Kulturhistoriska sevärdheter, del 14: Varbergs fästning

20180513_133642

Den förtjusande kuststaden Varberg är kanske mest känd som badort, men är även väl värd att besöka för den kulturhistoriskt intresserade, inte minst på grund av den intagande fästningen. Fästningen är vackert belägen på en klippa vid havet, från vilken staden fått sitt namn. Första ledet i stadsnamnet kommer nämligen från ordet ”ward”, vilket betyder vakt och syftar på att klippan redan under förhistorisk tid användes för bevakning av kustlinjen. När fiender närmade sig tändes en eld (vårdkase) på klippans krön som varningssignal och uppmaning till mobilisering.

Grunden till fästningen anlades av stormannen Jakob Nielsen, som 1283 blev greve av norra Halland. Tre år senare utpekades han som medskyldig till mordet på den danske kungen Erik Klipping och förklarades fredlös, vilket i praktiken gjorde norra Halland till en utbrytarstat under Jakobs regering. Han lät då bygga en borg som skydd, av vilken delar finns kvar än idag, inlemmade i fästningen.

På 1300-talet tillföll borgen kronan och fick inhysa kungligheter som Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta. 1365 hamnade Varberg under danskt styre och förblev så i nästan 300 år. När Nordiska sjuårskriget därefter bröt ut mellan Danmark och Sverige 1563 hade borgen blivit omodern i förhållande till dåtidens vapenarsenal, varför kung Kristian IV såg till att ett yttre försvarsverk med bastioner och stenbeklädda jordvallar restes.

20180513_144753

Bygget pågick i 30 år och när fästningen stod färdig 1618 var den ett av Europas modernaste försvarsverk. Den blev emellertid aldrig indragen i fler krig, utan vid freden i Brömsebro 1645 beslutades att Halland skulle tillhöra Sverige och stridigheterna upphörde. Fästningen förlorade därmed mycket av sin betydelse och det fanns till och med förslag på att spränga den. Tursamt nog genomfördes aldrig planerna och den omvandlades istället till fängelse. Som mest inhystes cirka 500 interner i fästningen och sysselsattes huvudsakligen med stenhuggeri.

20180513_145614

Under 1900-talet har fokus hamnat på att förvalta fästningens historiska värden och sedan 1916 finns Hallands kulturhistoriska museum inhyst i den. Museets största sevärdhet är Bockstensmannen, ett mordoffer från 1300-talet som 1936 påträffades i en mosse, iklädd en oerhört välbevarad medeltidsdräkt.

Från museet utgår guidade visningar av fästningen, varav vissa är dramatiserade rundvandringar som passar en yngre publik. Innanför fästningens murar finns även en museibutik, ett café och en restaurang. Delar av fästningen har gjorts om till vandrarhem, där den hugade kan övernatta i det gamla fängelset. En enkelcell kostar från 295 kronor per natt.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Varbergs slott och fästning. Informationshäfte utgivet av Statens fastighetsverk. Finns att hämta gratis på Hallands kulturhistoriska museum.

 

Otryckta källor:

https://www.fastningensvandrarhem.se/

https://www.museumhalland.se/varbergs-fastning/

Jag vill inte att Sverige ska bli som Malmö

bild Malmö

För en tid sedan gick jag igenom några charmiga filmer om livet i Sverige under 1900-talet. En av filmerna berörde mig särskilt mycket och förtjänar att uppmärksammas ytterligare: filmen om Malmö 1956. Sällan har tre minuter sagt så mycket. Det är svårt att inte gripas av stadens fridfulla stämning, ordningen, de rena gatorna och människors lycka.

Så ser inte Malmö ut längre. Idag är Malmö märkt av social utsatthet, bidragsberoende, gängkriminalitet och skjutningar. Beskrivningar av stadens brutala våldtäkter präglar ofta nyhetsflödet och skolbråken avlöser varandra.

De största förändringarna beror på att Malmös har fått en annan befolkningssammansättning och kommit att domineras av personer från andra kulturer. Problemen vi ser bottnar i både utanförskap och främmande kulturyttringar, som hederstänkande, en nedsättande kvinnosyn, klankultur och religiösa föreställningar som krockar med det moderna samhället. Dessutom handlar det om en för Sverige avvikande inställning till att leva av andras arbete istället för av eget (vilket jag har skrivit om här).

