Kulturhistoriska sevärdheter, del 8: Uppsala domkyrka

bild uppsala

Uppsala domkyrka är Nordens största kyrkobyggnad. Att kliva in i kyrkorummet är en överväldigande upplevelse – det praktfulla mittskeppet är hela 107 meter långt och har en takhöjd på 27 meter. Totalt finns här 13 000 kvadratmeter vägg- och takmålningar.

20181103_161640

Kyrkan började byggas på 1200-talet och stod färdig för invigning 1435. Det innebär att flera generationer Uppsalabor hann passera under dess uppbyggnad. Ett av skälen till den långa byggnationstiden var digerdödens härjningar. Sedan dess har upprepade bränder och tillbyggnader förändrat utseendet. Den sista ombyggnationen genomfördes under ledning av arkitekt Helgo Zettervall 1885 – 1893. Då tillfördes dagens tornspiror, som gör att kyrkan nu är exakt lika hög som lång: 118,7 meter.

Domkyrkan har genom århundradena fungerat som både kyrkligt och politiskt centrum. Fram till 1719 skedde kröningarna av de flesta svenska kungar och drottningar här.

Flera framstående personer har fått äran att begravas i domkyrkan, bl.a. Gustav Vasa och sonen Johan III med respektive gemåler. 20181103_16202920181103_161717

Även Carl von Linné, teosofen Emanuel Swedenborg, ärkebiskopen Nathan Söderblom och heliga Birgittas föräldrar har fått sina sista vilorum i kyrkan. I ett förgyllt relikskrin från 1500-talet vilar Sveriges nationalhelgon Erik den helige. Ett av koren (sankt Sebastians kor) innehåller dessutom en bildsvit som visar scener ur legenden om Erik den heliges liv.

I kyrkans norra torn finns domkyrkomuseet, som förvarar några av kyrkans största skatter. Muséet bjuder på en av Europas finaste samlingar av medeltida kyrkotextilier tillsammans med klädedräkter som burits av framstående historiska personer.

20181107_153017

Uppsala domkyrka är idag Sveriges rikshelgedom och tar årligen emot en halv miljon besökare.

20181103_162653

 

Fotnot: Bilderna ovan visar exteriören, ett av de målade takvalven, Gustav Vasas grav, Erik den heliges relikskrin, ett textilarbete från kyrkomuseet och repetitionerna inför en konsert.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottoson, Mats och Ottoson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Säfström, Bo (1988), Uppsala domkyrka, OffsetCenter

 

Otryckta källor:

https://www.svenskakyrkan.se/uppsala/domkyrkans-historia-och-kulturarv

Nedslag i nordisk mytologi, del 4: Natt och Dag

bild natt dag

Den vackra gudinnan Natt är i nordisk mytologi en personifiering av just natten. Under den mörka tiden av dygnet reser hon över himlen i en vagn dragen av hästen Rimfaxe. Från hästens betsel droppar fradga, som regnar ner över jorden och blir till dagg.

Natt gifte sig inte mindre än tre gånger. Hennes första make hette Nagelfare och med honom fick hon sonen Aud (rymd). Om hennes andra make vet vi inget mer än att han kallades Anar, den andre, och med honom fick hon dottern Jord. Den tredje maken var av asaätt och hette Delling (gryning). Tillsammans fick de sonen Dag, som från sin fars sida ärvde ett ljushylt utseende. Han fick i uppgift att fara över himlen och lysa upp dagen, vilket han gör med hjälp av hästen Skinfaxe.

Kanske har Natt ytterligare två barn tillsammans med en man vid namn Mundilfare, men på den punkten ger källorna oss inte säkra besked. Det vi vet är i varje fall att Mundilfare hade två mycket vackra barn, som på grund av sin ovanliga skönhet fick namnen Måne och Sol. Gudarna upprördes av detta högmod och tog barnen ifrån honom för att sätta dem i arbete med att sköta de himlakroppar de döpts efter. Sedan dess rider Sol på en av de hästar som drar solvagnen över himlavalvet, medan Måne rider på de hästar som drar månen.  Både Sol och Måne jagas av vargar, vilket gör att dagar och nätter skyndar fram efter varandra. Ibland hinner någon av vargarna ikapp, så att solen eller månen försvinner in i dess gap. Det är då vi ser en en sol- eller månförmörkelse.

