I det senaste numret av Axess (Axess nr 9, 2017) finns en bokrecension som fångat mitt intresse. Boken heter Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur och är skriven av folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn. Recensenten Dan Trägårdh lyckas karakterisera innehållet på ett sådant sätt att jag vill dela med mig av detta lästips redan redan innan jag själv hunnit läsa den.
Smaka på detta:
Finns det en svensk kultur? Frågan kan tyckas befängd. Men föreställningen om att Sverige är ett hypermodernt samhälle kännetecknat av en allmängiltig universalism är mycket stark. Skulle man antyda att Sverige trots allt har sin egen kultur, det vill säga sina egna värderingar, praktiker och institutioner, bemöts man ofta med kylig tystnad, om inte med förskräckt panik: Är människan en nationalist? Essentialist? Sverigevän? Sverigedemokrat? Rasist? För det vet väl alla att det finaste som finns är att vara osvensk. Och allra helst en postnationell kosmopolit som lämnat det unkna, nationella förflutna bakom sig.
Jag raljerar. Men som Dan Korn visar i sin nya bok med den fryntliga titeln Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur har förnekandet av svensk kultur kommit att bli en officiell dogm. Detta har paradoxalt nog gått hand i hand med anammandet av mångkulturalismen. Det vill säga: det finns andra kulturer och dessa ska respekteras. Däremot är det mer tvivelaktigt om det verkligen finns en svensk kultur. Och i den mån den ändå finns bör den i så fall hållas kort då den på sannolika skäl kan antas vara rasifierande i förhållande till ”de andra”.
…
Istället för att vara stolt över att Sverige enligt väldigt många mått framstår som ett samhälle som på ett speciellt lyckosamt sätt lyckats kombinera individuell frihet med väl fungerande gemensamma institutioner, så uppmanas svensken att ”maka på sig och inte stå i vägen för mångkulturen”.
…
Korn skräder inte orden: mångkulturalismen har ”blivit ett myndigheternas projekt mot befolkningen” och det har ”blivit en officiell ‘sanning’ att det inte finns någon svensk kultur”.
Den här boken är i mina ögon högst välkommen. Sveriges ledande politiska skikt har i decennier drivit tesen att Sverige är det enda landet i världen som saknar egen kultur. Det är naturligtvis inte sant och resultatet av denna påbjudna kulturförnekelse har blivit förödande: svenskarna har förlorat kunskapen om och intresset för det kulturella arv som skapat Sverige. Denna mentala kulturförstörelse har banat väg för förlusten av det tankegods som medverkat till uppbyggnaden av ett av världens mest välmående länder.
Det är hög tid att vi ifrågasätter det mångkulturella samhällets påstådda välsignelser, då det är väldigt lite som talar för att verkligheten återspeglar visionen. Inte heller har visionen några svar på grundläggande frågor, som hur ett och samma samhälle ska inhysa stora folkgrupper med motstridiga uppfattningar om vad lagstiftningen bör innehålla.
Jag vet ännu inte, men jag hoppas att Dan Korn i sin bok vågar fundera över vad som kan komma att bli konsekvenserna av den nu drivna politiken.
Det kommer jag att återkomma till på denna blogg när jag tagit reda på saken.
Kulturminnet 