Kulturhistoriska personligheter, del 4: Heliga Birgitta

20190719_152259

Birgitta Birgersdotter, som senare skulle helgonförklaras under namnet heliga Birgitta, är en av historiens mest kända svenskar. De religiösa uppenbarelser hon mottog under sitt liv kom att få inflytande på såväl kyrkohistoria som internationell politik långt utanför Sveriges gränser. Än idag betraktas hon som en religiös förgrundsgestalt inom katolicismen och hennes klosterorden har kommuniteter i flera världsdelar.

Birgitta föddes 1302 eller 1303 på Finsta gård i Uppland. Hon var dotter till den inflytelserika lagmannen Birger Persson och hans hustru Ingeborg Bengtsdotter och tillhörde därmed en förnäm släkt med band till kungahuset. Sockenprästen i Rasbo, norr om Finsta, berättade att han den natt då Birgitta föddes befann sig försänkt i bön i sin kyrka, då han plötsligt såg ett ljussken. I ljusskenet fanns en jungfru med en bok i handen, som förkunnade att herr Birger fått en dotter vars röst skulle höras över hela världen.

Birgittas föräldrar var fromma och hon växte upp i en miljö som var starkt präglad av kristendom. Religionen upptog tidigt hennes tankevärld och flera besynnerliga händelser från hennes barndom finns nedtecknade. Vid sju års ålder vaknade hon en natt och fick se ett altare växa fram i den bortre delen av rummet. Ovanför altaret satt en kvinna i skinande kläder och höll en krona i handen. Hon uppmanade Birgitta att stiga upp och placerade sedan kronan på Birgittas huvud. Några år senare, vid tio års ålder, fick Birgitta i en drömsyn se Kristus träda fram för att visa henne sina fem sår.

20191005_135201

På ett altarskåp från Appuna kyrka i Östergötland skildras hur Kristus framträder för den unga Birgitta för att visa henne sina sår. Altarskåpet finns nu på Historiska museet i Stockholm.

När Birgitta var elva år avled hennes mor hastigt och Birgitta uppfostrades därefter av sin moster på Aspanäs i Östergötland. 1316 lät Birgittas far meddela att han beslutat att trolova dottern med den 18-årige lagmanssonen Ulf Gudmarson. Bröllopet stod på sensommaren, då Birgitta var 13 år. Hon blev därmed husfru vid Ulfs gård Ulvåsa vid sjön Borens strand. Tillsammans fick makarna åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder. Birgittas tid kom att fyllas av vardagens plikter, men hon glömde aldrig livets andliga aspekter. Efterhand började hon underkasta sig en hård askes och åsidosatte många av de bekvämligheter hon hade tillgång till. Istället för att sova i en säng ordnade hon sig en enkel bädd på golvet och hon tillbringade ofta nätterna med att vaka under bön. Varje fredag påminde hon sig om Kristi lidande genom att fasta på vatten och bröd och droppa brinnande vax på sina bara armar.

I Birgittas släkt var det tradition att företa långa pilgrimsresor och Birgitta avvek inte från seden. I början av 1340-talet gjorde hon tillsammans med sin make en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela i Spanien. Under tiden placerades de yngsta barnen på olika kloster. Resan tog ett år i anspråk och på hemvägen insjuknade Ulf i en allvarlig sjukdom. Birgitta vakade vid hans bädd med ständiga böner och i desperation vände hon sig till Frankrikes nationalhelgon Saint-Denis. Hon fick då sin första stora uppenbarelse, där helgonet visade sig för henne och förkunnade att Gud genom henne ville göra sig känd i hela världen. Som ett tecken på detta skulle Ulf tillfriskna, vilket också skedde. Han återvann dock aldrig sina fulla krafter och när pilgrimsföljet återkom till Sverige 1342 var han en bruten man. Makarna bosatte sig i närheten av Alvastra kloster för att fortsätta leva ett stillsamt liv, men 1344, vid ungefär 46 års ålder, avled Ulf.

