En kulturkrock på hög nivå

 

Bloggen Ledarsidorna publicerar idag ett inlägg av Erik van der Heeg som handlar om den kanske mest omdiskuterade kulturkrocken just nu: Janne Josefssons intervju med komikern Özz Nujen. Intervjun skulle förstås handla om det svartjobb terroristen Rakhmat Akilov utfört på familjen Nujens sommarboende, men blev istället ett utomordentligt exempel på hur man hanterar kontroverser i skuld- respektive skamkulturer; styrs man av en inre känsla för rätt och fel eller av rädsla för att förlora ansiktet inför andra?

Nujen var uppenbarligen livrädd för att tappa ansiktet, vilket ledde till en aggressiv uppvisning, där de verbala uttrycken syftade till att demonstrera makt snarare än att diskutera sakfrågan. För den som tillhör en utpräglad skuldkultur är denna typ av beteende motbjudande och signalerar brist på både sans och ansvarstagande. Enligt skamkulturens perspektiv framstår Nujen däremot som en kraftfull man som står upp för sin heder.

Denna typ kulturkrockar kommer vi att få se fler gånger, inte minst med tanke på att Sverige de senaste åren börjat backa, infantiliseras och gå i riktning mot en skamkultur.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2018/04/nar-ozz-motte-janne-en-kulturkrock-mellan-skam-och-skuld/

När normerna förändras del 19: Barn utövar hederskultur i skolan

I stadsdelen Tynnered i Göteborg har skolpersonal nu slagit larm om växande problem med ”vardagsheder” bland skolelever. Genom att hävda kollektiva normer som går utanför samhällets och skolans regler inskränker vissa elever andra barns frihet. Exempelvis handlar det om barn som skvallrar för vuxna anhöriga om någon äter ”fel” mat, umgås med icke godkända kompisar eller byter om i skolans omklädningsrum. Tidigare har lärarna observerat sådana kulturer i äldre åldersgrupper, men beteendet har nu krupit ner till lågstadiet.

Helena Kollberg, rektor på Vättnedalsskolan, beskriver i en intervju med SVT de svårigheter skolans anställda möter när de försöker adressera problemen:

– Det är sju-åtta åringar som vidhåller normer hemifrån och trots att vi pratar med både barn och föräldrar gång på gång så når vi inte fram.

Även synen på konflikthantering innebär kulturkrockar:

– Ibland vid en konflikt mellan två barn, så hämtar man en kusin eller storebror som går in och klappar till eleven, de ska lösa problemen själva. Sedan används incidenten som hot vid nästa konflikt. Barnen anser att det är ”rätt”, trots att vi gång på gång säger att det är skolans sak att utreda och ta tag i.

Rektorn påpekar även att detta leder till att barnen ”lever i Sverige, men växer upp med  normer som går emot det svenska samhällets grundläggande värderingar”.

Skolan planerar nu särskilda insatser mot hederskulturen i form av utbildning och samtal.

Det gläder mig att skolan uppmärksammar problemen och försöker ta tag i dem. Hur stor verkan de ”särskilda insatserna” kommer att ha i praktiken känner jag mig emellertid tveksam till. Det här handlar om föräldrar som uppmuntrar barnen till angiveri för att ingen ska besmittas av svenskhet. De har uppenbarligen inte sökt sig till Sverige för att de vill vara en del av det svenska samhällets öppenhet eller delar de värderingar samhället bygger på. Tvärt om är de i högsta grad måna om att upprätthålla andra kulturella regler, vilket yttrar sig i just det Helena Kollberg observerat: Skolan når inte fram med andra synsätt, trots att den gång på gång försöker. Det är helt enkelt inte möjligt att integrera människor som inte vill – och dessa föräldrar kommer inte att ändra uppfattning av samtal.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/rektorn-okning-av-vardagsheder-i-yngre-aldrar

Idag slås ett kungligt rekord

Idag har kung Carl XVI Gustaf suttit på tronen i 44 år och 223 dagar – längre än någon annan i den svenska regentlängdens tusenåriga historia.

