Kulturhistoriska sevärdheter del 11: Göta kanal

I boken Upplev Sveriges historia kallar historikern Dick Harrisson Göta kanal för ”Sveriges främsta byggnadsminne”. Den som läser på om kanalens historia blir benägen att hålla med: ingen annan konstruktion i Sverige kan mäta sig med dess storlek. Inte heller finns någon byggnad som fler svenskar medverkat till att färdigställa.

Att skapa en vattenväg mellan Östersjön och Västerhavet var en månghundraårig dröm, som uppstod redan under medeltiden. Tyska Hansan försvårade handelstransporterna och den danska Öresundstullen var kostsam, vilket fick Biskop Brask att under 1500-talet plädera för en kanalgrävning. Det skulle dock dröja ytterligare 300 år innan idéerna förverkligades; först år 1810 inleddes bygget under ledning av sjömilitären och statsrådet Baltzar von Platen.

Hela kanalbygget genomfördes med förindustriell teknik. Kanalen grävdes ut med spadar, i huvudsak av män i den svenska armén. Bergsprängning och murning utfördes med enkla metoder. Totalt beräknas 58 000 soldater ha medverkat. Kanalbygget blev dessutom en yrkesskola för svenska ingenjörer och Motala Verkstad växte upp i dess kölvatten. På grund av kanalens effektiva transportmöjligheter lyckades von Platen övertyga den svenska regeringen om att förlägga Sveriges reservhuvudstad till Karlsborg, där Karlsborgs fästning restes för att utgöra centrum i det svenska försvaret. Kanalen fick således stor betydelse för kulturmiljön i närområdet.

1832, tre år efter von Platens död, stod kanalen färdig och blev snabbt en succé för den svenska transportnäringen. Till en början fraktades tunga varor från skogsindustrin på den nya vattenvägen, medan frakt av olja, kol och malm blev vanligt under tidigt 1900-tal. Först på 1950-talet började kanalen konkurreras ut av lastbilstrafik. Idag är den i huvudsak en sommarattraktion, som lockar både båtfarare och åskådare: omkring 5000 fritids- och passagerarbåtar passerar varje säsong. Denna popularitet är på intet sätt märklig – kanalen kantas av pittoresk bebyggelse, blomstrande trädgårdar, vacker natur och charmiga slussvaktarstugor. Längs rutten finner man dessutom sevärdheter som Bergs slusstrappa (där sju sammankopplade slussar skapar en fallhöjd på nära 20 meter), Forsviks järnbruk och den karaktärsfulla staden Söderköping. Den som vill kan cykla utmed vattnet på den grusade dragvägen.

Totalt är Göta kanal 190 kilometer, varav den utgrävda sträckningen är 87 kilometer. Vattennivåerna regleras med 58 slussar. Tillsammans med Trollhättekanalen och Göta älv bildar den en 390 km lång vattenväg tvärs genom Sverige, från Östersjön till Kattegatt.

 

Tryckta källor:

Harrisson, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

https://www.gotakanal.se/sv/historia/

När normerna förändras del 10: Ett samhälle där det är bäst att inte veta

På kvällen 2017-10-12 mailade jag alla Sveriges tingsrätter och begärde ut samtliga fällande sexualbrottsdomar från juni 2016 till maj 2017. Jag var helt enkelt trött på att inte veta och inte förstå – jag ville ha en klar bild av vad som händer i mitt samhälle. Framför allt ville jag få en bild av gärningsmännen och de påföljder som utdömts. Nu visade det sig emellertid inte vara fullt så enkelt i offentlighetsprincipens land. Några registratorer skickade visserligen utan prut det jag begärde, men andra krävde att jag skulle redogöra för mina syften. Somliga efterfrågade utgivningsbevis och någon undrade om jag tänkte bryta mot personuppgiftslagen. I många fall fick jag svaret att söksystemet inte kunde plocka fram det jag behövde – tydligen gick det inte att sortera ut kategorin sexualbrott. Några var vänliga nog att skicka förteckningar över samtliga mål rörande brott mot person för den aktuella perioden, så att jag själv kunde välja ut de domar jag ville ha, andra fick jag tjata på för att de skulle göra samma sak. Mycket tid tog det och det var inte gratis, men tillslut hade jag ett stort material. Faktum är att det var väldigt mycket större än jag räknat med. Ofattbart stort.

Nåja, sagt och gjort. Jag utrustade mig med ett rutat kollegieblock och en penna, började läsa igenom den ena domen efter den andra och antecknade målnummer tillsammans med relevanta detaljer. När jag gått igenom samtliga domar från nio tingsrätter tog det stopp. Att ägna fritiden åt att plöja igenom sexualbrottsdomar kan jag verkligen inte rekommendera någon som inte har ett osedvanligt starkt psyke; jag fick problem med sömnen, mådde dåligt och snäste åt mina arbetskamrater. Sedan dess har projektet legat nere. Men min önskan att få vetskap har hela tiden levt kvar. Varför har sexualbrotten ökat? Vilka är gärningsmännen? Hur ser de själva på sina handlingar? Är straffskalan i paritet med brotten? Stämmer det att en del av ökningen beror på våldtäkter mot pojkar? Och hur kommer det sig att gruppvåldtäkter, som tidigare var ett så ovanligt fenomen, helt plötsligt finns i tidningarna titt som tätt? Jag kan inte tro att det beror på ökad anmälningsbenägenhet.

