När normerna förändras del 7: Nya tider i hyreshuset

20171115_071522

På grund av min arbetssituation hyr jag sedan några år tillbaka en övernattningslägenhet i ett stort tegelhus en kort promenad från Borås centrum. Vad denna byggnad ursprungligen har använts till har jag inte lyckats klura ut, men de små lägenheterna, som ligger utspridda kors och tvärs i huset, verkar vara resultatet av en sentida ombyggnation. Där har jag nu tillbringat de flesta av mina vardagskvällar i snart tre års tid och tills nyligen varit nöjd med arrangemanget. Bortsett från några livade nätter i samband med högskolans inspark har jag fått sova gott nattetid, trapphuset har hållits prydligt och mina grannar (de flesta unga studenter) har hälsat artigt. Det senaste halvåret har dock stämningen förändrats. När gamla hyresgäster flyttat ut har ett nytt klientel tillkommit och dessa nya grannar har speciella uppfattningar om hur man beter sig.

Sophanteringen är numera ett av husets största problem. Att bära ut soporna till soprummet är tydligen för jobbigt, för trapphuset fylls av soppåsar, pizzakartonger, urdruckna läskflaskor och trasiga föremål.

20171115_071438

Ett tag var det hörnet precis utanför min lägenhet som var den främsta soptippen. Att jag satte upp lappar hjälpte inte. När skräpet började lukta illa och drog till sig flugor stod jag inte ut längre, utan bar ut det. Nu är mitt hörn tomt, men problemen blossar upp på andra ställen, trots påpekanden från hyresvärden. Som hämnd för mina arga lappar (eller kanske för att jag gått ut och sagt till när det varit stök i trapphuset om nätterna) placerades en läskedrycksburk precis utanför min dörr, så att jag inte kunde undgå att slå ut den när jag öppnade.

Ett annat problem är att de nya hyresgästerna har svårt med matlagningen. Vid flera tillfällen har det uppstått sådan rökutveckling att brandlarmet börjat tjuta. Två gånger har det skett nattetid, vilket gjort att vi tvingats stå utanför porten och huttra i pyjamas och morgonrock tills väktaren kommit och stängt av larmet. Ett par veckor efter den senaste incidenten dök det upp lappar från hyresvärden om att brandlarmet hade saboterats genom  skadegörelse och att de skyldiga (om de identifierades) skulle vräkas. Hyresvärden påtalade även rökförbud i huset, men att döma av lukten efterföljs det inte.

20171115_071558

Att tvätta är inte lika trevligt längre. Tomma tvättmedelspaket, utspillt tvättmedel och pappersskräp  ligger utspritt på golvet. Tvättmaskiner och torktumlare rengörs inte. Nyligen gick dessutom det elektroniska bokningssystemet sönder, varpå hyresvärden satte upp ett meddelande om att vi tillfälligt måste göra våra bokningar manuellt i en kalender. ”Laga machinen nu dum!” har någon klottrat till svar. De nya grannarna har inga ambitioner att visa hyfs. Inte heller verkar de förstå att allt inte bara kan ”fixas”.

Min nya bostadssituation kostar en hel del mental energi. Jag blir arg och besviken när jag passerar genom trapphuset, för att inte tala om när jag blir väckt av smällande dörrar och högljudda röster mitt i natten. Jag skulle kunna köpa mig en biljett bort från problemen genom att skaffa en bostadsrätt, men den lösningen lockar mig inte; om jag drar ut trenderna i samhällsutvecklingen ser framtiden inte alltför vacker ut, varken för bostadsmarknaden eller för samhället i stort.

Jag hoppas förstås att jag ska slippa flytta. Jag hoppas att mina nya grannar ska lära sig vad ansvar är. Jag hoppas att de ska begripa att det inte är någon annans jobb att bära ut deras sopor eller städa tvättstugan efter dem. Jag hoppas att de på något sätt ska komma till insikt om att man bör visa sina medmänniskor hänsyn, inte minst dem som måste orka gå upp när väckarklockan ringer. Men kanske är mina förhoppningar fåfänga, för de problem jag ser i mitt hyreshus ser jag i större skala på samhällsnivå. Normerna förändras – och inte till det bättre.