Det tidigare rekordet innehades av kung Magnus Eriksson (Birger jarls barnbarnsbarn, inte barnbarn, som Herman Lindqvist felaktigt råkar skriva i artikeln nedan). Han valdes till kung vid 3 års ålder 1319 och regerade fram till 1364 – en betydande bedrift, inte minst med tanke på att han under en tid även var kung över Norge – men måste nu alltså se sig slagen.

Grattis, kungen, och tack för dina insatser som kulturarvsbärare!

 

Läs mer:

https://www.svt.se/opinion/herman-lindqvist-idag-ar-carl-xvi-gustaf-den-kung-som-suttit-langst-pa-tronen-grattis-kungen

Kulturhistoriska personligheter, del 8: Sten Sture d.ä.

Sten Sture den äldre, som egentligen hette Sten Gustavsson Sture, föddes omkring 1440 och dog 1503. Från 1470 var han, med några få år undantagna, riksföreståndare för Sverige fram till sin död. Han var även riddare och hövitsman över Stockholm. Mest känd är han för att ha besegrat den danske kung Kristian I i slaget vid Brunkeberg, vilket banade väg för Kalmarunionens upplösning och Sveriges etablering som självständigt land.

Sten Sture var son till riksrådet Gustav Anundsson och dennes hustru Birgitta Stensdotter Bielke. Modern var halvsyster till kung Karl Knutsson och Sten Sture kom således att tillhöra en förnäm släkt. När han var fyra år dog fadern och modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson, som blev Sten Stures styvfar. Sannolikt växte Sten Sture upp på Kalmar slott, där styvfadern under en period var hövitsman, och på Ekholmens gård i Uppland.

Kopplingarna till kungahuset gjorde att Sten Sture redan i unga år blev involverad i svensk inrikespolitik. Under kungens landsflykt besökte Sten Sture honom i Danzig och 1464 deltog han i Kettil Karlssons uppror mot den danske unionskungen. 1462 utnämndes han till riddare och några år senare blev han en del av riksrådet. 1466 gifte han sig med Ingeborg Åkesdotter Tott och blev därmed en del av den mäktiga släkten Tott, som motsatte sig Kalmarunionen och kung Kristians maktanspråk på Sverige.

Under 1460-talet präglades Sverige av oroligheter och maktstrider. Sten Sture verkade för sin morbror Karl Knutssons maktövertagande, vilket förverkligades år 1467, då Karl valdes till svensk kung för inte mindre än tredje gången. Striderna om kronan fortsatte emellertid och Sten Sture tvingades bl.a. vara med och slå ner ett uppror i Dalarna. Likaså deltog han i trupper som motade tillbaka kung Kristians här i Västergötland.

När kung Karl Knutsson låg för döden anförtrodde han Sten Sture sina slott och sin förvaltning (eller åtminstone var det vad Sten Sture själv hävdade) och när kungen avled 1470 tog han över makten. Påföljande år valdes han av riksrådet till riksföreståndare.

I oktober samma år stod slaget vid Brunkeberg. Med en här bestående av allmoge, bergsmän och borgare besegrade Sten Sture Kristian I. Denna seger stärkte inte bara Sten Stures ställning som makthavare, utan även Sveriges position som oberoende stat.

Sten Stures regeringstid kom därefter att präglas av en ovanlig frid och frihet från inbördeskrig, vilket öppnade för uppbyggnad och framsteg. Fogdar placerades ut på slotten och såg till att skatter redovisades, vilket blev grunden för en stark och ekonomiskt stabil regeringsmakt. Bergsbruket och den långväga handeln tog fart och det materiella välståndet växte. Inom kyrkokonsten rådde stor skaparglädje, vilket de många kalkmålningarna från 1400-talet vittnar om. Dessutom grundades Uppsala universitet (det första i Norden) 1477. En av dess första professorer var Ericus Olai, som brukar kallas ”den svenska historieskrivningens fader”. Det svenska skriftspråket (som visserligen var fullt av lånord från latinet, danskan och lågtyskan) utvecklades, inte minst tack vare nunnorna i Vadstena kloster. Bokpressar importerades och de första böckerna började tryckas i Stockholm. Ståndsriksdagen blev en institution där borgare och bönder fanns representerade, vilket vid denna tid var unikt i Europa. Sten Sture själv lär ofta ha begagnat sig av uttrycket: ”Det som rör alla bör av alla samtyckas.” Men samtidigt som Sten Sture styrde landet på ett sätt som gynnade allmogen såg han till att tillskansa sig betydande rikedomar för egen del. I boken Historien om Sverige skriver Herman Lindqvist om Sten Sture: ”Han arbetade helt enkelt för sig själv. Och det gick mycket bra, eftersom hans intressen råkade sammanfalla med rikets bästa.”