Jag är inte ensam om att vilja ha svar på dessa frågor. Inte heller är jag ensam om att tro att sexualbrottsökningen kan hänga ihop med de senaste årens inflöde av män från andra kulturer. Hittills har makthavarna emellertid bestämt att ingen ska få veta om det är så. Alla krav på framtagande av statistik har avvisats. Tydligen anses det bättre att vi är utlämnade åt våra fördomar.

Eftersom frågan ändå gnager vaknade mitt intresse när Ann Heberlein för några dagar sedan beskrev på bloggen Ledarsidorna att hon gjort nästan samma sak som jag: begärt ut samtliga våldtäktsdomar mellan 2012 och 2017 från svenska tingsrätter. Hon konstaterade att läsningen var ”djupt deprimerande”, men hade inga planer på att ge sig. Istället bad hon om ekonomiskt stöd för att fortsätta sin genomgång, köpa in fackgranskning och publicera resultaten i en bok. Den som ville kunde lämna ett bidrag via Kickstarter.

Idag läser jag på nätet att Ann Heberleins crowdfunding stängts ner, efter att ha fått in närmare 200 000 kronor på två dygn. Kickstarter lämnar ingen förklaring till beslutet, men det kan knappast handla om något annat än påtryckningar från personer som inte vill se projektet färdigställt. Ibland spelar det helt enkelt ingen roll hur verkligheten ser ut – krafterna som är rädda för att den ska vara obehaglig ser till att ingen kan ta reda på det.

Jag hoppas att Ann Heberlein trots denna motgång hittar ett sätt att fortsätta sin utredning. Och jag hoppas verkligen att informationen hon får fram samlas i en bok. Den ska jag i sådana fall köpa. Jag tror till och med att jag ska köpa två.

Fotnot: Nu undrar kanske någon om jag lärde mig något av de domar jag hann gå igenom innan jag valde att sluta. Gick det att hitta några mönster bland ett års sexualbrottsdomar från nio svenska tingsrätter? Ja, det gjorde det. Det gick att utläsa en hel del. Men mer än så bör jag nog inte säga. Då kanske bloggen stängs ner.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2018/01/att-ge-upp-ligger-inte-for-mig/

En ny favorit

Inlägg raderat.

Hávamál

Jag har gjort något jag tänkt i många år, men som inte tidigare blivit av: Jag har läst Hávamál.

Hávamál (”den höges sång”) är den av Eddadikterna som innehåller tänkespråk, levnadsregler och visdomsord. Troligen diktades den i Norge på 900-talet och nedtecknades i den isländska handskriften Codex Regius på 1200-talet. Därmed ger den oss en värdefull inblick i vikingatidens språk, kultur och föreställningsvärld.

Mitt sätt att närma mig texten var inte det enklaste. Jag köpte en bok med fornnordiska på vänstersidan och engelsk översättning till höger. Sedan gick jag igenom en vers i taget på originalspråk och försökte  förstå, innan jag läste översättningen. Jag blev förvånad över hur mycket som med lite ansträngning gick att ta till sig. När man väl lärt sig några ord som återkommer ofta, går mycket av texten att uttyda tack vare likheter med modern svenska. Tusen år gamla budskap når fram än idag. Det är en mäktig känsla!

Några illustrativa exempel:

Gestr er inn kommin – en främling/gäst har kommit in

vakir um allar nætr – vakar alla nätter

Ungr var ek – jag var ung

Sjúkom kálfi – en sjuk kalv

Sorg etr hjarta – sorg äter ens hjärta

 

Det var också intressant att se att användningen av prefix liknar den vi har idag:

snotr – klok

ósnotr – oklok

meðalsnotr – medelklok

 

Allra mest fascinerande var emellertid att upptäcka den livsfilosofi som förmedlades. Vardagsbekymren var på många sätt desamma då som nu och jag blev överraskad över all klokskap jag fick möta. Hávamál är en liten pärla bland Eddadikterna – den borde vi alla få läsa i den svenska skolan. Jag undrar varför så inte är fallet.

 

Några kloka ord från våra förfäder

En okunnig man blir till löje när han sitter bland de visa.

Det finns ingen bättre börda än ett stort förråd av sunt förnuft.

Ingen färdkost är sämre än en alltför djup klunk öl.

En dåraktig man ligger vaken hela natten och grubblar över allt. När morgonen kommer är han utmattad och alla problem är desamma.

Den dåraktige tror att alla som ler mot honom är hans vänner.

En talför tunga som inte kontrolleras av sin ägare kommer ofta att skapa sorg.

Anförtro dig till en person, men inte två. Det du anförtror tre kommer världen att veta.

Kärlek förvandlar kloka män till dårar.

