Nedslag i nordisk mytologi, del 6: Oden

20191005_120920.jpg

Oden (på fornnordiska Óðinn) är den främste av den nordiska mytologins gudar och den visaste av dem alla. Tillsammans med sina bröder Vile och Ve skapade han världen av jätten Ymers kropp och gav liv åt de första människorna. Han är även far till flera av mytologins mest framträdande gestalter. Med sin första hustru, Fjorgyn, har han sonen Tor. Hans andra maka, gudinnan Frigg, är mor till Balder, Hermod och Höder. Utöver dessa har Oden också ett antal utomäktenskapliga barn.

Odens ansvarsområden är många. Inte minst är han skaldekonstens gud och den främste utövaren av sejd (fornnordisk trolldomskonst). Han är även krigets gud och har makt att avgöra vem som vinner och vem som stupar. Till hans boning Valhall kommer krigare som dött ärofyllt i strid och det var till honom vikingarna bad för att få stridslycka. Under namnet Jólnir är han den gud som förknippas med det fornnordiska julfirandet. Totalt har han närmare 200 namn, som på olika sätt illustrerar hans vitt skilda funktioner.

Oden lider av en omättlig kunskapstörst och använder sitt vetande till att bekämpa ondska. För att få sin stora visom har han utsatt sig för rituella självoffer. Till att börja med skadade han sig med sitt spjut och lät sig själv hänga i asken Yggdrasils grenar i nio dagar. Under sina offerhandlingar såg han syner och fick tillgång till magisk kunskap. Bl.a. gavs han förmågan att bota sjuka, stilla stormar och oskadliggöra trolldom.  Men detta gjorde honom uppenbarligen inte kunnig nog, för han fortfor sedan med att offra sitt ena öga i vishetens källa, Mimers brunn, där ögat nu ligger kvar och ser allt som sker. Ett tecken på hans vishet är att han är runornas upptäckare.

Oden tillbringar mycket tid i sitt högsäte, Hlidskjalf, varifrån han blickar ut över världen med sitt enda öga. Till sin hjälp har han de två korparna Hugin (hågen, tanken) och Munin (minnet). Varje dag flyger de över världen, för att sedan återvända och viska i Odens öra vad de sett. Under sina resor rider Oden på den åttbenta hästen Sleipner, som galopperar snabbare än vinden. Vargarna Gere och Freke är hans följeslagare.

Ett av Odens främsta attribut är spjutet Gungner, som ofta finns med när han avbildas. Spjutet har tillverkats av dvärgar och försetts med en övernaturlig kraft, som gör att det aldrig missar sitt mål. Dessutom är Oden ägare till den magiska ringen Draupner, från vilken åtta nya guldringar droppar var nionde natt.

I vår vardag påminns vi om Oden genom att ett flertal orter namngivits efter honom, exempelvis Onsala, Odensvi och Odensåker. Han har också gett namn åt veckodagen onsdag.

 

Sången om Vaftrudne

I hela den nordiska gudavärlden finns endast en person vars kunskaper anses kunna mäta sig med Odens: jätten Vaftrudne. I Eddadikten Sången om Vaftrudne (Vafþrúðnismál) berättas hur Oden under förklädnad söker upp honom för att tävla i vishet. Länge ser de ut att vara jämbördiga, då de båda klarar att besvara den andres frågor. Tillslut ställer Oden en fråga som endast han själv vet svaret på. Vaftrudne inser då att det är Oden han tävlat mot och erkänner honom som den visaste av alla.

Sången om Vaftrudne är underhållande att läsa, eftersom frågorna Oden och jätten bollar mellan sig ger svar på hur den nordiska mytologin föreställer sig världens beskaffenhet. Man behöver inte ha djupa mytologiska kunskaper för att själv kunna tänka ut vissa svar i förväg och le igenkännande åt beskrivningarna av hur hästen Skinfaxe drar solen över himlavalvet och örnen Hräsvelg skapar vindarna med sina vingslag.

