När normerna förändras del 5: Beväpnade begravningsgäster

bild kyrkogård

Kyrkogårdsförvaltningen i Malmö håller nu på att upphandla en utbildning för samtliga anställda. Anledningen är att de behöver lära sig hantera begravningar med beväpnade besökare.  Kyrkogårdschef Sven-Erik Aspeklev konstaterar i en intervju med SVT att beväpnade begravningsgäster är ett nytt fenomen, men att det blivit allt vanligare.

– En del bär vapen synligt, vi ser också skottsäkra västar. För våra anställda känns det hotfullt att ha vapen i sin direkta närhet, förklarar han.

Kyrkan har också fått ta emot begravningsgäster som upplevts som hotfulla.

Själv tvingas jag konstatera att Sverige nu inte har några fredade zoner där ett allt våldsammare samhälle inte tränger sig på.

 Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/bevapnade-begravningsgaster-vacker-oro-pa-kyrkogardarna

Biblioteken brister i opartiskhet

bild bibliotek2

När sockenbiblioteket i Kjula öppnades 1799 var det unikt i Sverige, men sedan dess har mycket förändrats. Idag finns ett flertal bibliotek i de flesta kommuner. Biblioteken har således fått en viktig kulturbärande roll som kunskapsförmedlare. De senaste åren har vi emellertid fått se allt fler tecken till att svenska bibliotek tappat förståelsen för sitt åliggande och tagit sig friheten att censurera information utifrån egna agendor.

Ett exempel är biblioteket i Falköping, som nyligen fälldes av JO för att ha brustit i objektivitet i sitt kundbemötande. Det var förra året som en låntagare framförde önskemål om att få läsa boken Världsmästarna: när Sverige blev mångkulturellt av Julia Caesar. Biblioteket ville inte köpa in boken med hänvisning till brister i kvalitet och värderingar. Men man nöjde sig inte där: man nekade dessutom kunden att fjärrlåna boken från andra bibliotek och hänvisade till sin ”medieplan”. I denna medieplan hade biblioteket fastställt att värderingar var den viktigaste faktorn att ta hänsyn till vid kvalitetsbedömning av en bok. För detta kritiserades kommunen av JO, som i sitt utlåtande påpekar att biblioteket inte ska bedöma de värderingar som lyfts fram i en bok, så länge innehållet inte är brottsligt. Biblioteket har rätt att välja bort böcker om de brister i vetenskaplighet eller innehåller olagliga formuleringar, men inte på grundval av de åsikter som förmedlas. Att göra ett urval baserat på böckernas värderingar ”står i direkt strid med bibliotekslagens krav på allsidighet och fri åsiktsbildning och är inte heller förenligt med objektivitetsprincipen”.

I ett yttrande till JO förklarar bibliotekets representanter att man ”vill vara säker på att en låntagare kan känna sig trygg med att när hen lånar litteratur inte få sina mänskliga rättigheter kränkta genom att läsa den”. JO konstaterar dock nyktert att ingen får sina mänskliga rättigheter kränkta av att biblioteket tillhandahåller böcker.

Biblioteket i Falköping är dock långt ifrån ensamt. Liknande anmälningar har kommit in i Botkyrka kommun, där en ”interkulturell handlingsplan” gjort att låntagare nekats att fjärrlåna boken Invandring och mörkläggning. I våras valde dessutom ett antal bibliotek att inte köpa in nationalekonomen Tino Sanandajis bästsäljande bok Massutmaning, då den ansågs vara invandringskritisk. I Ekerö kommun motiverades detta (ännu en gång) med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har flera bibliotek försvårat utlåningen av det klassiska seriealbumet Tintin i Kongo, då det anses ge en negativ bild av färgade personer. Ingenstans finns en tanke på att varje bok belyser sin egen tidsanda och därmed vittnar om våra framsteg. Inte heller diskuteras läsarens ansvar för vad han eller hon själv väljer att läsa.

Jag har inte läst varken Världsmästarna, Tintin i Kongo eller Invandring och mörkläggning, så jag kan inte uttala mig om deras innehåll. Däremot har jag läst Massutmaning och det mest träffande ord jag kan använda för att beskriva den är ”saklig”. Det boken redovisar är statistik och denna statistik hämtas från officiella källor som Statistiska centralbyrån, Socialstyrelsen, Arbetsförmedlingen och WHO. Den som har synpunkter på siffrorna bör rikta sin kritik dit och inte mot Tino Sanandaji. Jag kan hålla med om att siffrorna inte visar det man skulle önska, men att av denna anledning döma ut boken som ”främlingsfientlig” och neka bibliotekskunderna tillgång till den är både ologiskt och odemokratiskt.

