Nordisk folktro, del 5: Skogsrået

20190803_212831

Skogsrået, som även kallas skogsfrun eller skogsnuvan, är de nordiska skogarnas härskarinna. Hon beskrivs som en sällsynt vacker varelse, men kan också smälta samman med naturen och ta skepnaden av ett träd, en mossbelupen sten eller en stubbe. Oftast uppträder hon dock som en tilldragande kvinna, som är märkligt dyrbart klädd för att vistas i skogen. Den som ser henne bakifrån upptäcker emellertid att ryggen är ihålig som en rutten trädstam. I vissa fall är hon försedd med svans, ofta en rävsvans, som skymtar fram under klänningsfållen.

Skogens djur står under skogsråets beskydd och hon har makten att besluta om en jägare ska ha jaktlycka eller ej. Lavskrikan är hennes budbärare och håller henne informerad om allt som sker. Den som ser en lavskrika när han går ut på jakt kan lika gärna vända om, för då kommer skogsrået se till att djuren håller sig undan. Är man mån om en lyckad jakt gör man därför bäst i att blidka skogsrået genom att offra en slant i skogen innan man ger sig av.

Skogsrået är sällskapssjukt och söker gärna upp män som vistas i hennes revir. Framför allt verkar hon ha tycke för kolare, skogshuggare och jägare. Man kan dock aldrig riktigt veta om hennes uppvaktning har goda eller onda avsikter. Det berättas att hon har väckt kolare när kolmilan börjat brinna, varnat skogsarbetare för oväder och fått bortsprungna djur att komma till rätta, men hon kan också locka människor vilse, för att sedan försvinna med ett hånfullt skratt. Den vilsegångna kan då hitta tillbaka till stigen genom att vända tröjan avigt. För att skydda sig mot skogsråets konster och hålla henne på avstånd kan man lägga stål i fickan eller rita kors med kol på kläderna.

Om skogsrået lyckas förföra en man får hon makt över honom. Han blir då tystlåten och inbunden och plågas av en ständig längtan till skogen. I Sverige har det tidigare funnits lagar som förbjudit samröre med skogsrået. I ett bevarat dokument från 1685 anklagas en man vid namn Matts för att ha beblandat sig med ett skogsrå. Detta skogsrå ska enligt rättsprotokollet ha varit mycket vackert, klätt i vit kjortel, röda strumpor och sobelskinnsmössa.

Skogsrået förekommer i stora delar av Skandinavien under olika namn. I Danmark kallas hon elverpigen, medan norrmännen har döpt henne till huldra. Den norska kommunen Lardal har en huldra i sitt kommunvapen.

Hur länge skogsrået har härskat i våra skogar vet vi inte, men enligt äldre folktro fanns hon redan på asagudarnas tid. Hon ansågs vara avskydd av guden Oden, som jagade henne om nätterna.

Fotnot: Fotografiet ovan är hämtat från utställningen ”Huldreskogen” i Geilo i Norge och publiceras med tillåtelse av fotograf Margrete Birkeland: http://www.margrete.com/

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Otryckta källor:

http://www.lardal.kommune.no/Om-Lardal/Kommunevapenet/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/skogsraet-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsr%C3%A5et

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/skogsraet

https://sv.wikipedia.org/wiki/Odens_jakt

Den kulturella synen på arbete

20180609_141634

Mitt första sommarjobb var som städerska på postkontoret i Mariefred. Då var jag fjorton år. Där fortsatte jag sedan arbeta i många somrar till, samtidigt som jag kompletterade med andra städjobb för att tjäna lite extra. När jag senare läste på universitetet hade jag under flera års tid sommarjobb i hemtjänsten. Under en period hade jag även kvällsarbete med att städa hytter på de båtar som gick mellan Göteborg och Kristiansand. Det var kanske inte så glamoröst, men i den kultur jag vuxit upp med känner man stolthet över att tjäna pengar av egen kraft. I denna kultur, där en liten, förkrympt Luther fortfarande levererar moraliska pekpinnar, är alla jobb bättre än arbetslöshet. Ingen ska ligga samhället till last i onödan – kan man försörja sig själv har man en skyldighet att göra det.

