Kulturhistoriska personligheter, del 8: Sten Sture d.ä.

Bild Sten Sture jamtli

Sten Sture den äldre, som egentligen hette Sten Gustavsson Sture, föddes omkring 1440 och dog 1503. Från 1470 var han, med några få år undantagna, riksföreståndare för Sverige fram till sin död. Han var även riddare och hövitsman över Stockholm. Mest känd är han för att ha besegrat den danske kung Kristian I i slaget vid Brunkeberg, vilket banade väg för Kalmarunionens upplösning och Sveriges etablering som självständigt land.

Sten Sture var son till riksrådet Gustav Anundsson och dennes hustru Birgitta Stensdotter Bielke. Modern var halvsyster till kung Karl Knutsson och Sten Sture kom således att tillhöra en förnäm släkt. När han var fyra år dog fadern och modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson, som blev Sten Stures styvfar. Sannolikt växte Sten Sture upp på Kalmar slott, där styvfadern under en period var hövitsman, och på Ekholmens gård i Uppland.

Kopplingarna till kungahuset gjorde att Sten Sture tidigt blev involverad i svensk inrikespolitik. Under kungens landsflykt besökte Sten Sture honom i Danzig och 1464 deltog han i Kettil Karlssons uppror mot den danske unionskungen. 1462 utnämndes han till riddare och några år senare blev han en del av riksrådet. 1466 gifte han sig med Ingeborg Åkesdotter Tott och blev därmed en del av den mäktiga släkten Tott, som motsatte sig Kalmarunionen och kung Kristians maktanspråk på Sverige.

Under 1460-talet präglades Sverige av oroligheter och maktstrider. Sten Sture verkade för sin morbror Karl Knutssons maktövertagande, vilket förverkligades år 1467, då Karl valdes till svensk kung för inte mindre än tredje gången. Striderna om kronan fortsatte emellertid och Sten Sture tvingades bl.a. vara med och slå ner ett uppror i Dalarna. Likaså deltog han i trupper som motade tillbaka kung Kristians här i Västergötland.

När kung Karl Knutsson låg för döden anförtrodde han Sten Sture sina slott och sin förvaltning (eller åtminstone var det vad Sten Sture själv hävdade) och när kungen avled 1470 tog han över makten. Påföljande år valdes han av riksrådet till riksföreståndare.

I oktober samma år stod slaget vid Brunkeberg. Med en här bestående av allmoge, bergsmän och borgare besegrade Sten Sture Kristian I. Denna seger stärkte inte bara Sten Stures ställning som makthavare, utan även Sveriges position som oberoende stat.

Sten Stures regeringstid kom därefter att präglas av en ovanlig frid och frihet från inbördeskrig, vilket öppnade för uppbyggnad och framsteg. Fogdar placerades ut på slotten och såg till att skatter redovisades, vilket blev grunden för en stark och ekonomiskt stabil regeringsmakt. Bergsbruket och den långväga handeln tog fart och det materiella välståndet växte. Inom kyrkokonsten rådde stor skaparglädje, vilket de många kyrkliga kalkmålningarna från 1400-talet vittnar om. Dessutom grundades Uppsala universitet (det första i Norden) 1477. En av dess första professorer var Ericus Olai, som brukar kallas ”den svenska historieskrivningens fader”. Det svenska skriftspråket (som visserligen var fullt av lånord från latinet, danskan och lågtyskan) utvecklades, inte minst tack vare nunnorna i Vadstena kloster. Bokpressar importerades och de första böckerna började tryckas i Stockholm. Ståndsriksdagen blev en institution där borgare och bönder fanns representerade, vilket vid denna tid var unikt i Europa. Sten Sture själv lär ofta ha begagnat sig av uttrycket: ”Det som rör alla bör av alla samtyckas.” Men samtidigt som Sten Sture styrde landet på ett sätt som gynnade allmogen såg han till att tillskansa sig betydande rikedomar för egen del. I boken Historien om Sverige skriver Herman Lindqvist om Sten Sture: ”Han arbetade helt enkelt för sig själv. Och det gick mycket bra, eftersom hans intressen råkade sammanfalla med rikets bästa.”

För sin regering fick Sten Sture starkt stöd i de lägre samhällsklasserna, medan stormännen och biskoparna, som förlorade delar av sitt inflytande, började uttrycka missnöje och arbeta emot honom. 1483 antogs Kalmar recess, som erkände kung Hans av Danmark (son till Kristian I) som kung av Sverige. Sten Sture lyckades emellertid förhindra recessens verkställande under 14 år.

