Nedslag i nordisk mytologi, del 3: Midgårdsormen

20170526_150053

Midgårdsormen (på fornnordiska Miðgarðsormr) är en drakliknande orm, som spelar en framträdande roll i den nordiska mytologin. Ett av dess främsta kännetecken är den enorma storleken, som gör att den kan ringla sig runt hela Midgård och bita sig i svansen.

Midgårdsormen är son till asaguden Loke och har således många syskon, inte minst Fenrisulven och Sleipner. Gudasagorna förtäljer att Lokes märkliga avkomma tilläts växa upp i Asgård, men att det med tiden blev tydligt att ormen inte passade in. När den växte sig oroväckande stor och började spotta etter slungade Oden den långt ut i havet, där den nu slumrar på havsbotten. Ibland vaknar den och piskar upp enorma svallvågor med sin svans.

kulturbilder.wordpress.com

En berömd historia berättar hur Tor följer med ut i jätten Hymers båt för att dräpa Midgårdsormen. Genom att använda huvudet från Hymers finaste tjur som bete lyckas Tor få ormen att nappa, men kraften som krävs för att hålla fast ormen får Tor att trampa igenom båtens skrov. Hymer blir då rädd och hugger av metreven innan Tor hinner fullborda slakten. På en runsten vid Altuna kyrka i Uppland finns en inristad bild som visar hur Tor, beredd med sin hammare i högsta hugg, får Midgårdsormen på kroken.

Vid Ragnarök kommer Midgårdsormen att resa sig ur vågorna för att delta i den sista striden, där ormen och Tor slutligen dödar varandra.

Fotnot: Bilden högst upp är ett fotografi från hällristningsområdet i Tanum, vilket du kan läsa mer om här. Att odjuret föreställer Midgårdsormen är min egen tolkning.

Den nedre bilden, som visar Tors fiskafänge, är hämtad från runstenen i Altuna.

 

Tryckta källor:

Davidson, Ellis (1984), Nordens gudar och myter, Prisma

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

 

Otryckta källor:

http://nordiskmytologi.se/asagudar-asgard/midgardsormen-i-nordisk-mytologi/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Midg%C3%A5rdsormen

En kulturhistorisk promenad genom Mariefred

20170628_164406

Mariefred är en mindre tätort i Södermanland, vackert belägen vid Mälaren. Mest känd är staden kanske för Gripsholms slott, vilket du kan läsa om här. Nu träffas vi utanför slottsporten för att istället ta en promenad genom den intilliggande bebyggelsen och dess omgivningar.

20170628_162102

Först går vi över vindbryggan till fastlandet för att titta på det två runstenarna som står uppställda vid slottets infart. Båda har påträffats i anslutning till slottet och är försedda med ormmotiv. En av stenarna, som tidigare har fungerat som tröskelsten i ett av slottstornen, berättar om Ingvar den vittfarnes olycksdrabbade vikingatåg till Särkland. Denna händelse blev så omtalad under sin tid att det idag finns ett tjugotal runstenar i Mälardalen som vittnar om den.

Vi fortsätter sedan över slottsparkens parkering och kommer snart till de stora grindarna som leder in till den kungliga hjorthagen. Idag är den ett naturreservat, präglat av äldre skog. Genom att gå upp på ett av hjorthagens berg får vi en storslagen utsikt över Mälaren, slottet och naturen.

20170628_163131

20170628_162911Vi följer vägarna in i parkens djupare delar och får se de skygga hjortarna beta. Träden växer tätt och lummigt runt soliga gläntor. De väldiga ekarna når ibland en imponerande storlek, som vittnar om att de vuxit där sedan Gustav Vasas dagar.

20170628_165657Efter att ha vilat benen en stund går vi tillbaka in mot stadskärnan för att uppleva en tågresa från ångtågens tid. Museijärnvägen har bevarat alla tidstypiska detaljer: järnvägsstationen, ångloken, vagnarna, konduktören och biljetterna. Den som vill kan åka med på en tur till Taxinge och besöka Taxinge slott innan det är dags för återfärd.

Från tågstationen promenerar vi utmed vattnet, förbi båtarna i gästhamnen. Snart upptäcker vi en samling röda hus på vänstersidan. Det är Callanderska gården, ett hembygdsmuseum som visar upp ett välbevarat borgarhem från förra sekelskiftet. Det omsorgsfullt inredda dockskåpet är i sig skäl för ett besök. Till gården hör också uthus med hantverksföremål och en äldre trädgård med kryddland.