Kulturhistoriska sevärdheter del 9: Karlsborgs fästning

20170729_135535

På Vanäs udde i Vättern, vid det lilla samhället Karlsborg, ligger Europas största fästning. Att detta monumentala byggnadsverk hamnat just där har en lång och fascinerande historia, som går tillbaka till Finska kriget 1808-1809. I kriget förlorade Sverige Finland till Ryssland, vilket gjorde att den ryska gränsen hamnade oroväckande nära Stockholm. I den intensiva försvarsdebatt som följde kom statsrådet Baltzar von Platen (Göta kanals grundare) att förespråka det s.k. centralförsvaret. Huvudtanken var att skapa en stark försvarsmakt i landets inre, som fienden inte lätt kunde nå. von Paten menade dessutom att detta försvar borde uppföras i anslutning till Göta kanal, så att vattenvägarna kunde nyttjas till militära transporter. Efter att idéerna vidareutvecklats anslöt sig riksdagen till centralförsvarstanken och började planera för en väldig fästning på Vanäs.

Vanäs fästning var tänkt att utgöra navet i det svenska försvaret. Den skulle vara i det närmaste ointaglig och kunna fungera som Sveriges reservhuvudstad i orostider. Dit skulle regering, riksdag och kungahus flyttas vid krig, liksom guldreserven och kronjuvelerna. Det innebar att fästningen behövde härbärgera ett helt samhälle i miniatyr, inklusive en bemanning på 7000 man, bostäder och sjukhus. Efter att flera olika förslag gåtts igenom accepterades en ritning av löjtnant Johan af Kleen. Enligt denna skulle udden skäras av från strand till strand av ett kraftigt slutvärn med vallgravar, bastioner och kurtiner. Taket skulle kunna avlägsnas, så att översta våningen blev batteridäck. Åt sjösidan skulle försvarsvallar med utskjutande kaponjärer garantera säkerheten. Fästningskyrkan dimensionerades för att kunna fungera som plenisal åt riksdagens ledamöter.

Byggnadsarbetet inleddes 1819 med en brokigt sammansatt arbetsstyrka av hantverkare, soldater och tvångskommenderade fångar. Enorma mängder kalksten skeppades över sjön från Borghamn, höggs till lämplig storlek och sandslipades för att få en slät yta. Tidsplanen för byggnationen var tio år, men detta visade sig vara en gigantisk felberäkning; fästningen kom istället att ta 90 år att slutföra.

1832 besökte kung Karl XIV Johan fästningsbygget och lade då grundstenen till fästningens huvudentré, det s.k. Götiska valvet. Samtidigt döptes det intilliggande samhället efter honom, så att fästningens namn kom att bli Karlsborgs fästning.

När byggnaden stod färdig 1909 var den redan omodern och hade förlorat sitt syfte. I ett försvarsbeslut 1925 upphörde Karlsborgs fästning formellt att vara krigsfästning, för att istället nyttjas som utbildningsgarnison. I någon mån fick fästningen ändå uppfylla en del av sin ursprungliga funktion under andra världskriget, då den blev förvaringsplats för Riksbankens guldreserver.

Karlsborgs fästning är idag ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk. Byggnaderna kvarstår i stort sett oförändrade och delar av fästningen är öppna för besökare, vilket gör Karlsborg till ett förstklassigt utflyktsmål. Det väldiga slutvärnet är 678 meter och har på sina ställen en väggtjocklek på 2-3 meter. Skyddsvallarna mäter 5 kilometer. Andra sevärda byggnader är garnisonskyrkan, som rymmer en väldig takkrona konstruerad av bajonetter, och den ståtliga  kungsvillan i empirestil. På fästningsmuséet visas militärhistoriska föremål.

 

Tryckta källor:

Johansson, Freddie (1997), Sevärdheter i Västergötland: Skaraborg, Cradle publishing

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/karlsborgs-fastning

http://www.sfv.se/sv/fastigheter/sevardheter/vastra-gotalands/karlsborgs-fastning/

http://www.vastsverige.com/karlsborg/b/46472/Karlsborgs-Fastning

 

När normerna förändras del 6: Räddningstjänst med poliseskort

bild brand

Under onsdagskvällen började det strömma in larmsamtal om bränder i  stadsdelen Gottsunda i Uppsala. Den största branden härjade i ett garage, där bil efter bil fattade eld. Ändå dröjde det två timmar innan räddningstjänsten ryckte ut för att släcka. Anledningen var att man inväntade poliseskort p.g.a. risken att utsättas för stenkastning.

