tidningar, tidskrifter och böcker, bland annat H.C. Andersens sagor och Anna Maria Lenngrens dikter. Han tillbringade också flera år i Frankrike, där han levde ett fattigt liv medan han utan framgång försökte etablera sig som konstnär.

1882 tog målaren Karl Nordström med Carl till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing söder om Paris. Där kom både hans liv och konstnärskap att ta en ny inriktning. I Grez träffade han sin blivande hustru, konstnärinnan Karin Bergöö, och blev djupt förälskad. Samtidigt övergick han från att ägna sig åt tunga oljemålningar till ett betydligt luftigare friluftsmåleri i akvarell. Hans fridfulla och ljusa stil upptäcktes snart av en bred publik och rönte stor uppskattning. 1883 gjorde han succé på Parissalongen och belönades med medalj.

1883 gifte sig Carl Larsson med Karin Bergöö, varpå den växande familjen kom att bli en ständig inspirationskälla till nya motiv. Totalt fick de åtta barn. Paret bodde först i Frankrike, men återvände 1885 till Sverige. Efter hemkomsten var Carl med och bildade rörelsen Opponenterna, som verkade för en reformation av Konstakademiens ålderdomliga undervisning. När de inte vann gehör bildades Konstnärsförbundet med Carl som styrelseledamot. Samtidigt fick en högkonjunktur konsten att blomstra. Carl anlitades flitigt till olika uppdrag och ingick i en krets med landets mest omtyckta konstnärer. Bland hans vänner fanns inte minst Anders Zorn och Bruno Liljefors. Carl umgicks även med den frispråkige August Strindberg, men vänskapen sprack när de utvecklade olika politiska ståndpunkter.

20190125_115636.jpgUnder dessa år utvecklade Carl det för honom karakteristiska måleriet med detaljrika och en aning stiliserade motiv. De markerade konturerna kombineras med klara färgfält. Stilen gick tydligt emot de tidigare trenderna och väckte viss kritik, men Carl fortsatte att vinna ett allt större erkännande och beundrarskaran växte.

1886 fick Carl tjänsten som chef för Göteborgs museums konstskola, där han stannade till 1891. Familjen lämnade därefter Göteborg och flyttade till Stockholm. Samtidigt pågick renoveringen av Lilla Hyttnäs i Sundborn, som makarna fått i gåva av Karins far. Sundborn fungerade först som sommarbostad, men blev 1901 familjens permanenta hem. Huset försågs med en personlig inredning med för tiden djärva kombinationer av färger och stilval. Där fann Carl ett överflöd av motiv med familjen och landsbygdens charm i centrum. Hans målningar av det färgsprakande hemmet publicerades i böcker som spreds över hela Europa, vilket gjorde honom omtyckt även utanför Sveriges gränser.

Även om Carl främst blivit känd som hemmets och familjelivets konstnär ägnade han sig också åt porträttmåleri. Han anlitades dessutom för att måla fresker i offentliga byggnader. Bland annat fick han utsmycka Kungliga Operans och Dramatiska teaterns foajéer.

Den senare delen av Carl Larssons liv kom att handla om ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk, den 80 kvadratmeter stora ”Midvinterblot”. Den långdragna kontroversen började när Nationalmuseums väggmålningsnämnd utlyste en tävling om att få dekorera muséets trapphall. Efter att tävlingsbidragen ratats, tävlingen gjorts om och utfallen debatterats under flera år stod Carl Larsson slutligen som vinnare. Till den övre trapphallen insisterade han emellertid på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni, vilket ansågs osmakligt och skapade en proteststorm. När förslaget refuserades fullbordade Carl istället målningen hemma i sin konstnärsateljé, men Nationalmuseum fortsatte att neka den plats. Avfärdandet tog Carl Larsson mycket hårt och i den självbiografi han färdigställde några dagar före sin död konstaterade han att Midvinterblots öde knäckt honom.

Carl Larsson betraktas nu som en av våra främsta nationalromantiska konstnärer och en av konsthistoriens största akvarellister. Hans skildringar har gjort Sundborn till ett av världens mest kända konstnärshem och i hög grad bidragit till bilden av Sverige. Många av hans motiv har återskapats i vitt skilda sammanhang och är allmänt bekanta för en svensk publik. Det är ingen överdrift att påstå att Carl Larssons konstnärskap har format en del av den svenska självbilden.

Fotnot: Med hjälp av pengar från olika stiftelser och donationer kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från den japanska konstsamlare som hade målningen i sin ägo. Priset var då 14,6 miljoner kronor. Nu finns konstverket att beskåda på den plats Carl Larsson önskade.

20191012_120010


 

Tryckta källor:

Alfons, Harriet och Alfons, Sven (1977), Carl Larsson: skildrad av honom själv, Albert Bonniers förlag

Larsson, Carl (1975), Ett hem åt solsidan, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

http://www.carllarsson.se/

http://popularhistoria.se/artiklar/carl-larssons-liv-var-langt-ifran-en-idyll

http://www.visitdalarna.se/sv/sodradalarna/gora/sevardheter/carl-larssongarden/

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s