Var är de konservativa kulturskribenterna?

bild tidningar

Vid ett par tillfällen har jag här på bloggen diskuterat politiseringen av kulturlivet, inte minst rörande bokutgivningen och scenkonsten. I det senaste numret av Axess (nr 3 april 2018) diskuterar författaren Johannes Nilsson ytterligare en sida av samma fenomen: hur tidningarnas kultursidor kommit att domineras av vänsterpolitiska åsikter i en sfär där andra perspektiv bara tolereras inom bestämda gränser.

Jag återger nedan ett stycke ur texten:

Vänsterns hegemoni inom kultursfären och den konservativa frånvaron brukar förklaras med att kulturlivet till sin själva natur attraherar ”vänster” och repellerar ”höger”. ”Vänstern” är mer kreativ och flummig och blir därför i högre utsträckning poeter, konstnärer, musiker och naturligtvis kulturskribenter, medan ”högern” med sitt starka inre behov av avgränsningar och ordning snarare blir jurister, poliser och kanske möjligtvis ledarskribenter, om något slags kreativ läggning trots allt gömmer sig djupt inne i deras fyrkantiga hjärnor.

Förr i världen förklarades bristen på kvinnliga forskare eller svarta företagsledare på ett liknande sätt. Dessa roller passade helt enkelt inte deras sinnen, och själva bristen på kvinnliga forskare och svarta företagsledare var ett tillräckligt bevis för tesen. Och lika naturligt som det en gång ansågs för vita män att syssla med avancerat intellektuellt arbete, anses det idag vara för ”vänstern” att ägna sig åt kultur.

Liksom gårdagens vita män bortser dagens ”vänster” helt från att det finns kraftiga incitament för den som intresserar sig för kultur att inta ”vänster”-positioner, eftersom det är vad som välkomnas på kultursidor, av bokförlag, av filminstitutet och så vidare, medan ”höger”-positioner tvärtom leder till refuseringar och uteslutning. Som exempel på det senare kan man nämna exempelvis Katerina Janouch och Marcus Birro, som efter ”höger”-vridna uttalanden hänvisats till självutgivning och swishtiggeri.

Här lyfter Johannes Nilsson en viktig aspekt av kulturlivets politisering. Vänsterideologiskt sinnade har skaffat sig monopol på att recensera kultur, vilket skapar en ensidighet i tyckandet, som i sin tur blir vägledande för produktionen. Sverige saknar inte konservativa människor med ett gediget kulturintresse – men deras röster får aldrig höras.

När politisk mångfald inte tillåts i det som borde vara kulturkritikens finrum blir andra kanaler desto viktigare. Alternativa medier har redan fått en betydande roll som politiska granskare och kommentatorer. Låt oss se till att de får fylla samma oppositionella funktion på kulturens område, när etablerad media går mot allt större likriktning.

 

s mer:

https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3691#.Wt1hiOQh3IV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s