Lucia

 

I morgon bitti skrider lucior i tusen­tals svenska hem, skolor och på ar­betsplatser. Sången klingar, skug­gorna ruva och en och annan fäller en tår då barnkören stämmer in.

Hur kommer det sig att ett katolskt hel­gon hyllas på detta sätt i vårt avkristnade land, då hon för de flesta katoliker utan­för Norden bara är ett av hundratals andra helgon, ett namn i almanackan som den stora massan inte ens känner till?

Svaret är att vår Lucia är ett prakt­exempel på hur svensk kultur och tradi­tion har uppstått av impulser utifrån som blandats ihop med urgamla svenska tradi­tioner och på så sätt under seklernas gång blivit en unik fest som bara vi och de svensktalande i Finland firar.

Texten ovan är ett citat av historikern Herman Lindqvist. Hans beskrivning är ett utmärkt exempel på hur inte bara luciatraditionen, utan också kulturer som helhet har utvecklats. När människor hävdar att svensk kultur inte finns menar de oftast att vi tagit emot kulturella intryck utifrån. Men enligt ett sådant resonemang skulle inga kulturer finnas över huvud taget – ingen nu existerande kultur är fri från inflytande från andra. Varje kulturs unicitet ligger i hur den har bearbetat, selekterat fram och omformat sitt innehåll och på den punkten skiljer sig inte den svenska kulturen från övriga. Låt oss därför titta på hur luciafirandet, som kanske är en av våra vackraste och mest uppskattade traditioner, har vuxit fram.

Luciafirandet har sitt ursprung i legenden om helgonet Sankta Lucia från Sicilien, vars namn betyder just ”ljus”. Hon föddes på 280-talet, när kristendomen var förbjuden i romarriket och utövade därför sin religion i hemlighet. När hon mot sin vilja blev trolovad med en icke-kristen man blev hon så besviken att hon valde att skänka bort sin hemgift till fattiga. Som hämnd avslöjade mannen henne som kristen och hon avrättades 13 december år 304, vilket gav upphov till en helgonkult. Dagens luciafirande har dock inte mycket med denna helgondyrkan att göra.

I Norden var 13 december en speciell dag redan innan traditionen med luciatåg växte fram. I det gamla bondesamhället, när man använde den julianska kalendern, var natten 13 december årets längsta. Vid kalenderreformen flyttades vintersolståndet till 21 december, men föreställningen om den långa och mörka lucianatten levde kvar. Man tänkte sig att övernaturliga väsen var i rörelse och djuren ansågs kunna tala. Människor vakade natten igenom.

I Västsverige växte luciadagen fram som en stor festdag. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt” och de som kunde kalasade på stora mängder mat. En tysk tradition, enligt vilken en flicka kläddes till ”Christkindlein” (ett Jesusbarn där ljus i håret fick symbolisera glorian) plockades upp i Sverige, men omvandlades till att en vuxen kvinna med ljuskrona på huvudet bar fram mat. Det äldsta belägget för en ljusprydd lussebrud är från Horn utanför Skövde 1764. Under 1800-talet spred sig seden till universitetsstäderna och på 1890-talet arrangerade Skansen ett luciafirande för att visa upp provinsiella festtraditioner. Lucia uppträdde då ensam eller med ett par följeslagare.

Luciatåget i form av en ljusbärande lucia med följe är en mer sentida företeelse, som blev vanlig först under 1920-talet. Den nuvarande karaktären fick luciatåget efter att en tävling utlysts i Stockholms Dagblad 1927, där den utvalda lucian försågs med en ljuskrona och ledde en procession av tärnor. Följet fylldes på med stjärngossar, som i tidigare tradition gått runt och sjungit i stugorna för att gestalta de tre vise männen. Arrangemanget blev populärt och liknande firanden återskapades runt om i landet. I takt med att luciatåg började arrangeras på skolor och daghem utökades tåget med tomtenissar och pepparkaksgubbar.

Luciafirandet har i modern tid tagit plats som en av svenska folkets mest älskade traditioner. Lucia har blivit en ”ljusets drottning” som varje vinter kommer för att lysa upp det nordiska vintermörkret och förebåda om julen. Firandet sker överallt – på städernas torg, arbetsplatser, skolor, ålderdomshem, sjukhus och i privata hem. Många av oss kan de traditionella luciasångerna utantill och förknippar lucia med en känsla av högtid och frid.

Fotnot: Den vackra lucian på bilden överst är från 1941 och hette Doris Hallberg. Den nedre bilden är hämtad från ett äldre vykort och visar hur traditionen med stjärngossar såg ut innan de togs in i luciatåget. Stjärngossarna gestaltade då de tre vise männen genom att ”gå med stjärnan” till familjer i grannskapet.

 

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Swahn, Jan-Öjvind (2007), Svenska traditioner, Ordalaget

 

Otryckta källor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article12701170.ab

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/lucia

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/trettonhelgen

https://www.svenskakyrkan.se/lucia

https://sweden.se/culture-traditions/lucia/