Året som gått

 

20170516_170301

2017 närmar sig sitt slut. Inför varje nyårsafton brukar jag, liksom många andra, fundera lite över vad det gångna året betytt, både på ett personligt plan och i ett större sammanhang. Att summera ihop och försöka greppa de trådar som löper vidare in i framtiden hjälper oss att få en bild av vad som skett och vad det nya året kanske kommer att innebära. Låt oss därför göra en tillbakablick på vad den här bloggen har innehållit under 2017.

Alltsedan bloggens födelse i april har vi uppmärksammat flera av de högtider som dykt upp i almanackan och tittat på deras kulturhistoriska bakgrund. Nu vet vi varför vi firar valborgsmässoafton, alla helgons dag och lucia. Vi har lärt oss varför vi dukar upp till kräftfest i augusti och att julen fanns i vår del av världen långt innan kristendomen kom. Allt detta har hjälpt oss att förstå att den svenska kulturen är precis som alla andra – en unik sammansmältning av inhemska sedvänjor och tankegods som tillkommit utifrån.

Vi har gjort nedslag i vår fängslande nordiska mytologi, sett hur våra förfäder tänkte sig världens uppkomst och lärt känna gestalter ur dess gudavärld. Dessutom har vi börjat blicka in i de svenska folksagornas magi och bekantat oss med några av de väsen som bor i våra nordiska skogar.

Vi har tittat på storslagna kulturhistoriska sevärdheter, då vi besökt de gripande hällristningarna i Tanum, det historiespäckade Kalmar slott och den mångtusenåriga gravplatsen Ekornavallen. Dessutom har vi lärt oss mer om kulturhistorien i sig genom att fördjupa oss i runskriften och vad som hände i övergången mellan det hedniska samhället och det kristna. Vi har också fått lära oss hur en gammal koppargruva kan skapa traditioner som påverkar våra bostäders utseende än idag och hur den svenska vistraditionen fyllt en lång rad funktioner i människors liv.  Vi har kunnat konstatera att det svenska kulturarvet är rikt och att Sverige i förhållande till sin folkmängd har fler världsarv än något annat land .

Utöver detta har vi fångat upp aktuella kulturpolitiska frågor. Framför allt har vi granskat hur rådande politiska trender skapat både materiell  och mental  kulturförstörelse och hur politiker och institutioner försökt förminska, åsidosätta och tillintetgöra vårt kulturarv. Vi har även fått se exempel på hur denna kulturförstörelse har tagit sig uttryck i form av ett kunskapsvacuum hos befolkningen. Vi har sett hur kulturen blivit satt under en politisk press, som skapat märkliga uppfattningar om vårt kulturella sammanhang och ibland lett till historieförfalskning. Till följd av detta har vi fått anledning att diskutera kulturens betydelse för en människas liv och ett samhälles sätt att fungera.

Samtidigt har vi också börjat skönja en förändring. Vi har fått se svenska värderingar ta plats i samhällsdebatten och hört röster höjas för skyddandet av vår kulturs kärnvärden. Vi har också uppmärksammat att det finns initiativ som syftar till att bevara både seder och hantverkskunnande från förr. Året slutar således med ett trendbrott i positiv riktning, som öppnar för en känsla av hopp inför 2018.

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

 

Nedslag i nordisk mytologi del 5: Vanakriget

20170526_150041

Efter att världen skapats fanns enligt den nordiska mytologin två olika gudaätter, som levde åtskilda. Mitt i Midgård (människornas hemvist) höll asarna till i den väldiga borgen Asgård, medan vanerna bodde i Vanaheim. En kvinna av vanernas ätt, Gullveig, lyckades nästla sig in bland asarna, där hon med hjälp av trollkonster skapade osämja och splittring. Asarna försökte göra sig av med henne genom att spetsa henne med spjut och bränna henne på bål. Inte mindre än tre gånger brändes hon, men återuppstod ur askan.

När vanerna fick höra talas om asarnas sätt att behandla Gullveig blev de upprörda och krävde skadestånd. De båda gudaätterna träffades för att hålla råd, men asarna vägrade gå med på vanernas krav. I vredesmod slungade Oden sitt spjut över de församlades huvuden, vilket gjorde att krig utbröt. Detta var det första kriget någonsin och det höll på att aldrig ta slut. Slag efter slag utkämpades, men de båda parterna var jämnstarka.

