I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:
En gång för mycket länge sedan, när djuren fortfarande kunde tala, var en björn ute och vandrade i skogen. Det var sen höst och marken var frusen, så björnen kände att det snart var dags att gå i ide. Men magen var tom och innan han lät sig själv falla i vinterdvala ville han äta en ordentlig måltid. Medan han funderade på var han skulle kunna finna något riktigt gott stötte han på en räv, som bar en fet och frestande fisk i munnen.
”God dag, käre Mickel”, hälsade björnen.
Räven bugade hövligt till svar, eftersom han var rädd att björnen skulle lägga beslag på bytet.
”Det var en fin fisk du har där”, sa björnen. ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna sluka den i ett enda stycke. Och om vi inte vore så goda vänner, så skulle jag kunna äta upp dig också”.
”Jaså, du tycker om fisk”, svarade räven listigt. ”Gör då som jag och gå ner till sjön för att fånga en! De har huggit upp en vak nere i viken och om du doppar svansen i vattnet, så ska du se att du snart får napp. Ju längre du sitter, desto fler fiskar kommer du att få.”
Björnen tyckte det lät som ett gott råd. Han lunkade ner till den frusna sjön, satte sig på isen och stoppade ner svansen i vakens kalla vatten. Luften var kylig och det dröjde inte länge förrän vattnet var täckt av is. Björnen ryckte lite på svansen för att se om han fått napp och blev glad när han kände att det tog emot.
”Jag har visst redan fått en fisk”, tänkte han. ”Jag sitter här en stund till, så får jag ännu fler”.
Tålmodigt väntade han i flera timmar innan han kände att det nog kunde räcka. Då ryckte han till av alla krafter för att dra upp sin fina fångst. Krak, sade det och björnens svans gick av.
Om björnen någonsin lyckades hämnas på räven får vi aldrig veta, men sedan den dagen har ingen sett skymten av björnens svans.
Kulturminnet 