 

 

Fotnot: På bilden ovan syns Tjängvidestenen, funnen på Gotland. Till höger ser vi sannolikt Oden rida den åttbenta hästen Sleipner. Stenen går nu att beskåda på Historiska museet i Stockholm.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms Bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Magnusson, Magnus (1979), Viking. Hammer of the North, Orbis

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/nordisk-mytologi/oden/

http://www.mytologi.nu/oden.html

http://nordiskmytologi.se/oden-asagudarnas-stamfader/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oden

När normerna förändras, del 11: Obegripliga beteenden

bild tidning

Tidningarna fylls i allt högre utsträckning av vad jag skulle vilja kalla för obegripligheter. När jag läser nyheterna tar det stopp ibland; jag fastnar mitt i texten, kliar mig i huvudet och undrar vad som pågår. Hur jag än vrider och vänder på innehållet får jag inte ihop det. Det går liksom inte att förstå vilka tankegångar som ligger bakom de beteenden som beskrivs. Hela agerandet känns bakvänt och främmande och verkar sakna någon sorts underliggande rationell grund. Idag dök det upp precis en sådan nyhet, hämtad från Stockholmsförorten Skärholmen.

Enligt rapporteringen i flera medier har fem personer gripits för grov misshandel efter att ha attackerat personalen på Skärholmens vårdcentral. Det är kanske inte så uppseendeväckande nuförtiden – för några år sedan hade det varit en ytterst ovanlig händelse, men våld mot vårdpersonal har ökat kraftigt de senaste åren, vilket jag bland annat skrivit om här och här. Det som är märkligt är själva upprinnelsen till incidenten: En läkare som tidigare har haft tillgång till några rum på vårdcentralen har tagit med sig fyra personer dit för att kräva att åter få tillträde till lokalerna.

Det framgår inte om läkaren i fråga är en före detta anställd eller har hyrt rum för egen praktik. Inte heller går det att utläsa vad som gjort att arrangemanget upphört. Men det spelar ingen roll. Jag har fruktansvärt svårt att ens föreställa mig att en läkare som blivit uppsagd eller förlorat hyresavtalet kan komma på tanken att ta med sig fyra bekanta till vårdinrättningen för att med våld kräva tillträde. Det är bara någonting som absolut inte stämmer. Och det som absolut inte stämmer är förmodligen att hela beteendet bygger på en kulturell logik som säkert är fullt begriplig i någon annan del av världen, men omöjlig att greppa i en svensk kontext.

Kulturkrockarna lyser igenom texten på tidningarnas nyhetssidor. Sverige håller på att förändras.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/en-person-attackerad-pa-vardcentral/

https://www.svd.se/flera-gripna-efter-attack-pa-vardcentral-i-stockholm

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/en-skadad-vid-vardcentral-i-skarholmen

Nordisk folktro, del 6: Näcken

20180101_181656

Vid forsar, åar och dammar kan man ibland höra någon spela den allra ljuvligaste musik. Om man då följer ljudet kan man få se näcken – en ensam spelman med en fiol.

Bäst verkar näcken trivas vid rinnande vatten och han kallas därför ofta för ”strömkarlen” eller ”forsakarlen”. Ibland bosätter han sig emellertid vid stillastående vattensamlingar. Om en skogstjärn har blommande näckrosor är det ett tecken på att näcken finns där och då bör man inte bada. Näcken bor nämligen i djupa salar under vattnet, dit han försöker föra med sig människor för att hålla dem fångna. Många har dött drunkningsdöden när näcken dragit ner dem i vattnet. Näcken kan också orsaka sjukdom. Värst är näckbett i form av sår som inte vill läka. För att skydda sig kan man ”binda näcken” genom att sticka en kniv i marken vid invid stranden eller kasta en sten i vattnet utan att plaska.

Hur näcken har lärt sig att spela så vackert är det ingen som vet, men det ryktas att han är en ängel som kastats ut ur himmelriket. Oftast framträder han i skymningen för att förtrolla lyssnare med sitt fiolspel. Men man måste lyssna med vaksamhet – musiken är så vidunderlig att den kan förvrida människors sinnen. Låter man sig fängslas av den kan man lockas att gå rakt ner i vattnet.