En helt annan syn på arbete kom jag i kontakt med då jag under dryga fem års tid var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården. Där var det lite tjusigt att leva på bidrag. Att få pengar utan att lyfta ett finger var åtråvärt, medan föraktet för s.k. enkla jobb var utbrett. När jag föreslog för en av kvinnorna i grannhuset att hon skulle ta arbete i samma hemtjänstdistrikt som jag, fick jag svaret: ”Vi hade hembiträde i mitt hemland. Ska jag bli hembiträde här?” Uppenbarligen var hon för fin för att arbeta med de jobb kvalifikationerna räckte till, men inte för fin för att ta emot bidragspengar. Det var hon inte ensam om. Sommar efter sommar satt männen och pöste i solen utanför närbutiken, medan Sverige importerade polska jordgubbsplockare.

Det florerade kopiösa mängder rykten om hur man skulle gå till väga för att tillskansa sig förmåner från samhället. Vissa av dem var absurda och hade inget med verkligheten att göra. När jag berättade för en granne att jag och maken sparade pengar för att i framtiden kunna köpa hus tyckte han att vi var korkade.

– Låna pengar på banken och köp ett hus. Sedan säger ni att ni inte kan betala, det kan de inte göra något åt. Det kallas för konsten att leva gratis i Sverige.

Jag brydde mig inte om att försöka förklara för min granne att han pratade strunt. Hans värld – en värld utan personligt ansvar där samhället var en kassako – var alltför olik min.

Någon skam över att ”ligga till last” och ta för sig av de resurser varje skattebetalare bidragit till fanns inte. Att leva av andras arbete var bra – då hade man ordnat det för sig. Inte minst avspeglades denna attityd i mina grannars sätt att bemöta hyresvärdens anställda. I mina ögon var lokalvårdare och fastighetsskötare hederliga människor som tjänade sitt levebröd genom att skura trapphus och rensa avlopp, men mina grannar behandlade dem som tjänstefolk. När något behövde lagas eller justeras i fastigheten delade de ut befallningar. Vid ett tillfälle, när städerskan kom dragandes på sin vagn över gården, ropade en av mina grannar till henne från balkongen:

– När ska du städa trappan?

– Det blir senare. Jag har bara två armar.

– Jag frågar inte hur många armar har du, jag frågar när ska du städa trappan!

Tonfallet var nedlåtande.

Jag tänker ibland på de barn som den dagen lekte på gården och liksom jag blev vittnen till konversationen. Vilka signaler fångade de upp när den icke-arbetande, bidragstagande kvinnan behandlade lokalvårdaren med sådan överlägsenhet? Hur påverkas möjligheterna till integration för andra generationens invandrare, när deras vuxna förebilder uttrycker att man är finare om man går sysslolös än om man jobbar?

Min bild av så kallade utsatta förorter förändrades totalt under de år jag var bosatt i en. Jag trodde förorternas invånare var offer för sina omständigheter. Istället fick jag möta människor fulla av högfärd. Jag är övertygad om att mina grannar hade kunnat få samma jobb som jag vid den tiden hade, om de bara hade försökt. Men sådana sysslor dög inte. Förmodligen betraktade de mig som dum; jag betalade min hyra själv, medan de fick sina betalda.

Det är nu många år sedan jag lämnade Biskopsgården. Numera tillbringar jag mina dagar bland människor som liknar mig: arbetande personer, som tar ansvar för sina liv, står för sin egen försörjning och kämpar med att få livspusslet att gå ihop. Men för några dagar sedan vaknade mina minnen från förorten, när jag pratade med en kvinna som vuxit upp i en by på den iranska landsbygden. Hon förklarade för mig att i hennes hemland ansågs det inte riktigt lämpligt att en kvinna arbetade. Det var visserligen inte förbjudet, men något man rynkade på näsan åt. Nu trivdes denna kvinna inte i Sverige, eftersom förväntningarna på att skaffa arbete var betungande. När jag hörde henne kände jag hur en gnista av ilska vaknade i mig. Jag hade lust att fråga henne om hon trodde att denna kulturella skillnad i syn på arbete kunde ha något samband med respektive lands välfärdsnivå. Jag ville också fråga om det verkligen är rätt att skörda frukterna av en kultur man inte vill anpassa sig till.

