Nordisk folktro, del 8: Kvarngubben

20180513_104458

I äldre tiders vattenkvarnar flyttar ibland kvarngubben in för att vakta. Ofta bosätter han sig i hjulhuset under kvarnen och kan vara till både nytta och förtret för mjölnaren, beroende på humör. De som sett honom har beskrivit honom som en småvuxen gubbe, ofta med påtagligt stor näsa. Trots sin litenhet är han ovanligt stark och kan exempelvis utan problem hålla fast kvarnhjulet, så att maskineriet stannar. Om hjulet fastnar kan man därför prova att blidka kvarngubben genom att slänga ner några mynt. Man kan också hålla honom på gott humör genom att lägga ut snus i kvarnen, för det är han mycket förtjust i. Kvällstid och nattetid är det dock ingen idé att försöka mala; då vill kvarngubben ha lugn och ro och låter sig inte påverkas av mutor.

Kvarngubben kan hålla ordning i kvarnen och skrämma bort obehöriga inkräktare, men det finns också gamla berättelser som visar att vissa kvarngubbar är så sturska och motsträviga att det är nödvändigt att tvinga bort dem, exempelvis genom att slänga het tjära på dem.

Kvarngubbens eventuella släktskap med andra väsen är oklart. Ibland betraktas han som en tomte, men enligt vissa teorier är han nära besläktad med Näcken eller rent av Näcken själv.

Berättat om kvarnarnas magiska väsen

Vid kvarnen i Rämån var en gubbe och mol. Han hade reda på att kvarngubben brukade husera där, så han rustade sej med en tjärkittel, och när han kom fram till kvarnen satte han den på elden, så att den skulle hålla sej varm och kokande. När det nu hade gått om ett tag så dundrade det på dörren, ”Se så lång näsa jag för!” Då svarade gubben: ”Känn du så het gröt jag rör!” Och med detsamma slängde han tjäran i flesen på honom, och då försvann han då.

– Berättat av Per Imbriktsson i Hede Socken, Härjedalen, 1927

Vid Stalpets gamla kvarn var det ytterst sällan vattenbrist, och under torrperioder när andra kvarnar stannade, körde bönderna långa vägar till Stalpet för att mala. Vid sådana tillfällen och även på hösten och till jul gick det för fullt i den gamla kvarnen både natt och dag. Mjölnarna gick där om nätterna och lyste sig med någon primitiv lampa med rovolja, senare fotogen, och även talg-ljus användes. Det verkade rätt spökaktigt i den gamla kvarnen när mjölnaren gick omkring med sin lampa och skuggorna lekte bland säckarna. Enligt folksägen förekom det också att Näcken eller Strömkarlen satt ute i hjulhuset och ibland rörde vid vattenhjulen på nätterna, och då stannade kvarnarna. 

– Berättelse ur ”Flydda tider” av Albert Gustafsson i Haga (1881-1966)

Fotnot: Bilden ovan visar en kvarn i Blidsberg vid Ätran

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013),  Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Otryckta källor:

https://www.hembygd.se/marback/stalpet-sodra-sveriges-hogsta-vattenfall

https://www.isof.se/arkiv-och-insamling/digitala-arkivtjanster/sagenkartan/sagenkartan#/places/nordic/true

https://sagomuseet.wordpress.com/2011/08/19/brattefors-kvarn/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/nacken-och-backahasten-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Folktro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s