Den kloke inser att det inte finns någon värre sjukdom än att aldrig vara nöjd med något.

Den är ingen vän, som aldrig säger något obehagligt.

Gläds aldrig åt ondska, utan få din glädje ur det som är gott.

Det finns ingen man så god att han är fri från fel eller så ond att han är värdelös.

Håna aldrig en gråhårig åldring. Vad de gamla säger är ofta förnuftigt.

 

 

Fotnot: Översättningarna till svenska har gjorts av mig utifrån den engelska versionen i Martin D.E. Clarkes bok, med stöd av den fornnordiska texten. Jag har läst Peter August Gödeckes svenska översättning, men tycker inte att den återger originalspråkets kraft och rakhet.

 

Läs mer:

Clarke, Martin D.E. (1923), The Hávámal, Cambridge University Press

Svenska folksagor, del 3: Koka soppa på en spik

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:

Det var en gång en gumma, som hade det ganska gott ställt, men ändå var snål och ogin mot alla i sin omgivning. En blåsig och ruskig höstafton knackade en vandrare på hennes dörr och bad att få stanna över natten, eftersom han inte hade någonstans att sova.

”Nej du”, svarade gumman. ” Det här är ingen gästgivargård”.

”Men kära mor”, bad vandraren, ”det är ett förfärligt väder ute. Vinden viner och regnet far i luften. Kan jag inte få stanna kvar och ligga på golvet i stugan?”

På något vis veknade gumman av hans bedjande tonfall. Och att låta någon sova på golvplankorna skulle ju inte kosta henne något.

”Ja, ni ska väl få det då, eftersom ni envisas”, sa hon och klev åt sidan så att vandraren kunde kliva in.

”Skulle inte kära mor också kunna ge mig lite mat?”, undrade vandraren försiktigt när de slagit sig ner vid köksbordet.

”Nej, det är då stört omöjligt. Hur ska jag kunna dela med mig åt andra, när jag inte har åt mig själv?”

”Men kan jag då bara få låna en gryta? En spik har jag själv och den kan man koka soppa på”, svarade mannen.

Gumman blev väldigt förvånad, för hon hade aldrig hört talas om att man kunde koka soppa på en spik. Tvehågset betraktade hon sin besökare, men nyfiken blev hon, eftersom spiksoppa måste vara en mycket billig maträtt. Därför satte hon både gryta och vatten på elden, varpå vandraren tog upp en spik ur fickan och stoppade i.

”Det här blir en god och närande soppa”, förklarade han. ”Om man har lite mjöl och gryn blir den vida bättre, men när det inte finns får man klara sig ändå.”

”Nåja, något har jag väl i huset”, svarade gumman överslätande och gick iväg för att hämta mjölpåsen i skafferiet.

Vandraren rörde omsorgsfullt i grytan.

”Den här soppan blir så präktig att man kan bjuda herrskap på den”, sa han. ”Men hade man lite mjölk så blev den allt bättre.”

”Å, för all del, en liten skvätt finns väl”, svarade gumman och gick efter mjölkkannan.

Vandraren slog mjölken i grytan och rörde stadigt.

”Den här blir riktigt fin”, sa han. ”Om man nu bara hade lite salt kött, några potäter och ett par morötter att lägga i, och kanske lite smör att fräsa av den med, så skulle man kunna bjuda kungen på den.”

”Kors i Kristinehamn”, sade gumman, ”en soppa för själva kungen!”

Hon funderade en stund, så att rynkorna i hennes panna djupnade.

”Nåja, är det bara det som fattas, så ska det väl gå att ordna”, sa hon tillslut.

Gumman letade fram allt som behövdes för att göra soppan färdig. När den fått koka en stund plockade vandraren upp spiken och bjöd henne att smaka. Hon blev alldeles förundrad över att man kunde koka en så god soppa på en spik och kunde inte nog prisa hans kokkonst. Så belåten var hon över att ha fått lära sig laga spiksoppa att hon ordnade honom en mjuk och bekväm bädd framför spisen och när han dagen därpå skulle ge sig av fick han en blank riksdaler i gåva. Vandraren tackade henne innerligt och försvann sedan med sin värdefulla spik.

Bröderna Lejonhjärta i politisk inramning

Nyligen skrev jag ett inlägg här på bloggen om Astrid Lindgren och betydelsen av hennes författarskap. Den texten var roligt att fila på – Astrid Lindgrens böcker har förstås varit en del av min barndom och som så många andra har jag en personlig relation till flera av hennes karaktärer. Blotta tanken på Astrid Lindgrens sagofigurer väcker liksom en alldeles särskild känsla och just denna omständighet gjorde att jag för några dagar sedan tillät mig att vara lite larvig: jag köpte en biljett till en uppsättning av Bröderna Lejonhjärta på Borås stadsteater.