Tyvärr teg jag, precis som jag gjorde i Biskopsgården.

Det ska jag inte göra nästa gång.

En bok för 2018

bild litteratur

I det senaste numret av Axess (Axess nr 9, 2017) finns en bokrecension som fångat mitt intresse. Boken heter Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur och är skriven av folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn. Recensenten Dan Trägårdh lyckas karakterisera innehållet på ett sådant sätt att jag vill dela med mig av detta lästips redan redan innan jag själv hunnit läsa den.

Smaka på detta:

Finns det en svensk kultur? Frågan kan tyckas befängd. Men föreställningen om att Sverige är ett hypermodernt samhälle kännetecknat av en allmängiltig universalism är mycket stark. Skulle man antyda att Sverige trots allt har sin egen kultur, det vill säga sina egna värderingar, praktiker och institutioner, bemöts man ofta med kylig tystnad, om inte med förskräckt panik: Är människan en nationalist? Essentialist? Sverigevän? Sverigedemokrat? Rasist? För det vet väl alla att det finaste som finns är att vara osvensk. Och allra helst en postnationell kosmopolit som lämnat det unkna, nationella förflutna bakom sig.

Jag raljerar. Men som Dan Korn visar i sin nya bok med den fryntliga titeln Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur har förnekandet av svensk kultur kommit att bli en officiell dogm. Detta har paradoxalt nog gått hand i hand med anammandet av mångkulturalismen. Det vill säga: det finns andra kulturer och dessa ska respekteras. Däremot är det mer tvivelaktigt om det verkligen finns en svensk kultur. Och i den mån den ändå finns bör den i så fall hållas kort då den på sannolika skäl kan antas vara rasifierande i förhållande till ”de andra”.

Istället för att vara stolt över att Sverige enligt väldigt många mått framstår som ett samhälle som på ett speciellt lyckosamt sätt lyckats kombinera individuell frihet med väl fungerande gemensamma institutioner, så uppmanas svensken att ”maka på sig och inte stå i vägen för mångkulturen”.

Korn skräder inte orden: mångkulturalismen har ”blivit ett myndigheternas projekt mot befolkningen” och det har ”blivit en officiell ‘sanning’ att det inte finns någon svensk kultur”.

Den här boken är i mina ögon högst välkommen. Sveriges ledande politiska skikt har i decennier drivit tesen att Sverige är det enda landet i världen som saknar egen kultur. Det är naturligtvis inte sant och resultatet av denna påbjudna kulturförnekelse har blivit förödande: svenskarna har förlorat kunskapen om och intresset för det kulturella arv som skapat Sverige. Denna mentala kulturförstörelse har banat väg för förlusten av det tankegods som medverkat till uppbyggnaden av ett av världens mest välmående länder.

Det är hög tid att vi ifrågasätter det mångkulturella samhällets påstådda välsignelser, då det är väldigt lite som talar för att verkligheten återspeglar visionen. Inte heller har visionen några svar på grundläggande frågor, som hur ett och samma samhälle ska inhysa stora folkgrupper med motstridiga uppfattningar om vad lagstiftningen bör innehålla.

Jag vet ännu inte, men jag hoppas att Dan Korn i sin bok vågar fundera över vad som kan komma att bli konsekvenserna av den nu drivna politiken.

Det kommer jag att återkomma till på denna blogg när jag tagit reda på saken.

Kulturhistoriska sevärdheter del 10: Lunds domkyrka

IMG_2855

I Lund har den väldiga domkyrkan dominerat stadsbilden sedan medeltiden. Det är svårt att datera dess grundläggande, men sannolikt började den byggas på 1100-talet efter att Lund blivit säte för Nordens ärkebiskop. Kyrkan konstruerades med de stora katedralerna i det tysk-romerska riket som förebilder och för ändamålet importerades hantverkare från bl.a. Italien. Idag räknas domkyrkan som Sveriges främsta byggnad i romansk stil.