Ibland kan näcken förmås att ta emot elever som vill lära sig spela som han. För att få näcken till läromästare måste spelmannen sätta sig vid en fors tre torsdagsnätter i rad. De första två nätterna kommer inget att hända, men den tredje natten uppenbarar sig näcken för att ge lektioner. Som betalning brukar han vilja ha en helsvart katt eller några droppar av elevens blod. Lärjungen måste dock vara uppmärksam, eftersom näcken kommer att försöka dränka honom. Överlever han lektionen kommer han emellertid att kunna spela så medryckande att stolar och bord börjar dansa. Vissa melodier har t.o.m. sådan kraft att de kan bli farliga. Spelmannen kan själv bli gripen av sin musik, så att han spelar tills han mister förståndet. Det kan också hända att människor inte kan kan sluta dansa, inte ens om deras fötter nöts ner. Det enda sättet att bryta förtrollningen är då att klippa av fiolens strängar.

Näcken har förmågan att skifta gestalt och uppträder i olika skepnader. I mer modern tid verkar han oftast ha framträtt som en vacker man. Han brukar emellertid ha något avvikande drag som avslöjar honom, såsom hästhovar eller simhud mellan tårna. Längre bak i tiden har han haft ett mer skräckinjagande utseende i form av en gammal gubbe med grönt hår och ibland har han visat sig som hund, katt eller gädda. Kanske är bäckahästen näcken i hästskepnad.

Näcken verkar ha bott i våra vattendrag i mer än tusen år. Han är känd i nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid och dyker ofta upp i folkvisor och sägner. Själva ordet ”näck” härstammar sannolikt från det gamla germanska ordet ”nykr”, som betyder ”att tvätta” eller ”att bada”.

Sedan 1995 kan den som vill få träffa näcken bege sig till Hackås i Jämtland andra torsdagen i juli. Då samlas en jury vid Billstaån för att utse ”årets näck” bland hugade deltagare. Till tävlingsreglerna hör att deltagarna ska framföra valfri låt och bara får skyla sig med sådant som växer i naturen. Musikinstrumenten kan variera, men trollstämd fiol föredras.

 

Näcken

av Johan Erik Stagnelius (1793-1823)

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga –
aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

 

 

Fotnot: Bilden ovan visar konstnären Ernst Josephssons skildring av näcken från 1882.

 

Tryckta källor:

 

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A4cken

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85rets_N%C3%A4ck

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/nacken-och-backahasten-i-folktron.html

Vad kan vi lära av attacken på Lindisfarne?

bild lindisfarne

För ett par dagar sedan rebloggade jag en krönika av Jan-Olof Sandgren från bloggen Det Goda Samhället. I denna krönika hade Sandgren modet att diskutera ett känsligt ämne, nämligen att det ibland är nödvändigt att försvara sitt samhälle och sin kultur för att de inte ska gå under. Som exempel lyfte han fram hur en högststående hinduisk kultur i norra Indien ödelades när den på 1000-talet invaderades av den brutale sultanen Mahmud av Ghazni. Krönikan fick mig att tänka på en annan historisk händelse, som också illustrerar hur aggressivitet och vapenmakt tyvärr vinner över rättrådighet och saktmod: vikingaattacken på Lindisfarne kloster.

Det var år 635 som den irländske munken Aidan grundade ett kloster på ön Lindisfarne i nordöstra England. Han blev mycket framgångsrik i att sprida den kristna läran och klostret tog emot rikliga gåvor från Northumberlands kung. Klostret växte, uppförde imponerande byggnader och smyckades med silverskatter. På 700-talet blev Lindisfarne biskopssäte och grundade en klosterskola. Med tiden blev det ett av Englands rikaste och mest betydelsefulla religiösa centra, där munkarna levde ett stillsamt och tillbakadraget liv.

8 januari 793 stördes friden. När munkarna kom ut efter morgonbönen fick de se två skepp med drakhuvuden på väg in mot land. Ur dessa skepp landsteg ett hundratal beväpnade män, som vrålande rusade upp mot klostret. Några av munkarna föll på knä på marken och ropade till Gud; andra sökte skydd i klosterkyrkan, där de knäböjde framför altaret och bad. Men inga böner hjälpte – munkarna höggs ner och klostret plundrades. Prästen Alcuin av York beskrev senare händelsen på ett ytterst målande sätt: “The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the street.” Han nedtecknade också en bön som stora delar av Europa fick anledning att upprepa under de följande århundradena: ”O, Herre, rädda oss från nordbornas raseri.”