Föreställningen var nästan slutsåld och jag fick en plats längst ut på kanten i en av de bakre raderna, men var nöjd ändå; jag såg framför mig en förtrollande kväll i sagans värld, kryddad med mysiga miljöer, igenkänningens nostalgi och lite sentimentalitet. Dessutom var jag nyfiken på att se hur man löst de scentekniska problemen runt brevduvor, hästar och en eldsprutande drake. Jag hade alltså vissa förväntningar när jag under torsdagskvällen klev in bland skarorna av barn, föräldrar och farmödrar i kulturhusets 70-talsentré. Och kanske hade kvällen kunnat bli precis så magisk som jag tänkt mig, om jag bara inte hade dröjt kvar en minut för länge ute i foajén. Kanske hade jag bara kunnat gå rakt in i salongen, slagit mig ner på min plats och ryckts med in i ett par timmars verklighetsflykt, för att sedan promenera hem med huvudet fyllt av minneskarameller att suga på. Men nu blev det inte så. Istället slog verkligheten ner som ett fallande klippblock och krossade mina illusioner på några få ögonblick; ute i foajén plockade jag till mig en folder med information om föreställningen – och det skulle jag inte ha gjort.

Den livsviktiga tematiken hos ett folks frihetskamp har fått leda oss genom den här uppsättningen. Modet att säga ifrån när orättvisor drabbar oss, att kämpa tillsammans och att stå upp för andra – fastän det är farligt. Vi lever i en tid som med all o-önskvärd tydlighet demonstrerar vikten av detta. För att tala klarspråk är det för många galna män vid makten. För mycket rädsla för det okända. För mycket orättvisor. För många som påminner om Tengil och hans soldater. Men det viskas samtidigt om förändring och revolt. Viskningar som i tusental bildar en enda stark röst som kräver något annat, något nytt. Inte minst under hösten 2017 har vi sett vad som kan hända när människor går samman och kräver att skulden inte hamnar hos den som blivit utsatt, utan hos den som utsätter.

I vår uppsättning om de två bröderna i lägereldarnas och sagornas tid spelar också djuren och naturen en viktig roll. Med inspiration från samerna, vår egen kuvade ursprungsbefolkning, har vi byggt Nangijalas magiska mytologi.

Jag orkade inte läsa färdigt.

Vad hade jag egentligen väntat mig? Att barnteater skulle vara en fredad zon? Att det genompolitiserade samhället skulle ha vänligheten att hålla sina tentakler borta från de allra minsta? Att en statsmakt som sett till att göra kulturlivet beroende av statens resurser skulle försitta en chans att sprida demagogi?

Två blandade känslor slogs om herraväldet när jag sist av alla fick biljetten riven och gick in: känslan av att vara korkad och ilskan över att ha blivit lurad. Dessa förnimmelser låg sedan kvar och malde och lät sig inte rubbas av varken körsbärsdalens blommor eller mörkret i Katlagrottan. Och det var synd, för föreställningen var på många sätt både välgjord och välspelad: Ramtin Parvaneh kändes genuin i rollen som den hjärtknipande Skorpan, Mikael Dahl lyckades göra Tengil skräckinjagande på ett charmigt sätt och det väldiga drakhuvudet som uppenbarades i röken längst bak på scenen var en mäktig syn. Föreställningen hade kunnat vara en minnesvärd upplevelse – om jag inte hade behövt gå in i salongen med politiskt korrekta pekpinnar nerkörda i halsen.

Tänk om man kunde få titta på barnteater utan att bli påmind om att Trump är dum, att me too-kampanjen är jättebra, att män är onda och att man måste tycka att så många migranter som möjligt ska komma till Sverige. Vad skönt det hade varit. Men i det nutida Sverige försummas inga tillfällen att förmedla den rätta läran till folket; utan statligt understöd ingen kulturproduktion och utan politiska predikningar inget statligt understöd.

Jag vet inte vem regissör Peter Elmers (som författat det ovanstående citatet) är. Jag har aldrig tidigare hört talas om honom och kommer förmodligen aldrig mer att göra det. Därför kommer jag väl aldrig få veta om han talar ur hjärtats djup eller om han bara är en stackars  människa som säger vad han måste. Kanske är han övertygad om att en barnteaterföreställning är ett ypperligt tillfälle att proklamera åsikter om tidens mest kontroversiella politiska frågor, eller också hade det inte blivit någon föreställning om han inte hade gjort det. Är han den politiska korrekthetens förfäktare eller helt enkelt en person som säljer sin röst för att kunna leva sitt liv? En driven vänsterideolog eller en sorglig varelse som tvingas blidka rättrogna politruker för att kunna utöva sin konst? En förkämpe eller en åsiktsprostituerad?

I dagens Sverige kan man aldrig riktigt veta.

Men det kommer att dröja innan jag går på teater igen.

Djurornamentiken – ett fantasieggande bidrag till konsthistorien

Utsökta exempel på djurornamentik finns att se på Urnes stavkyrka i Norge, som fått ge namn åt den så kallade urnesstilen. Kyrkan, som byggdes under 1100-talets första hälft, är landets äldsta bevarade stavkyrka. Dess utsmyckningar illustrerar hur hednisk konst under en övergångsperiod kombinerades med kristen arkitektur.

