Den kulturella synen på arbete

20180609_141634

Mitt första sommarjobb var som städerska på postkontoret i Mariefred. Då var jag fjorton år. Där fortsatte jag sedan arbeta i många somrar till, samtidigt som jag kompletterade med andra städjobb för att tjäna lite extra. När jag senare läste på universitetet hade jag under flera års tid sommarjobb i hemtjänsten. Under en period hade jag även kvällsarbete med att städa hytter på de båtar som gick mellan Göteborg och Kristiansand. Det var kanske inte så glamoröst, men i den kultur jag vuxit upp med känner man stolthet över att tjäna pengar av egen kraft. I denna kultur, där en liten, förkrympt Luther fortfarande levererar moraliska pekpinnar, är alla jobb bättre än arbetslöshet. Ingen ska ligga samhället till last i onödan – kan man försörja sig själv har man en skyldighet att göra det.

En helt annan syn på arbete kom jag i kontakt med då jag under dryga fem års tid var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården. Där var det lite tjusigt att leva på bidrag. Att få pengar utan att lyfta ett finger var åtråvärt, medan föraktet för s.k. enkla jobb var utbrett. När jag föreslog för en av kvinnorna i grannhuset att hon skulle ta arbete i samma hemtjänstdistrikt som jag, fick jag svaret: ”Vi hade hembiträde i mitt hemland. Ska jag bli hembiträde här?” Uppenbarligen var hon för fin för att arbeta med de jobb kvalifikationerna räckte till, men inte för fin för att ta emot bidragspengar. Det var hon inte ensam om. Sommar efter sommar satt männen och pöste i solen utanför närbutiken, medan Sverige importerade polska jordgubbsplockare.

Det florerade kopiösa mängder rykten om hur man skulle gå till väga för att tillskansa sig förmåner från samhället. Vissa av dem var absurda och hade inget med verkligheten att göra. När jag berättade för en granne att jag och maken sparade pengar för att i framtiden kunna köpa hus tyckte han att vi var korkade.

– Låna pengar på banken och köp ett hus. Sedan säger ni att ni inte kan betala, det kan de inte göra något åt. Det kallas för konsten att leva gratis i Sverige.

Jag brydde mig inte om att försöka förklara för min granne att han pratade strunt. Hans värld – en värld utan personligt ansvar där samhället var en kassako – var alltför olik min.

Någon skam över att ”ligga till last” och ta för sig av de resurser varje skattebetalare bidragit till fanns inte. Att leva av andras arbete var bra – då hade man ordnat det för sig. Inte minst avspeglades denna attityd i mina grannars sätt att bemöta hyresvärdens anställda. I mina ögon var lokalvårdare och fastighetsskötare hederliga människor som tjänade sitt levebröd genom att skura trapphus och rensa avlopp, men mina grannar behandlade dem som tjänstefolk. När något behövde lagas eller justeras i fastigheten delade de ut befallningar. Vid ett tillfälle, när städerskan kom dragandes på sin vagn över gården, ropade en av mina grannar till henne från balkongen:

– När ska du städa trappan?

– Det blir senare. Jag har bara två armar.

– Jag frågar inte hur många armar har du, jag frågar när ska du städa trappan!

Tonfallet var nedlåtande.

Jag tänker ibland på de barn som den dagen lekte på gården och liksom jag blev vittnen till konversationen. Vilka signaler fångade de upp när den icke-arbetande, bidragstagande kvinnan behandlade lokalvårdaren med sådan överlägsenhet? Hur påverkas möjligheterna till integration för andra generationens invandrare, när deras vuxna förebilder uttrycker att man är finare om man går sysslolös än om man jobbar?

Min bild av så kallade utsatta förorter förändrades totalt under de år jag var bosatt i en. Jag trodde förorternas invånare var offer för sina omständigheter. Istället fick jag möta människor fulla av högfärd. Jag är övertygad om att mina grannar hade kunnat få samma jobb som jag vid den tiden hade, om de bara hade försökt. Men sådana sysslor dög inte. Förmodligen betraktade de mig som dum; jag betalade min hyra själv, medan de fick sina betalda.

Det är nu många år sedan jag lämnade Biskopsgården. Numera tillbringar jag mina dagar bland människor som liknar mig: arbetande personer, som tar ansvar för sina liv, står för sin egen försörjning och kämpar med att få livspusslet att gå ihop. Men för några dagar sedan vaknade mina minnen från förorten, när jag pratade med en kvinna som vuxit upp i en by på den iranska landsbygden. Hon förklarade för mig att i hennes hemland ansågs det inte riktigt lämpligt att en kvinna arbetade. Det var visserligen inte förbjudet, men något man rynkade på näsan åt. Nu trivdes denna kvinna inte i Sverige, eftersom förväntningarna på att skaffa arbete var betungande. När jag hörde henne kände jag hur en gnista av ilska vaknade i mig. Jag hade lust att fråga henne om hon trodde att denna kulturella skillnad i syn på arbete kunde ha något samband med respektive lands välfärdsnivå. Jag ville också fråga om det verkligen är rätt att skörda frukterna av en kultur man inte vill anpassa sig till.

Tyvärr teg jag, precis som jag gjorde i Biskopsgården.

Det ska jag inte göra nästa gång.

5 reaktioner på ”Den kulturella synen på arbete

  1. Pingback: Ett nytt perspektiv på ett tidigare blogginlägg | Kulturminnet

  2. Pingback: Jag vill inte att Sverige ska bli som Malmö | Kulturminnet

  3. Pingback: De kulturella aspekterna av invandringen måste lyftas | Kulturminnet

  4. Pingback: När normerna förändras, del 42: Var är den allmänna ordningen? | Kulturminnet

  5. Pingback: Jordbrukskrisen avslöjar ett kulturellt problem | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s