När båda sidor lidit svåra förluster möttes de för att få ett slut striderna. För att garantera freden utbytte de gisslan med varandra. Havsguden Njord och hans barn Frej och Freja sändes att bo i Asgård, medan vanerna fick ta emot den kloke Mimer och hans följeslagare Höner. För att ytterligare befästa freden fick alla församlade gå fram till ett kar och spotta i det. Ur saliven uppstod sedan guden Kvaser, som var så vis att han visste svaret på alla frågor.

 

Fotnot: Skildringen av vanakriget skiljer sig åt mellan olika historiska källor och förekommer därför i lite olika versioner.

Bilden ovan är hämtad från hällristningsområdet i Tanum. Det kan du läsa mer om här.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi: vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms förlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gullveig_(nordisk_mytologi)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vanakriget

En julsaga av Selma Lagerlöf: Den heliga natten

bild ängel

Nu är julklapparna öppnade, julmaten uppäten och många återvänder hem från släkt och vänner. Kanske är det nu, när festligheterna är överspelade och vardagen börjar sippra in, som den största julfriden infinner sig. Låt mig därför få bjuda på en julsaga av en av våra mest folkkära och framgångsrika författare: Selma Lagerlöf. Sagan är hämtad ur samlingsvolymen De vackraste julsagorna, som sammanställts av Elsa Olenius.

 

Den heliga natten

Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror, att vi var ensamma i hela huset. Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung och den andra var för gammal. Och vi var ledsna båda två över att vi inte hade fått fara till ottesången och se julljusen. Men när vi satt där i vår ensamhet började farmor att berätta.

–  Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött barn, och jag måste göra opp eld för att värma henne och den lille.”

Men det var en djup natt, så att alla människor sov. Ingen svarade honom. Mannen gick och gick. Till sist fick han se ett eldsken lysa på långt håll. Han vandrade då i den riktningen och såg, att elden brann ute i det fria. En mängd vita får låg och sov omkring elden, och en gammal herde satt och vakade över hjorden.

När mannen som ville låna eld, kom fram till fåren, såg han, att tre stora hundar låg och sov vid herdens fötter. De vaknade alla tre, när han kom, och öppnade sina vida gap, som om de ville skälla, men det hördes inte ett ljud. Mannen såg, att håren reste sig på deras ryggar, han såg att deras vassa tänder glimmade vita i eldljuset och att de störtade emot honom. Han kände, att en av dem bet om hans ben och en om hans hand och att en hängde sig vid hans strupe. Men käkarna och tänderna, som hundarna skulle bita med, ville inte lyda dem och mannen led ingen den minsta skada.

Nu ville mannen gå vidare, för att få vad han behövde. Men fåren låg så tätt intill varandra, rygg vid rygg, att han inte kunde komma fram. Då steg mannen upp på djurens ryggar och vandrade på dem fram till elden. Och inget av djuren vaknade eller rörde sig.

Så långt hade farmor fått berätta ostörd, men nu kunde jag inte låta bli att avbryta henne.

–  Varför gjorde de inte det, farmor? frågade jag.

– Det får du veta om en stund, sa farmor och fortsatte sin historia.

– När mannen var nära nog framme vid elden såg herden opp. Han var en gammal, vresig man, som var ovänlig mot alla människor. Och när han såg en främmande komma ryckte han till sig en lång, spetsig stav, som han brukade hålla i handen då han vallade sin hjord, och kastade den emot honom. Och staven for vinande rätt emot mannen, men innan den träffade honom vek den åt sidan och susade förbi honom långt utåt fältet.

När farmor hade hunnit så långt avbröt jag henne på nytt.

– Farmor, varför ville inte käppen slå mannen?. Men farmor brydde sig inte om att svara mig, utan hon fortfor med sin berättelse.

– Nu kom mannen fram till herden och sa till honom: ”Käre, hjälp mig och låt mig få låna lite eld! Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra opp eld för att värma henne och den lille.” Herden hade helst velat säga nej, men då han tänkte på att hundarna inte hade kunnat skada mannen, att fåren inte hade sprungit för honom och hans stav inte hade velat fälla honom, blev han en smula rädd och tordes inte neka honom vad han begärde. ”Ta så mycket du behöver!” sa han till mannen.