20170628_171139

Efter ytterligare ett par minuters promenad når vi ångbåtsbryggan och har vi tur får vi se det koleldade ångfartyget s/s Mariefred komma in i viken. Sedan 1903 har hon gått på samma rutt mellan Mariefred och Stockholm och bjuder än idag sina passagerare på betagande vyer över Mälaren. Vi väljer emellertid att avstå och fortsätter istället vår vandring upp mot kyrkans vita torn. Kyrkan är byggd ovanpå resterna av klostret Pax Marie, som gett staden sitt namn, men av detta finns få lämningar kvar.

Via kullerstensgatan framför kyrkan når vi Rådhustorget, som är stadens centrum. Utmed torgets ena sida tronar det gamla rådhuset från 1700-talet, byggt i gustaviansk stil. I de närliggande kvarteren finns charmiga äldre hus av den typ som ofta lyfts fram som typiska för stadens karaktär. Eftersom vi gärna vill se fler fortsätter vi till Bergsgatan, där de låga trästugorna ligger tätt utmed smala gränder.

20170628_170539

Efter att ha snirklat oss fram en stund och tittat på de gamla hantverksgårdarna längs Munkhagsgatan letar vi oss ut ur staden för att ta oss upp på kullen där Kärnbo ödekyrka är belägen. Kyrkan, som byggdes på 1100-talet, blir sista anhalten på vår rundtur. Från fönstret i koret får vi en vacker utblick över den lilla stad vi just lärt känna.

20170628_195555

***

Det finns många goda skäl att göra en utflykt till Mariefred och själv återvänder jag ständigt på grund av platsens personliga betydelse; i denna lilla stad har mina djupaste rötter sitt fäste och ingen plats i världen bär jag med mig fler minnen från. I det gula huset på Jacobigatan födde min mormor fjorton barn och i ett av de grå trevåningshusen bakom ICA-butiken bodde jag större delen av min barndom. Till hjorthagen gjorde jag ständiga utflykter om våren för att plocka de horn hjortarna fällde och kyrkoruinens högsta taknock har jag klättrat över när nyfikenheten var större än rädslan. För mig har Mariefred således personliga kopplingar, men man behöver inte ha egna band till staden för att kunna uppskatta den. Mariefred är ett litet smyckeskrin av kulturminnen och väl värt ett besök.

Att vara stolt över sitt kulturarv

bild religion

Att engagera sig i ett politiskt parti är många gånger spännande, eftersom man får möjlighet att vrida och vända på sina tankar tillsammans med andra. Sedan ett par dagar har jag exempelvis följt en nätdiskussion om huruvida man bör känna stolthet över sin kultur. Åsikterna är många och jag är inte säker på att vi kommer att landa i ett gemensamt synsätt.

Nedan återger jag mitt inlägg i debatten:

Var jag än har befunnit mig i världen har jag upplevt att människor varit stolta över sitt kulturarv. Folk har alltid velat berätta om sin kultur och varit måna om att visa upp kulturhistoriska sevärdheter. Jag tror att stoltheten över det egna kulturella sammanhanget är högst mänsklig. Den svenska självförnekelsen och nedvärderingen av det egna kulturarvet är nog något av ett unikum.

Vare sig det är logiskt eller inte är jag stolt över mitt kulturarv (och som ingift i en annan kultur är jag stolt över den också). Jag kommer aldrig att acceptera de politiska trender som hävdar att den svenska kulturen inte existerar eller är värdelös. Vår kultur har bidragit till framväxten av ett välfungerande samhälle och är därför – i min mening – något av det mest värdefulla vi har.

Den krökta flaggstången på Sergels torg

bild vissen blomma

Sedan några dagar tillbaka pryds centrala Stockholm av en svensk flagga som vajar från en vissen flaggstång. Det handlar om konstverket ”Du gamla du fria” av Mattias Norström.

Flaggstången som kröker rygg har av förståeliga skäl väckt uppståndelse och lockat fram ett brett spektrum av åsikter. Ett av skälen är att dess budskap kan läsas på olika sätt.

Själv väljer jag att tolka installationen som en bild av moder Sveas allmänna hälsotillstånd. Efter att ha misshandlats, häcklats och fått utstå orättvisa anklagelser hänger hon nu med huvudet och orkar inte sträcka på sig. Hon är trött, ledsen och förnedrad. För ett land utgörs inte i första hand av ett geografiskt område, utan av sitt folk och sin kultur.  Nu får den svenska kulturen knappt finnas. Dess existens förnekas, dess innehåll förlöjligas och dess historiska spår tillmäts inget värde. Våra makthavare verkar ha glömt bort att svenskarna är ett folk och har samma rätt till sin kultur, sitt språk och sin historia som alla andra folk i världen.

Undra på att den svenska själen slokar.