Ett jultal som inger hopp

bild jullykta

Jag startade den här bloggen i vredesmod. Det som väckt min ilska var det styrande skiktets nedlåtande inställning till den svenska kulturen och flatheten inför oåterkallelig kulturförstörelse. I en tid av kulturell självförnekelse kände jag mig tvungen att stå upp för det svenska kulturarvet och de värderingar som format vårt samhälle. Jag var förbluffad över politikens blindhet för värdet i våra tidigare generationers livsverk och skräckslagen över att se förfallet omkring mig. För mig, som fått möjlighet att uppleva och blicka in i så många av världens vitt skilda kulturer, var det självklart att svenskarna skulle ha samma rätt till sin kultur, sitt språk och sin historia som alla andra folk.

Nu, efter att i månader ha kämpat med att formulera problemen i skrift, lyfta fram ovedersägliga bevis för den svenska kulturens existens och illustrera de värderingar som utgör vårt samhälles fundament, skönjer jag en ljusning. Det beror förstås inte på den här bloggen, utan på att allt fler har vågat uttrycka samma tankar som jag. Sakta har vindarna börjat vända, hånet mot den svenska kulturen har börjat tystna och vid enstaka tillfällen höjs en röst som vill slå vakt om svenska värderingar. Förvånande nog var moderatledaren Ulf Kristerssons jultal ett exempel på detta.

I jultalet, som för två dagar sedan hölls på Kulturhuset i Stockholm, betonade Ulf Kristersson vikten av värna det som gör att Sverige är Sverige.

– Står man inte ut med individualism, jämlikhet och jämställdhet, eller med lagar som ger barn och kvinnor egna rättigheter över familjen – ja, då är nog inte Sverige rätt land att bygga sig en framtid i, sade han bland annat.

Han uttryckte också att ”i Sverige gäller svenska lagar” och att ”i Sverige talar man svenska.”  Det är uttalanden som står i bjärt kontrast till de senaste decenniernas räddhågsna undfallenhet mot kulturuttryck som går emot svensk lagstiftning och statens lansering av ”den nya rikssvenskan”.

Jag hoppas att vi nu fått se början till en förändring. Jag hoppas att självförnekelsens tid snart är förbi. Jag hoppas att påståenden om att svensk kultur inte finns snart bemöts med de skrattsalvor som borde vara den självklara reaktionen. Jag hoppas att det svenska självförtroendet kan få börja växa igen och att vi åter ska våga se det fina i den kultur som vuxit fram just här. Och mer än något annat hoppas jag att vi ska börja vårda vårt kulturarv och vårt samhälles grundvärderingar, så att de kan få leva kvar.

Kanske kommer 2018 att bli den vändpunkt som ger vår kultur en chans att överleva.

Låt oss hoppas det.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/kristersson-h%c3%a4r-talar-man-svenska/ar-BBGLGVA?li=BBqxCu3

En reaktion på ”Ett jultal som inger hopp

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s