För sin regering fick Sten Sture starkt stöd i de lägre samhällsklasserna, medan stormännen och biskoparna, som förlorade delar av sitt inflytande, började uttrycka missnöje och arbeta emot honom. 1483 antogs Kalmar recess, som erkände kung Hans av Danmark (son till Kristian I) som kung av Sverige. Sten Sture lyckades emellertid förhindra recessens verkställande under 14 år.

Under 1480-talet ledde en rad samverkande händelser till att Sten Stures maktställning försvagades och 1495 vädrade kung Hans morgonluft. Han lät sin armé anfalla Finland som ett första steg mot att återerövra Sverige, vilket gjorde att Sten Sture samlade trupper till en motattack. Under fälttåget blev han emellertid ovän med sin överbefälhavare Svante Nilsson Sture, som i vredesmod lyckades få riksrådet att anta en politik som syftade till Sten Stures avsättning. Kung Hans trupper slog sedan tillbaka Sten Stures män och Sten Sture tvingades till förhandlingar med den danske kungen. 6 oktober 1497 möttes de, vilket resulterade i att kung Hans tillträde makten, samtidigt som Sten Sture gottgjordes med förläningar. Vid kungens kröning utnämndes Sten Sture till hovmästare och erhöll livstidsbrev på Finland. Han fick även Nyköpings slott och blev medlem i den tillförordnade regeringen. Snart uppstod dock slitningar mellan honom och kung Hans, varpå kungen drog in vissa av förläningarna. Sten Sture började då agera i en sammanslutning av missnöjda stormän som organiserade sig för att försöka avsätta kungen. 1501 utbröt ett avsättningskrig, som ledde till att Sten Sture samma höst återigen utsågs till riksföreståndare. Således blev han ännu en gång herre över Sverige. På hösten samma år reste han till danska gränsen för att återbörda kung Hans gemål, drottning Kristina, som tillfångatagits i Stockholm. På återvägen avled han och begravdes i Mariefreds kartusiankloster, som han själv grundlagt. Senare gravsattes kvarlevorna i Kärnbo kyrka, varifrån de 1576 flyttades vidare till domkyrkan i Strängnäs. Där vilar nu Sten Sture i en sarkofag av grön marmor.

Sten Stures äktenskap med Ingeborg resulterade aldrig i några barn. Han hade en utomäktenskaplig dotter, Birgitta, som dog som nunna i Vadstena kloster utan att själv ha satt barn till världen. Med Sten Sture dog därför hela den äldre Stureätten ut. Något släktskap med Sten Sture d.y. finns, trots namnlikheten, inte.

Sten Sture betraktas ibland som en av Sveriges hjältar. Under hans regering genomgick Sverige en betydande utveckling som banade väg för ett gediget och självständigt nationsbygge. Tanken om ett oberoende Sverige slog igenom, det svenska skriftspråket befästes och förutsättningarna för en bildad kulturutveckling grundlades. Dessutom skapades den förvaltning som Gustav Vasa sedan skulle bygga ut och riksmötet — embryot till det som skulle bli vår riksdag — började regelbundet sammanträda med representanter från de fyra stånden. Sten Sture har således haft stor betydelse för Sveriges framväxt och lämnat spår i de institutioner och den förvaltning vi har än idag. Historikern Sven Ulric Palme har beskrivit honom som ”en av de mäktigaste och mest helgjutna politiska personligheterna i vår regentlängd”.

