När normerna förändras del 10: Ett samhälle där det är bäst att inte veta

bild censur

På kvällen 2017-10-12 mailade jag alla Sveriges tingsrätter och begärde ut samtliga fällande sexualbrottsdomar från juni 2016 till maj 2017. Jag var helt enkelt trött på att inte veta och inte förstå – jag ville ha en klar bild av vad som händer i mitt samhälle. Framför allt ville jag få en bild av gärningsmännen och de påföljder som utdömts. Nu visade det sig emellertid inte vara fullt så enkelt i offentlighetsprincipens land. Några registratorer skickade visserligen utan prut det jag begärde, men andra krävde att jag skulle redogöra för mina syften. Somliga efterfrågade utgivningsbevis och någon undrade om jag tänkte bryta mot personuppgiftslagen. I många fall fick jag svaret att söksystemet inte kunde plocka fram det jag behövde – tydligen gick det inte att sortera ut kategorin sexualbrott. Några var vänliga nog att skicka förteckningar över samtliga mål rörande brott mot person för den aktuella perioden, så att jag själv kunde välja ut de domar jag ville ha, andra fick jag tjata på för att de skulle göra samma sak. Mycket tid tog det och det var inte gratis, men tillslut hade jag ett stort material. Faktum är att det var väldigt mycket större än jag räknat med. Ofattbart stort.

Nåja, sagt och gjort. Jag utrustade mig med ett rutat kollegieblock och en penna, började läsa igenom den ena domen efter den andra och antecknade målnummer tillsammans med relevanta detaljer. När jag gått igenom samtliga domar från nio tingsrätter tog det stopp. Att ägna fritiden åt att plöja igenom sexualbrottsdomar kan jag verkligen inte rekommendera någon som inte har ett osedvanligt starkt psyke; jag fick problem med sömnen, mådde dåligt och snäste åt mina arbetskamrater. Sedan dess har projektet legat nere. Men min önskan att få vetskap har hela tiden levt kvar. Varför har sexualbrotten ökat? Vilka är gärningsmännen? Hur ser de själva på sina handlingar? Är straffskalan i paritet med brotten? Stämmer det att en del av ökningen beror på våldtäkter mot pojkar? Och hur kommer det sig att gruppvåldtäkter, som tidigare var ett så ovanligt fenomen, helt plötsligt finns i tidningarna titt som tätt? Jag kan inte tro att det beror på ökad anmälningsbenägenhet.

Jag är inte ensam om att vilja ha svar på dessa frågor. Inte heller är jag ensam om att tro att sexualbrottsökningen kan hänga ihop med de senaste årens inflöde av män från andra kulturer. Hittills har makthavarna emellertid bestämt att ingen ska få veta om det är så. Alla krav på framtagande av statistik har avvisats. Tydligen anses det bättre att vi är utlämnade åt våra fördomar.

Eftersom frågan ändå gnager vaknade mitt intresse när Ann Heberlein för några dagar sedan beskrev på bloggen Ledarsidorna att hon gjort nästan samma sak som jag: begärt ut samtliga våldtäktsdomar mellan 2012 och 2017 från svenska tingsrätter. Hon konstaterade att läsningen var ”djupt deprimerande”, men hade inga planer på att ge sig. Istället bad hon om ekonomiskt stöd för att fortsätta sin genomgång, köpa in fackgranskning och publicera resultaten i en bok. Den som ville kunde lämna ett bidrag via Kickstarter.

Idag läser jag på nätet att Ann Heberleins crowdfunding stängts ner, efter att ha fått in närmare 200 000 kronor på två dygn. Kickstarter lämnar ingen förklaring till beslutet, men det kan knappast handla om något annat än påtryckningar från personer som inte vill se projektet färdigställt. Ibland spelar det helt enkelt ingen roll hur verkligheten ser ut – krafterna som är rädda för att den ska vara obehaglig ser till att ingen kan ta reda på det.

Jag hoppas att Ann Heberlein trots denna motgång hittar ett sätt att fortsätta sin utredning. Och jag hoppas verkligen att informationen hon får fram samlas i en bok. Den ska jag i sådana fall köpa. Jag tror till och med att jag ska köpa två.

Fotnot: Nu undrar kanske någon om jag lärde mig något av de domar jag hann gå igenom innan jag valde att sluta. Gick det att hitta några mönster bland ett års sexualbrottsdomar från nio svenska tingsrätter? Ja, det gjorde det. Det gick att utläsa en hel del. Men mer än så bör jag nog inte säga. Då kanske bloggen stängs ner.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2018/01/att-ge-upp-ligger-inte-for-mig/

En reaktion på ”När normerna förändras del 10: Ett samhälle där det är bäst att inte veta

  1. Pingback: Våldtäkt och kultur – en recension | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s