Det är inte förbjudet att vara kritisk till svensk migrationspolitik. Inte heller är det olagligt att påtala migrationens negativa aspekter. I ett demokratiskt samhälle måste olika åsikter kunna mötas och diskuteras i en öppen debatt. En förutsättning för detta är att allsidig information finns att tillgå och från denna centrala uppgift får inte biblioteken abdikera. En bibliotekskund måste kunna lita på att urvalet av litteratur är mångsidigt och inte representerar en utvald vinkling av verkligheten. Utan åsiktsmångfald kommer vi inte att kunna fatta välgrundade politiska beslut om hur vårt samhälle bör utformas. Och det är allvarligt.

 

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/dABpA/inslappta–men-utestangda

http://biblioteksbladet.se/biblioteket-vagrade-ta-in-bok-kritiseras-nu-av-jo/

https://nyheteridag.se/bibliotek-jo-kritiseras-lat-vardegrunden-stoppa-utlaning-av-invandringskritiska-bocker/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6734516

En tankepärla

bild pärla

Jag har alltid tyckt om böcker. På det lilla biblioteket i Mariefred var jag en välkänd besökare redan som barn och som fattig student i Göteborg gick jag ständigt på skattjakt bland second hand-butikernas bokhyllor.  Nu har jag ett eget bibliotek hemma i huset och köper fler böcker än jag hinner läsa. Så kommer det kanske att vara i resten av mitt liv: en ständig kamp för att hinna välja ut och sluka det bästa ur den växande bokfloden.

Min bokkonsumtion besår av en brokig blandning av gammalt och nytt, av facklitteratur och romaner, känt och okänt. Det jag oupphörligen söker är små frön av inspiration, som ligger kvar i tankarna och växer till något stort och meningsfullt. Igår, när jag låg nerkrupen i sängen med en sliten och omodern roman, hittade jag just det. Mitt i en ganska sorglig bok om författarens torftiga och grådaskiga barndom gömde sig en tankepärla – en liten flämtande låga av obesudlad klarsyn, som fick mig att vika in hörnet på sidan för att kunna återvända. Och den vill jag nu dela med mig av, trots att den inte alls passar in och inte hör hemma på en blogg om svensk kultur. Texten nedan är hämtad ur Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt.

Han kan inte ljuga, för han är ju rektorn. I alla år har vi fått höra att irländarna jämt var ädla och höll tappra tal innan engelsmännen hängde dem. Nu säger Hoppe O´Halloran att irländarna gjorde fula saker. Härnäst kommer han väl att säga att engelsmännen gjorde fina saker. Han säger: ”Ni måste studera och lära er, så att ni själva kan avgöra vad som är rätt och fel i historien och allt annat, men ni kan inte avgöra någonting om ni är tomma i huvudet. Proppa hjärnan full, proppa hjärnan full. Den är er skattkammare, och ingen i hela världen kan lägga sig i vad ni har där. Om ni vann högsta vinsten i ett lotteri och köpte ett hus som måste möbleras, skulle ni då fylla det med strunt och skräp? Er hjärna är ert hus, och om ni fyller den med skräp kommer den att ruttna i huvudet på er. Även om ni kanske är fattiga och era skor trasiga är er hjärna ett palats.”

Här finns en uppmaning om att lära, men också om att använda den begåvning man har. Vi har alla fått en fantastisk förmåga att observera, förstå, minnas och skapa nya tankar. Tar vi vara på den äger vi en förmögenhet. Jag skrev en gång i en uppsats att livet blir rikare ju mer man samlar i sitt inre bibliotek. Det tror jag på än idag.

Nordisk folktro, del 3: Lyktgubben

bild lyktgubben

Ibland kan man se ett svagt ljussken röra sig över markerna om natten. Då vet man att Lyktgubben är ute och vandrar med en lykta i handen. Om man då går lite närmre kan man få se honom: liten, grå och gammal, med ålderdomliga kläder.