Djurornamentik är en särskild stilart som kom till uttryck i skandinavisk konst under tiden 400-1200 e.Kr. Den präglade således konsten i vår del av världen under mer än 800 år och utvecklades under flera historiska tidsepoker (folkvandringstid, vendeltid, vikingatid och början av medeltiden).

Karakteristiskt för djurornamentiken är stiliserade och uppbrutna motiv från djurriket. Istället för realistiska djuravbildningar ingår djurens kroppsdelar i avancerade mönster, som ibland är så förvrängda att man måste studera föremålet noga för att urskilja huvuden, ögon, tassar och svansar. Vilka djur som avbildas kan vara svårt att avgöra, men de är ofta orm- eller drakliknande. Ibland är de mytiska varelser som utgör blandningar av olika djur. Mönstret kan också innehålla ett gytter av djurkroppar som snor sig om varandra på ett effektfullt sätt. En och samma kroppsdel kan delas av flera djur och först när man tittar lite närmre framträder lösryckta detaljer. Den krävande bildavläsningen gör mönstren spännande att uttyda. Vad djurornamentiken velat berätta vet vi emellertid inte. Kanske användes den enbart för sina dekorativa egenskaper, kanske var den tänkt att förmedla myter och historier.

Den första skandinaviska djurornamentiken skapades med influenser från romarriket, då hemvändande nordbor som deltagit i romerska trupper förde med sig militära föremål med djurdekorationer. Dessa avbildningar var naturtrogna, men kom att ge inspiration till djurornamentikens mer abstrakta utsmyckningar. Tillslut bildade djuren invecklade flätverk, som fick pryda vapen, beslag, smycken, skepp, runstenar och portaler. Hantverkskunskapen bakom ornamentiken och föremålen den kommit till uttryck på är av ofta av högsta kvalitet.

Bänken från Kungsåra, som är ungefär 1000 år gammal, är en av Sveriges äldsta bevarade möbler. Ryggstödet och armstöden smyckas av riklig djurornamentik. Bänken är idag utställd på Historiska museet i Stockholm.

Djurornamentiken utvecklade med tiden olika stilriktningar, som av forskare fått skilda benämningar. Några vanliga stilbeteckningar (som på olika sätt överlappar varandra) är Salins stil I-III, stil A-E, nydamstilen, gripdjursstilen, borrestilen, mammenstilen, jellingestilen, ringerikestilen och urnesstilen.

Med urnesstilen, som karakteriseras av slingrande djur med nosflik och mandelformade ögon (se bild överst), avslutades djurornamentikens epok. Under sent 1100-tal började nordborna överge sin inhemska konsttradition för att inspireras av kontinentens romanska konst. Djurornamentiken kom emellertid att leva kvar i folkkonsten även under de påföljande århundradena. Ett exempel är Saulandstolen från 1500-talet, som dekorerats med djurornamentik i gripdjursstil.

Under 1800-talets nationalromantiska period blommade intresset för djurornamentiken upp, för att sedan åter falla ur modet. I modern skandinavisk konst har djurornamentik fått ett mycket begränsat utrymme, vilket gör att stilen ännu förknippas med äldre tider. Vissa historiker menar att djurornameniken är Skandinaviens enda verkligt originella bidrag till konsthistorien.

Söderalaflöjeln – ett vackert exempel på djurornamentik

Söderalaflöjeln har fått sitt namn av att den tidigare suttit på Söderala kyrka i Hälsingland. På 1700-talet köptes flöjeln av en bonde i trakten, när kyrkan bytte ut den mot ett kors.

Flöjeln är från ca år 1050 och har tillverkats av förgylld kopparplåt. Sannolikt har den ursprungligen varit fäst i fören eller masten på ett vikingaskepp. Dekorationerna består av riklig djurornamentik i ringerikestil.

Numera förvaras flöjeln på Historiska museet i Stockholm, medan Söderala kyrka har fått en kopia.

–

Tryckta källor:

Koefoed, Holger (2006), Viking Art, Gudrun publishing

Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tiden

Ohlmarks, Åke och Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: från forntid till 1800, Norstedts

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: forntid – nutid från A till Ö,  Björn Wennbergs Konsult AB

Wannerth, Claes (red. 1998), Den svenska historien I. Från stenålder till vikingatid, Bonniers

–

Otryckta källor:

http://historiska.se/upptack-historien/artikel/slingrande-djur/

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/716/1921_063.pdf?sequence=1

https://www.so-rummet.se/kategorier/vendeltiden#

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordisk_djurornamentik

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/djurornamentik

https://www.svd.se/satt-soderalas-kyrkflojel-pa-ett-vikingaskepp

När normerna förändras, del 9: Hederskultur i Sverige

2018-01-12 rapporterade TT om de växande problemen med hedersvåld i Sverige.  Hur många människor – framför allt kvinnor –  som lever under hedersförtryck i vårt land vet ingen, men de senaste årens rapporter talar om tiotusentals eller hundratusentals individer. 2009 visade Ungdomsstyrelsens rapport att 70 000 unga inte själva får välja vem de ska gifta sig med och 2014 kom en statlig utredning fram till att 100 000 unga personer levde under hedersrelaterat förtryck. Enligt andra forskares beräkningar är siffrorna ännu högre. Docent Astrid Schlytter vid Stockholms universitet, som är en av landets främsta experter på hedersproblematik, uppskattar att var tredje skolelev som fötts utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar styrs av hedersrelaterade familjenormer. Det innebär att 240 000 ungdomar i Sverige är drabbade. Värst är problemen i socioekonomiskt utsatta förortsområden. En enkätundersökning visade förra året att åtta av tio flickor i utsatta Göteborgsförorter är hårt kontrollerade i sitt privatliv.