Under 1480-talet ledde en rad samverkande händelser till att Sten Stures maktställning försvagades och 1495 vädrade kung Hans morgonluft. Han lät sin armé anfalla Finland som ett första steg mot att återerövra Sverige, vilket gjorde att Sten Sture samlade trupper till en motattack. Under fälttåget blev han emellertid ovän med sin överbefälhavare Svante Nilsson Sture, som i vredesmod lyckades få riksrådet att anta en politik som syftade till Sten Stures avsättning. Kung Hans trupper slog sedan tillbaka Sten Stures män och Sten Sture tvingades till förhandlingar med den danske kungen. 6 oktober 1497 möttes de, vilket resulterade i att kung Hans tillträde makten, samtidigt som Sten Sture gottgjordes med förläningar. Vid kungens kröning utnämndes Sten Sture till hovmästare och erhöll livstidsbrev på Finland. Han fick även Nyköpings slott och blev medlem i den tillförordnade regeringen. Snart uppstod dock slitningar mellan honom och kung Hans, varpå kungen drog in vissa av förläningarna. Sten Sture började då agera i en sammanslutning av missnöjda stormän som organiserade sig för att försöka avsätta kungen. 1501 utbröt ett avsättningskrig, som ledde till att Sten Sture samma höst återigen utsågs till riksföreståndare. Således blev han ännu en gång herre över Sverige. På hösten samma år reste han till danska gränsen för att återbörda kung Hans gemål, drottning Kristina, som tillfångatagits i Stockholm. På återvägen avled han och begravdes i Mariefreds kartusiankloster, som han själv grundlagt. Senare gravsattes kvarlevorna i Kärnbo kyrka, varifrån de 1576 flyttades vidare till domkyrkan i Strängnäs. Där vilar nu Sten Sture i en sarkofag av grön marmor.

Sten Stures äktenskap med Ingeborg resulterade aldrig i några barn. Han hade en utomäktenskaplig dotter, Birgitta, som dog som nunna i Vadstena kloster utan att själv ha satt barn till världen. Med Sten Sture dog därför hela den äldre Stureätten ut. Något släktskap med Sten Sture d.y. finns, trots namnlikheten, inte.

Sten Sture betraktas ibland som en av Sveriges hjältar. Under hans regering genomgick Sverige en betydande utveckling som banade väg för ett gediget och självständigt nationsbygge. Tanken om ett oberoende Sverige slog igenom, det svenska skriftspråket befästes och förutsättningarna för en bildad kulturutveckling grundlades. Dessutom skapades den förvaltning som Gustav Vasa sedan skulle bygga ut och riksmötet – embryot till det som skulle bli vår riksdag – började regelbundet sammanträda med representanter från de fyra stånden. Sten Sture har således haft stor betydelse för Sveriges framväxt och lämnat spår i de institutioner och den förvaltning vi har än idag. Historikern Sven Ulric Palme har beskrivit honom som ”en av de mäktigaste och mest helgjutna politiska personligheterna i vår regentlängd”.

Sankt Göran och draken

Slaget vid Brunkeberg år 1471 kan beskrivas som en vändpunkt i svensk historia. Den utlösande händelsen var att kung Kristian I samlade en här för att återta makten i Sverige från Sten Sture. Kung Kristians och Sten Stures trupper kom att mötas på Brunkebergsåsen, belägen vid det som idag är Hötorget i centrala Stockholm. Slaget blev våldsamt och svenskarna drevs gång på gång ner från åsen. Enligt Sturekrönikan ska då Sankt Eriks svärd ha uppenbarat sig på himlen, samtidigt som Nils Bosson Sture anlände med förstärkning från Dalarna och Knut Posse gjorde ett utfall med 1500 ryttare från Stockholms slott. Den danska hären trycktes tillbaka och kung Kristian, som fått sina framtänder bortskjutna, flydde blödande till sitt skepp. Priset blev dock högt för båda sidor; totalt ska 2000 svenska och danska lik ha legat utspridda över Brunkebergsåsen

Detta kan sägas vara början på slutet för Kalmarunionen. Efter slaget vid Brunkeberg drog en nationell väckelse genom Sverige, som stärkte viljan till självständighet. Segerdagen 10 oktober firades länge som högtidsdag och som minnesmonument lät Sten Sture beställa en skulpturgrupp med Sankt Göran och draken till  Stockholms storkyrka. Enligt Sten Stures synsätt representerade han själv Sankt Göran, medan Danmark var draken och prinsessan Sverige.

Fotnot: Bilden visar konstnären Georg von Rosens skildring av hur Sten Sture rider in i Stockholm efter segern vid Brunkeberg.

Tryckta källor:

Göransson, Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1993), Den Svenska Historien, Förlags AB Wiken

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Öhman, Christer (1994), Helgon, bönder och krigare. Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Rabén Prisma

Otryckta källor:

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=34628

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_%C3%A4ldre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s