Men elden var nära nog utbrunnen. Där fanns inte kvar några stockar eller kvistar, utan endast en stor glödhög, och den främmande hade varken skyffel eller skopa, som han kunde bära de röda kolen i. När herden såg detta sa han på nytt: ”Ta så mycket du behöver!” och han var glad åt att mannen inte skulle kunna bära med sig någon eld. Men mannen böjde sig ner, plockade kol ur askan med bara händer och la dem i sin mantel. Och varken svedde kolen hans händer, då han rörde vid dem, eller svedde de hans mantel, utan mannen bar bort dem, såsom om det hade varit nötter eller äpplen.

Men här blev sagoberätterskan avbruten för tredje gången.

– Farmor, varför ville kolen inte bränna mannen?

– Det ska du få höra, sade farmor, och så berättade hon vidare.

– När den där herden, som var en så elak och vresig människa, såg allt detta, började han undra för sig själv: ”Vad kan detta vara för en natt, eftersom hundarna inte biter, fåren inte rädes, spjutet inte dödar och elden inte bränner?” Han ropade den främmande tillbaka och sa till honom: ”Vad är detta för en natt? Och varav kommer det sig, att alla ting visar dig barmhärtighet?” Då sa mannen: ”Jag kan inte säga dig det, om du inte själv ser det” Och han ville gå sin väg för att snart kunna få tända opp eld och värma sin hustru och barnet. Men då tänkte herden, att han inte ville förlora mannen alldeles ur sikte, innan han hade fått reda på vad allt detta kunde ha att betyda. Han reste sig opp och gick efter honom, ända till dess att han fann hans hem. Då såg herden att mannen inte hade så mycket som en stuga att bo i, utan han hade sin hustru och barnet liggande i en berggrotta, där det inte fanns annat än nakna, kalla stenväggar.

Men herden tänkte, att det stackars oskyldiga barnet kanske skulle frysa till döds där i grottan, och fastän han var en hård man, blev han rörd, och tyckte, att han ville hjälpa barnet. Och han lossade sin ränsel från skuldran, och ur den tog han fram ett mjukt och vitt fårskinn, gav det till den främmande mannen och sa, att han skulle låta barnet sova på det. Men i detsamma som han visade, att han också kunde vara barmhärtig, blev hans ögon öppnade, och han såg vad han inte förut hade kunnat se och hörde vad han inte förut hade kunnat höra. Han såg, att runtomkring honom stod en tät ring av små silvervingade änglar. Och var och en av dem höll ett strängaspel i sin hand, och alla sjöng de med hög röst, att i natt var frälsaren född, som skulle frälsa världen från dess synder. Då förstod han att alla ting var så glada denna natt, att de inte ville göra något ont. Och det var inte bara runtom herden, som det fanns änglar, utan han såg dem överallt. De satt inne i grottan, och de satt utanför på berget och de flög under himmelen. De kom gående på vägen i stora flockar, och när de gick förbi, stannade de och kastade en blick på barnet. Det var sådant jubel och sådan glädje och sådan sång och lek, och allt detta såg han i mörka natten, där han förut ingenting hade kunnat varsna. Han var så glad över att hans ögon hade blivit öppnade, att han föll på sina knän och tackade Gud.

Men när farmor hade kommit så långt, suckade hon och sade:

– Men vad den herden såg, det kunde vi också se, för änglarna flyger under himlen varje julnatt, om vi bara förmådde urskilja dem.

Och så lade farmor handen på mitt huvud och sade:

– Detta ska du komma ihåg, för det är så sant, som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

 

 

Julen

20170716_151550

Julen är vår största och mest firade högtid. De kristna inslagen är tydliga i många av våra traditioner, men julfirandets rötter sträcker sig tillbaka till förkristen tid. Jul firades i gamla germanska kulturer vid ungefär denna tid på året och inom asatron utfördes offerriten midvinterblot när vintern var som mörkast. Julens speciella gud var Jólnir, ett annat namn på Oden.

De första skriftliga källorna som vittnar om julfirande i vår del av världen är från vikingatiden. I kvädet Hrafnsmál från cirka år 900 berättas att den norske kungen Harald Hårfager ville ”dricka jul” ute på havet och i Heimskringla beskriver Snorre Sturlasson hur Håkon den gode (Harald Hårfagers son) ville ersätta det äldre julfirandet med ett kristet. I och med Nordens kristnande förbjöds blotsoffer och nya seder infördes, men namnet ”jul” behölls. I enlighet med den romersk-katolska kyrkans tradition förlades firandet till 24-25 december. Anledningen är att Maria anses ha blivit havande med Jesus 25 mars och att födelsen då ska ha inträffat nio månader senare. Julen blev således ett sätt att högtidlighålla Jesu födelsedag.