De inskränkningar och begränsningar som hedersnormerna skapar handlar ofta om att flickor inte får delta i alla skolaktiviteter, inte får ha pojkvän, måste klä sig enligt särskilda koder och inte får bestämma vem de ska gifta sig med. Om flickan vägrar foga sig utsätts hon för bestraffningar i form av utfrysning, hot, våld eller mord.

Problemet fångas sällan upp av rättsväsendet. Ett fåtal fall årligen kommer till socialtjänstens kännedom och leder till omhändertagande. Oftast handlar det då om att den omyndiga flickan (eller betydlig mer sällan pojken) själv vågat anförtro sig till en lärare, skolkurator eller annan vuxen utanför den egna kulturkretsen.

Utvecklingen måste sägas vara högst oroväckande, inte minst med tanke på den motsägelse som finns i att ett av de länder som kommit längst i sitt arbete med kvinnofrågor samtidigt behöver slåss mot allt starkare krafter som verkar i motsatt riktning. Samhället splittras och orsaken är de intressekonflikter som skapas av en större invandring än samhället orkar svälja. De människor som väljer att invandra till Sverige förkastar det svenska samhällets värderingar och bygger upp egna kulturenklaver där andra normer gäller – normer som anses viktigare än svensk lag. Det är en utveckling som borde tas på största allvar och bemötas med kraftfulla motåtgärder, men när främmande kulturer är inblandade blir frågan alltid känslig och de svenska myndigheterna tassar på tå. När jämställdhetsminister Åsa Regnér nyligen skulle kommentera de eskalerande problemen i en intervju med Aftonbladet vågade hon inte ens tala klarspråk om grundorsakerna. Hennes lösningsförslag var att ”män” skulle ta sitt ansvar och det skulle ”männen” göra genom att engagera sig i frågan.

När man läser Åsa Regnérs uttalanden kan man inte annat än undra vem hon syftar på. Det är inte Per, Olle och Bengt som helt plötsligt fått för sig att låsa in, hota eller bruka våld mot sina döttrar för att de varit på skoldisco. Därför är det inte Per, Olle och Bengt som ska bära ansvaret för att hedersvåldet ökar – det ska de kulturer som praktiserar sedvänjan. Det är dit Regnér bör rikta sin kritik och det är på dem samhället måste ställa krav. Regnérs diffusa formuleringar illustrerar emellertid en ovilja att göra just detta – för den enda kultur som får kritiseras i Sverige är den svenska.

Så länge vi inte klarar av att rikta oss till rätt adressat kommer problemen inte att kunna angripas. Hedersvåldet får därmed fortsätta växa i ett samhälle som berömmer sig av att vilja värna kvinnors rättigheter. Mitt uppe i ett land som anser sig vara ett av de främsta i världen på jämställdhet odlas en kvinnosyn som för länge sedan borde ha förpassats till historiens skräphög. Och Sveriges svar är fegt och klent. Nya normer tillåts breda ut sig. När ska vi stå upp för vår kultur?

Källor:

https://www.aftonbladet.se//nyheter/a/knnm9/forskare-240-000-unga-i-sverige-kan-vara-drabbade

http://tt.omni.se/fler-soker-hjalp-for-hedersvald/a/bKzLv3

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/p374E/jamstalldhetsministern-uppmanar-man-att-ta-ansvar-for-hedersvald

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/qGEv1/tva-av-171-fall-av-misstankta-tvangsaktenskap-har-lett-till-atal

Kulturhistoriska personligheter, del 6: Astrid Lindgren

Några av våra mest kända svenskar är författarinnan Astrid Lindgrens sagofigurer. Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter och Karlsson på taket är välbekanta och populära karaktärer i stora delar av världen och upptäcks ständigt av nya generationer. Totalt har Astrid Lindgren sålt mer än 145 miljoner böcker och översatts till över 100 språk. Många av böckerna har dessutom filmatiserats.

Astrid Lindgren föddes 14 november 1907 som dotter till lantbrukarparet Samuel och Hanna Ericsson i Vimmerby i Småland. Av allt att döma var barndomen på många sätt idyllisk. Själv har Astrid beskrivit uppväxten på gården Näs som ett ”lyckligt Bullerbyliv” och hon vann senare i livet radiolyssnarnas tävling ”Århundradets kärlekssaga” med en berättelse om sina föräldrar.