Efter makens död kom Birgitta att fördjupas i sin religiositet. Den stora vändpunkten kom när hon befann sig i ett kapell för att be om kraft att tjäna Gud. Plötsligt såg hon ett ljusmoln framför sig och hörde en röst som ropade: ”Kvinna, hör mig!”. Detta gjorde henne så förskräckt att hon flydde, men uppenbarelsen återkom till henne vid ytterligare två tillfällen. Den tredje gången såg hon en människogestalt avteckna sig i molnet och hörde Guds röst förklara att hon skulle bli hans språkrör. Om dessa syner hade Birgitta långa samtal med sin biktfader, som snart kunde fastställa att hennes upplevelser verkligen var av himmelskt ursprung. I samarbete med priorn Petrus Olavi från Alvastra och magister Petrus Olavi från Skänninge (som slumpen skänkt samma namn) skrev hon under de följande åren ner en stor mängd religiösa uppenbarelser. Dessa fick spridning och gjorde Birgitta berömd ute i Europa. I uppenbarelserna fick hon oftast möta Kristus, jungfru Maria, ett helgon eller en ängel, som förkunnade ett gudomligt budskap. Hon mottog också detaljerade instruktioner rörande grundandet av ett kloster i Vadstena. Ibland hade uppenbarelserna politisk karaktär. När påven Clemens VI vägrade godkänna Birgittas klosterorden dök han upp i en uppenbarelse med högst osmickrande innehåll och i samband med ett uppror mot kung Magnus Eriksson lät jungfru Maria Birgitta leverera konkreta föreskrifter till upprorsmännen. Birgitta lät också meddela innehållet i sina uppenbarelser till både påven och europeiska kungahus, vilket gav henne inflytande i det politiska maktspelet.

Hösten 1349 bröt Birgitta upp från Alvastra och begav sig till Rom för att delta i firandet av ett jubelår. Med sig hade hon sina biktfäder, sekreterare, präster och en väninna. Orsakerna till resan var flera: dels hade Birgitta i en uppenbarelse manats att bege sig till Rom och stanna där ända tills hon fick se påven och kejsaren tillsammans (påven hade vid denna tid tagit sin tillflykt till Avignon), dels hade hon fortsatta planer på att grunda en klosterorden, för vilket hon behövde påvens tillåtelse. Ankomsten till Rom blev dock en stor besvikelse, då Birgitta fann en stad i både materiellt och andligt förfall. Strider mellan rivaliserande adelsfamiljer gjorde staden osäker, en jordbävning hade lagt delar av bebyggelsen i ruiner och kyrkoväsendet var – enligt Birgitta – svårt anfrätt av omoraliska sedvänjor. Birgitta slog sig ner i en byggnad vid nuvarande Piazza Farnese och ägnade de följande åren åt att outtröttligt predika religiösa påbud. Efter 18 års väntan fick hon 1367 bevittna hur påven Urban V återvände till Rom, för att året därpå göra ett gemensamt intåg i staden med kejsar Karl IV. Därmed hade Birgittas uppenbarelse besannats. 1370 utfärdade Urban V ett stadfästelsebrev för Birgittas klosterorden, vilket innebar att hon uppfyllt sitt stora mål.

1371, vid närmare 70 års ålder, gav sig Birgitta iväg på sin sista långa resa. Kristus hade i en uppenbarelse uppmanat henne att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem och noga förklarat att hon inte kunde skylla på sin ålderdom för att slippa. Med på resan hade hon tre av sina barn, varav sonen Karl insjuknade och dog på vägen. Huvudmålet i Jerusalem var Den Heliga Gravens kyrka, som enligt traditionen byggts på platsen för korsfästelsen. Där fick Birgitta en av sina största uppenbarelser, i vilken hon blev åskådare till Jesu död. I övrigt var besöket i Jerusalem svårt. Hettan var olidlig och Birgitta drabbades av både feber och magsjukdomar. När hon 1373 återkom till Rom var hon utmattad och kände att slutet var nära. I en uppenbarelse förklarade Kristus för henne att det nu var dags att hon vigdes till nunna, så att hon kunde räknas både som hans brud och som moder i Vadstena, där hennes kloster var under uppbyggnad. Fem dagar senare avled hon stilla.

