De viktigaste kulturpolitiska frågorna

bild riksdag

Nu täcker frosten marken, vintern är i antågande och 2017 börjar närma sig sitt slut. Det innebär att vi snart går in i ett valår. Tankesmedjan Timbro har funderat över vilka kulturpolitiska frågor som sannolikt kommer att bli de viktigaste inför det kommande valet och listar följande:

  1. Kulturarvet
  2. Muséerna
  3. Identitetspolitiken
  4. Biblioteken
  5. Mediepolitiken

Timbro kan mycket väl ha rätt och ämnet är angeläget; för första gången på många år tror jag att kulturfrågorna kan komma att spela en avgörande roll för valutgången. Folk har tröttnat på att få se biblioteken omvandlas till stökiga fritidsgårdar och muséerna till politiska propagandaorgan, allt fler har valt att sluta betala för den undermåliga journalistik som produceras av public service (varpå makthavarna har kontrat med att göra avgiften obligatorisk) och det går inte längre att intala svenskarna att deras kultur inte finns – dess existens har blivit utomordentligt tydlig när den kolliderat med andra. Sammantaget har människor blivit mer medvetna om kulturfrågornas värde.

Jag återger nedan några av de centrala delarna i Timbro-artikeln:

 

De senaste åren har emellertid svenskhet och det som kallas ”svenska värderingar” kommit på snart sagt allas läppar. Huvudorsakerna härtill är två: den ökade invandringen och Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Genom invandringen har fler svenskar i sin vardag exponerats för uttryck för andra kulturer och på så sätt även kommit att se sin egen kultur framträda i relief.

I Svenska Dagbladet har journalisten Ola Wong skildrat turerna kring statens museer för världskultur, som hotas av sammanslagning och dränering av fackkompetens. ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”, menade Wong.

Det är en utveckling som går att iaktta på fler håll i museivärlden: den akademiska fackkunskapen får ge vika för kommunikatörer och politiskt rättrogna aktivister, samtidigt som samlingarna göms undan i magasin för att ge plats åt interaktiva utställningar om normkritik.

Under tiden har identitetspolitiska idéer fått inflytande vid en rad offentliga kulturinstitutioner, inte minst de myndigheter som fördelar kulturstöd i projektform.

I sin granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor här på Smedjan visade frilansskribenten Sofie Löwenmark hur pengar avsedda att gå till kultur- och ungdomsföreningar hamnade i fickorna på religiösa och politiska extremister. Kultur- och föreningsbidrag har på senare år blivit en fullständig guldgruva för den identitetspolitiska rörelse som lärt sig att formulera sina verksamhetsmål i termer av ”mångfald” och andra slagord som kulturbyråkrater tycker om att höra.

Bibliotek är de enda kulturinstitutioner som kommunerna är skyldiga enligt lag att tillhandahålla. Biblioteksfrågorna är således helt centrala kulturpolitiska frågor och på senare år har bibliotekens situation blivit föremål för intensiva debatter.

Frågan om hot och våld på svenska bibliotek är en ödesfråga inom kulturpolitiken. När ansvariga politiker som Mogert duckar för problemen är det inte bara ett svek mot de biblioteksanställda som drabbas av hoten och våldet utan också mot alla de som skulle kunna ha glädje av den miljö för studiero och bildning som välfungerande bibliotek kan utgöra.

Förra hösten presenterade medieutredningen sitt förslag till förändrat mediestöd. Det tidigare driftsstödet skulle ersättas av ett produktionsstöd och villkoren för att beviljas sådant skulle bli hårdare. Förslaget hade en tydlig identitetspolitisk prägel, i och med att representativitet och ”inre mångfald” skulle premieras, liksom tidskrifter som vände sig till minoriteter.

Även åsiktslikriktningen skulle stärkas, genom att en särskild mediestödsnämnd, utsedd av de redan etablerade medieföretagen, skulle få avgöra vilka som uppfyllde medvetet luddigt formulerade kraven på rätt värdegrund. Medieutredningens förslag riskerar därmed att ytterligare cementera de motsättningar som finns i dagens medielandskap, och den misstro som många hyser mot vad som uppfattas som ett mediekotteri av de gamla medieföretagen.

Tidigare i år presenterade public serviceutredningen sitt förslag till förändrad finansieringsmodell för de statliga mediebolagen. Verkligheten kom till slut i kapp den urmodiga lösningen med radio- och tv-avgift kopplad till mottagare och indrivarmyndigheten Radiotjänst i Kiruna AB.

Enligt det nya förslaget, som med all sannolikhet går igenom, skall public service istället finansieras genom en extra skatt, som är knuten till varje enskild individ. För en vanlig familj med två yrkesverksamma innebär det en årskostnad på 2616 kronor. För den som inte tar del av public service utbud är det troligtvis en ovälkommen extra utgift.

 

Läs mer:

https://timbro.se/smedjan/de-hetaste-kulturpolitiska-fragorna-infor-valaret/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s