Gloson, som även kallas ”gravson” eller ”gluffsuggan”, är ett av den nordiska folktrons märkligaste vidunder. De som sett henne (för det är alltid en hon) beskriver henne som ett frustande vildsvin med ögon som glöder. Betarna är skarpa och på ryggen har hon rakbladsvassa borst, som kan glimma som eld. Ofta huserar hon i rösen ute på åkrarna, men kan också stryka runt på landsvägar om natten. Med jämna mellanrum söker hon sig till kyrkogårdar, för att vässa sina borst mot gravstenarna.
Gloson kan skada människor genom att springa rakt på dem och skära dem med sin vassa rygg. Särskilt stor risk att råka ut för detta har personer som ägnar sig åt den gamla spådomstekniken ”årsgång”. Årsgång innebär att man ger sig ut på nattliga vandringar, helst runt en kyrka, för att leta efter tecken till vad som ska ske under det kommande året. Sådan spådomskonst utövas bäst under magiska nätter, som midsommarnatten eller nyårsnatten, men just då är gloson extra aktiv och farlig. För att blidka henne och hålla henne borta kan man offra sädesax eller äpplen ur den senaste skörden.
Varifrån gloson härstammar är det ingen som riktigt vet, men hon verkar ha sin största utbredning i Skåne och Småland. Vissa tror att hon är en ättling till asaguden Frejs galt Gyllenborste.
Naturtrogna gestaltningar av gloson, med glimmande borst och glödande ögon, kan man få se på Sagomuseet i Ljungby (ovan) och Smålands museum i Växjö (nedan).
En beskrivning av gloson
Den som går årsgång på julnatten ser och hör också mycket annat, emedan trollen då äro i rörelse, men de göra honom ingen skada. Allt hvad han har att frukta för är ”Glosuggan” (Glo-son), som är stor som en snöplog och som med uppstående borst och fradgigt tryne rusar öfver vägen, och dervid grymtar och ryter så förskräckligt, att jorden darrar under hennes tramp. Detta odjur vill försöka att komma emellan vandrarens ben, och skulle det lyckas i detta bemödande, fastän mannen bär närmast kroppen en qvist af rönn, som är sjelfympad på ett annat träd, är han säker på att bli uppristad.
– Ur Llewellyn Lloyds bok Svenska allmogens plägseder från 1871.
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag
Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon lom lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi
Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs
Lloyd, Llewellyn (1871), Svenska allmogens plägseder, P. G. Berg
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag
–
Otryckta källor:
https://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar/kyrkogrimen-och-gloson
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85rsg%C3%A5ng
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gyllenborste
Information har även inhämtats vid besök på Sagomuseet i Ljungby.
Pingback: Året som gått | Kulturminnet
Väldig bra text
Vincent 10 år
GillaGilla
Hej Vincent! Vad roligt att du tycker om texten. Och ännu roligare att du är intresserad av folktrons väsen! Mvh Malin Kim
GillaGilla
Pingback: Nordisk folktro, del 47: Årsgång | Kulturminnet
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet