Jag vill inte att Sverige ska bli som Malmö

bild Malmö

För en tid sedan gick jag igenom några charmiga filmer om livet i Sverige under 1900-talet. En av filmerna berörde mig särskilt mycket och förtjänar att uppmärksammas ytterligare: filmen om Malmö 1956. Sällan har tre minuter sagt så mycket. Det är svårt att inte gripas av stadens fridfulla stämning, ordningen, de rena gatorna och människors lycka.

Så ser inte Malmö ut längre. Idag är Malmö märkt av social utsatthet, bidragsberoende, gängkriminalitet och skjutningar. Beskrivningar av stadens brutala våldtäkter präglar ofta nyhetsflödet och skolbråken avlöser varandra.

De största förändringarna beror på att Malmös har fått en annan befolkningssammansättning och kommit att domineras av personer från andra kulturer. Problemen vi ser bottnar i både utanförskap och främmande kulturyttringar, som hederstänkande, en nedsättande kvinnosyn, klankultur och religiösa föreställningar som krockar med det moderna samhället. Dessutom handlar det om en för Sverige avvikande inställning till att leva av andras arbete istället för av eget (vilket jag har skrivit om här).

Detta väcker förstås en skrämmande fråga: Om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter, hur länge dröjer det då innan resten av Sverige har blivit som Malmö idag? 20 år? 30? Frågan är egentligen omöjlig att besvara, eftersom ett Sverige med samma demografiska sammansättning som Malmö inte kommer att vara som Malmö, utan mycket värre – för då kommer det inte att finnas några pengar till att upprätthålla välfärdsstatens funktioner. Malmö är idag en bankrutt kommun, som är beroende av att miljarder pumpas in utifrån. Alltför få Malmöbor bidrar till samhällsekonomin och alldeles för många belastar den. Så varifrån ska pengarna komma om Sverige omvandlas till ett Malmö i jätteformat? Och vad kommer att hända när det inte längre går att sätta plåster på problemen med rundhänta bidrag?

Sådana frågor plågar och oroar mig mycket. Jag är helt enkelt fruktansvärt bekymrad över tillståndet i Sverige. Jag är rädd för samhällsutvecklingen och för den framtid vi går till mötes om aktuella trender fortsätter obrutna. Jag vill få fortsätta leva i det trygga, välfungerande och välmående land våra tidigare generationer byggt upp åt oss och jag vill leva i ett samhälle vars värderingar bottnar i en västerländsk kultur.

Vart ska jag ta vägen? Den frågan ställer jag mig allt oftare. Nyligen tackade jag nej till ett jobb i Norge. Det sved lite, men jag är fortfarande inte redo att ge upp. Sverige är mitt hemland. Men jag räknar med att framtiden kommer att pressa mig härifrån. Jag tror att vi kommer bli många som inte orkar stanna, jag tror att allt färre kommer att söka sig hit och jag tror – tyvärr – att en av världens främsta välfärdsstater kommer att skapa sin egen undergång.

Det gör ont i hjärtat att tänka på.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vem-ska-betala-om-sverige-blir-som-malmo/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s