Vid Ragnarök kommer vargarna att sluka både solen och månen, så att de upphör att finnas.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi: vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms förlag

 

Otryckta källor:

http://nordiskmytologi.se/varldens-skapelse/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Natt_(mytologi)

De svenska världsarven

20200721_144408

Vid några tillfällen har jag på denna blogg nämnt eller presenterat svenska världsarv. Det kan du bl.a. läsa om här och här. Längre fram kommer jag att beskriva ännu fler – de är storslagna sevärdheter och min plan är att besöka dem alla. Att läsa om dem och uppleva dem på plats är dessutom ett  fascinerande sätt att få förståelse för vårt kulturella sammanhang och vår historia. Ett studiebesök vid åtminstone fem av våra världsarv borde vara en självklar del av varje elevs grundskoleutbildning.

Världsarvens historia går tillbaka till 1972, då UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) antog en konvention till skydd för världens natur- och kulturarv. Alltsedan dess har särskilt betydelsefulla kulturminnen erhållit världsarvsstatus och tagits upp på UNESCO:s världsarvslista.

För att få vara med på listan måste ett världsarv uppfylla en rad strikta kriterier. Framför allt måste det  klassas som så värdefullt att dess bevarande är en angelägenhet för hela mänskligheten. Listan kan således sägas återspegla både mänsklighetens främsta meriter och naturens mest skyddsvärda områden. Sverige undertecknade konventionen 1985 och har därmed åtagit sig att vårda de egna världsarven, liksom att stödja andra länder i skyddandet av deras.

Totalt finns nu 1072 registrerade världsarv i 167 länder. Det land som har flest är (inte oväntat) Italien. Sverige har 15 världsarv, vilket gör att vi placerar oss bland de 20 främsta av de länder som bidragit till listan. Och i förhållande till folkmängd har Sverige flest världsarv i världen.

Det kan vi vara stolta över.

 

De svenska världsarven:

20180722_140635

Birka

bild drottningholm

Drottningholm

Engelsbergs bruk

20200715_155736

Falu gruva och kopparbergslagen

Gammelstads kyrkstad

20180718_113820

Grimeton radiostation

20170526_163031

Hällristningarna i Tanum

20200721_134326

Hälsingegårdarna

20200719_182749

Höga kusten

Laponia

Skogskyrkogården i Stockholm

Struves meridianbåge

20190420_140305

Södra Ölands odlingslandskap

IMG_20190927_123848

Visby

Örlogsstaden Karlskrona

 

Läs mer:

https://www.raa.se/upplev-kulturarvet/varldsarv/

http://www.unesco.se/hur-utses-nya-varldsarv/

http://whc.unesco.org/en/list/

http://worldheritagesweden.se/

Fuskforskning om vikingatiden

bild fusk

I ett tidigare inlägg på denna blogg har jag berört politiseringen av svenska universitet, inklusive forskarutbildningen. Där hävdade jag att forskningsprojekt främst beviljas offentliga anslag om de stödjer politiskt korrekta idékonstruktioner, vilket gör att den forskning som produceras är kraftigt vinklad. Nu har mina påståenden illustrerats på ett alldeles utmärkt sätt av textilarkeologen Annika Larsson vid Uppsala universitet.

Annika Larsson har inför en utställning vid Enköpings museum ägnat sig åt att granska vävda band från vikingatiden och då särskilt intresserat sig för ett kamliknande mönster. Om en del av mönstret spegelvänds liknar det kufisk skrift och kan uttydas som tecknen för ”Allah”. Utifrån detta har Annika Larsson dragit slutsatsen att vikingarna var influerade av islam. Att tecknet måste spegelvändas menar hon kan bero på att man ville mystifiera det eller att det skulle kunna läsas från vänster till höger. Att banden är vävda med en teknik som inte hör hemma i Centralasien utan är mer typisk för områden närmare vikingarnas hemtrakter kommenterar Larsson med att ”det skulle kunna tala för att man har en beundran för det här formspråket och materialen. Jag tror att man t.o.m. har en föreställningsvärld om siden i det eviga livet, med inspiration av det muslimska paradiset”.

Annika Larssons forskning har dock fått skarp kritik från en amerikansk professor i islamisk konst, Stephennie Mulder. ”Frågan här handlar om att datera. Fyndet är från 900-talet, men teckenstilen kom först 500 år senare. Det är egentligen så enkelt att jag i fem dagar nu funderat på om Annika Larsson verkligen kan ha gjort ett så uppenbart fel”, skriver Mulder i en Twitter-kommentar.