Lyktgubben är en osalig ande efter någon som lurat till sig en annans mark genom att flytta de råmärken som markerat gränsen mellan ägorna. Som straff får han ingen ro i graven, utan är dömd till en evig nattlig vandring. Ibland kan man höra honom mumla ”här är rätt, här är orätt” medan han granskar backen.

Lyktgubben är lynnig och kan vara både till nytta och olycka. Ibland hjälper han vilsegångna att hitta hem, men han kan också förvrida synen på människor, så att de inte ser sitt eget hus ens om de står bredvid. Han kan visa var skatter finns nergrävda, men när man gräver upp dem måste man vara alldeles tyst. Yttrar man ett enda ord förvandlas skatten till paddor, huggormar och andra osmakliga djur.

En mer modern förklaring till skenet från Lyktgubbens lykta är att det rör sig om så kallade irrbloss, som uppstår när sumpgas självantänder och brinner med kall låga.

Ett vittnesbörd om lyktgubbarna

13 november 1901 gav sig de båda systrarna Jenny, 11 år, och Augusta, 8, av från torpet Äskhultet i Svinhults socken i Östergötland. Hemmet var fattigt och föräldrarna hade inte nog med mat åt de åtta barnen. Flickorna skulle gå till grannbyn för att be om något ätbart att ta med hem.

Vintern var tidig, skogen var full av snö och på hemvägen överraskades flickorna av kraftig blåst. De gick vilse och när mörkret föll sökte de skydd under en gran vid ett stenblock. Under natten sjönk temperaturen till minus åtta grader. När flickorna påföljande morgon skulle försöka finna vägen hem var fötterna så stelfrusna att de inte kunde gå.

Barnens föräldrar letade desperat, men flickorna gick inte att finna. De påföljande veckorna fick familjen vid flera tillfällen hjälp av folket i bygden, men sökandet gav inget resultat. Dagarna gick och allt hopp tycktes vara ute. Prästen utlyste dock en nya skallgångar – flickorna skulle hittas, om så bara för att begravas i vigd jord.

Torsdagen 5 december, 21 dagar efter försvinnandet, hittade så torparen Axel Lind de båda frusna och utmärglade flickorna – och de levde!

De båda flickornas fötter var förfrusna och fick amputeras, men i övrigt hade de klarat sig förbluffande bra. De hade ätit av gåvomaten de fått med sig från grannarna och försökt hålla sig varma genom att krypa tätt ihop. På Kisa lasarett, dit flickorna fördes för vård, berättade de att de hade sett lyktorna från skallgångskedjorna lysa mellan träden, men att de inte hade vågat ropa. De trodde att skenet kom från ”lysegubbar”, som de visste var mycket farliga.

Tryckta källor:

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Bergs Förlag

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Otryckta källor:

https://kvallsstunden.se/det-fantastiska-miraklet-i-svinhult/

http://www.angermark.se/lilla-askeron/lyktgubben-pa-hastudden

https://sv.wikipedia.org/wiki/Irrbloss

En fantasifull skildring av våra nordiska gudasagor

20170923_124107

Boken Nordisk mytologi: vikingatidens gudar och hjältar av Brian Branston är en vacker sammanställning av den nordiska gudavärldens mest berömda gestalter och berättelser. På ett medryckande sätt beskrivs hur Asgårds murar byggdes, gudarnas kamp för att fjättra Fenrisulven, Tors färd till Utgårdaloke och vad som kommer att hända vid Ragnarök. Längst bak i boken finns en lista över mytologins personer och väsen, som gör historierna lätta att följa.

Brian Branston blev intresserad av den isländska sagalitteraturen när han läste historia vid universitetet i hemlandet Storbritannien och kom senare i livet att producera TV-program med mytologiskt tema. I sin bok gör han den nordiska mytologin tillgänglig för en bred publik: läsaren behöver inga förkunskaper för att kunna uppskatta den. Även om författaren utgår från historiskt källmaterial fyller han i vissa luckor med hjälp av sin fantasi och levandegör berättelserna med tilltänkta detaljer. Resultatet blir en färgstark och personlig version av de nordiska gudasagorna, som säkert kan passa även en lite yngre läsarskara. De dramatiska bilderna bidrar också till läsupplevelsen.

Gissningsvis är boken en utmärkt present till den nyfikna tonåringen som nyligen upptäckt den nordiska mytologins magi.