Gottsunda är ett av de områden i Sverige där blåljuspersonal tidigare utsatts för våld vid olika typer av utryckningar. Nu tvingas man sätta personalens säkerhet först, varpå den kraftigt överbelastade poliskåren inte hinner med. Resultatet är att räddningsinsatser fördröjs.

Själv konstaterar jag att när räddningstjänst, ambulans, polis och brandkår inte kan rycka ut på räddningsuppdrag utan flera timmars fördröjning har en av samhällets mest grundläggande funktioner kollapsat.

 

Läs mer:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zL5yGv/flera-brander-i-gottsunda–raddningstjansten-drojde-timmar

https://polisen.se/Uppsala_lan/Aktuellt/Handelser/Uppsala-lan/2017-11-22-2216-Skadegorelse-Uppsala/

Kulturborgarrådet avgår!

bild tårta

Jag har tidigare på denna blogg uttryckt en önskan om kulturborgarrådet Roger Mogerts  avgång med anledning av hans bristande förståelse för sitt uppdrag. Denna önskan har nu gått i uppfyllelse, men av helt andra skäl: Mogert väljer att lämna sin post efter att ett flertal kvinnor anklagat honom för sexuella trakasserier.

Mogert har erkänt att han uppträtt olämpligt och bett om ursäkt för sitt beteende. Något erkännande av att han misslyckats i sin roll som kulturborgarråd tror jag däremot inte vi kan räkna med.

Läs mer:

https://www.dn.se/sthlm/borgarradet-roger-mogert-avgar-efter-anklagelser-om-trakasserier/

Kulturhistoriska personligheter, del 5: Gustav Vasa

,20170623_135732

Gustav Vasa är en av Sveriges mest kända kungar. Han var ledande för det befrielsekrig som ledde till Kalmarunionens upplösning och etablerade Sverige som självständig stat. Dessutom gjorde han genomgripande förändringar i statsförvaltningen, som på flera sätt kan sägas ha lagt grunden för det moderna samhällets uppbyggnad.

Gustav Eriksson, som han egentligen hette, föddes 1496 i Uppland. Hans familj tillhörde den svenska högadeln och i släktens sköldmärke fanns en sädeskärve (vase), som senare gav inspiration till det välkända efternamnet. Gustav Vasas mor, Cecilia Månsdotter, var syster till riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och Gustav Vasa föddes därför in i Sveriges främsta maktelit. Mycket lite är känt om hans uppväxt, även om myter senare skapats för att förstärka bilden av honom som duglig monark. Någon högre utbildning fick han aldrig, men han ska ändå ha besuttit en osedvanligt god formuleringsförmåga och beskrivs ofta som en vältalig demagog.

Sverige var vid denna tid ett oroligt land, där missnöjet jäste i befolkningen. Alltsedan Kalmarunionens upprättande hade rikets styre varit instabilt och i Danmark satt unionskung Kristian II och längtade efter att lägga beslag på den svenska kronan. 1517 försvagades landet av strider mellan ärkebiskop Gustav Trolle och riksföreståndare Sten Sture d.y. vilket fick kung Kristian att försöka gripa makten. Han landsatte invasionsstyrkor utanför Stockholm, men besegrades av svenska trupper i ett slag vid Brännkyrka. Därpå inleddes förhandlingar som bl.a. resulterade i att Gustav Vasa och fem andra unga adelsmän lämnades som gisslan till unionskungen. De fördes i fångenskap till Köpenhamn, men Gustav Vasa lyckades rymma och ta sig till Lübeck. Där nåddes han av nyheter om både danska segrar och Sten Stures död, varpå han återvände till Sverige för att delta i kampen. Hans förehavanden därefter har skildrats av den kunglige krönikören Peder Svart, som beskriver att Gustav Vasa sökte stöd i Småland utan att få gehör. Han begav sig då till en av faderns gårdar, Rävsnäs utanför Gripsholm, där han fick veta att Stockholm fallit i den danske kungens händer och att han var inbjuden till Kristian II:s kröning till kung av Sverige. Han litade dock inte på den danske kungens löften om amnesti och valde att inte resa. Det var klokt: mitt under kröningsfestligheterna stängdes portarna till Stockholms slott och de närvarande Sture-anhängarna anklagades för kätteri. De efterföljande avrättningarna på Stortorget, där ett hundratal personer miste livet, kom att kallas Stockholms blodbad. Bland de avrättade fanns Gustav Vasas far och svåger. Hans mor och två systrar hamnade i dansk fångenskap och dog påföljande år.

