Ett tankeexperiment

Alla kulturer har bra och dåliga sidor. Vad som är bra och dåligt kan man förstås vara oense om – exempelvis finns det ju kulturer där kvinnlig omskärelse anses vara bra, medan vi i Sverige ser det som förkastligt – men viss fingervisning kan man ändå få genom att titta på slutresultatet. Kulturer som bidrar till att skapa stabila samhällen, där människor lever länge, är friska och skattar sitt välbefinnande högt måste nog sägas vara bättre än kulturer som gör motsatsen. Och tittar man på sådana faktorer får man nog påstå att den svenska kulturen står sig ganska bra i den internationella konkurrensen.

En annan kultur som jag är tämligen förtjust i är den koreanska. På 1990-talet var jag under några år bosatt i Seoul och hann under denna tid få god inblick i Sydkoreas kulturella särdrag. Idag är jag gift med en koreansk man.

Till den koreanska kulturens främsta egenskaper skulle jag räkna de ambitiösa dragen och den hänsyn koreanerna visar varandra. Man är mån om att inte besvära och uttryck för aggressivitet hålls tillbaka. Äldre människor visas särskild respekt; de tilltalas med den högsta och artigaste språknivån och ingen med gråa hår behöver stå upp på bussen. Tunnelbanetågen är prydliga och jag minns inte att jag någonsin såg något klotter. Anställda anstränger sig för att göra ett bra jobb och människor är generellt angelägna om att sköta sina uppgifter, vilket också avspeglas i att skolbarnen är mycket flitiga. Att göra sin plikt är viktigt och de unga männen fullgör utan knot den obligatoriska militärtjänstgöringen.

Ett uttryck för den koreanska kulturens känsla för rätt och fel är att kriminaliteten är låg. Även i en mångmiljonstad som Seoul kunde jag röra mig ute kvällstid utan rädsla. I Sverige brukar kriminellt beteende i allmänhet förklaras med s.k. socioekonomiska faktorer, men att dessa i själva verket är av begränsad betydelse torde Korea vara ett utmärkt exempel på. De sociala klyftorna är betydligt större i Sydkorea än i Sverige, utan att detta får de sämre bemedlade att reagera med antisociala beteenden. Den koreanska kulturens starka gränsdragningar leder till hög grad av självbehärskning; även om man har det dåligt ställt och lever i samhällets marginal vill man kunna känna stolthet över sig själv och inte göra sig till en skamfläck för släkten.

Utifrån den koreanska kulturens karakteristika är det intressant att fundera över vad som skulle hända om Sverige hade en stor invandring från Sydkorea. Skulle koreanerna söka sig till varandra och samla sig i etniska bostadsområden, på samma sätt som många folkgrupper gör i dagens förorter? Ja, det tror jag. Jag tror att vi skulle få se framväxten av ”Koreatowns” i särskilda stadsdelar. Dessa skulle sannolikt vara välskötta, rena och trygga. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem no-go-zoner och skolorna i dessa områden skulle förmodligen bidra till att lyfta Sveriges PISA-resultat. Någon större grad av bidragsförsörjning tror jag inte skulle förekomma – en så förnedrande situation skulle svensk-koreanerna anstränga sig för att snabbt ta sig ur. De skulle visa samma plikttrogenhet på svenska arbetsplatser som i hemlandet och bli mycket populära på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle de vara måna om att passa in, leva ett stillsamt liv och följa det nya hemlandets lagar. För annat beteende finns inga ursäkter och ingen grogrund i koreansk kultur. Och kulturens makt över människor är stark.