Sankt Göran och draken

Slaget vid Brunkeberg år 1471 kan beskrivas som en vändpunkt i svensk historia. Den utlösande händelsen var att kung Kristian I samlade en här för att återta makten i Sverige från Sten Sture. Kung Kristians och Sten Stures trupper kom att mötas på Brunkebergsåsen, belägen vid det som idag är Hötorget i centrala Stockholm. Slaget blev våldsamt och svenskarna drevs gång på gång ner från åsen. Enligt Sturekrönikan ska då Sankt Eriks svärd ha uppenbarat sig på himlen, samtidigt som Nils Bosson Sture anlände med förstärkning från Dalarna och Knut Posse gjorde ett utfall med 1500 ryttare från Stockholms slott. Den danska hären trycktes tillbaka och kung Kristian, som fått sina framtänder bortskjutna, flydde blödande till sitt skepp. Priset blev dock högt för båda sidor; totalt ska 2000 svenska och danska lik ha legat utspridda över Brunkebergsåsen

Detta kan sägas vara början på slutet för Kalmarunionen. Efter slaget vid Brunkeberg drog en nationell väckelse genom Sverige, som stärkte viljan till självständighet. Segerdagen 10 oktober firades länge som högtidsdag och som minnesmonument lät Sten Sture beställa en skulpturgrupp med Sankt Göran och draken till  Stockholms storkyrka. Enligt Sten Stures synsätt representerade han själv Sankt Göran, medan Danmark var draken och prinsessan Sverige.

Fotnot: Bilden överst visar konstnären Georg von Rosens skildring av hur Sten Sture rider in i Stockholm efter segern vid Brunkeberg. Den nedre bilden visar skulpturen av Sankt Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm.

–

Tryckta källor:

Göransson, Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1993), Den Svenska Historien, Förlags AB Wiken

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Öhman, Christer (1994), Helgon, bönder och krigare. Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Rabén Prisma

–

Otryckta källor:

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=34628

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_%C3%A4ldre

Var är de konservativa kulturskribenterna?

Vid ett par tillfällen har jag här på bloggen diskuterat politiseringen av kulturlivet, inte minst rörande bokutgivningen och scenkonsten. I det senaste numret av Axess (nr 3 april 2018) diskuterar författaren Johannes Nilsson ytterligare en sida av samma fenomen: hur tidningarnas kultursidor kommit att domineras av vänsterpolitiska åsikter i en sfär där andra perspektiv bara tolereras inom bestämda gränser.

Jag återger nedan ett stycke ur texten:

Vänsterns hegemoni inom kultursfären och den konservativa frånvaron brukar förklaras med att kulturlivet till sin själva natur attraherar ”vänster” och repellerar ”höger”. ”Vänstern” är mer kreativ och flummig och blir därför i högre utsträckning poeter, konstnärer, musiker och naturligtvis kulturskribenter, medan ”högern” med sitt starka inre behov av avgränsningar och ordning snarare blir jurister, poliser och kanske möjligtvis ledarskribenter, om något slags kreativ läggning trots allt gömmer sig djupt inne i deras fyrkantiga hjärnor.

Förr i världen förklarades bristen på kvinnliga forskare eller svarta företagsledare på ett liknande sätt. Dessa roller passade helt enkelt inte deras sinnen, och själva bristen på kvinnliga forskare och svarta företagsledare var ett tillräckligt bevis för tesen. Och lika naturligt som det en gång ansågs för vita män att syssla med avancerat intellektuellt arbete, anses det idag vara för ”vänstern” att ägna sig åt kultur.

Liksom gårdagens vita män bortser dagens ”vänster” helt från att det finns kraftiga incitament för den som intresserar sig för kultur att inta ”vänster”-positioner, eftersom det är vad som välkomnas på kultursidor, av bokförlag, av filminstitutet och så vidare, medan ”höger”-positioner tvärtom leder till refuseringar och uteslutning. Som exempel på det senare kan man nämna exempelvis Katerina Janouch och Marcus Birro, som efter ”höger”-vridna uttalanden hänvisats till självutgivning och swishtiggeri.