Frågan är då hur man kan hamna så fel och lockas att göra den grad av övertolkningar som Annika Larsson har gjort. Svaret kan vi förmodligen hitta i en av hennes fondansökningar:

Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.

Texten är ett praktexempel på hur man ska formulera sig för att få bidragskranarna att öppnas: Larsson vet vad hon behöver skriva för att trygga sin försörjning. Hon är dessutom tydlig med att projektet syftar till att ifrågasätta sociala roller och motverka främlingsfientliga strömningar, vilket förklarar de tendentiösa tolkningar hon gör i sin roll som forskare. Dessa syften verkar ha blivit viktigare än att presentera objektiva fakta om vikingatiden.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2017/10/slow-culture-vikingabedrageriet-i-birka-case-closed/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

Samtidens rivningshysteri

bild rivning

Svenska Dagbladet presenterar idag ett reportage om de s.k. Sagerska husen, några av Stockholms vackraste byggnader, som smulades sönder i kölvattnet av 60-talets rivningshysteri. Liknande kulturförstörelse ägde vid denna tid rum i många svenska stadskärnor när vägar skulle breddas, bostäder moderniseras och Domusvaruhus resas. Resultatet känner vi till: sterila och intetsägande stadsmiljöer med en trist och rationell byggnation, där människor inte trivs. Ingen skulle idag komma på tanken att flanera utmed Hamngatan för att njuta av Nordeas platta fasad.

När jag läser om de Sagerska husens öde kan jag inte låta bli att se hur rivningshysterins rottrådar ännu en gång funnit jordmån i vårt samhälle. På samma sätt som vi behandlade våra svenska städer för femtio år sedan behandlar vi idag vårt historiska kulturarv – med en likgiltighet och ett förakt som banar väg för oåterkallelig förstörelse. Konsthantverk från vikingatiden slängs i metallåtervinningen, historiska slagfält exploateras utan arkeologisk utgrävning och den svenska kulturen nekas representation i internationella kulturbevarande insatser.

Kommande generationer har all anledning att döma oss för vårt sätt att misshandla det arv vi har att förvalta.

Läs mer:

https://www.svd.se/stockholms-vackraste-hus-smulades-sonder-grater

Arkeologiskt slagfält förstörs av nybyggnation

bild slagfält

Följare av denna blogg kan knappast ha missat att min idol heter Dick Harrison. Inlägg där jag begagnat mig av hans kloka citat återfinns både här och här och de tillfällen då jag använt hans litteratur som källmaterial är ännu fler. Hans sätt att skriva, där texten lyser av den egna fascinationen för historiens mystik, gör mig full av beundran. Följaktligen spetsar jag alltid öronen när han uttalar sig och nu är ett sådant tillfälle: Harrison har ryckt ut för att med medias hjälp påtala att ett av Sveriges viktigaste historiska slagfält är på väg att ödeläggas av nybyggnation – utan fullvärdig arkeologisk utgrävning.

Det är kommunal mark vid Fyllebro utanför Halmstad som nu är hotad. På denna plats utspelade sig ett berömt slag 1676, som innebar att södra Sverige förblev svenskt och ett danskt hot mot Göteborg avvärjdes. Mindre utgrävningar har gjorts och resulterade i fynd av pistolkulor och artilleriprojektiler. Harrison menar dock att det sannolikt finns fler fynd begravda i marken.

–  Slaget vid Fyllebro var det som vände det skånska kriget, som gjorde att Sverige lyckades behålla de här delarna av landet. Att förstöra en sådan plats genom att vräka bort jorden och sabotera möjligheterna att göra slagfältsarkeologiska undersökningar är oförsvarbart ur ett historiskt perspektiv, uttalade han nyligen i Hallandsposten.

Han konstaterade även att ”det hade varit tjänstefel av mig att inte bli upprörd när kommunen förstör möjligheterna att få fram en massa spännande historisk information” samt att ”vår historielöshet gör att jag skäms lite över att bo i Sverige”.

Slagfält räknas dock inte som fornlämningar och det är därför tillåtet för Halmstads kommun att sälja marken för exploatering. Jag har mailat Halmstads kommun och frågat om det finns möjlighet för en privatperson att köpa slagfältet för att se till att det bevaras, men kontrakt är redan skrivet.