Attacken på Lindisfarne var inte den första vikingaräden på de brittiska öarna, men den dittills mest brutala. Den slog rakt mot en av Storbrittaniens heligaste platser och blev därför mycket omtalad. Av denna anledning brukar händelsen ses som vikingatidens startskott. Lindisfarne kloster utsattes sedan för vikingarnas härjningar om och om igen under 200 år. Det återfick aldrig någon makt och lämnades tillslut åt sitt förfall. Idag är det en ruin.

Utifrån nutida perspektiv är det svårt att förstå vad som drev nordborna till att skapa ett sådant blodbad. Munkarna visade ju inga tecken till att göra motstånd. Svaret på den frågan är att de attackerande vikingarna styrdes av ett helt annat synsätt, som hävdade den starkes rätt. Deras gudavärld var fylld av kraftfulla och potenta hjältegudar, som inte var rädda för att dra vapen och försvara sina intressen. I den mån Lindisfarnes angripare över huvud taget hade hört talas om kristendomen, så såg de förmodligen med hånfulla ögon på munkarna som samlade skatter i en oskyddad byggnad vid kusten och ägnade sig åt att dyrka en eländig fattiglapp som hängts upp på ett kors. Attacken på Lindisfarne illustrerar en kulturkrock av gigantiska mått.

Betraktat med dagens västerländska synsätt betedde sig vikingarna vedervärdigt – de angrep och dödade människor utan något annat syfte än att tillskansa sig ägodelar. Anständigheten fanns på munkarnas sida. Men munkarnas avhållsamhet från våld och deras fredliga uppträdande hade inget värde i mötet med nordmännens svärd. Världen är helt enkelt inte rättvis – man kan inte försvara sig med ädla principer. Visst kan vi önska att det vore annorlunda, men i mötet mellan får och vargar vinner vargarna.

Nu är vikingatiden sedan länge förbi och mycket har förändrats. Nordborna sätter inte längre skräck i omvärlden, utan aspirerar (åtminstone i Sverige) på att vara ett mänsklighetens samvete. Men man kan inte förflytta sig alltför långt bort från den ena avgrunden utan att trilla i den andra och kanske är det det som har blivit Sveriges problem. Kanske har vi tillåtit oss att bli lika oförberedda, godtrogna och försvarslösa som Lindisfarnes munkar. Kanske tror vi lite för gott om vår omvärld, istället för att inse att alla inte vill oss väl. Kanske låter vi oss utnyttjas och trängas undan, samtidigt som vi förnekar oss själva och åsidosätter det samhälle vi byggt upp.

Har vi rent av blivit ömma små får, som utan betänklighet bjuder in vargar i hagen?

Med tanke på hur vi misshandlar vårt kulturella arv, förlöjligar den kultur som tjänat oss så väl och viker oss för främmande kulturyttringar, kan jag inte låta bli att undra.

 

Läs mer:

http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

https://www.britannica.com/event/Lindisfarne-Raid

http://www.english-heritage.org.uk/learn/story-of-england/dark-ages/viking-raid/

Patriotism på gott och ont

DET GODA SAMHÄLLET

Jan-Olof Sandgren

Skolbarnen i Pakistan får lära sig att just deras religion är den yppersta på planeten och deras historia fylld av hjältar. Den störste hjälten är Mahmud av Ghazni, som inte mindre än 17 gånger invaderade Indien (mellan åren 1000-1027) och rensade Punjab och Bengalen från hednatempel och avgudadyrkare.

Hinduiska källor ger förstås en annan bild. Där beskrivs Mahmud som en slaktare av episka proportioner, vars framfart skördade miljontals offer och utraderade en högtstående nordindisk kultur.

Sverige och Pakistan torde representera varsin ytterlighet på den patriotiska skalan. Officiell svensk historieskrivning är närmast ”anti-heroisk”. Istället för stolthet ska vårt förflutna inge oss känslor av skuld, eftertanke och ödmjukhet. Ibland kan ödmjukheten rentav slå över i ”anti-nationalism”. Många minns säkert Mona Sahlins uttalande från 2002, där hon i en intervju menade att turkar, till skillnad från svenskar, har ”en kultur, en identitet och en historia”.
Man kan undra vad hon menar…

Visa originalinlägg 467 fler ord