Gustav Vasa blev nu tvungen att agera snabbt för att rädda sitt liv. Han tog sin tillflyktsort till Dalarna, där folket tidigare visat kampvilja. Dessvärre lyckades han inte heller där finna stöd för att driva uppror mot den nykrönte kungen, varpå han for vidare mot Norge. När Dalarna sedan nåddes av rykten om att kungen ville avväpna allmogen och införa nya skatter ändrade dalkarlarna uppfattning. Ett bud sändes efter Gustav Vasa och han kallades åter. I januari 1521 valdes han till hövitsman och började bygga upp en upprorsarmé. Fler och fler anslöt sig och revolten växte. Vid midsommartid behärskade Gustav Vasas trupper alla landskap norr om Mälaren. Allt större landområden rensades från danska soldater och på sensommaren valdes han till riksföreståndare över Sverige. För att återta befästa städer och borgar vände sig Gustav Vasa till Lübeck, som mot löfte om tullfrihet bistod med lån, soldater, fartyg och kanoner. Med stöd av de lübeckska trupperna fick de svenska upprorsmännen danskarna att lämna de sista befästningarna. Stockholm belägrades och kung Kristian tvingades till kapitulation. Gustav Vasa valdes sedan (1523) till kung vid riksdagen i Strängnäs. Kalmarunionen var därmed upplöst och Sverige blev självständigt. Själva kröningen dröjde dock till 1528, då den genomfördes i Uppsala domkyrka.

Det land Gustav Vasa blev kung över befann sig i ett eländigt skick. Det var ett svensk-finskt rike med en befolkning på 800 000 invånare, varav de flesta var bönder. Jordbruket var ineffektivt och fattigdomen utbredd. Landet saknade desutom egen yrkesarmé.

Den stora krigsskulden till Lübeck tvingade Gustav Vasa att snabbt inventera möjligheterna att komma över ekonomiska medel. Hans blick föll då på kyrkan, dit landets främsta tillgångar hade koncentrerats genom donationer. Det var dessutom nödvändigt att minska biskoparnas inflytande för att skapa en stark statsmakt. Han insåg därför fördelarna med den protestantiska läran, som förespråkade en fattig och folklig kyrka. Genom att lova adeln en del av kyrkans rikedomar (adeln skulle få tillbaka de gods som donerats till kyrkan efter 1454) lyckades han vinna den över på sin sida och kunde planera för en reformation.

Riksdagen i Västerås 1527 blev reformationens startpunkt. Den svenska kyrkan gjordes till en nationalkyrka med kungen som överhuvud istället för påven. Kungen fick därmed befogenhet att tillsätta högre kyrkliga tjänster. Domkapitlens egendomar drogs in till kronan och kyrkans bokpressar beslagtogs. Diakonen Olaus Petri, som studerat i Luthers Wittenberg, utsågs till predikant i Storkyrkan i Stockholm och fick i uppdrag att redigera en bibel i svensk översättning. Den första helsvenska bibeln, kallad Gustav Vasas Bibel, utkom 1541. Svensk gudstjänst infördes, klostren tömdes, helgondyrkan förbjöds och kyrksilver samlades in till den kungliga skattkammaren.

20181103_162012

Med hjälp av kyrkans rikedomar betalades krigsskulden, men Gustav Vasa hade fler resurskrävande planer att förverkliga. Framför allt behövde landet ett ordentligt försvar. Vasa byggde upp en egen här med 15 000 man och såg till att renovera borgar och befästningar. Han lät även uppföra och modernisera ett flertal slott, inte minst i Kalmar, Vadstena, Gripsholm och Uppsala. Utgifterna gjorde kungen tvungen att ta ut extraskatter från folket. Jordeböcker upprättades för att ge en bild av skatteuppbörden och administrationen effektiviserades genom att landet indelades i fögderier med en kungsgård i centrum. Kungen levererade dessutom instruktioner om allt från biodling till dikesgrävning. Med tiden började hans sätt att styra riket skapa missnöje. Bönderna plågades av inflation, skatter, saltbrist, snokande fogdar och bråkiga soldater. I tillägg till detta gjorde kyrkoplundringen att kyrkans verksamheter dog ut – skolor, sjukvård och fattigvård försvann. På flera håll höjdes protester, men Vasa såg till att kväsa dessa och hämnades blodigt. När ett påbud gick ut om att en klocka skulle hämtas från varje sockenkyrka utbröt det s.k. Klockupproret i Dalarna, men slogs ner. Dackefejden, som startades 1542 av Nils Dacke, blev det största bondeupproret i Nordens historia. Efter ett års kamp återvann kungens trupper kontrollen och grunden var därmed lagd för ett rike med stark centralmakt i Stockholm. Samtidigt hade Gustav Vasa blivit varse att han måste vara mer lyhörd mot folket och skapade ett styre med högre inslag av dialog.