Läs mer:

http://www.hallandsposten.se/nyheter/halmstad/k%C3%A4nd-historieprofessor-vill-stoppa-mosk%C3%A9bygget-1.4726342

Ett kulturborgarråd på villovägar

bild bibliotek2

De senaste åren har våra bibliotek drabbats av allt mer bråk, förstörelse och ordningsproblem. Bibliotekarier har larmat om en hotfull och högljudd miljö, där föräldrar och äldre numera vänder i dörren.

Nu ger sig Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert (S) in i debatten. I en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Krav på tysta bibliotek ofta främlingsfientliga” förklarar han att bibliotek inte alls behöver vara tysta. Eftersom det ofta är gäng med unga invandrarkillar som stökar, så menar kulturborgarrådet dessutom att de som önskar fridsamma bibliotek ger uttryck för främlingsfientlighet.

Låt mig göra en sak klar från början: jag anser att man ska uppträda vårdat på bibliotek, oavsett om man heter Per, Ali eller något annat. Mogerts sätt att klistra obehagliga åsikter på personer som vågar lyfta ett problem är synnerligen otrevligt. Han gör ett tafatt försök att framställa sig som de svagas beskyddare genom att påpeka att biblioteken måste välkomna ”unga killar, sådana som jag en gång var, som kommer från hem där man inte läser, men som i biblioteket kan finna en biljett ut i världen”. Därmed glömmer han bort att även tonåringen från arbetarhemmet eller den unga förortskillen behöver studiero för att kunna läsa, precis som alla andra.

De som vill stöka, tjafsa, hänga med kompisarna och spela musik kan gå till fritidsgården istället. Sådana finns det gott om i Sverige. Ett kulturborgarråd som inte förstår bibliotekskulturens värde förtjänar inte sin post. Roger Mogert, avgå!

Läs mer:

https://www.svd.se/borgarradet-krav-pa-tysta-bibliotek-framlingsfientliga

https://www.expressen.se/kultur/stoket-far-biblioteket-att-inte-vaga-ha-oppet/

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/ungdomsg%C3%A4ng-tvingar-bibliotek-att-st%C3%A4nga-1.430678

http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/bibliotek-i-valdsam-forandring-brak-och-stok-led-mot-en-ny-sorts-verksamhet-spar-bibliotekschefen-niclas-lindberg

Kulturhistoriska personligheter, del 4: Heliga Birgitta

20190719_152259

Birgitta Birgersdotter, som senare skulle helgonförklaras under namnet heliga Birgitta, är en av världens mest kända svenskar. De religiösa uppenbarelser hon mottog under sitt liv kom att få inflytande på såväl kyrkohistoria som internationell politik långt utanför Sveriges gränser. Än idag betraktas hon som en religiös förgrundsgestalt inom katolicismen och hennes klosterorden har kommuniteter i flera världsdelar.

Birgitta föddes 1302 eller 1303 på Finsta gård i Uppland. Hon var dotter till den inflytelserika lagmannen Birger Persson och hans hustru Ingeborg Bengtsdotter och tillhörde därmed en förnäm släkt med band till kungahuset. Sockenprästen i Rasbo, norr om Finsta, berättade att han den natt då Birgitta föddes befann sig försänkt i bön i sin kyrka, då han plötsligt såg ett ljussken. I ljusskenet fanns en jungfru med en bok i handen, som förkunnade att herr Birger fått en dotter vars röst skulle höras över hela världen.

Birgittas föräldrar var fromma och hon växte upp i en miljö som var starkt präglad av kristendom. Detta upptog tidigt hennes tankevärld och flera besynnerliga händelser från hennes barndom finns nedtecknade. Vid sju års ålder vaknade hon en natt och fick se ett altare växa fram i den bortre delen av rummet.20191005_135201 Ovanför altaret satt en kvinna i skinande kläder och höll en krona i handen. Hon uppmanade Birgitta att stiga upp och placerade sedan kronan på Birgittas huvud. Några år senare, vid tio års ålder, fick Birgitta i en drömsyn se Kristus träda fram för att visa henne sina fem sår.

