Nordisk folktro, del 5: Skogsrået

20190803_212831

Skogsrået, som även kallas skogsfrun eller skogsnuvan, är de nordiska skogarnas härskarinna. Hon beskrivs som en sällsynt vacker varelse, men kan också smälta samman med naturen och ta skepnaden av ett träd, en mossbelupen sten eller en stubbe. Oftast uppträder hon dock som en tilldragande kvinna, som är märkligt dyrbart klädd för att vistas i skogen. Den som ser henne bakifrån upptäcker emellertid att ryggen är ihålig som en rutten trädstam. I vissa fall är hon försedd med svans, ofta en rävsvans, som skymtar fram under klänningsfållen.

Skogens djur står under skogsråets beskydd och hon har makten att besluta om en jägare ska ha jaktlycka eller ej. Lavskrikan är hennes budbärare och håller henne informerad om allt som sker. Den som ser en lavskrika när han går ut på jakt kan lika gärna vända om, för då kommer skogsrået se till att djuren håller sig undan. Är man mån om en lyckad jakt gör man därför bäst i att blidka skogsrået genom att offra en slant i skogen innan man ger sig av.

Skogsrået är sällskapssjukt och söker gärna upp män som vistas i hennes revir. Framför allt verkar hon ha tycke för kolare, skogshuggare och jägare. Man kan dock aldrig riktigt veta om hennes uppvaktning har goda eller onda avsikter. Det berättas att hon har väckt kolare när kolmilan börjat brinna, varnat skogsarbetare för oväder och fått bortsprungna djur att komma till rätta, men hon kan också locka människor vilse, för att sedan försvinna med ett hånfullt skratt. Den vilsegångna kan då hitta tillbaka till stigen genom att vända tröjan avigt. För att skydda sig mot skogsråets konster och hålla henne på avstånd kan man lägga stål i fickan eller rita kors med kol på kläderna.

Om skogsrået lyckas förföra en man får hon makt över honom. Han blir då tystlåten och inbunden och plågas av en ständig längtan till skogen. I Sverige har det tidigare funnits lagar som förbjudit samröre med skogsrået. I ett bevarat dokument från 1685 anklagas en man vid namn Matts för att ha beblandat sig med ett skogsrå. Detta skogsrå ska enligt rättsprotokollet ha varit mycket vackert, klätt i vit kjortel, röda strumpor och sobelskinnsmössa.

Skogsrået förekommer i stora delar av Skandinavien under olika namn. I Danmark kallas hon elverpigen, medan norrmännen har döpt henne till huldra. Den norska kommunen Lardal har en huldra i sitt kommunvapen.

Hur länge skogsrået har härskat i våra skogar vet vi inte, men enligt äldre folktro fanns hon redan på asagudarnas tid. Hon ansågs vara avskydd av guden Oden, som jagade henne om nätterna.

Fotnot: Fotografiet ovan är hämtat från utställningen ”Huldreskogen” i Geilo i Norge och publiceras med tillåtelse av fotograf Margrete Birkeland: http://www.margrete.com/

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Otryckta källor:

http://www.lardal.kommune.no/Om-Lardal/Kommunevapenet/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/skogsraet-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsr%C3%A5et

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/skogsraet

https://sv.wikipedia.org/wiki/Odens_jakt

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 5: Skogsrået

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s