Bröderna Lejonhjärta i politisk inramning

bild teater

Nyligen skrev jag ett inlägg här på bloggen om Astrid Lindgren och betydelsen av hennes författarskap. Den texten var roligt att fila på – Astrid Lindgrens böcker har förstås varit en del av min barndom och som så många andra har jag en personlig relation till flera av hennes karaktärer. Blotta tanken på Astrid Lindgrens sagofigurer väcker liksom en alldeles särskild känsla och just denna omständighet gjorde att jag för några dagar sedan tillät mig att vara lite larvig: jag köpte en biljett till en uppsättning av Bröderna Lejonhjärta på Borås stadsteater.

Föreställningen var nästan slutsåld och jag fick en plats längst ut på kanten i en av de bakre raderna, men var nöjd ändå; jag såg framför mig en förtrollande kväll i sagans värld, kryddad med mysiga miljöer, igenkänningens nostalgi och lite sentimentalitet. Dessutom var jag nyfiken på att se hur man löst de scentekniska problemen runt brevduvor, hästar och en eldsprutande drake. Jag hade alltså vissa förväntningar när jag under torsdagskvällen klev in bland skarorna av barn, föräldrar och farmödrar i kulturhusets 70-talsentré. Och kanske hade kvällen kunnat bli precis så magisk som jag tänkt mig, om jag bara inte hade dröjt kvar en minut för länge ute i foajén. Kanske hade jag bara kunnat gå rakt in i salongen, slagit mig ner på min plats och ryckts med in i ett par timmars verklighetsflykt, för att sedan promenera hem med huvudet fyllt av minneskarameller att suga på. Men nu blev det inte så. Istället slog verkligheten ner som ett fallande klippblock och krossade mina illusioner på några få ögonblick; ute i foajén plockade jag till mig en folder med information om föreställningen – och det skulle jag inte ha gjort.

Den livsviktiga tematiken hos ett folks frihetskamp har fått leda oss genom den här uppsättningen. Modet att säga ifrån när orättvisor drabbar oss, att kämpa tillsammans och att stå upp för andra – fastän det är farligt. Vi lever i en tid som med all o-önskvärd tydlighet demonstrerar vikten av detta. För att tala klarspråk är det för många galna män vid makten. För mycket rädsla för det okända. För mycket orättvisor. För många som påminner om Tengil och hans soldater. Men det viskas samtidigt om förändring och revolt. Viskningar som i tusental bildar en enda stark röst som kräver något annat, något nytt. Inte minst under hösten 2017 har vi sett vad som kan hända när människor går samman och kräver att skulden inte hamnar hos den som blivit utsatt, utan hos den som utsätter.

I vår uppsättning om de två bröderna i lägereldarnas och sagornas tid spelar också djuren och naturen en viktig roll. Med inspiration från samerna, vår egen kuvade ursprungsbefolkning, har vi byggt Nangijalas magiska mytologi.

Jag orkade inte läsa färdigt.

Vad hade jag egentligen väntat mig? Att barnteater skulle vara en fredad zon? Att det genompolitiserade samhället skulle ha vänligheten att hålla sina tentakler borta från de allra minsta? Att en statsmakt som sett till att göra kulturlivet beroende av statens resurser skulle försitta en chans att sprida demagogi?

Två blandade känslor slogs om herraväldet när jag sist av alla fick biljetten riven och gick in: känslan av att vara korkad och ilskan över att ha blivit lurad. Dessa förnimmelser låg sedan kvar och malde och lät sig inte rubbas av varken körsbärsdalens blommor eller mörkret i Katlagrottan. Och det var synd, för föreställningen var på många sätt både välgjord och välspelad: Ramtin Parvaneh kändes genuin i rollen som den hjärtknipande Skorpan, Mikael Dahl lyckades göra Tengil skräckinjagande på ett charmigt sätt och det väldiga drakhuvudet som uppenbarades i röken längst bak på scenen var en mäktig syn. Föreställningen hade kunnat vara en minnesvärd upplevelse – om jag inte hade behövt gå in i salongen med politiskt korrekta pekpinnar nerkörda i halsen.

Tänk om man kunde få titta på barnteater utan att bli påmind om att Trump är dum, att me too-kampanjen är jättebra, att män är onda och att man måste tycka att så många migranter som möjligt ska komma till Sverige. Vad skönt det hade varit. Men i det nutida Sverige försummas inga tillfällen att förmedla den rätta läran till folket; utan statligt understöd ingen kulturproduktion och utan politiska predikningar inget statligt understöd.

Jag vet inte vem regissör Peter Elmers (som författat det ovanstående citatet) är. Jag har aldrig tidigare hört talas om honom och kommer förmodligen aldrig mer att göra det. Därför kommer jag väl aldrig få veta om han talar ur hjärtats djup eller om han bara är en stackars  människa som säger vad han måste. Kanske är han övertygad om att en barnteaterföreställning är ett ypperligt tillfälle att proklamera åsikter om tidens mest kontroversiella politiska frågor, eller också hade det inte blivit någon föreställning om han inte hade gjort det. Är han den politiska korrekthetens förfäktare eller helt enkelt en person som säljer sin röst för att kunna leva sitt liv? En driven vänsterideolog eller en sorglig varelse som tvingas blidka rättrogna politruker för att kunna utöva sin konst? En förkämpe eller en åsiktsprostituerad?

I dagens Sverige kan man aldrig riktigt veta.

Men det kommer att dröja innan jag går på teater igen.

3 reaktioner på ”Bröderna Lejonhjärta i politisk inramning

  1. När mina barn var små runt 1970 var det precis likadant. Klassiska sagor, om de alls uppmärksammades, gjordes om. Det var synd om häxan och hon blev snäll när hon behandlades vänligt. Barnen blev rätt förvirrade. En kompis till mej läste högt för sin son en bok som hette ”Gertrud på dagis”. Den handlade om en flicka som blev sjuk och var tvungen att vara hemma i flera dagar hos sin frustrerade mamma, båda hade jättetråkigt och Gertrud var SÅ glad när hon fick komma tillbaka till dagis. Min kompis var något så antikverat som hemmafru medan hennes barn var små. Sonen sa: ”Bum bok. Mamma hemma.” Så liten han var kände han att det var manipulation på gång. – Den tidens pk-frågor var delvis andra än dagens men jag känner så bra igen mej. Jag vet inte om det är dystert eller trösterikt.

    Gilla

  2. Pingback: Var är de konservativa kulturskribenterna? | Kulturminnet

  3. Pingback: Ska staten stå för kulturen? | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s