När Birgitta var elva år avled hennes mor hastigt och Birgitta uppfostrades därefter av sin moster på Aspanäs i Östergötland. 1316 lät Birgittas far meddela att han beslutat att trolova dottern med den 18-årige lagmanssonen Ulf Gudmarson. Bröllopet stod på sensommaren samma år, då Birgitta var 13 år. Hon blev därmed husfru vid Ulfs gård Ulvåsa vid sjön Borens strand. Tillsammans fick makarna åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder. Birgittas tid kom därmed att fyllas av vardagens plikter, men hon glömde aldrig livets andliga aspekter. Efterhand började hon underkasta sig en hård askes, som åsidosatte många av de bekvämligheter hon hade tillgång till. Istället för att sova i en säng ordnade hon sig en enkel bädd på golvet och hon tillbringade ofta nätterna med att vaka under bön. Varje fredag påminde hon sig om Kristi lidande genom att fasta på vatten och bröd och droppa brinnande vax på sina bara armar.

I Birgittas släkt var det tradition att företa långa pilgrimsresor och Birgitta avvek inte från denna sed. I början av 1340-talet gjorde hon tillsammans med sin make en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela i Spanien. Under tiden placerades de yngsta barnen på olika kloster. Resan tog ett år i anspråk och på hemvägen insjuknade Ulf i en allvarlig sjukdom. Birgitta vakade vid hans bädd med ständiga böner och i desperation vände hon sig till Frankrikes nationalhelgon Saint-Denis. I samband med detta fick hon sin första stora uppenbarelse, där helgonet visade sig för henne och förkunnade att Gud genom henne ville göra sig känd i hela världen. Som ett tecken på detta skulle Ulf tillfriskna, vilket också skedde. Han återvann dock aldrig sina fulla krafter och när pilgrimsföljet återkom till Sverige 1342 var han en bruten man. Makarna bosatte sig i närheten av Alvastra kloster för att fortsätta leva ett stillsamt liv, men 1344, vid ungefär 46 års ålder, avled Ulf.

Efter makens död kom Birgitta att fördjupas i sin religiositet. Den stora vändpunkten kom när hon befann sig i ett kapell för att be om kraft att tjäna Gud. Plötsligt såg hon ett ljusmoln framför sig och hörde en röst som ropade: ”Kvinna, hör mig!”. Detta gjorde henne så förskräckt att hon flydde, men uppenbarelsen återkom till henne vid ytterligare två tillfällen. Den tredje gången såg hon en människogestalt avteckna sig i molnet och hörde Guds röst förklara att hon skulle bli hans språkrör. Om detta hade Birgitta långa samtal med sin biktfader, som snart kunde fastställa att hennes upplevelser verkligen var av himmelskt ursprung. I samarbete med priorn Petrus Olavi från Alvastra och magister Petrus Olavi från Skänninge (som slumpen skänkt samma namn) skrev hon under de följande åren ner en stor mängd religiösa uppenbarelser. Dessa fick spridning och gjorde Birgitta berömd ute i Europa. I uppenbarelserna fick hon oftast möta Kristus, jungfru Maria, ett helgon eller en ängel, som förkunnade ett gudomligt budskap. Hon mottog också detaljerade instruktioner rörande grundandet av ett kloster i Vadstena. Ibland hade uppenbarelserna politisk karaktär. När påven Clemens VI vägrade godkänna Birgittas klosterorden dök han upp i en uppenbarelse med högst osmickrande innehåll och i samband med ett uppror mot kung Magnus Eriksson lät jungfru Maria Birgitta leverera konkreta föreskrifter till upprorsmännen. Birgitta lät också meddela innehållet i sina uppenbarelser till både påven och europeiska kungahus, vilket gav henne inflytande i det politiska maktspelet.

Hösten 1349 bröt Birgitta upp från Alvastra och begav sig till Rom för att delta i firandet av ett jubelår. Med sig hade hon sina biktfäder, sekreterare, präster och en väninna. Orsakerna till resan var flera: dels hade Birgitta i en uppenbarelse manats att bege sig till Rom och stanna där ända tills hon fick se påven och kejsaren tillsammans (påven hade vid denna tid tagit sin tillflykt till Avignon), dels hade hon fortsatta planer på att grunda en klosterorden, för vilket hon behövde påvens tillåtelse. Ankomsten till Rom blev dock en stor besvikelse, då Birgitta fann en stad i både materiellt och andligt förfall. Strider mellan rivaliserande adelsfamiljer gjorde staden osäker, en jordbävning hade lagt delar av bebyggelsen i ruiner och kyrkoväsendet var – enligt Birgitta – svårt anfrätt av omoraliska sedvänjor. Birgitta slog sig ner i en byggnad vid nuvarande Piazza Farnese och ägnade de följande åren åt att outtröttligt predika religiösa påbud. Efter 18 års väntan fick hon 1367 bevittna hur påven Urban V återvände till Rom, för att året därpå göra ett gemensamt intåg i staden med kejsar Karl IV. Därmed hade Birgittas uppenbarelse besannats. 1370 utfärdade dessutom Urban V ett stadfästelsebrev för Birgittas klosterorden, vilket innebar att hon uppfyllt sitt stora mål.