Idag har julens religiösa betydelse bleknat och julen har istället fått karaktären av en familjehögtid och gemenskapens helg. Inte någon annan tid på året är våra hem så pyntade och många reser bort för att delta i släktsammankomster.

I Sverige, liksom i många andra länder, omgärdas julen av en mängd traditioner och förberedelser. Till den svenska julen hör numera pepparkaksbak, julgransklädning, julmarknad, uppesittarkväll, julbock, julkrubba, julsånger, julkortsskrivning, dans kring granen, glögg, dopp i grytan, julklappsutdelning, julotta och det välfyllda julbordet. En mer sentida tradition är att titta på Disney-filmer under julaftonens eftermiddag. Kanske kan man också säga att julens huvudperson har övergått från att vara Jesusbarnet till att vara tomten. Den svenska tomten är en sammanblandning av helgonet Sankt Nikolaus och vår egen folktros gårdstomte, starkt färgad av konstnärinnan Jenny Nyströms tomteskildringar. Först under 1800-talet övertog han julbockens roll som julklappsdistributör och skiljer sig från tomten i många andra länder genom att anlända redan på julafton.

Mer om julens traditioner kan du läsa i separata texter om julklappar, julbord, julkort och juleljus. För den som önskar finns även stämningsfyllda julsagor av Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf och Jeanna Oterdahl

 

En riktigt God Jul önskar jag er alla!

 

Tryckta källor:

Modeus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Neumüller, Anders (1980), Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/upptack-historien/artikel/julen/

https://hogtider.wordpress.com/2014/12/24/varfor-har-vi-julgran-inomhus-i-Sverige/

http://www.jultradition.se/blogg/

https://www.nordiskamuseet.se/arets-dagar/jul-nyar

http://www.saob.se/artikel/?seek=jula-br%C3%B6d&pz=6#U_J1_275977

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jul_

Julklappar

20191130_113045

Att visa givmildhet vid jul är en tradition som går långt tillbaka i tiden och har en symbolisk koppling till de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet. I bondesamhället var det sed att visa de fattiga särskild omsorg under julen och i modern tid är julklapparna en central del av julfirandet.

Själva ordet ”julklapp” kommer sig av en lekfull tradition, som förr utövades av den yngre generationen. Ungdomarna gick under julaftonen runt bland stugorna och knackade (klappade) på dörrar. När någon öppnade slängde de in en gåva, för att sedan snabbt springa därifrån. Gåvan var i regel av enkel karaktär, som ett vedträ eller en halmgubbe, och ofta åtföljd av en lapp där en vers förklarade varför mottagaren förärats presenten. Dessa verser kunde vara ganska nesliga och retsamma, varför gåvogivarna snabbt behövde smita från platsen. Ur denna sed har traditionen med julklappsrim uppstått.

Inslagna presenter började bli vanliga i de högre stånden på 1700-talet. Då var det julbocken som levererade julklapparna, men hans arbetsuppgifter övertogs i slutet av 1800-talet av jultomten. Ett brett genomslag fick julklappsutdelningen först efter andra världskriget i takt med att levnadsstandarden ökade.

Sedan 1988 har Handelns Utredningsinstitut årligen utsett ”årets julklapp”. Syftet är givetvis kommersiellt, men julklappen ska också avspegla tidsandan. I år (2017) är årets julklapp en elcykel.

 

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Traditionoch liv, Verbum

Neumüller, Anders (1980), Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Swahn, Jan-Öyvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

 

Otryckta källor:

https://hogtider.wordpress.com/2013/12/12/varfor-heter-det-julklapp/

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85rets_julklapp

http://www.julenstraditioner.se/Sverige/

 

Julbordet – svensk matkultur med djupa rötter

bild julbord

Julbordet är julfirandets högtidsmåltid, fyllt av traditioner, symboler, dofter, färger och smaker. Dess historia sträcker sig tillbaka till forntiden i form av seden att ”dricka jul” vid årets mörkaste tid (vilket du kan läsa mer om här). Vilken förtäring som då ingick i festligheterna vet vi emellertid inte.

Under medeltiden infördes kristna jultraditioner, vilket bl.a. innebar att advent styrdes av fasteregler. Veckorna före jul rådde förbud mot att äta kött, varpå gröt och fiskrätter (inte minst lutfisken) letade sig in bland jultraditionerna. I det gamla bondesamhället var det fortfarande korngrynsgröt som åts, medan den nu populära risgrynsgröten dök upp på 1800-talet. Julgröten skiljde sig från vardagsgröten genom att den lagades med mjölk och smaksattes med kanel eller sirap.