IMG_2901

Kyrkans äldsta interiörer är bäst bevarade i kryptan, som i stort sett är intakt sedan 1100-talet. Få rum i Sverige är äldre än detta. Kryptan uppvisar dessutom en särpräglad estetik, med vackert formade pelare och korsvalv. Där finns också kyrkans äldsta altare och flera skulpterade kolonner.

En av kolonnerna omfamnas av en man som enligt sägnen är jätten Finn, en populär figur som är väl känd av alla skånska skolbarn. I själva verket avporträtterar skulpturen sannolikt Bibelns Simson, när denne river filistéernas tempel.

IMG_2899

1234 eldhärjades kyrkan och delar av den blev svårt förstörda. Under det påföljande återuppbyggnadsarbetet tillkom en ny lektoriemur, nya valv och en ny västfasad. I början av 1500-talet gjordes ytterligare några tillbyggnader, som ändrade kyrkans karaktär. Efter reformationen minskade sedan Lunds religiösa betydelse och domkyrkan fick förfalla. 1668 invigdes Lunds universitet  i kyrkobyggnaden och den utgjorde sedan universitetets främsta undervisningslokal i flera decennier.

IMG_2893

1779 var kyrkans absid så ansatt att den hotade rasa. Med stöd av kung Gustav III nedmonterades absiden och återuppfördes. När detta arbete var slutfört 1885 besökte kungen kyrkan, men fann den i ett så dåligt skick att han beordrade fortsatt renovering. De mest omfattande renoveringarna startade dock inte förrän på 1830-talet under arkitekt Carl Georg Brunius, som senare efterträddes av Helgo Zettervall. Då byggdes bl.a. de två nuvarande tornen och golven försågs med slät kalksten.

Under 1900-talet har interiören kompletterats med Joakim Skovgaards absidmosaik. Den enorma skildringen av Kristi återkomst, som skapats av glasmosaik från Venedig och naturfärgad sten, dominerar nu hela kyrkorummet. Ett annat sentida inslag är Emanuel Vigelands glasmålningar, som illustrerar den bibliska skapelseberättelsen.

Till domkyrkans främsta skatter hör Sveriges största kyrkorgel, de rikligt utsmyckade korstolarna och ett astronomiskt ur från medeltiden. Uret, som konstruerades med en för tiden avancerad mekanik, spelar två gånger om dagen hymnen In Dulci Jubilo. Fler sevärdheter finns i domkyrkomuséet, som bl.a. bjuder sina besökare på praktfulla kyrkliga textilier. Där kan man även se föremål som hittats under korstolarna, inklusive fusklappar, kärleksbrev och Nordens äldsta spelkort.

Lunds domkyrka är än idag en högst levande kyrka med dagliga gudstjänster. Den är också Sveriges mest besökta kyrkobyggnad med 700 000 besökare per år. Av Michelins turistguide har domkyrkan fått toppbetyget tre stjärnor och den har utsetts till ett av Sveriges sju underverk av Vetenskapsradions lyssnare.

 

Sagan om jätten FinnIMG_2904

En gång för länge sedan fanns en präst i Lund, som brukade predika för lundaborna på en stor, öppen plats. Under marken på denna plats bodde en familj jättar, som tyckte att gudstjänsterna var störande. Prästen lovade då jättefar att han inte skulle behöva höra fler predikningar om han byggde en kyrka där församlingsborna kunde vara. Det gick jätten med på, men gjorde samtidigt en vadslagning med prästen: Om prästen inte fick reda på jättens namn innan kyrkan var färdig skulle han ge jätten sina ögon.

Just när den allra sista stenen skulle läggas på plats kom prästen springande och ropade att jätten hette Finn. Han hade hört jättemor sjunga för sina barn och i sången nämndes jättens namn, så att prästen förstod vem han var.

Jätten blev ursinnig över att ha förlorat vadet. I vredesmod gick han ner i kryptan, där han tänkte slita upp kolonnerna för att få kyrkan att rasa. Men just när han grep tag om en pelare krympte han ihop och förvandlades till sten, så att han än idag står kvar i kryptan som en stenskulptur.

 

 Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://lundsdomkyrka.se/lunds-domkyrka-2/

https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4tten_Finn

http://www.ybridge.se/saganfinn.htm