1371, vid närmare 70 års ålder, gav sig Birgitta iväg på sin sista långa resa. Kristus hade i en uppenbarelse uppmanat henne att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem och noga förklarat att hon inte kunde skylla på sin ålderdom för att slippa. Med på resan hade hon tre av sina barn, varav sonen Karl insjuknade och dog på vägen. Huvudmålet i Jerusalem var Den Heliga Gravens kyrka, som enligt traditionen byggts på platsen för korsfästelsen. Där fick Birgitta en av sina största uppenbarelser, i vilken hon blev åskådare till Jesu död. I övrigt var besöket i Jerusalem svårt. Hettan var olidlig och Birgitta drabbades av både feber och magsjukdomar. När hon 1373 återkom till Rom var hon utmattad och kände att slutet var nära. I en uppenbarelse förklarade Kristus för henne att det nu var dags att hon vigdes till nunna, så att hon kunde räknas både som hans brud och som moder i Vadstena, där hennes kloster var under uppbyggnad. Fem dagar senare avled hon stilla.

Efter moderns död startade Birgittas dotter Katarina en kanonisationsprocess. Själv hann hon inte uppleva resultatet av dessa ansträngningar, men 1391, på Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta. Katarina blev också den första abbedissan i birgittinerklostret i Vadstena. Klostret växte och kom tack vare generösa donationer att bli en av Sveriges största jordägare. I det senmedeltida Sverige var klostret en viktig maktfaktor med betydande inflytande på det andliga och kulturella livet. I Vadstena fanns ett av Nordens främsta bibliotek, där nästan all bevarad svensk religiös litteratur från 1400-talet nedtecknades. Vid klostret tillverkades även kyrkliga textilier som fick smycka religiösa byggnader i hela landet. Klostret var dessutom ett centrum för politisk opinionsbildning och flera av landets mest betydelsefulla kyrkoledare utgick därifrån. Allt detta fick förstås ett abrupt slut på 1500-talet, när Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt och plundrade klostren på rikedomar. 1595 lät hertig Karl driva ut de sista nunnorna ur Vadstena kloster och det dröjde mer än 300 år innan klosterlivet i Birgittas anda kunde återupptas.

Under sin livstid hann Birgitta uträtta mycket och hennes arv gör fortfarande avtryck. Hon växte upp i förnäma kretsar, men blev de fattigas beskyddare och enkelhetens förespråkare. Hennes uppenbarelser inspirerade människor i många länder och kom att påverka den europeiska storpolitiken. Man kan med rätta hävda att hon var den första svensken som fick världshistoriskt rykte. Än idag lever hennes klosterorden vidare och 1999 utnämndes hon till skyddshelgon för Europa.

 

Uppenbarelsen om påven Clemens VI

Denne tyckes för människorna likna en väl prydd stark och skön man, tapper i sin herres strider, men när hjälmen tagits bort från hans huvud, är han avskyvärd att se och onyttig till att arbeta. Hans hjärna synes nämligen bar, han har öronen i pannan och ögonen i nacken, hans näsa är avskuren och hans kinder hopskrumpna som på en död man; på högra sidan har hans haka jämte käkarna och hälften av läpparna helt fallit bort, så att ingenting är kvar på den högra sidan utom strupen allena, vilken synes bar. Hans bröst är fullt av framvällande maskar. Hans armar äro som två ormar. I hans hjärta bor den värsta skorpion. hans rygg är som bränt kol. Hans inälvor äro stinkande och ruttnande liksom varfyllt kött. Hans fötter äro döda och odugliga till att gå med.