Ett anmärkningsvärt inslag på bondesamhällets julbord var rikedomen av olika brödsorter. Ofta placerades en stor såkaka mitt på bordet som skådebröd och sparades sedan till första såningsdagen om våren, då den antingen åts upp eller blandades i utsädet. Det var även tradition att baka julbröd i vackra och fantasifulla former, som sedan travades i höga torn på julbordet. Barnen kunde få bröd formade som grisar eller bockar i julgåva. Till brödet gjordes dekorativa smöruppläggningar, ibland tillsammans med fina ostar. I välbärgade bondehem serverades dessutom rikligt med sovel, särskilt färskt fläskkött och korvar. På flera håll i landet var det sed att ställa fram ett kokt grishuvud på bordet. Utöver detta serverades olika former av kålrätter. Till maten dracks julöl, juldricka och brännvin.

Traditionen med dopp i grytan växte fram som ett enkelt middagsmål i väntan på julaftonens huvudmåltid. Bröd doppades i det feta spadet som julsovlet (fläsk, korv och kanske ett helt grishuvud) fått koka i. Först till kvällen samlades man för att njuta av julbordet, som i huvudsak var resultatet av de föregående veckornas slakt, bak och brygd.

I de högre stånden började julbordet ändra karaktär under 1700- och 1800-talet genom att impulser togs in utifrån. Exotiska inslag som fikon, dadlar, utländska nötter, choklad och marsipan gjorde sitt intåg.

Under 1900-talets första decennier växte antalet rätter och julbordet förvandlades till ett julens smörgåsbord. Samtidigt blev det viktigare att arrangera maten på ett effektfullt sätt och julbordet blev rikt på pyntade smårätter. En annan förändring kom när julmusten lanserades 1910. Försäljningen tog fart när alkohollagstiftningen skärptes på 1920-talet och har successivt ökat sedan dess. Genomsnittssvensken dricker nu flera liter julmust i december.

Under 1950- och 60-talet började julbordet alltmer ta den form vi känner idag. Antalet sillrätter ökade, Janssons frestelse och gravlax blev populära inslag och julmaten lättades upp med olika former av sallader. På 1970-talet försågs julbordet med köttbullar, varpå alla de rätter vi nu betraktar som karakteristiska hade tillkommit.

I modern tid har julbordet ofta kompletterats med nya rätter med inslag av traditionella julsmaker. Dessutom har det övergått från att vara julaftonens måltid till att ingå i adventsfirandet. Restaurangerna serverar nu julbord flera veckor före jul och många äter julbord ett antal gånger redan före julafton. Julbordet genomgår således fortfarande förändringar och har kommit att återspegla en blandning av folktro, religion och seder av olika ålder.

 

Tryckta källor:

Fjellström, Christina och Liby, Håkan (2000), Det svenska julbordet, Carlssons bokförlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.gp.se/livsstil/mat/doppet-och-korven-%C3%A4ldst-p%C3%A5-julbordet-1.1056705

https://hogtider.wordpress.com/tag/julmat/

https://julbordsguiden.se/julbordets-historia

Ett jultal som inger hopp

bild jullykta

Jag startade den här bloggen i vredesmod. Det som väckt min ilska var det styrande skiktets nedlåtande inställning till den svenska kulturen och flatheten inför oåterkallelig kulturförstörelse. I en tid av kulturell självförnekelse kände jag mig tvungen att stå upp för det svenska kulturarvet och de värderingar som format vårt samhälle. Jag var förbluffad över politikens blindhet för värdet i våra tidigare generationers livsverk och skräckslagen över att se förfallet omkring mig. För mig, som fått möjlighet att uppleva och blicka in i så många av världens vitt skilda kulturer, var det självklart att svenskarna skulle ha samma rätt till sin kultur, sitt språk och sin historia som alla andra folk.

Nu, efter att i månader ha kämpat med att formulera problemen i skrift, lyfta fram ovedersägliga bevis för den svenska kulturens existens och illustrera de värderingar som utgör vårt samhälles fundament, skönjer jag en ljusning. Det beror förstås inte på den här bloggen, utan på att allt fler har vågat uttrycka samma tankar som jag. Sakta har vindarna börjat vända, hånet mot den svenska kulturen har börjat tystna och vid enstaka tillfällen höjs en röst som vill slå vakt om svenska värderingar. Förvånande nog var moderatledaren Ulf Kristerssons jultal ett exempel på detta.