Gustav Vasa lät införa arvsmonarki och såg till att producera tronföljare. Han gifte sig sammanlagt tre gånger. I sitt första äktenskap (1531) med Katarina av Sachsen-Lauenburg föddes sonen Erik, som senare blev Erik XIV. Drottningen dog emellertid efter bara fyra år och Gustav Vasa gifte om sig med Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Med henne fick han hela tio barn, varav åtta nådde vuxen ålder. Det äldsta av dessa, sonen Johan, blev senare kung Johan III. Den yngste sonen, Karl, blev Karl IX. Efter att Margareta avlidit i sjukdom gifte Gustav Vasa om sig med hennes systerdotter, den 40 år yngre Katarina Stenbock. Detta äktenskap blev dock barnlöst.

Sitt sista framträdande gjorde Gustav Vasa år 1560. Han var då en åldrad och plågad man, som led av magproblem, saknade tänder och hade ett infekterat käkben.20181103_162029 Senare samma år avled han på Stockholms slott. Den officiella dödsorsaken var ”cholera”. Han finns nu begravd i Uppsala domkyrka.

När Gustav Vasa dog hade han förändrat stora delar av den svenska samhällsstrukturen. Sverige hade blivit ett enat land med ett starkt centralstyre och ett eget försvar. Den arvsmonarki som finns än idag hade upprättats, staten hade blivit rik och en protestantisk statskyrka hade införts. Samtidigt slog förändringarna hårt mot andra delar av kulturen. Inte minst karakteriserades hans 37-åriga regeringstid av sjunkande bildning. Gustav Vasa gjorde inget för att utbilda skrivare eller präster, skolorna fick förfalla och Uppsala universitet kom att förbli stängt i nästan 100 år. Dessutom drevs han av allt att döma av en personlig maktlystnad som gjorde honom hänsynslös. Ingen annan kung har samlat på sig så stora personliga rikedomar – när han dog hade han 15 000 gårdar i sin ägo.

Gustav Vasas livsgärningar kan man både kritisera och hylla, men ställt bortom allt tvivel är att han haft ett stort inflytande på den historiska utvecklingen. Det är svårt att föreställa sig hur annorlunda vår tillvaro hade kunnat vara om Gustav Vasa aldrig tagit makten. Hade Sverige då varit ett katolskt land eller hade vi alla varit danskar? Svaren kommer vi aldrig att få, men spåren av Gustav Vasa – och senare hans söner – finns än idag i vår vardag. Varje år påminns vi lite extra om hans dramatiska liv när tusentals skidåkare deltar i skidtävlingen Vasaloppet och han har tidigare avbildats på den svenska 1000-kronorssedeln. En av anledningarna till att vi firar vår nationaldag 6 juni är att Gustav Vasa valdes till kung detta datum, vilket inledde Sveriges tid som fri och självständig nation.

Fotnot: Bilden överst visar ett porträtt av Gustav Vasa på Kalmar slott. Den mittersta bilden är ett fotografi av en målning i Uppsala domkyrka, som visar hur Gustav Vasa mottar ett exemplar av sin svenska Bibel. Den nedersta bilden visar hans grav i samma kyrka.

 

Tryckta källor:

Göransson, Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Förlags AB Wiken

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/gustav-vasa-revoltoren-som-byggde-en-nation

http://upptacksverigeshistoria.se/gustav-vasa-sveriges-mest-kanda-kung-genom-tiderna/

Ebba Busch Thor illustrerar problemen med kulturlöshet

bild litteratur

Kristdemokraterna har föreslagit att svenska skolor ska införa en litterär kanon, d.v.s. en lista över litteratur som alla skolelever bör läsa eller åtminstone få kunskap om. När partiledaren Ebba Busch Thor deltog i Aktuellts partiledarutfrågning i onsdags blev hon därför ombedd att namnge författarna till tre svenska klassiker: Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen.

