I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:
Det var en gång en gumma, som hade det ganska gott ställt, men ändå var snål och ogin mot alla i sin omgivning. En blåsig och ruskig höstafton knackade en vandrare på hennes dörr och bad att få stanna över natten, eftersom han inte hade någonstans att sova.
”Nej du”, svarade gumman. ” Det här är ingen gästgivargård”.
”Men kära mor”, bad vandraren, ”det är ett förfärligt väder ute. Vinden viner och regnet far i luften. Kan jag inte få stanna kvar och ligga på golvet i stugan?”
På något vis veknade gumman av hans bedjande tonfall. Och att låta någon sova på golvplankorna skulle ju inte kosta henne något.
”Ja, ni ska väl få det då, eftersom ni envisas”, sa hon och klev åt sidan så att vandraren kunde kliva in.
”Skulle inte kära mor också kunna ge mig lite mat?”, undrade vandraren försiktigt när de slagit sig ner vid köksbordet.
”Nej, det är då stört omöjligt. Hur ska jag kunna dela med mig åt andra, när jag inte har åt mig själv?”
”Men kan jag då bara få låna en gryta? En spik har jag själv och den kan man koka soppa på”, svarade mannen.
Gumman blev väldigt förvånad, för hon hade aldrig hört talas om att man kunde koka soppa på en spik. Tvehågset betraktade hon sin besökare, men nyfiken blev hon, eftersom spiksoppa måste vara en mycket billig maträtt. Därför satte hon både gryta och vatten på elden, varpå vandraren tog upp en spik ur fickan och stoppade i.
”Det här blir en god och närande soppa”, förklarade han. ”Om man har lite mjöl och gryn blir den vida bättre, men när det inte finns får man klara sig ändå.”
”Nåja, något har jag väl i huset”, svarade gumman överslätande och gick iväg för att hämta mjölpåsen i skafferiet.
Vandraren rörde omsorgsfullt i grytan.
”Den här soppan blir så präktig att man kan bjuda herrskap på den”, sa han. ”Men hade man lite mjölk så blev den allt bättre.”
”Å, för all del, en liten skvätt finns väl”, svarade gumman och gick efter mjölkkannan.
Vandraren slog mjölken i grytan och rörde stadigt.
”Den här blir riktigt fin”, sa han. ”Om man nu bara hade lite salt kött, några potäter och ett par morötter att lägga i, och kanske lite smör att fräsa av den med, så skulle man kunna bjuda kungen på den.”
”Kors i Kristinehamn”, sade gumman, ”en soppa för själva kungen!”
Hon funderade en stund, så att rynkorna i hennes panna djupnade.
”Nåja, är det bara det som fattas, så ska det väl gå att ordna”, sa hon tillslut.
Gumman letade fram allt som behövdes för att göra soppan färdig. När den fått koka en stund plockade vandraren upp spiken och bjöd henne att smaka. Hon blev alldeles förundrad över att man kunde koka en så god soppa på en spik och kunde inte nog prisa hans kokkonst. Så belåten var hon över att ha fått lära sig laga spiksoppa att hon ordnade honom en mjuk och bekväm bädd framför spisen och när han dagen därpå skulle ge sig av fick han en blank riksdaler i gåva. Vandraren tackade henne innerligt och försvann sedan med sin värdefulla spik.
Kulturminnet 
Hon där gumman var helt jävla störd. Hon bara gav honom allt och betalade honom för att ge honom ett ställe att sova på och mat. Hur tänker hon? Bra saga tack för att ni la ut den //peepeepoopoo
GillaGilla