I jultalet, som för två dagar sedan hölls på Kulturhuset i Stockholm, betonade Ulf Kristersson vikten av värna det som gör att Sverige är Sverige.

– Står man inte ut med individualism, jämlikhet och jämställdhet, eller med lagar som ger barn och kvinnor egna rättigheter över familjen – ja, då är nog inte Sverige rätt land att bygga sig en framtid i, sade han bland annat.

Han uttryckte också att ”i Sverige gäller svenska lagar” och att ”i Sverige talar man svenska.”  Det är uttalanden som står i bjärt kontrast till de senaste decenniernas räddhågsna undfallenhet mot kulturuttryck som går emot svensk lagstiftning och statens lansering av ”den nya rikssvenskan”.

Jag hoppas att vi nu fått se början till en förändring. Jag hoppas att självförnekelsens tid snart är förbi. Jag hoppas att påståenden om att svensk kultur inte finns snart bemöts med de skrattsalvor som borde vara den självklara reaktionen. Jag hoppas att det svenska självförtroendet kan få börja växa igen och att vi åter ska våga se det fina i den kultur som vuxit fram just här. Och mer än något annat hoppas jag att vi ska börja vårda vårt kulturarv och vårt samhälles grundvärderingar, så att de kan få leva kvar.

Kanske kommer 2018 att bli den vändpunkt som ger vår kultur en chans att överleva.

Låt oss hoppas det.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/kristersson-h%c3%a4r-talar-man-svenska/ar-BBGLGVA?li=BBqxCu3

Nyanlända ska få undervisning om svenska värderingar

bild islam

För några dagar sedan lät regeringen meddela att samhällsorienteringen för nyanlända ska ses över, så att undervisning om svenska normer och värderingar ges större utrymme. Enligt arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson syftar detta till att förbättra integrationen. Exempelvis ska nyanlända få lära sig den svenska synen på jämställdhet mellan kvinnor och män, barns rättigheter och yttrandefrihet. Ylva Johansson uttrycker även att man tidigare underskattat betydelsen av att jobba med normer och värderingar hos nyanlända och att det funnits en ängslan för att prata om detta.

– Jag tror att vi kanske har känt oss obekväma att ta de här värderingsdiskussionerna och kanske heller inte har förstått hur viktigt det är för den som är ny i Sverige att få en chans att förstå och ta till sig de värderingar och normer som kommer till uttryck i lagar och regler och organisation, säger hon till Sveriges Radio.

Bara erkännandet av att svenska värderingar över huvud taget finns får sägas vara ett stort framsteg. Men kanske är det så att förekomsten av en svensk kultur med starka värderingskluster helt enkelt inte går att förneka längre: när vårt samhälle i allt högre utsträckning måste tampas med hedersvåld, tvångsäktenskap, kvinnlig omskärelse, antisemitism, polygami, homofobi och en föråldrad kvinnosyn är det ju svårt att hävda att svenska värderingar inte existerar. Vår kultur är helt enkelt som mest synlig när den kolliderar med andra.

Jag välkomnar regeringens beslut att förmedla kunskaper om det svenska samhällets värderingsbas till nyanlända. Det ger dem åtminstone en chans att välja om de vill vara en del av den svenska kultursfären eller ej – man kan ju inte integreras i något man inte förstår. Om detta kommer att ge konkreta resultat återstår dock att se. Hittills har intresset för studier som syftar till förbättrad integration varit svalt. Endast en tredjedel av alla som beviljas asyl i Sverige avslutar sina SFI-studier, vilket är nedslående, inte minst med tanke på att de som läser färdigt klarar sig bäst på arbetsmarknaden. Och är man inte intresserad av att lära sig det nya hemlandets språk, så är det kanske tveksamt om man vill ta till sig dess värderingar.

Fotnot: Kvinnorna på bilden är inte relaterade till texten.

 

Läs mer:

Nordiska museet förminskar våra traditioner

bild skansen nordiska

Det händer att sökandet efter källor till denna blogg skapar vissa problem. Helst vill jag använda tillförlitligt källmaterial av god kvalitet och sådant borde man framför allt kunna hitta på offentligt understödda hemsidor. Det kan man emellertid inte lita på nuförtiden, särskilt inte när man söker information om svenskt kulturarv. Att använda officiella källor har helt enkelt blivit knepigt, eftersom de inte längre har ett neutralt förhållningssätt till de traditioner och historiska företeelser som beskrivs. Den svenska kulturen får ju inte framstå som bra och helst ska den inte riktigt finnas. Dessutom bör den i postmodernismens och mångkulturens namn kunna utövas precis hur som helst.