Här lyfter Johannes Nilsson en viktig aspekt av kulturlivets politisering. Vänsterideologiskt sinnade har skaffat sig monopol på att recensera kultur, vilket skapar en ensidighet i tyckandet, som i sin tur blir vägledande för produktionen. Sverige saknar inte konservativa människor med ett gediget kulturintresse – men deras röster får aldrig höras.

När politisk mångfald inte tillåts i det som borde vara kulturkritikens finrum blir andra kanaler desto viktigare. Alternativa medier har redan fått en betydande roll som politiska granskare och kommentatorer. Låt oss se till att de får fylla samma oppositionella funktion på kulturens område, när etablerad media går mot allt större likriktning.

 

Läs mer:

https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3691#.Wt1hiOQh3IV

Ett tankeexperiment

Alla kulturer har bra och dåliga sidor. Vad som är bra och dåligt kan man förstås vara oense om – exempelvis finns det ju kulturer där kvinnlig omskärelse anses vara bra, medan vi i Sverige ser det som förkastligt – men viss fingervisning kan man ändå få genom att titta på slutresultatet. Kulturer som bidrar till att skapa stabila samhällen, där människor lever länge, är friska och skattar sitt välbefinnande högt måste nog sägas vara bättre än kulturer som gör motsatsen. Och tittar man på sådana faktorer får man nog påstå att den svenska kulturen står sig ganska bra i den internationella konkurrensen.

En annan kultur som jag är tämligen förtjust i är den koreanska. På 1990-talet var jag under några år bosatt i Seoul och hann under denna tid få god inblick i Sydkoreas kulturella särdrag. Idag är jag gift med en koreansk man.

Till den koreanska kulturens främsta egenskaper skulle jag räkna de ambitiösa dragen och den hänsyn koreanerna visar varandra. Man är mån om att inte besvära och uttryck för aggressivitet hålls tillbaka. Äldre människor visas särskild respekt; de tilltalas med den högsta och artigaste språknivån och ingen med gråa hår behöver stå upp på bussen. Tunnelbanetågen är prydliga och jag minns inte att jag någonsin såg något klotter. Anställda anstränger sig för att göra ett bra jobb och människor är generellt angelägna om att sköta sina uppgifter, vilket också avspeglas i att skolbarnen är mycket flitiga. Att göra sin plikt är viktigt och de unga männen fullgör utan knot den obligatoriska militärtjänstgöringen.

Ett uttryck för den koreanska kulturens känsla för rätt och fel är att kriminaliteten är låg. Även i en mångmiljonstad som Seoul kunde jag röra mig ute kvällstid utan rädsla. I Sverige brukar kriminellt beteende i allmänhet förklaras med s.k. socioekonomiska faktorer, men att dessa i själva verket är av begränsad betydelse torde Korea vara ett utmärkt exempel på. De sociala klyftorna är betydligt större i Sydkorea än i Sverige, utan att detta får de sämre bemedlade att reagera med antisociala beteenden. Den koreanska kulturens starka gränsdragningar leder till hög grad av självbehärskning; även om man har det dåligt ställt och lever i samhällets marginal vill man kunna känna stolthet över sig själv och inte göra sig till en skamfläck för släkten.

Utifrån den koreanska kulturens karakteristika är det intressant att fundera över vad som skulle hända om Sverige hade en stor invandring från Sydkorea. Skulle koreanerna söka sig till varandra och samla sig i etniska bostadsområden, på samma sätt som många folkgrupper gör i dagens förorter? Ja, det tror jag. Jag tror att vi skulle få se framväxten av ”Koreatowns” i särskilda stadsdelar. Dessa skulle sannolikt vara välskötta, rena och trygga. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem no-go-zoner och skolorna i dessa områden skulle förmodligen bidra till att lyfta Sveriges PISA-resultat. Någon större grad av bidragsförsörjning tror jag inte skulle förekomma – en så förnedrande situation skulle svensk-koreanerna anstränga sig för att snabbt ta sig ur. De skulle visa samma plikttrogenhet på svenska arbetsplatser som i hemlandet och bli mycket populära på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle de vara måna om att passa in, leva ett stillsamt liv och följa det nya hemlandets lagar. För annat beteende finns inga ursäkter och ingen grogrund i koreansk kultur. Och kulturens makt över människor är stark.

