De svenska världsarven

20200721_144408

Vid några tillfällen har jag på denna blogg nämnt eller presenterat svenska världsarv. Det kan du bl.a. läsa om här och här. Längre fram kommer jag att beskriva ännu fler – de är storslagna sevärdheter och min plan är att besöka dem alla. Att läsa om dem och uppleva dem på plats är dessutom ett fascinerande sätt att få förståelse för vårt kulturella sammanhang och vår historia. Ett studiebesök vid åtminstone fem av våra världsarv borde vara en självklar del av varje elevs grundskoleutbildning.

Världsarvens historia går tillbaka till 1972, då UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) antog en konvention till skydd för världens natur- och kulturarv. Alltsedan dess har särskilt betydelsefulla kulturminnen erhållit världsarvsstatus och tagits upp på UNESCO:s världsarvslista.

För att få vara med på listan måste ett världsarv uppfylla en rad strikta kriterier. Framför allt måste det klassas som så värdefullt att dess bevarande är en angelägenhet för hela mänskligheten. Listan kan således sägas återspegla både mänsklighetens främsta meriter och naturens mest skyddsvärda områden. Sverige undertecknade konventionen 1985 och har därmed åtagit sig att vårda de egna världsarven, liksom att stödja andra länder i skyddandet av deras.

Totalt finns nu 1072 registrerade världsarv i 167 länder. Det land som har flest är (inte oväntat) Italien. Sverige har 15 världsarv, vilket gör att vi placerar oss bland de 20 främsta av de länder som bidragit till listan. Och i förhållande till folkmängd har Sverige flest världsarv i världen.

Det kan vi vara stolta över.

De svenska världsarven:

20180722_140635