Detta väcker förstås en skrämmande fråga: Om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter, hur länge dröjer det då innan resten av Sverige har blivit som Malmö idag? 20 år? 30? Frågan är egentligen omöjlig att besvara, eftersom ett Sverige med samma demografiska sammansättning som Malmö inte kommer att vara som Malmö, utan mycket värre – för då kommer det inte att finnas några pengar till att upprätthålla välfärdsstatens funktioner. Malmö är idag en bankrutt kommun, som är beroende av att miljarder pumpas in utifrån. Alltför få Malmöbor bidrar till samhällsekonomin och alldeles för många belastar den. Så varifrån ska pengarna komma om Sverige omvandlas till ett Malmö i jätteformat? Och vad kommer att hända när det inte längre går att sätta plåster på problemen med rundhänta bidrag?

Sådana frågor plågar och oroar mig mycket. Jag är helt enkelt fruktansvärt bekymrad över tillståndet i Sverige. Jag är rädd för samhällsutvecklingen och för den framtid vi går till mötes om aktuella trender fortsätter obrutna. Jag vill få fortsätta leva i det trygga, välfungerande och välmående land våra tidigare generationer byggt upp åt oss och jag vill leva i ett samhälle vars värderingar bottnar i en västerländsk kultur.

Vart ska jag ta vägen? Den frågan ställer jag mig allt oftare. Nyligen tackade jag nej till ett jobb i Norge. Det sved lite, men jag är fortfarande inte redo att ge upp. Sverige är mitt hemland. Men jag räknar med att framtiden kommer att pressa mig härifrån. Jag tror att vi kommer bli många som inte orkar stanna, jag tror att allt färre kommer att söka sig hit och jag tror – tyvärr – att en av världens främsta välfärdsstater kommer att skapa sin egen undergång.

Det gör ont i hjärtat att tänka på.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vem-ska-betala-om-sverige-blir-som-malmo/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Kultur är nästan det viktigaste som finns

20170516_170301

Få saker påverkar våra liv mer än vårt kulturella sammanhang. Den kultur vi bär med oss är ständigt närvarande i allt vi gör och i våra tankar om världen. Den avgör vad vi äter, hur vi klär oss och på vilket sätt vi interagerar med andra. Den bidrar också till att forma våra värderingar och utgör en måttstock som säger oss vad som är rätt och fel.

Kulturens ljus färgar våra upplevelser och påverkar vår uppfattning om det som sker. Vi betraktar omvärlden genom våra kulturella glasögon och gör en tolkning utifrån vår egen kulturs begreppsvärld.

Kulturens spår går att hitta i vårt alldagliga sätt att vara, men också i de mest avgörande besluten. Inom ramarna för kulturen finns livets största högtider, liksom vardagens välbekanta struktur. Men kulturen har inte bara stort inflytande över våra enskilda liv, utan utgör basen för vårt sätt att samexistera. Vår kollektiva kulturutövning skapar vår historia och vårt samhälle.

Kulturen avspeglar sig i våra relationer, våra åsikter och vår lagstiftning. Den styr våra beteenden och våra livsval. Dessutom utgör den grunden för vår moral och våra gränsdragningar. Därmed skulpterar den fram en del av vårt jag och är en ofrånkomlig del av vår identitet.

Kultur är nästan det viktigaste som finns.

En behändig bok om den vikingatida konsten

20180429_082836.jpg

Holger Koefod är en norsk konsthistoriker som författat flera böcker om nordisk konst. I den nätta boken Viking art (skriven på engelska) är det emellertid inte texten, utan bilderna som står för den största upplevelsen. Boken beskriver överskådligt konststilarna under olika delar av vikingatiden och illustrerar texten med fotografier av tidens främsta konstföremål. Här finns bildstenar, textilier, dekorerade bruksföremål, byggnadsdetaljer, religiösa amuletter, utsmyckade skepp och smycken. Som läsare kan man inte låta bli att häpna över detaljrikedomen och hantverksskickligheten. En tanke som oundvikligen väcks är att vikingarnas konstnärliga liv förtjänar större uppmärksamhet. Boken bidrar helt enkelt till att lyfta fram en kulturhistorisk aspekt som försummats – att läsa den är att besöka ett vikingatida konstmuseum i miniatyr.

20180429_082946

Själv köpte jag mitt exemplar av boken på Västergötlands museum i Skara, men boken går även att beställa på nätet.