Nedslag i nordisk mytologi, del 8: Tor

Den temperamentsfulle guden Tor är son till Oden och gudinnan Jord (Fjorgyn). Med sin fagra hustru Sif, som har hår av rent guld, är han bosatt i den praktfulla gården Bilskirner med flera hundra rum.  Tillsammans har de sonen Mode och dottern Trud. Sedan tidigare har Tor dessutom sonen Magne med jättinnan Järnsaxa.

Tor är känd för sin styrka och är Asgårds främste beskyddare. För att öka sina redan avsevärda krafter använder han styrkebältet Megingjord och till vapen har han hammaren Mjölner. Hammaren är så kraftfull att Tor måste bära järnhandskar för att kunna fånga upp den när den återvänder efter att ha slungats iväg.

Tor har ett häftigt och oregerligt humör. När han vredgas far han fram över himlavalvet i en vagn dragen av bockarna Tanngnjost och Tanngrisnir. Denna färd blir ofta så våldsam att det uppstår dunder, vilket vi hör som åska. Blixtarna skapas när Tor slungar iväg sin hammare. Av denna anledning kallas åskan ibland för ”tordön”.

Ett av Tors främsta kännetecken är hans glupande aptit. Inte ens jättarna klarar av att äta ikapp med honom. Framför allt är han förtjust i honungsdrycken mjöd, som han kan dricka i enorma mängder. En gång höll han en dryckestävling med jättarna och drack så mycket havsvatten att tidvattnet försvann.

Tor har många fiender och arbetar ständigt med att skydda Asgård från ondskefulla angripare. Från sin vagn jagar han troll och han råkar ofta i slagsmål med jättar. Hans ärkefiende är Midgårdsormen, som han försökt dräpa utan att lyckas. Vid Ragnarök kommer Tor och Midgårdsormen att mötas i en strid, som slutar med att de dödar varandra.

Enligt asatron har Tor förmågan att skänka människorna goda skördar, vilket gjort honom till en populär gud. I modern tid påminns vi om honom genom veckodagen torsdag. Hans namn ingår dessutom i många ortsnamn, som Torshälla, Torslanda och Torsö.

Kvädet om Trym

I  eddadikten Kvädet om Trym berättas hur Tor vaknade en morgon och upptäckte att hammaren Mjölner var borta. Han bad Loke om hjälp att ta reda på vart hammaren tagit vägen och efter en del efterforskningar lyckades Loke få veta att den stulits av jätten Trym. Den tjuvaktige jätten hade gömt hammaren i underjorden och vägrade lämna tillbaks den om han inte fick gudinnan Freja till brud. Det tyckte Tor att Freja kunde gå med på, vilket gjorde henne så rasande att hela gudavärlden bävade. Guden Heimdall tänkte då ut en listig plan för att få hammaren åter: Gudarna skulle låtsas att Freja gick med på jättens förslag, men istället skicka Tor till bröllopet, utklädd i brudkläder. Dessutom skulle Loke följa med som brudtärna.

Till en början ville Tor inte alls höra på det örat, men tillslut insåg han att det var den bästa möjligheten att få Mjölner tillbaka. Han och Loke kläddes således upp i brudslöjor och vackra klänningar och skickades i en vagn till Tryms borg.

I sitt hem lät Trym ordna ett gästabud för att välkomna bruden och tärnan. De placerades i högsätet bredvid den tilltänkte maken och en läcker måltid dukades fram. Till jättarnas förvåning slukade bruden sedan en hel oxe, åtta laxar och tre ämbar mjöd, varför Loke blev tvungen att förklara att bruden hade längtat så vansinnigt efter bröllopet att hon inte kunnat äta på åtta dagar. När Trym sedan lutade sig fram för att kyssa bruden blev han förskräckt över den vilda blick som mötte honom genom slöjan. Ännu en gång fick Loke rädda situationen genom att säga att brudens ögon var rödsprängda av sömnbrist, eftersom hon heller inte hade kunnat sova på åtta nätter.