Ett utmärkt exempel på denna splittring är Nordiska museets hemsida, där museet uppenbarligen har haft problem med att skildra midsommarfirandet. Midsommar är ju en populär högtid, som svenskarna förknippar med den älskade svenska sommaren. Den som har utländska gäster på besök vid denna tid är nog mån om att de ska få uppleva resningen av midsommarstången och den tillhörande midsommardansen. Midsommar ger helt enkelt upphov  till viss stolthet och det går inte riktigt för sig. Nordiska museet löser det hela genom att understryka alkoholkonsumtionens potentiellt negativa effekter:

Ett utmärkande drag i den svenska midsommaren under 1900-talet är den höga konsumtionen av alkohol, vilket gör högtiden laddad och ambivalent.

Om man får tro Nordiska museets beskrivning verkar  svenskarna alltså  inte riktigt veta vad de egentligen tycker om midsommar – det är, enligt museets formulering, en tid av anspänning och motstridiga upplevelser. Men hur väl återspeglar museets beskrivning allmänhetens uppfattning? Om man gick ut och frågade människor vilka känslor de förknippar med midsommar, hur många skulle då ge uttryck för  tankar som överensstämmer med att högtiden är ”laddad och ambivalent”? Av allt att döma verkar ju svenskarna vara förtjusta i sin midsommartradition. I ivern att förminska det svenska kulturarvet lyfter Nordiska museet helt enkelt fram minoritetsåsikter och försöker framställa dem som allmängiltiga.

Än mer överraskad kan man bli när man läser museets beskrivning av luciafirandet:

Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Vilket förklaras enklast av att många gör anspråk på att veta vad lucia ska vara och hur högtiden ska firas.

Även om man bortser från museets normkritiska sätt att interpunktera, så lyser den s.k. normkritiken ändå igenom med kraft – vi ska inte tro att vi vet hur ett luciafirande ska gå till eller vilken av luciakandidaterna vi tycker passar bäst. Nordiska museet ogiltigförklarar svenska folkets uppfattningar om högtidens utövande och verkar inte inse att de därmed åsidosätter hela traditionsbegreppet. En tradition innehåller nämligen alltid viss bundenhet – den utövas på ett visst sätt och enligt ett särskilt mönster. Om Pelle Petterson och hans kompisar bestämmer att Benny ska vara lucia, ledsagad av tärnor i Halloweenmasker och ackompanjerad av bongotrumma, så är det naturligtvis helt okej; de har rätt att fira lucia på vilket sätt de vill. Men ett sådant upptåg kan knappast kallas för en svensk tradition. Det borde Nordiska museet begripa.

Det må vara väldigt politiskt korrekt att tycka att ingen egentligen vet någonting och att allt kan göras på vilket sätt som helst, men sant är det inte. Traditioner kan visserligen förändras över tid, men de är inte gränslösa. Det är inte en svensk tradition att äta kräftor i februari eller sjunga sånger på kyrkogården på alla helgons dag.

Om Nordiska museet anser att folk inte vet hur lucia ska firas, så råder jag museets företrädare att ta reda på hur det är med den saken. Gå ut på gatorna och fråga folk hur man gör när man firar lucia och jag garanterar att ni kommer att få svar. Svaren kommer att vara tämligen samstämmiga och de kommer att innehålla luciatåg, traditionella luciasånger, lussebullar, ljus och vita linnen. Många kommer säkerligen också att nämna glögg och pepparkakor. Anledningen till denna samsyn är enkel: Svenska folket vet hur man firar lucia, eftersom det är en svensk tradition.

 

Läs mer:

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/lucia

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/midsommarafton

Lucia

20191124_095957

 

I morgon bitti skrider lucior i tusen­tals svenska hem, skolor och på ar­betsplatser. Sången klingar, skug­gorna ruva och en och annan fäller en tår då barnkören stämmer in.

Hur kommer det sig att ett katolskt hel­gon hyllas på detta sätt i vårt avkristnade land, då hon för de flesta katoliker utan­för Norden bara är ett av hundratals andra helgon, ett namn i almanackan som den stora massan inte ens känner till?