Nordisk folktro del 8: Kvarngubben

20180513_104458

I äldre tiders vattenkvarnar flyttar ibland kvarngubben in för att vakta. Ofta bosätter han sig i hjulhuset under kvarnen och kan vara till både nytta och förtret för mjölnaren, beroende på humör. De som sett honom har beskrivit honom som en småvuxen gubbe, ofta med påtagligt stor näsa. Trots sin litenhet är han emellertid ovanligt stark och kan exempelvis utan problem hålla fast kvarnhjulet, så att maskineriet stannar. Om hjulet fastnar kan man därför prova att blidka kvarngubben genom att slänga ner några mynt. Man kan också hålla honom på gott humör genom att lägga ut snus i kvarnen, för det är han mycket förtjust i. Kvällstid och nattetid är det dock ingen idé att försöka mala; då vill kvarngubben ha lugn och ro och låter sig inte påverkas av mutor.

Kvarngubben kan hålla ordning i kvarnen och skrämma bort obehöriga inkräktare, men det finns också gamla berättelser som visar att vissa kvarngubbar är så sturska och motsträviga att det är nödvändigt att tvinga bort dem, exempelvis genom att slänga het tjära på dem.

Kvarngubbens eventuella släktskap med andra väsen är oklart. Ibland betraktas han som en tomte, men enligt vissa teorier är han nära besläktad med Näcken eller rent av Näcken själv.

 

Fotnot: Bilden ovan visar en kvarn i Blidsberg vid Ätran

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013),  Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

 

Otryckta källor:

https://sagomuseet.wordpress.com/2011/08/19/brattefors-kvarn/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/nacken-och-backahasten-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Folktro

Kristendomen hånas i lärobok för grundskolan

20170516_170301

”Gud e fascist

Gud e rasist

För Gud gillar inte fattiga

O Gud gillar inte svartingar

O inte fan gillar han dej

Han har glömt dig för länge sen

Häng Gud”

Citatet ovan (som är hämtat ur punkbandet Ebba Gröns låt ”Häng Gud”) publiceras i en lärobok i religion för årskurs sju, som används på många svenska skolor. Texten är inlagd under rubriken ”Kristendom” och illustreras med ett slags karikatyr av en vrålande Jesus på ett kors.

Bokförlaget Natur och Kultur, som ger ut boken, menar att syftet med både texten och bilden är att skapa diskussion. Vilken sorts diskussion man åstadkommer i klassrummet med ett sådant språkbruk verkar man dock inte ha funderat över.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det är just kristendomen som skymfas i svenska läromedel. I Sverige är det enbart tillåtet att kränka sådant som hänger samman med svensk kultur och stora delar av det svenska kulturarvet härrör från en tusenårig historia av kristendom. Det hade givetvis inte varit möjligt att skriva något lika nedsättande om någon annan religion eller publicera en förvrängd och förfulad bild av andra religioners företrädare. I sådana fall hade proteststormarna nått orkanstyrka och boken hade omedelbart dragits in. Dessutom hade bokens författare riskerat att få leva resten av sina liv med livvaktsskydd, vilket i sig illustrerar de kulturskillnader som uppstår ur olika religioner.

Efter att boken väckt kritik på sociala medier har bokförlaget nu beslutat att ta bort både citatet och bilden ur nästa upplaga. Boken ska dock fortsätta säljas i oförändrat skick tills den nuvarande versionen är slut.

 

 Läs mer:

http://www.dagen.se/nyheter/kristna-kritiserar-larobok-i-religion-som-citerar-laten-hang-gud-1.1130374

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/trots-kritik-mot-religionsbok-skolor-i-sodertalje-behaller-boken-tills-vidare

http://www.varldenidag.se/nyheter/gud-hanas-i-religionsbok/reprdp!ui3bd1dnXFTM@juVXklEig/

För ett främlingsrespekterande Sverige

 

Har det mångkulturella samhällsprojektet varit lyckat eller finns det anledning att ställa större krav på kulturell integration? Erik Lidström diskuterar idag dessa frågor på MED-bloggen.

MED-bloggen

DEBATT. Titt som tätt kommer anklagelser mot Medborgerlig Samling att vi skulle vara ett främlingsfientligt parti. Detta är absurt. Samtidigt, att istället kalla oss för ett främlingsälskande parti vore en omotiverad förenkling. Vi är istället ett främlingsrespekterande parti och vi verkar för ett helt Sverige där främlingar respekteras.

Medborgerlig Samling är något så ordinärt och samtidigt i Sverige idag så ovanligt som ett liberalkonservativt parti. Vår övertygelse är att människor, alla människor vid sunda vätskor, har en fri vilja och ett eget ansvar för sina handlingar. Vi är sant liberala i att vi accepterar att andra människor har andra åsikter och, så länge det inte menligen inverkar på samhället i stort, gör saker som vi själva inte skulle göra.