När det blev dags för vigseln hämtades Mjölner fram och placerades i brudens knä. Tor kastade då av sig slöjan, slet till sig hammaren och ställde till med ett blodbad som inte slutade förrän alla bröllopsgäster var döda. De båda gudarna återvände därefter hem till Asgård med den värdefulla hammaren i behåll.

Bilder av Tor

Fotografiet överst visar hur Tor har gett sig ut i en båt på havet för att fånga Midgårdsormen. Till bete använder han ett tjurhuvud och på bilden får vi se ögonblicket när Midgårdsormen nappar. Ansträngningen får Tor att trampa igenom båtens skrov med ena foten. I handen håller han hammaren Mjölner.

Bilden är hämtad från en runsten vid Altuna i Uppland. Mer om Tors försök att fånga Midgårdsormen finns att läsa här.

Utanför Bro i Bohuslän finns en hällristning, där en mansfigur i nära naturlig storlek håller upp en hammare. Ristningen tros visa en tidig version av Tor:

Vid Källby hallar (som du kan läsa mer om här) i Västergötland finns en runsten, vars bild ibland har tolkats som Tor iklädd sitt styrkebälte:

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Caldwell, Stella och Tibbals, Geoff (2018), Vikingar. Deras ursprung, erövringar och efterlämningar, Orage AS

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

–

Otryckta källor:

http://heimskringla.no/wiki/Trymskvida_(Kv%C3%A4det_om_Trym)

http://historiska.se/nordisk-mytologi/tor/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tor

När normerna förändras del 18: Politik som handlar om knytblusar och fittmössor

Jag har ingen bild att illustrera detta inlägg med och det kanske läsarna bör vara tacksamma över. För den som absolut vill se spektaklet räcker det att googla. Trött blir man på detta land, där meningslösa och osmakliga manifestationer ersätter ansvarstagande och stjäl fokus från verkliga problem.

De senaste åren har vi fått se en låg rad politiker göra handhjärtan framför fotografernas blixtrande kameror, vi har fått se fackliga representanter uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att bära ”fittmössor” och nu får vi se ministrar ta på sig knytblus och göra rosetter av slipsarna för att visa stöd för Svenska Akademiens  ständige sekreterare Sara Danius. Danius fick nämligen lämna sin post i torsdags efter att en majoritet i Akademien uttryckt bristande förtroende för henne. Den teori som utlöst knytblus-manifestationen är emellertid att hon fått avgå p.g.a. sitt kön, vilket framträdande delar av vår regering alltså uppmärksammar på ovan beskrivna sätt.

Ursäkta mig, men jag tror inte jag är ensam om att börja ledsna. Vi lever i ett land som blöder, samtidigt som det ledande samhällsskiktet förvandlar den politiska arenan till en förskola. Det finns i allra högsta grad problem (jag vägrar kalla dem ”utmaningar”) som behöver politisk handlingskraft. Är det bristen på detta som gör att verkligt beslutsfattande ersätts av infantila jippon? Kan vi inte sluta leka nu? Kan vi inte ta allvarliga saker på allvar? Kan vi inte bli vuxna?

 

Läs mer:

http://iotakt.se/knytblusupproret/

Knäckebröd – en omistlig del av svensk matkultur

Spisbrödsbakning i Raglunda i Köpings socken, Västmanland, 1912. Mer information om bilden hittar du här.

Knäckebröd (även kallat spisbröd) är ett jäst hårdbröd som härstammar från Sverige. Vi vet med säkerhet att det ingick i svensk kosthållning redan under medeltiden. Enligt vissa källor (inklusive Wikipedia) ska knäckebröd ha bakats i nutida svenskt område sedan 500-talet, men jag misstänker att detta är en skröna som uppstått genom att siffran 1 fallit bort från ”1500-talet” i ett källmaterial som sedan återanvänts. På 500-talet fanns knappast råg i Sverige, utan det dominerande sädesslaget var korn. I vilket fall som helst kan vi konstatera att våra förfäder har knaprat knäckebröd i hundratals år.