Efter moderns död startade Birgittas dotter Katarina en kanonisationsprocess. Själv hann hon inte uppleva resultatet av dessa ansträngningar, men 1391, på Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta. Katarina blev också den första abbedissan i birgittinerklostret i Vadstena. Klostret växte och kom tack vare generösa donationer att bli en av Sveriges största jordägare. I det senmedeltida Sverige var klostret en viktig maktfaktor med betydande inflytande på det andliga och kulturella livet. I Vadstena fanns ett av Nordens främsta bibliotek, där nästan all bevarad svensk religiös litteratur från 1400-talet nedtecknades. Vid klostret tillverkades även kyrkliga textilier som fick smycka religiösa byggnader i hela landet. Klostret var dessutom ett centrum för politisk opinionsbildning och flera av landets mest betydelsefulla kyrkoledare utgick därifrån. Allt detta fick förstås ett abrupt slut på 1500-talet, när Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt och plundrade klostren på rikedomar. 1595 lät hertig Karl driva ut de sista nunnorna ur Vadstena kloster och det dröjde mer än 300 år innan klosterlivet i Birgittas anda kunde återupptas.

20210910_124843

Birgitta (i mitten) avbildas tillsammans med sin dotter Katarina (till höger) och det lokala helgonet sankta Helena i Götene kyrka.

Under sin livstid hann Birgitta uträtta mycket och hennes arv gör fortfarande avtryck. Hon växte upp i förnäma kretsar, men blev de fattigas beskyddare och enkelhetens förespråkare. Hennes uppenbarelser inspirerade människor i många länder och kom att påverka den europeiska storpolitiken. Man kan med rätta hävda att hon var den första svensken som fick världshistoriskt rykte. Än idag lever hennes klosterorden vidare och 1999 utnämndes hon till skyddshelgon för Europa.

Uppenbarelsen om påven Clemens VI

Denne tyckes för människorna likna en väl prydd stark och skön man, tapper i sin herres strider, men när hjälmen tagits bort från hans huvud, är han avskyvärd att se och onyttig till att arbeta. Hans hjärna synes nämligen bar, han har öronen i pannan och ögonen i nacken, hans näsa är avskuren och hans kinder hopskrumpna som på en död man; på högra sidan har hans haka jämte käkarna och hälften av läpparna helt fallit bort, så att ingenting är kvar på den högra sidan utom strupen allena, vilken synes bar. Hans bröst är fullt av framvällande maskar. Hans armar äro som två ormar. I hans hjärta bor den värsta skorpion. hans rygg är som bränt kol. Hans inälvor äro stinkande och ruttnande liksom varfyllt kött. Hans fötter äro döda och odugliga till att gå med.

Fotnot:

Fotografiet överst visar en del av altartavlan i Sankta Maria kyrka utanför Finspång. Birgitta är avbildad längst till höger.

Birgittas kvarlevor förvaras idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka.

20200802_151843

Den byggnad i Vadstena där Birgittinerordens nunnor hade sitt dormitorium är nu ett museum, där delar av den medeltida klostermiljön återskapats.

20200802_130448

Tryckta källor:

Stolpe, Sven (1973), Birgitta i Sverige och Rom, Legenda

Utgren, Lennart; Harrison, Dick (2003), Birgittas vägar, Gullers

Öhman, Christer (1994), Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Rabén Prisma

Otryckta källor:

http://birgitta.vadstena.se/

http://historiska-personer.nu/manadensperson.htm

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=18245

https://www.svenskakyrkan.se/vadstena/heliga-birgitta

https://sv.wikipedia.org/wiki/Heliga_Birgitta

Information har även inhämtats vid besök på Klostermuseet i Vadstena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s