Det vanliga i Sverige är tyvärr istället att man med frihet endast accepterar att folk gör vad vi själva skulle göra. Att man inte accepterar att andra människor begår misstag och…

Visa originalinlägg 1 386 fler ord

Fornnordiska namn från runstenar

20170628_162102-e1519848176445.jpg

Jag har gått igenom boken Runinskrifter i Sverige av Sven B. F. Jansson (professor i runforskning) och samlat några av de vackra och mindre vackra fornnordiska namn som dyker upp på våra runstenar. Vissa av dem känns idag främmande, medan andra används i oförändrad form. Dessutom finns ett antal som fallit i glömska, men kanske förtjänar att få vakna till liv igen. Avgör själv. Nedan lämnar jag listor över kvinno- och mansnamn.

 

Kvinnonamn:

Asfrid   Astrid   Bolla   Fastvi   Gerlög   Ginnlög   Gudfrid   Gunhild   Gylla   Gyrid   Holmfrid   Holmlög   Igulfrid   Inga   Ingegärd   Ingelev   Ingerun   Ingetora   Ingrid   Kristin  Odendisa   Ragnfrid   Ragnhild   Rodälv   Runa   Sigrid   Tola   Tora  Torgunn Torgärd   Tova   Tyrvi   Åfrid   Åsa

 

Mansnamn:

Alle   Andvätt   Anund   Assur   Astrad   Balle   Banke   Bergvid   Björn   Boe   Brand   Brune   Bräse   Dan   Djärv   Egil   Eliv   Erik   Eskil   Eymund   Faste   Fastulv   Folke   Folkvid   Fröger   Frömund   Frösten   Gammal   Gerbjörn   Gere   Gerfast   Germar   Germund   Gnupa   Gorm   Grane   Grim   Grimulv   Gudlev   Gudrik   Gudve   Gulle   Gunnald   Gunne   Gunkel   Gunnar   Gylve   Gärdar   Götrad   Halvboren   Halvdan   Harald   Heden   Heldar   Helge   Hjorvard   Hjorulv   Hjälle   Hjälm   Holm   Holmbjörn   Holmfast   Holmgöt  Holmsten   Husbjörn   Håkan   Hård   Håsten   Härmod   Härulv   Ingemar   Ingemund   Ingevald   Ingevid   Ingvar   Jarl   Jarlabanke   Jarund   Joger   Jorund   Kale   Karl   Knut   Kår   Kåre   Kättilmund   Livsten   Luden  Lydbjörn   Manne   Nase   Niklas   Ofeg   Ogmund   Olav   Olev   Orm   Orökja   Otrygg   Ragnfast   Ragnvald   Ragnälv   Rike-Gylve   Rode   Rodfos   Rodorm   Rodsten   Rodvisle   Rolf   Rådulv   Sigbjörn   Sigfast   Sigtrygg   Sigurd   Sigvid   Skamhals   Skule   Slagve   Smed   Spjallbude   Styrlög   Stärkar   Sune   Sven   Svenne   Tjodrik   Tjälve   Toke   Torbjörn   Tore  Torkel   Toste   Tryn   Tumme   Tyr   Tyrgil   Udd   Ulv   Ulvrik   Valke   Varin   Vige   Viking  Vigmund   Vimund   Vred   Vämod   Väring   Åke   Åsbjörn   Åsmund   Ärnmund   Äsbjörn   Äskil   Ödbjörn   Öjvind   Ön   Öpir   Östen

 

Fornnordiska namn ur nordisk mytologi hittar du här. Du kan också hitta namn och beteckningar i den nordiska mytologins ordlista.

Fotnot:

Bilden ovan visar Gripsholmsstenen i Mariefred, som rests av Tola till minne av sonen Harald. Stenen är en s.k. Ingvarssten och vittnar således om det vikingatåg till Särkland som skedde under ledning av Ingvar den vittfarne.

Svenska folksagor del 5: Pojken som släppte jätte-barnet i brunnen

bild brunn

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade Och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång ett jättefolk som bodde i skogen. Runt deras stuga fanns frodiga marker, så att jättens fä alltid var vid gott hull. Men folket i den närmaste bygden hade magert bete och brukade därför valla sin boskap på jättens ägor i smyg. Det hände då att jätten, som var mycket grym till sinnes, försökte överfalla vallhjonen och dräpa dem.

Inte långt från jättens gård bodde en fattig kvinna, som hade en enda son. Denna son var liten och klen till växten, men hade ett förslaget och djärvt sinne. En dag sa han till sin mor att hon skulle ysta tre ostar, vilket hon också gjorde. När ostarna var färdiga rullade pojken dem i askan, så att de blev alldeles grå och osmakliga. Detta gjorde modern arg och hon bannade honom för att han på detta sätt förslösade Guds gåvor, men pojken försäkrade henne att han hade något klokt i åtanke.

