Svenska folksagor del 5: Pojken som släppte jätte-barnet i brunnen

bild brunn

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade Och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång ett jättefolk som bodde i skogen. Runt deras stuga fanns frodiga marker, så att jättens fä alltid var vid gott hull. Men folket i den närmaste bygden hade magert bete och brukade därför valla sin boskap på jättens ägor i smyg. Det hände då att jätten, som var mycket grym till sinnes, försökte överfalla vallhjonen och dräpa dem.

Inte långt från jättens gård bodde en fattig kvinna, som hade en enda son. Denna son var liten och klen till växten, men hade ett förslaget och djärvt sinne. En dag sa han till sin mor att hon skulle ysta tre ostar, vilket hon också gjorde. När ostarna var färdiga rullade pojken dem i askan, så att de blev alldeles grå och osmakliga. Detta gjorde modern arg och hon bannade honom för att han på detta sätt förslösade Guds gåvor, men pojken försäkrade henne att han hade något klokt i åtanke.

Följande morgon drog pojken till skogs med sin mors fä och vallade boskapen in på jättens marker. Där vandrade han hela dagen och först när kvällen kom samlade han djuren för att bege sig hemåt. Men under tiden hade jätten blivit varse hans besök och kom gående emot honom med bistra steg. ”Vad gör du här i min hage?” röt han. Pojken svarade att han hade gått för att finna bete åt sin boskap. ”Packa dig genast härifrån, annars ska jag krama dig som jag kramar denna sten!” skrek jätten och plockade upp en gråsten, som han sedan klämde i handen tills den sprack i flisor. Pojken sade: ”Du är mycket stark, men det är även jag, trots att jag är liten till växten.” Han tog sedan upp en av sina ostar och kramade den så att vasslan rann ut. När jätten såg detta blev han förundrad över att pojken kunde krama vatten ur en sten på det sättet. Han tog upp ännu en sten från marken för att försöka göra likadant, men det enda som hände var att den gick i bitar. Pojken tog då fram ännu en ost och upprepade konststycket. Jätten sade: ”Inte visste jag att du var så stark. Följ med mig till min gård och tjäna mig troget, så ska jag ge dig tre skäppor guld.” Det gick pojken med på och efter att han lämnat boskapen hemma begav han sig nästa dag till jättens stuga. Jätten ville gå ut och hugga ved och sade till pojken: ”Eftersom du är så stark kan du bära min yxa.” Men yxan var så stor och tung att pojken knappt kunde lyfta den. Han ropade då till jätten: ”Far, det är bättre att du själv bär yxan, så att jag kan visa vägen.” Jätten var tillfreds med detta och de gav sig iväg. När de funnit ett lämpligt träd stannade de och jätten sa: ”Eftersom du är så stark ska du få göra första hugget. ”. ”Nej”, svarade pojken, ”jag är inte van vid att hugga med en så liten yxa. Du får själv göra det första hugget, så gör jag det andra”. Jätten nöjde sig med det, lyfte yxan och gjorde ett väldigt hugg invid roten. Men hugget var så kraftigt att trädet föll med ett brak. När trädet sedan skulle bäras hem slängde jätten upp det över axlarna, medan pojken gömde sig bland dess grenar. På så vis slapp han visa prov på sin styrka. När de kom hem var jätten mycket trött, men pojken menade att arbetet varit föga ansträngande.

Dagen därefter sa jätten att han ville fara bort. Pojken skulle istället stanna hemma och hjälpa jätte-mor att kärna smör. Jätte-kvinnan tog fram en kärna full med mjölk, men den var så stor att pojken näppeligen kunde lyfta kärnstaven. Han sade: ”Mor, detta tror jag blir ett lätt arbete, men jag vill gärna att du visar hur man gör.” Jätte-kvinnan började därför kärna, medan pojken såg på. Rätt som det var började jätte-barnet att skrika och jätte-mor sa: ”Tag du med dig den lilla till brunnen och tvätta henne, så ska jag kärna färdigt.” Pojken tog därför med sig jätte-barnet, som inte var mycket mindre än han själv, till brunnen, men det bar sig inte bättre än att hon föll ner i vattnet och drunknade. Pojken menade att det inte var någon större skada, men förstod att han nog inte skulle kunna stanna hos jättarna så länge till. När han kom  tillbaka till stugan undrade jätte-kvinnan var barnet var och pojken svarade att hon sprungit till skogs för att möta sin far. När jätten en stund senare kom hem ensam blev jätte-kvinnan utom sig av oro. Pojken sade då att han och jätten borde ge sig ut i skogen för att söka efter flickan, vilket de också gjorde. Men hur de än letade på alla håll kunde de inte hitta henne. Efter en stund kom de till gränsen av jättens ägor och pojken sa: ”Far, jag är nu inte långt från hemmet. Låt mig få gå hem till min mor, så kommer jag åter imorgon och hjälper dig att leta.” Jätten svarade: ”Du kan gå, eftersom du gjort ett gott jobb åt mig, men kom snart tillbaka.” Vid dessa ord tog han fram tre skäppor guld och gav gossen i lön för hans tjänst. Sedan drog jätten och vallpojken åt varsitt håll. Pojken gick hem till sin mor och gav henne allt han fått, så att de från den dagen kunde leva rika och lyckliga. Men jätten fortsatte ströva runt i skogen för att leta efter sitt barn. Där går han och jätte-mor och söker än idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s