I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:
Det var en gång en gubbe, som många är väl det. Han arbetade i skogen, högg ved och svedde hank, medan gumman hans var hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På det viset gick den ena dagen efter den andra. Men gubben tyckte arbetsfördelningen var orättvis och kunde inte låta bli att klaga häröver. Alltjämt knotade han över att han fick släpa och träla hela dagen, medan gumman satt hemma och kokade välling och hade det gott. Gumman påstod att det fanns fullt upp att göra hemma också och att gubben skulle ha det klent med både föda och kläder om hon inte skötte sitt, men gubben ville inte alls höra på det örat. Han fick dra hela lasset ensam, mente han.
En dag då de grälat länge och väl tröttnade gumman alldeles och sade:
”Nu får det vara nog! Imorgon gör vi arbetsbyte. Jag går åt skogen och sver hank och du blir hemma och sköter mina sysslor!”
Det hade gubben ingenting emot.
”Nog ska jag sköta huset”, sade han, ”men hur du ska ta dig ut i skogen, det vill jag se.”
Åt detta log gumman klurigt, men svarade ingenting. Tidigt på morgonen nästa dag, när mannen höll på att stiga ur sängen, sade hon:
”Nu ska du baka bröd, kärna smör, vakta kon och koka grönkål till middagen.”
Ja, det var ju rena småsaker tyckte gubben och därmed skildes de åt. Gumman tog yxan och gav sig ut i skogen, medan gubben började elda ugnen och göra deg. Men vad det skulle bli för slags kakor var inte gott att veta: han glömde att ha i jästen och satte brödet i ugnen utan att sopa bort askan. Men själv tyckte han att han skött baket bra och tanken på det färska brödet retade hans aptit.
”Färskt bröd är bra”, tänkte han, ”men med lite fläsk till blir det ännu bättre.”
Tänkt och gjort. Han gick ut i boden efter det enda fläskstycket de ägde. Men fläsket var salt, så han lade ner det på källartrappan för att gå ner och hämta dricka. Just när han fick svickan till drickestunnan i handen kom en hund och tog fläskstycket, vilket gubben såg i ena ögonvrån. Förargad satte han efter hunden, men när han sprang upptäckte han att han fortfarande hade svickan i handen. Nu gav han fläsket förlorat och sprang tillbaka för att åtminstone rädda drickat. Men det var för sent. Tunnan var tom och allt det rara drickat utrunnet. Det var för ledsamt, men han tröstade sig med att gumman säkert inte skötte sig bättre i skogen. Och om han också fick vara utan fläsk och dricka, så hade han ju i alla fall det rara brödet kvar.
Den trösten blev inte långvarig. När han kom in i stugan fick han se att allt bröd var svartbränt. Inte en enda bit var värd att smaka.
”Det här går illa”, klagade han och började ångra sina förflugna ord. ”Om jag ändå hade låtit mor bli hemma!”
Men solen stod högt på himlen och det var dags att börja koka grönkål till middagen. Till grönkål måste man ha lite grönt och då han inte kunde hitta något annat grönt än gummans nya vadmalströja, hackade han den i småbitar och lade i grytan. Att han inte kunde koka grönkål utan vatten begrep han, men källan låg så långt borta. Och så skulle han ju kärna smör också. Hur i all världen skulle han hinna med allt detta?
”Om jag nu tar kärnan på ryggen och ruskar henne duktigt på vägen, så blir det nog smör tills jag kommer tillbaka”, tänkte han.
Så gjorde han också, men i hastigheten glömde han sätta på locket och när han lutade sig ner för att dra upp vattenämbaret rann all grädden ner över axlarna på honom. När han återvände med vattnet var han riktigt bedrövad.
Och så skulle han ju valla kon också, hur det nu skulle gå till. Inte kunde han vara inne och ute på en gång, så hur skulle han bära sig åt? Stugtaket lyste grönt av gräs i solen och gubben tänkte att där fanns saftigt bete. Han band ett långt rep om halsen på kon, drog upp henne på torvtaket och kastade ner repändan genom skorstenen. Lite gladare till mods klev han sedan in i stugan och band repet om midjan, så att kon inte kunde rymma. Så började han blåsa på elden under grytan och tänkte att han kommit på en bra lösning. Men bäst gubben blåste föll kon ner från taket. Upp i skorstenen for gubben och där blev han fast.
I detsamma kom gumman hem med en stor knippa hank på ryggen. När hon fick se kon hänga efter stugväggen skyndade hon fram och högg av repet. Så gick hon in i stugan och hittade gubben på golvet, rökt, bränd och halvkvävd.
”Trösta mig för dig”, sa hon. ”Hur har du skött dig här hemma?”
Gubbstackarn bara gnydde och kved. Men hur han skött sig, det märkte gumman snart. Fläsket var borta, drickat utrunnet, brödet förkolnat, grädden utspilld och tröjan sönderhackad i grytan. Kon var hängd och gubben själv illa tilltygad.
Hur det sedan gick är inte svårt att förstå. Gumman fick i lugn och ro sköta hushållet och gubben gick snällt åt skogen. Aldrig mer hördes han klaga över sin lott.
Kulturminnet 