Svenska folksagor del 4: Gubben och gumman som gjorde arbetsbyte

20170605_141233

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:

Det var en gång en gubbe, som många är väl det. Han arbetade i skogen, högg ved och svedde hank, medan gumman var hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På det viset gick den ena dagen efter den andra. Men gubben knotade alltjämt över att han fick släpa och träla hela dagen, medan gumman satt hemma och kokade välling och hade goda dagar. Gumman påstod att det fanns fullt upp att göra hemma också och att gubben skulle ha det klent med både föda och kläder om hon inte skötte sitt, men gubben ville inte alls höra på det örat. Han fick dra hela lasset ensam, mente han.

En dag då de grälat längre än vanligt sa gumman:

”Nu får det vara nog! Imorgon gör vi arbetsbyte. Jag går åt skogen och sver hank och du blir hemma och sköter mina sysslor!”

Det hade gubben ingenting emot.

”Nog ska jag sköta huset”, sade han, ”men hur du ska ta dig ut i skogen, det vill jag se.”

Tidigt på morgonen nästa dag sa gumman:

”Nu ska du baka bröd, kärna smör, vakta kon och koka grönkål till middagen.”

Ja, det var ju rena småsaker tyckte gubben och därmed skildes de. Gumman tog yxan och gav sig ut i skogen, medan gubben började elda ugnen och göra deg. Men vad det skulle bli för slags kakor var inte gott att veta: han glömde att ha i jästen och satte brödet i ugnen utan att sopa bort askan. Men själv tyckte han att han skött baket bra och tanken på det färska brödet retade hans aptit.

”Färskt bröd är bra”, tänkte han, ”men med lite fläsk till blir det ännu bättre.”

Tänkt och gjort. Han gick ut i boden efter det enda fläskstycket de ägde. Men fläsket var salt, så han lade ner det på källartrappan för att gå ner och hämta dricka. Just när han fick svickan till drickestunnan i handen kom en hund och tog  fläskstycket. Gubben satte genast efter hunden, men när han sprang upptäckte han att han fortfarande hade svickan i handen. Nu gav han fläsket förlorat och sprang tillbaka för att åtminstone rädda drickat. Men det var för sent. Tunnan var tom och allt det rara drickat utrunnet. Det var för ledsamt, men han tröstade sig med att gumman säkert inte skötte sig bättre i skogen. Och om han också fick vara utan fläsk och dricka, så hade han ju i alla fall det rara brödet kvar.

Den trösten blev inte långvarig. När han kom in i stugan fick han se att allt bröd var svartbränt. Inte en enda bit fick han smaka.

”Det här går illa”, klagade han, ”om jag ändå hade låtit mor bli hemma!”

Men solen stod högt på himlen och det var dags att börja koka grönkål till middagen. Till grönkål måste man ha lite grönt och då han inte kunde hitta något annat grönt än gummans nya vadmalströja, hackade han den i småbitar och lade i grytan. Att han inte kunde koka grönkål utan vatten begrep han, men källan låg så långt borta. Och så skulle han ju kärna smör också. Hur i all världen skulle han hinna med allt detta?

”Om jag nu tar kärnan på ryggen och ruskar henne duktigt på vägen, så blir det nog smör tills jag kommer tillbaka”, tänkte han.

Så gjorde han också, men i hastigheten glömde han sätta på locket och när han lutade sig ner för att dra upp vattenämbaret rann all grädden ner över axlarna på honom. Bedrövad vände han åter med vattnet.

Men han skulle ju valla kon också. Inte kunde han vara inne och ute på en gång, så hur skulle han bära sig åt? Stugtaket lyste grönt av gräs i solen och gubben tänkte att där fanns saftigt bete. Han band ett långt rep om halsen på kon, drog upp henne på torvtaket och kastade ner andra ändan av repet genom skorstenen. Lite gladare till mods klev han sedan in i stugan och band repändan om midjan, så att kon inte kunde rymma. Så började han blåsa på elden under grytan. Men bäst gubben blåste föll kon ner från taket och drog upp honom i skorstenen.

I detsamma kom gumman hem med en stor knippa hank på ryggen. När hon fick se kon hänga efter stugväggen skyndade hon fram och högg av repet. Så gick hon in i stugan och hittade gubben på golvet, rökt, bränd och halvkvävd.

”Trösta mig för dig”, sa hon. ”Hur har du skött dig här hemma?”

Gubbstackarn bara gnydde och kved. Men hur han skött sig, det märkte gumman snart. Fläsket var borta, drickat utrunnet, brödet förkolnat, grädden utspilld och tröjan sönderhackad i grytan. Kon var hängd och gubben själv illa tilltygad.

Hur det sedan gick är inte svårt att förstå. Gumman fick i lugn och ro sköta hushållet och gubben gick snällt åt skogen. Aldrig mer hördes han klaga över sin lott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s