Redan under skoltiden uppmärksammades Astrids exceptionella förmåga att formulera sig i skrift och hon kallades skämtsamt för ”Vimmerbys Selma Lagerlöf”. Hon fick ofta höra att hon nog skulle komma att bli författare, men vägen dit kom att bli krokig.

Efter att ha tagit realexamen med goda betyg arbetade Astrid som korrekturläsare på Vimmerby tidning. Under denna tid blev hon gravid med sin chef, den 30 år äldre Reinhold Blomberg. Han friade, men hon nekade honom äktenskap. Skandalen var ett faktum och Astrid fick flytta till Stockholm för att komma bort från skvallret. Många år senare kommenterade hon händelsen med att ”när jag ‘råkade i olycka’ skakade det Vimmerby värre än när Gustav Vasa drog in stadsrättigheterna”.

Efter att ha fött sin son stannade Astrid i Stockholm och läste till sekreterare genom att lära sig stenografi och maskinskrivning. Hon kom senare att nedteckna utkasten till sina bokmanus på stenogram och renskrev dem på skrivmaskin. Någon dator skaffade hon aldrig.

Tillvaron i Stockholm var fattig och Astrid bodde inackorderad hos ett antal mer eller mindre vänliga damer. Under krigsåren arbetade hon för den s.k. censurbyrån med att gå igenom post och censurera brev från misstänkta krigshemligheter. Hon fick därefter anställning som kontorist och gifte sig sedermera med sin kontorschef Sture Lindgren. Tillsammans fick de dottern Karin. Familjen flyttade till en lägenhet på fyra rum och kök på Dalagatan 46 i Stockholm, vilken kom att bli Astrids hem i över 60 år. Där skrevs de flesta av hennes böcker.

1941 låg Karin sjuk i lunginflammation och för att förströ henne berättade Astrid egenpåhittade sagor vid sängkanten. En kväll bad dottern henne att berätta om Pippi Långstrump, vilket blev upprinnelsen till en av världens mest bekanta barnbokskaraktärer. Historierna om Pippi blev allt fler och vann popularitet även bland Karins lekkamrater. När Astrid sedan stukade foten så illa att hon fick tillbringa en tid i sängen passade hon på att skriva ner dem till ett bokmanus. Manuset refuserades av Bonniers, som tyckte att Pippis personlighet var för kontroversiell. Efter att ha skapat en omarbetad version skickade Astrid istället in det till Rabén och Sjögrens barnbokstävling och vann första pris. Boken gavs ut och blev snabbt en stor succé. När samma bokförlag utlyste en tävling om detektivböcker för ungdom skrev Astrid Mästerdetektiven Blomkvist och vann ett delat första pris. Därefter tog författarskapet fart på allvar. Den strida strömmen av böcker innehöll titlar som Alla vi barn i Bullerbyn, Mio min Mio, Karlsson på taket, Vi på Saltkråkan, Nils Karlsson Pyssling, Bröderna Lejonhjärta, Emil i Lönneberga, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Ronja rövardotter och Madicken. Hennes varma och trygga sagospråk fick enorm uppskattning och böckerna fick snabbt spridning långt utanför Sveriges gränser. Hon skrev även teaterpjäser och visor. Från 1947 och framåt var hon anställd som förlagsredaktör på Rabén och Sjögrens barnboksavdelning, där hon stannade fram till pensionen 1970. Hennes medarbetare har beskrivit henne som en ovanligt klarsynt person med ett fantastiskt minne för detaljer.

Astrid hämtade ofta inspiration från både den egna barndomen och miljöerna i Stockholm. Små saker kunde väcka hennes fantasi och blomma ut i storslagna berättelser. Väninnan Anne-Marie Fries, som kallades Madicken, gav upphov till en av de mest kända barnbokskaraktärerna, en gravsten på norra begravningsplatsen gav inspiration till bröderna Lejonhjärta och en ensam pojke på en bänk i Tegnérlunden blev Mio min Mio. Men Astrid nöjde sig inte med att skriva barnböcker. Hon hyste även av ett stort samhälleligt patos, vilket gjorde henne till en uppmärksammad samhällsdebattör. Inte minst engagerade hon sig i barns rättigheter, djurskydd och kärnkraftsfrågan.

Astrids säregna fantasi och hennes finstämda berättarkonst fick henne att vinna både barns och vuxnas kärlek på ett sätt som få författare har gjort. 1997 lät tidskriften Biblioteket i fokus svenska folket rösta fram århundradets bästa svenska bok; fem av de tio högst placerade var Astris Lindgrens verk. Under sitt liv tilldelades hon ett stort antal hedersbetygelser, både svenska och internationella. Bland annat fick hon Svenska Akademiens stora guldmedalj och H.C. Andersen-medaljen. Hon utsågs till hedersdoktor vid Linköpings universitet, Warszawa universitet och universitetet i Leicester. Under en period var hon motiv på den svenska 20-kronorssedeln. I Tyskland finns ett flertal skolor som bär hennes namn och 1996 lät ryska vetenskapsakademin uppkalla en asteroid efter henne. Samma år som hon fyllde 90 valdes hon till ”årets svensk”. Regeringen har instiftat ett litteraturpris till Astrid Lindgrens minne, som näst Nobelpriset anses vara världens främsta litteraturpris. När Astrid Lindgren avled 2002 gästades hennes begravning av både det svenska kungahuset och statsministern.