Svaret är att vår Lucia är ett prakt­exempel på hur svensk kultur och tradi­tion har uppstått av impulser utifrån som blandats ihop med urgamla svenska tradi­tioner och på så sätt under seklernas gång blivit en unik fest som bara vi och de svensktalande i Finland firar.

Texten ovan är ett citat av historikern Herman Lindqvist. Hans beskrivning är ett utmärkt exempel på hur inte bara luciatraditionen, utan också kulturer som helhet har utvecklats. När människor hävdar att svensk kultur inte finns menar de oftast att vi tagit emot kulturella intryck utifrån. Men enligt ett sådant resonemang skulle inga kulturer finnas över huvud taget – ingen nu existerande kultur är fri från inflytande från andra. Varje kulturs unicitet ligger i hur den har bearbetat, selekterat fram och omformat sitt innehåll och på den punkten skiljer sig inte den svenska kulturen från övriga. Låt oss därför titta på hur luciafirandet, som kanske är en av våra vackraste och mest uppskattade traditioner, har vuxit fram.

Luciafirandet har sitt ursprung i legenden om helgonet Sankta Lucia från Sicilien, vars namn betyder just ”ljus”. Hon föddes på 280-talet, när kristendomen var förbjuden i romarriket och utövade därför sin religion i hemlighet. När hon mot sin vilja blev trolovad med en icke-kristen man blev hon så besviken att hon valde att skänka bort sin hemgift till fattiga. Som hämnd avslöjade mannen henne som kristen och hon avrättades 13 december år 304, vilket gav upphov till en helgonkult. Dagens luciafirande har dock inte mycket med denna helgondyrkan att göra.

I Norden var 13 december en speciell dag redan innan traditionen med luciatåg växte fram. I det gamla bondesamhället, när man använde den julianska kalendern, var natten 13 december årets längsta. Vid kalenderreformen flyttades vintersolståndet till 21 december, men föreställningen om den långa och mörka lucianatten levde kvar. Man tänkte sig att övernaturliga väsen var i rörelse och djuren ansågs kunna tala. Människor vakade natten igenom.

I Västsverige växte luciadagen fram som en stor festdag. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt” och de som kunde kalasade på stora mängder mat. En tysk tradition, enligt vilken en flicka kläddes till ”Christkindlein” (ett Jesusbarn där ljus i håret fick symbolisera glorian) plockades upp i Sverige, men omvandlades till att en vuxen kvinna med ljuskrona på huvudet bar fram mat. Det äldsta belägget för en ljusprydd lussebrud är från Horn utanför Skövde 1764. Under 1800-talet spred sig seden till universitetsstäderna och på 1890-talet arrangerade Skansen ett luciafirande för att visa upp provinsiella festtraditioner. Lucia uppträdde då ensam eller med ett par följeslagare.

Luciatåget i form av en ljusbärande lucia med följe är en mer sentida företeelse, som blev vanlig först under 1920-talet. 20191130_113258.jpgDen nuvarande karaktären fick luciatåget efter att en tävling utlysts i Stockholms Dagblad 1927, där den utvalda lucian försågs med en ljuskrona och ledde en procession av tärnor. Följet fylldes på med stjärngossar, som i tidigare tradition gått runt och sjungit i stugorna för att gestalta de tre vise männen. Arrangemanget blev populärt och liknande firanden återskapades runt om i landet. I takt med att luciatåg började arrangeras på skolor och daghem utökades tåget med tomtenissar och pepparkaksgubbar.

Luciafirandet har i modern tid tagit plats som en av svenska folkets mest älskade traditioner. Lucia har blivit en ”ljusets drottning” som varje vinter kommer för att lysa upp det nordiska vintermörkret och förebåda om julen. Firandet sker överallt – på städernas torg, arbetsplatser, skolor, ålderdomshem, sjukhus och i privata hem. Många av oss kan de traditionella luciasångerna utantill och förknippar lucia med en känsla av högtid och frid.

Fotnot: Den vackra lucian på bilden överst är från 1941 och hette Doris Hallberg. Den nedre bilden är hämtad från ett äldre vykort och visar hur traditionen med stjärngossar såg ut innan de togs in i luciatåget. Stjärngossarna gestaltade då de tre vise männen genom att ”gå med stjärnan” till familjer i grannskapet.

 

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Swahn, Jan-Öjvind (2007), Svenska traditioner, Ordalaget

 

Otryckta källor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article12701170.ab

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/lucia

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/trettonhelgen

https://www.svenskakyrkan.se/lucia

https://sweden.se/culture-traditions/lucia/