 

 

Fotnot:

Fotografiet överst visar en del av altartavlan i Sankta Maria kyrka utanför Finspång. Birgitta är avbildad längst till höger.

I Appuna kyrka i Östergötland finns en målning på ett altarskåp, som visar hur Kristus uppenbarar sig för den tioåriga Birgitta och visar henne sina sår (se bilden infälld i texten ovan).

Birgittas kvarlevor förvaras idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka.

20200802_151843

Den byggnad i Vadstena där Birgittinerordens nunnor hade sitt dormitorium är nu ett museum, där delar av den medeltida klostermiljön återskapats.

20200802_130448

 

Tryckta källor:

Stolpe, Sven (1973), Birgitta i Sverige och Rom, Legenda

Öhman, Christer (1994), Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Rabén Prisma

 

Otryckta källor:

http://birgitta.vadstena.se/

http://historiska-personer.nu/manadensperson.htm

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=18245

https://www.svenskakyrkan.se/vadstena/heliga-birgitta

https://sv.wikipedia.org/wiki/Heliga_Birgitta

Angelägen läsning i höstmörkret

bild höst

Jag prenumererar på magasinet Axess, som är något så otidsenligt som en bildad tidskrift med saklig samhällsanalys. Nu har jag fått hem oktobernumret och kan till min glädje konstatera att temat är ”kampen mot kulturarvet”. Här redogör Gunilla Kindstrand för hur kulturarvspolitiken skiftat perspektiv från minneskultur till identitetspolitik, Susanna Birgersson diskuterar motiven för att skapa en svensk kulturkanon och Dan Korn beskriver hur kulturinstitutioner nedmonterats och politiserats. Det är självklart ingen rolig läsning – men viktig.

De ämnen som diskuteras i Axess har jag i stora stycken berört på denna blogg och det finns skäl att ta upp dem fler gånger. För den som önskar en fördjupad förståelse och ett vidare perspektiv vill jag ändå rekommendera Axessartiklarna. Kultur är bland det viktigaste som finns (ja, om du funderar en stund inser du att det är sant) och förtjänar både uppmärksamhet och omsorg.

Läs mer:

https://www.axess.se/magasin/

Svenska folksagor, del 1: En kort introduktion

20180912_124131

Folksagor är fantasifulla berättelser som förts vidare från mun till mun i många generationer. Deras rötter sträcker sig således långt tillbaka i tiden och ursprunget går inte att spåra. Sannolikt har delar ändrats, fyllts i och fallit ifrån under århundraden, så att de versioner som slutligen nedtecknats är resultatet av en lång rad ”författares” bidrag.

Svenska folksagor är sällan särskilt långa och innehåller ofta ett sedelärande budskap. Vissa varelser, som troll och jättar, är återkommande. Andra vanliga karaktärer är den listiga gumman, den fattige bonden och den vackra prinsessan. Djuren har ofta förmågan att prata.

Intresset för att nedteckna de svenska sagorna vaknade först på 1800-talet, när nationalromantiken riktade ljuset mot det inhemska kulturarvet. Det var främst Gunnar Olof Hyltén Cavallius och George Stephens som började samla in och utforska den svenska sagoskatten. Deras ansträngningar resulterade i att Svenska sagor och äventyr gavs ut i två band 1844 och 1849. Under 1800-talets andra hälft kom flera andra upptecknare att fortsätta samla in sagor från olika delar av landet och 1939-1947 utgav sedan Svenska Akademien samlingsverket Svenska folksagor i åtta band. Ingen av dessa publikationer hade särskilt barnen i åtanke, men idag går det att hitta barnvänliga volymer med olika urval ur den svenska sagovärlden. Två böcker med en charmig repertoar är Barnens svenska folksagor (sammanställd av Mary Örvig) och Svenska folksagor (av Jan-Öyvind Swahn och Birgitta Hellsing). Till de mest kända berättelserna hör Prins Hatt under jorden, Koka soppa på en spik och Gubben och gumman som gjorde arbetsbyte.

 

Tryckta källor:

Fowler Squire, Orson och Hyltén Cavallius, Gunnar Olof (1844), Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlämning Samlade och Utgifna, A. Bohlins Förlag

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin & Co

Örvig, Mary (1983), Barnens svenska folksagor, Gidlunds förlag

 

Otryckta källor:

http://www.grundskoleboken.se/wiki/Folksagor

https://sv.wikipedia.org/wiki/Folksaga