Det händer att sökandet efter källor till denna blogg skapar vissa problem. Helst vill jag använda tillförlitligt källmaterial av god kvalitet och sådant borde man framför allt kunna hitta på offentligt understödda hemsidor. Det kan man emellertid inte lita på nuförtiden, särskilt inte när man söker information om svenskt kulturarv. Att använda officiella källor har helt enkelt blivit knepigt, eftersom de inte längre har ett neutralt förhållningssätt till de traditioner och historiska företeelser som beskrivs. Den svenska kulturen får ju inte framstå som bra och helst ska den inte riktigt finnas. Dessutom bör den i postmodernismens och mångkulturens namn kunna utövas precis hur som helst.
Ett utmärkt exempel på denna splittring är Nordiska museets hemsida, där museet uppenbarligen har haft problem med att skildra midsommarfirandet. Midsommar är ju en populär högtid, som svenskarna förknippar med den älskade svenska sommaren. Den som har utländska gäster på besök vid denna tid är nog mån om att de ska få uppleva resningen av midsommarstången och den tillhörande midsommardansen. Midsommar ger helt enkelt upphov till viss stolthet och det går inte riktigt för sig. Nordiska museet löser det hela genom att understryka alkoholkonsumtionens potentiellt negativa effekter:
Ett utmärkande drag i den svenska midsommaren under 1900-talet är den höga konsumtionen av alkohol, vilket gör högtiden laddad och ambivalent.
Om man får tro Nordiska museets beskrivning verkar svenskarna alltså inte riktigt veta vad de egentligen tycker om midsommar – det är, enligt museets formulering, en tid av anspänning och motstridiga upplevelser. Men hur väl återspeglar museets beskrivning allmänhetens uppfattning? Om man gick ut och frågade människor vilka känslor de förknippar med midsommar, hur många skulle då ge uttryck för tankar som överensstämmer med att högtiden är ”laddad och ambivalent”? Av allt att döma verkar ju svenskarna vara förtjusta i sin midsommartradition. I ivern att förminska det svenska kulturarvet lyfter Nordiska museet helt enkelt fram minoritetsåsikter och försöker framställa dem som allmängiltiga.
Än mer överraskad kan man bli när man läser museets beskrivning av luciafirandet:
Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Vilket förklaras enklast av att många gör anspråk på att veta vad lucia ska vara och hur högtiden ska firas.
Även om man bortser från museets normkritiska sätt att interpunktera, så lyser den s.k. normkritiken ändå igenom med kraft – vi ska inte tro att vi vet hur ett luciafirande ska gå till eller vilken av luciakandidaterna vi tycker passar bäst. Nordiska museet ogiltigförklarar svenska folkets uppfattningar om högtidens utövande och verkar inte inse att de därmed åsidosätter hela traditionsbegreppet. En tradition innehåller nämligen alltid viss bundenhet – den utövas på ett visst sätt och enligt ett särskilt mönster. Om Pelle Petterson och hans kompisar bestämmer att Benny ska vara lucia, ledsagad av tärnor i Halloweenmasker och ackompanjerad av bongotrumma, så är det naturligtvis helt okej; de har rätt att fira lucia på vilket sätt de vill. Men ett sådant upptåg kan knappast kallas för en svensk tradition. Det borde Nordiska museet begripa.
Det må vara väldigt politiskt korrekt att tycka att ingen egentligen vet någonting och att allt kan göras på vilket sätt som helst, men sant är det inte. Traditioner kan visserligen förändras över tid, men de är inte gränslösa. Det är inte en svensk tradition att äta kräftor i februari eller sjunga sånger på kyrkogården på alla helgons dag.
Om Nordiska museet anser att folk inte vet hur lucia ska firas, så råder jag museets företrädare att ta reda på hur det är med den saken. Gå ut på gatorna och fråga folk hur man gör när man firar lucia och jag garanterar att ni kommer att få svar. Svaren kommer att vara tämligen samstämmiga och de kommer att innehålla luciatåg, traditionella luciasånger, lussebullar, ljus och vita linnen. Många kommer säkerligen också att nämna glögg och pepparkakor. Anledningen till denna samsyn är enkel: Svenska folket vet hur man firar lucia, eftersom det är en svensk tradition.
Läs mer:
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet
Pingback: Vad ligger bakom nedvärderingen av den svenska kulturen? | Kulturminnet