Följande morgon drog pojken till skogs med sin mors fä och vallade boskapen in på jättens marker. Där vandrade han hela dagen och först när kvällen kom samlade han djuren för att bege sig hemåt. Men under tiden hade jätten blivit varse hans besök och kom gående emot honom med bistra steg. ”Vad gör du här i min hage?” röt han. Pojken svarade att han hade gått för att finna bete åt sin boskap. ”Packa dig genast härifrån, annars ska jag krama dig som jag kramar denna sten!” skrek jätten och plockade upp en gråsten, som han sedan klämde i handen tills den sprack i flisor. Pojken sade: ”Du är mycket stark, men det är även jag, trots att jag är liten till växten.” Han tog sedan upp en av sina ostar och kramade den så att vasslan rann ut. När jätten såg detta blev han förundrad över att pojken kunde krama vatten ur en sten på det sättet. Han tog upp ännu en sten från marken för att försöka göra likadant, men det enda som hände var att den gick i bitar. Pojken tog då fram ännu en ost och upprepade konststycket. Jätten sade: ”Inte visste jag att du var så stark. Följ med mig till min gård och tjäna mig troget, så ska jag ge dig tre skäppor guld.” Det gick pojken med på och efter att han lämnat boskapen hemma begav han sig nästa dag till jättens stuga. Jätten ville gå ut och hugga ved och sade till pojken: ”Eftersom du är så stark kan du bära min yxa.” Men yxan var så stor och tung att pojken knappt kunde lyfta den. Han ropade då till jätten: ”Far, det är bättre att du själv bär yxan, så att jag kan visa vägen.” Jätten var tillfreds med detta och de gav sig iväg. När de funnit ett lämpligt träd stannade de och jätten sa: ”Eftersom du är så stark ska du få göra första hugget. ”. ”Nej”, svarade pojken, ”jag är inte van vid att hugga med en så liten yxa. Du får själv göra det första hugget, så gör jag det andra”. Jätten nöjde sig med det, lyfte yxan och gjorde ett väldigt hugg invid roten. Men hugget var så kraftigt att trädet föll med ett brak. När trädet sedan skulle bäras hem slängde jätten upp det över axlarna, medan pojken gömde sig bland dess grenar. På så vis slapp han visa prov på sin styrka. När de kom hem var jätten mycket trött, men pojken menade att arbetet varit föga ansträngande.

Dagen därefter sa jätten att han ville fara bort. Pojken skulle istället stanna hemma och hjälpa jätte-mor att kärna smör. Jätte-kvinnan tog fram en kärna full med mjölk, men den var så stor att pojken näppeligen kunde lyfta kärnstaven. Han sade: ”Mor, detta tror jag blir ett lätt arbete, men jag vill gärna att du visar hur man gör.” Jätte-kvinnan började därför kärna, medan pojken såg på. Rätt som det var började jätte-barnet att skrika och jätte-mor sa: ”Tag du med dig den lilla till brunnen och tvätta henne, så ska jag kärna färdigt.” Pojken tog därför med sig jätte-barnet, som inte var mycket mindre än han själv, till brunnen, men det bar sig inte bättre än att hon föll ner i vattnet och drunknade. Pojken menade att det inte var någon större skada, men förstod att han nog inte skulle kunna stanna hos jättarna så länge till. När han kom  tillbaka till stugan undrade jätte-kvinnan var barnet var och pojken svarade att hon sprungit till skogs för att möta sin far. När jätten en stund senare kom hem ensam blev jätte-kvinnan utom sig av oro. Pojken sade då att han och jätten borde ge sig ut i skogen för att söka efter flickan, vilket de också gjorde. Men hur de än letade på alla håll kunde de inte hitta henne. Efter en stund kom de till gränsen av jättens ägor och pojken sa: ”Far, jag är nu inte långt från hemmet. Låt mig få gå hem till min mor, så kommer jag åter imorgon och hjälper dig att leta.” Jätten svarade: ”Du kan gå, eftersom du gjort ett gott jobb åt mig, men kom snart tillbaka.” Vid dessa ord tog han fram tre skäppor guld och gav gossen i lön för hans tjänst. Sedan drog jätten och vallpojken åt varsitt håll. Pojken gick hem till sin mor och gav henne allt han fått, så att de från den dagen kunde leva rika och lyckliga. Men jätten fortsatte ströva runt i skogen för att leta efter sitt barn. Där går han och jätte-mor och söker än idag.