Hon kunde inte namnge en enda.

Jag antar att journalisten ställde frågan för att försöka illustrera att svensk litteratur inte är något att bry sig om – man kan ju bli partiledare för ett väletablerat parti utan att kunna ett enda dugg om svensk litteraturhistoria. Effekten blir dock den motsatta – det här är pinsamt, sorgligt och upprörande.

Det är naturligtvis synd om Ebba Busch Thor. Hon är av allt att döma ingen dumskalle, men hon är född 1987 och således ett offer för en skolpolitik som försökt förminska och sudda ut det svenska arvet. Samma skola har också tappat respekten för kunskap – det viktiga är inte längre att veta något, utan att ha ”rätt” åsikter. Busch Thor är därmed resultatet av en medvetet frammanad bildningsbrist eller, om man så vill, en politiskt underbyggd kulturförstörelse.

När jag rest eller arbetat i andra länder har skillnaden i bildningstradition ofta varit påtaglig. Jämfört med svenskar förefaller andra folk ha ett betydligt större kunnande om sin egen historia och den egna kulturen; de har lärt sig att värdesätta och vårda det tidigare generationer byggt upp. I jämförelse framstår svenskar som obildade och okunniga om sitt sammanhang.

Det man inte vet något om kan man inte uppskatta. Inte heller kan man förstå dess värde. Ebba Busch Thor har förmodligen inga känslomässiga kopplingar till den svenska litteraturskatten över huvud taget – hur skulle hon kunna ha det? Men denna kulturella tomhet begränsar sig knappast till just litteratur. Kanske ska jag passa mig för att gissa, men jag tror inte hon vet vem som har skrivit den svenska nationalsången, under vilket århundrade heliga Birgitta levde eller vilken roll Loke spelar i nordisk mytologi. Den kunskapen har inte skolan försett henne med. Och om man inget vet om vårt kulturhistoriska arv, så förstår man inte vikten av att förvalta det.

Det är lovvärt att Kristdemokraterna har väckt frågan om en svensk litteraturkanon, men diskussionen bör inte stanna där.  I en tid där okunskapen får oss att kasta bort, förneka och vanvörda vårt kulturarv är det angeläget att inrätta en hel kulturkanon.

Det finns det skäl att återkomma till fler gånger på denna blogg.

 

Läs mer:

https://www.svt.se/kultur/partiledaren-ebba-busch-thor-testades-i-litteratur-svarade-fel-pa-alla-fragor

De viktigaste kulturpolitiska frågorna

bild riksdag

Nu täcker frosten marken, vintern är i antågande och 2017 börjar närma sig sitt slut. Det innebär att vi snart går in i ett valår. Tankesmedjan Timbro har funderat över vilka kulturpolitiska frågor som sannolikt kommer att bli de viktigaste inför det kommande valet och listar följande:

  1. Kulturarvet
  2. Muséerna
  3. Identitetspolitiken
  4. Biblioteken
  5. Mediepolitiken

Timbro kan mycket väl ha rätt och ämnet är angeläget; för första gången på många år tror jag att kulturfrågorna kan komma att spela en avgörande roll för valutgången. Folk har tröttnat på att få se biblioteken omvandlas till stökiga fritidsgårdar och muséerna till politiska propagandaorgan, allt fler har valt att sluta betala för den undermåliga journalistik som produceras av public service (varpå makthavarna har kontrat med att göra avgiften obligatorisk) och det går inte längre att intala svenskarna att deras kultur inte finns – dess existens har blivit utomordentligt tydlig när den kolliderat med andra. Sammantaget har människor blivit mer medvetna om kulturfrågornas värde.

Jag återger nedan några av de centrala delarna i Timbro-artikeln:

 

De senaste åren har emellertid svenskhet och det som kallas ”svenska värderingar” kommit på snart sagt allas läppar. Huvudorsakerna härtill är två: den ökade invandringen och Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Genom invandringen har fler svenskar i sin vardag exponerats för uttryck för andra kulturer och på så sätt även kommit att se sin egen kultur framträda i relief.

I Svenska Dagbladet har journalisten Ola Wong skildrat turerna kring statens museer för världskultur, som hotas av sammanslagning och dränering av fackkompetens. ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”, menade Wong.

Det är en utveckling som går att iaktta på fler håll i museivärlden: den akademiska fackkunskapen får ge vika för kommunikatörer och politiskt rättrogna aktivister, samtidigt som samlingarna göms undan i magasin för att ge plats åt interaktiva utställningar om normkritik.