Astrid Lindgrens böcker förefaller tidlösa och är än idag en självklar del av de flesta svenska barns uppväxt. De världar hon skapat tillhör det allmänna tankegods som vi alla bär med oss och Pippi Långstrump är fortfarande en av de mest utlånade böckerna på svenska bibliotek. Visor kopplade till hennes sagor, som Idas sommarvisa och Lille katt, kan många av oss sjunga. Med sin särpräglade förmåga att berätta har Astrid Lindgren skänkt oförglömliga läsupplevelser till miljoner barn. Hennes författarskap är en stor gåva.

 

Fotnot: I Vimmerby kan man besöka ”Astrid Lindgrens värld”, som visar upp miljöer ur Astrids sagor på ett barnanpassat sätt.

Lägenheten på Dalagatan är öppen för besökare genom Astrid Lindgren-sällskapet.

På Kungliga biblioteket i Stockholm finns den s.k. Astrid Lindgren-samlingen, innehållandes ca 75 000 brev som skickats till Astrid från läsare och beundrare världen över. Hälften av breven är skrivna av barn.

 

Tryckta källor:

Edström, Vivi (1997), Astrid Lindgren och sagans makt, Rabén och Sjögren

Forsell, Jacob; Erséus, Johan; Strömstedt, Margareta (2006), Astrids bilder, Bokförlaget Max Ström

Hellsing, Susanne; Westin, Birgitta; Öhman-Sundén, Suzanne (red. 2001), Allrakäraste Astrid. En vänbok till Astrid Lindgren, Rabén och Sjögren

Johansson, Anna-Karin (2012), Astrid Lindgren i Stockholm, Ordalaget

Nilsson, Jerker och Nyrén, Ulf (1997), Svenska folkets bästa böcker, Diagonal Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.astridlindgren.se/

https://www.astridlindgrenshem.se/om-dalagatan-46/

http://astridlindgrensvarld.se/

http://www.rabensjogren.se/Alfabetiskt/L/Astrid-Lindgren/

Ett nytt perspektiv på ett tidigare blogginlägg

För några dagar sedan skrev jag om mina erfarenheter av olika kulturers syn på arbete, utifrån vad jag upplevt som bosatt i en mångkulturell förort. Jag nöjde mig med att beskriva några observationer, utan att närmare fundera över underliggande mekanismer. Idag publicerar emellertid Patrik Engellau en krönika på bloggen Det Goda Samhället, som gör en djupdykning i samma ämne. Engellau drar slutsatsen att kulturer världen över har varit tvungna att välja mellan kombinationen av att anstränga sig och nå högre materiell standard eller koppla av och acceptera en lägre standard. I krönikan benämner han dessa motsatspar ”ansträngning/äta bra” respektive ”koppla av/äta dåligt”. Hans slutsats är att vi nu kan se resultatet av att vårt samhällssystem har skapat ett helt nytt, tredje alternativ, nämligen ” koppla av/äta bra”.

Jag återger nedan några centrala delar av bloggtexten:

Låt oss reducera kultur till två slags verksamheter: att arbeta och att äta. Att arbeta är ett minus, att äta är ett plus. Alla kulturer måste hitta sin metod att organisera detta. Det finns, påstår jag i mitt weberianska nit att definiera idealtyper, två varianter. Den ena är att anstränga sig hårt och
att äta bra. Den andra är att inte anstränga sig så hårt, ”koppla av” kan man säga, och att äta dåligt.

…

Personligen råkar jag föredra kombinationen ansträngning/äta bra men jag inser nu att denna preferens bara gäller för sådana personer som sedan födelsen är inskolade i den västerländska kulturen. Jag är till och med så indoktrinerad att jag inte alltid erkänner det som nästan alla folk utom de västerländska betraktar som självklart, nämligen att ”ansträngning” bör undvikas.

…

Nu kan du ställa den där frågan: Varför kommer folk från koppla av/äta dåligt-kulturer till Sverige där man förväntas följa det kulturella paradigmet ansträngning/äta bra?

Jag tror att förklaringen ligger i den svenska multikulturen. Kulturerna har hos oss blandat sig och det har uppstått en lokal hybridkultur som följer en nyupptäckt och överlägsen formel, nämligen koppla av/äta bra. Detta är den bästa av alla världar för alla som väljer att bekänna sig till den kulturen.

Här har kanske Engellau greppat något viktigt för förståelsen av det förhållningssätt till arbete och försörjning som jag mötte under min tid i Biskopsgården. Åtminstone är det värt att fundera över. Och än mer angeläget är att ställa sig frågan: Om detta är sant, hur ska vi då förhålla oss till det?

Läs mer:

Den bästa av alla världar