Knäckebrödet har sitt ursprung i Värmland, men fick snabbt spridning i stora delar av riket. I regel bakas knäckebröd av endast fyra ingredienser: osiktat rågmjöl, jäst eller surdeg, salt och vatten. Brödet formas till tunna, flata kakor, som gräddas snabbt  i hög temperatur. Oftast ges det ett hålmönster med hjälp av brödnagg eller knäckebrödskavel. Sitt namn har knäckebrödet fått av att det i äldre tider behandlades med krusknäck eller brödknäck, för att lättare kunna brytas i delar. Av tradition har brödkakorna även fått ett stort hål i mitten, vilket beror på att knäckebrödet var ett förrådsbröd, som skulle hängas på torkstänger. På grund av den låga vätskehalten har det mycket god hållbarhet, vilket var särskilt viktigt i det gamla bondesamhället. I sin bok Historia om de nordiska folken, som gavs ut 1555, skrev Olaus Magnus att bröd bakat vid ett barns födelse kunde hålla sig till barnets förlovningsdag.

Vid 1800-talets mitt kom de första knäckebrödsbagerierna och numera bakas större delen av den svenska knäckebrödskonsumtionen industriellt. Svenskarna äter 4-5 kg knäckebröd per person och år, vilket är mer än något annat folk. 85% av svenska hushåll har knäckebröd hemma, jämfört med exempelvis 45% i Tyskland och 8% i Frankrike. Knäckebröd har dessutom kommit att bli ett av Sveriges mest exporterade livsmedel.

I modern tid har knäckebröd börjat tillverkas i nya varianter. I vissa fall blandas fint rågmjöl i degen och rent veteknäcke förekommer också, liksom knäckebröd smaksatt med frön eller kryddor. De runda kakorna har dessutom fått sällskap av fyrkantiga och långsmala former. Vanliga pålägg är smör, hårdost, leverpastej, kaviar och prickig korv. Knäckebröd är ett omtyckt tillbehör till ärtsoppa och sillrätter och betraktas som en självklar del av den svenska husmanskosten. Utan överdrift skulle det kunna sägas vara något av ett nationalbröd.

”För svensk brödkultur inom stora delar av det gamla Sverige äro hård- eller segtorkade, jästa rågbröd eller rågblandbröd särskilt karakteristiska . Dessa bröd som ovan (s. 177) omtalats under namnet spis- eller knäckebröd, äro runda och försedda med hål för snöre eller brödstång. De klappas och kavlas ut med hänsyn till att de skola hängas upp till torkning utan att brista sönder eller vika sig för mycket. Detta betyder att de kan göras omkring 30-40 cm i diameter och omkring ½ – 2 cm tjocka. Bröden knäckas med krusknäck samt naggas eller pickas vanligen endast på ena sidan. ”

(Ur etnologen Åke Campbells bok ”Det svenska brödet” från 1950)

Tryckta källor:

Törnblom, Marie et al. (2012), Bröd från när och fjärran, Grenadine bokförlag

–

Otryckta källor:

http://danskan.se/historia/svenska-brodets-historia

http://www.gp.se/livsstil/mat/alla-%C3%A4lskar-kn%C3%A4ckebr%C3%B6d-1.5193

http://www.hejdeknacke.se/?file=om-hejde-knaecke/knaeckebroedets-historia

http://knackebrodsakademin.se/knackebrod/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kn%C3%A4ckebr%C3%B6d

http://svensktuppfinnaremuseum.se/knackebrod/

Vilka lagar ska råda i ett mångkulturellt samhälle?

Hur ska ett land fungera om dess befolkning representerar vitt skilda kulturer med helt olika syn på demokrati, jämställdhet, rättsskipning och yttrandefrihet? Hur skapas samexistens om vissa kulturer vill värna det sekulära samhället, medan andra hävdar att religionen ska utgöra det juridiska systemets fundament? Kan ett sådant samhälle över huvud taget bli stabilt, eller kommer det att falla sönder av motsättningar, splittring och konflikter?

Sådana frågor är det angeläget att fundera över i dagens Sverige. Jag vill därför tipsa om Per Lindströms krönika på MED-bloggen:

Ett hårt uppvaknande