Under tiden har identitetspolitiska idéer fått inflytande vid en rad offentliga kulturinstitutioner, inte minst de myndigheter som fördelar kulturstöd i projektform.

I sin granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor här på Smedjan visade frilansskribenten Sofie Löwenmark hur pengar avsedda att gå till kultur- och ungdomsföreningar hamnade i fickorna på religiösa och politiska extremister. Kultur- och föreningsbidrag har på senare år blivit en fullständig guldgruva för den identitetspolitiska rörelse som lärt sig att formulera sina verksamhetsmål i termer av ”mångfald” och andra slagord som kulturbyråkrater tycker om att höra.

Bibliotek är de enda kulturinstitutioner som kommunerna är skyldiga enligt lag att tillhandahålla. Biblioteksfrågorna är således helt centrala kulturpolitiska frågor och på senare år har bibliotekens situation blivit föremål för intensiva debatter.

Frågan om hot och våld på svenska bibliotek är en ödesfråga inom kulturpolitiken. När ansvariga politiker som Mogert duckar för problemen är det inte bara ett svek mot de biblioteksanställda som drabbas av hoten och våldet utan också mot alla de som skulle kunna ha glädje av den miljö för studiero och bildning som välfungerande bibliotek kan utgöra.

Förra hösten presenterade medieutredningen sitt förslag till förändrat mediestöd. Det tidigare driftsstödet skulle ersättas av ett produktionsstöd och villkoren för att beviljas sådant skulle bli hårdare. Förslaget hade en tydlig identitetspolitisk prägel, i och med att representativitet och ”inre mångfald” skulle premieras, liksom tidskrifter som vände sig till minoriteter.

Även åsiktslikriktningen skulle stärkas, genom att en särskild mediestödsnämnd, utsedd av de redan etablerade medieföretagen, skulle få avgöra vilka som uppfyllde medvetet luddigt formulerade kraven på rätt värdegrund. Medieutredningens förslag riskerar därmed att ytterligare cementera de motsättningar som finns i dagens medielandskap, och den misstro som många hyser mot vad som uppfattas som ett mediekotteri av de gamla medieföretagen.

Tidigare i år presenterade public serviceutredningen sitt förslag till förändrad finansieringsmodell för de statliga mediebolagen. Verkligheten kom till slut i kapp den urmodiga lösningen med radio- och tv-avgift kopplad till mottagare och indrivarmyndigheten Radiotjänst i Kiruna AB.

Enligt det nya förslaget, som med all sannolikhet går igenom, skall public service istället finansieras genom en extra skatt, som är knuten till varje enskild individ. För en vanlig familj med två yrkesverksamma innebär det en årskostnad på 2616 kronor. För den som inte tar del av public service utbud är det troligtvis en ovälkommen extra utgift.

 

Läs mer:

https://timbro.se/smedjan/de-hetaste-kulturpolitiska-fragorna-infor-valaret/

Svenska folksagor del 2: Varför björnen inte har någon svans

bild björn

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:

En gång för mycket länge sedan, när djuren fortfarande kunde tala, var en björn ute och vandrade i skogen. Det var sen höst och marken var frusen, så björnen kände att det snart var dags att gå i ide. Men magen var tom och innan han lät sig själv falla i vinterdvala ville han äta en ordentlig måltid. Medan han funderade på var han skulle kunna finna något riktigt gott stötte han på en räv, som bar en fet fisk i munnen.

”God dag, käre Mickel”, hälsade björnen.

Räven bugade hövligt till svar, eftersom han var rädd att björnen skulle lägga beslag på bytet.

”Det var en fin fisk du har där”, sa björnen. ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna sluka den i ett enda stycke. Och om vi inte vore så goda vänner, så skulle jag kunna äta upp dig också”.

”Jaså, du tycker om fisk”, svarade räven listigt. ”Gör då som jag och gå ner till sjön för att fånga en! De har huggit upp en vak nere i viken och om du doppar svansen i vattnet, så ska du se att du snart får napp. Ju längre du sitter, desto fler fiskar kommer du att få.”

Björnen masade sig ner till den frusna sjön, satte sig på isen och stoppade ner svansen i vakens kalla vatten. Luften var kylig och det dröjde inte länge förrän vattnet var täckt av is.  Björnen ryckte lite på svansen för att se om han fått napp och blev glad när han kände att det tog emot.

”Jag har visst redan fått en fisk”, tänkte han. ”Jag sitter här en stund till, så får jag ännu fler”.

Tålmodigt väntade han i flera timmar innan han kände att det nog kunde räcka. Då ryckte han till av alla krafter för att dra upp sin fina fångst. Krak, sade det och björnens svans gick av.

Om björnen någonsin lyckades hämnas på räven får vi aldrig veta, men sedan den dagen har ingen sett skymten av björnens svans.

En mytologisk lek

20181103_145636

Historiska muséet har på sin hemsida lagt upp ett påhittigt quiz baserat på nordisk mytologi. Genom att svara på några snabba frågor kan man få veta vem i den nordiska mytologin man är mest lik – och givetvis få lite kunskap om de mytologiska karaktärerna på köpet.

Själv är jag tydligen mest lik Heimdall, vilket beskrivs på följande sätt:

Likt Heimdall är du kunnig, lojal och trivs bäst i dina egna hemtrakter. Du publiceras motvilligt i tidningarnas kultursidor för att du påpekar brister i den offentliga debatten. Du har nischade intressen och är en flitig Wikipedia-skribent. Du har inte sällan kallats för en kunskapens väktare.

Tja, det var ju förvånansvärt träffande!

Testa själv, så får du se om du är en Oden, Balder eller Idun i modern tappning.

 

Läs mer:

http://historiska.se/quiz/vem-ar-du-i-nordisk-mytologi/

Nordisk folktro, del 4: Troll

bild bortbyting

Troll i olika skepnader har funnits i den skandinaviska föreställningsvärlden i många århundraden. Både utseende och sinnelag kan variera, men de beskrivs ofta som fula. I den folkliga traditionen var trollen lika människor, medan de i modern tid har utvecklat mer särpräglade drag. De kan vara antingen småvuxna eller stora som jättar, men har i regel väl tilltagna näsor och omfångsrik buk. Ibland känns de igen på förekomsten av svans. Kläderna är vanligtvis slitna, smutsiga och trasiga. De kan besitta övermänsklig styrka och ha förmågan att på olika sätt förvränga synen på människor.

Trollen anses bo i bergssalar, där de samlar enorma rikedomar. Detta har gett upphov till uttrycket ”rik som ett troll”. I äldre tider kunde människor, framför allt kvinnor, råka ut för ”bergtagning”. De rövades då bort av trollen och hölls fångna i bergshålor, ibland för att giftas bort med ett troll. De som lyckades fly kom ofta tillbaka med en förändrad personlighet, vilket angavs som förklaring till dåtidens psykiska sjukdomar.

Trollen stjäl både föremål och mat från människorna och rövar ibland bort människobarn. Många berättelser skildrar hur trollkvinnor smugit in i människors hus och bytt ut barnet i vaggan mot sin egen trollunge. Denna s.k. bortbyting växer sedan upp i människofamiljen, men passar aldrig riktigt in. Exempelvis kan bortbytingen ha glupande aptit, vara omänskligt stark eller vägra att lära sig prata. En välkänd historia berättar om en bondmora som misstänkte att hon fått sitt barn utbytt. Hon gjorde då eld i spisen, lade bortbytingen på en bakspade och skrek att hon skulle steka trollungen. Genast uppenbarade sig då trollmamman i dörren, slet till sig sitt barn och lämnade tillbaka människobarnet.

Trollen är ljusskygga och kan förvandlas till sten om de träffas av solens strålar. Dessutom skyr de allt som har med kyrkan att göra och tål inte föremål av stål. För att skydda barn mot trollen var det därför viktigt att döpa dem tidigt eller lägga ett föremål av stål i vaggan. Man kunde också lägga stål i karet när man bryggde öl för att vara säker på att få ha det ifred.

I det moderna samhället är det få människor som kommit i kontakt med trollen, men undantag finns. Den franske nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio fick 2008 se ett troll vid en bilfärd genom skogarna utanför Stockholm.

 

Fotnot: Bilden visar John Bauers illustration av Helena Nybloms saga om prinsessan Bianca Maria, som togs av trollen i utbyte mot en bortbyting. John Bauers skildringar av troll har i hög grad påverkat vår nutida bild av dem. Det kan du läsa mer om här.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2017), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergtagning

https://www.sydsvenskan.se/2008-10-09/jag-vantade-mig-inte-alls-det-har