Snus från 1700-talet funnet i Norrköping

 

Just nu pågår utgrävningar av den Inre hamnen i Norrköping. Det är den största stadsarkeologiska undersökning som gjorts i staden och hittills har den resulterat i en mängd spännande upptäckter. Kinesisk finkeramik, kritpipor, mynt från 1600-talet och en stenlagd väg täckt av fiskben har för första gången på länge fått se dagens ljus. För några dagar sedan gjordes dessutom ett alldeles särskilt fynd: På botten av det som tidigare varit en å hittade arkeologerna en mässingsdosa, som visade sig innehålla 300 år gammalt snus. Sannolikt har dosan tappats ner i ån på 1700-talet och bevarats tack vare att den hamnat i ett syrefritt gyttjelager. De ingraverade initialerna PWG har väckt tankar om att den kan ha tillhört industrimannen Pehr Gustaf Wadström, som vid denna tid ägde ett varv på Skeppsholmen.

Snuset ska nu analyseras för att se vilken sorts tobak det innehåller och snusdosan ska sedan ställas ut på Norrköpings stadsmuseum.

 

Den svenska prillan

Snuset gjorde sitt intåg i Europa på 1500-talet, då spanska och portugisiska sjömän förde med sig tobak från Västindien. Tobaken användes då som luktsnus genom att den drogs upp i näsan. Den typiska prillan uppstod först när svenska konsumenter på 1700-talet började blanda tobaksblad med salt och vatten och stoppa under överläppen. Idag har Sverige en miljon snusare och är det enda landet som fått undantag från EU:s snusförbud.

 

Källor:

https://www.snusochtandsticksmuseum.se/historia/snushistoria/

https://www.swedishmatch.com/sv/Var-verksamhet/Snus-och-moist-snuff/Snusets-historia/

 

 

Läs mer:

http://www.nt.se/nyheter/norrkoping/ovanliga-fyndet-300-ar-gammalt-snus-om5322361.aspx

https://www.expressen.se/nyheter/upphittat-300-arigt-snus/

När en annan kultur kastar ljus över vår

Jag råkar vara född till kvinna. Det har jag inga större problem med, eftersom jag dessutom råkar vara född i Sverige. I en annan del av världen hade mitt kön kunnat innebära ett livslångt handikapp på grund av kulturellt sanktionerat förtryck.

Helena Edlund berättar idag om sina erfarenheter av en helt annan kulturs kvinnosyn och dess konsekvenser:

http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Sällan framträder vår egen kultur så tydligt som när den på detta sätt ställs emot en annan. Det är också då vi ser vad olika kulturers grundvärderingar resulterar i för beteenden. Så läs och begrunda. Vad detta i grund och botten handlar om är vilket samhälle vi vill ha och vilken tillvaro vi vill leva i.

Den svenska flaggan

bild-flagga.jpg

Idag firar vi Sveriges nationaldag för trettiofemte gången. Många kommer att ge sig ut för att ha picknick, några kommer att besöka olika former av uppträdanden och andra kommer att passa på att besöka Stockholms slott, som kungen öppnar för allmänheten med fritt inträde. Här på bloggen väljer jag att högtidlighålla nationaldagen genom att uppmärksamma en numera ofta vanvördad nationalsymbol: den svenska flaggan.

Sveriges flagga är en korsflagga med ett gult kors på blå botten. Enligt legenden ska flaggan ha fått sitt utseende av Erik den helige, som när han landsteg i Finland under det första svenska korståget 1157 ska ha sett ett gyllene kors på himlen. Detta betraktades som ett tecken från Gud och Erik den helige ska därför ha låtit händelsen ge inspiration till en fana. Sanningshalten i denna historia är sannolikt låg, då inget tyder på att en sådan flagga funnits vid denna tid. De äldsta beläggen för att en flagga med detta utseende har använts är från 1500-talet och från 1600-talet finns det bildbevis för att blå flaggor med gult kors fördes på svenska skepp.

Den blågula färgkombinationen var vanlig redan i den medeltida vapentraditionen i Sverige. Exempelvis finns blått och gult i Folkungaättens vapen och Sveriges riksvapen. Den svenska flaggans själva modell, där korsets armar har förskjutits mot flaggstången, återfinns i alla de nordiska flaggorna och har sitt ursprung i den danska flaggan (Dannebrogen), som är den äldsta nu använda nationsflaggan i världen. Kanske skapades den svenska flaggan som en protest mot Kalmarunionen, genom att Dannebrogen förvanskades med färger som uppfattades som svenska. 20180301_210458

Det allmänna flaggandet i Sverige blev vanligt först under det nationalromantiska 1800-talet. Det var alltså först då flaggan blev en symbol för landet Sverige, snarare än för den svenska statsmakten. Vid den tiden fanns dock inga tydliga regler för flaggans proportioner och nyanser, vilket bl.a. resulterade i att Oscar Tapps ljusare variant av flaggan vann stor popularitet och spridning. Först 1906 kom en flagglag som skapade en standard för flaggans utseende. Lagen omarbetades senast 1982 och stipulerar sedan dess att flaggan är ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset”. Enligt NCS- systemet är flaggans färger 4055-R95B för den blå och  0580-Y10R för den gula. Även proportionerna mellan färgfälten regleras nu i lag och det är förbjudet att förse flaggan med bokstäver eller använda den som varumärke utan tillåtelse.

Storleken på flaggan ska anpassas till flaggstången, så att flaggans längd är ungefär en fjärdedel av flaggstångens höjd.

 

Flaggan skall behandlas med respekt. Den skall hissas ordentligt i topp mot flaggstångsknoppen med flagglinan sträckt. Endast en flagga får hissas på varje stång. Flaggan skall vara hel och ren och med färgerna i behåll. Om en flagga inte längre är i användbart skick, bör den värdigt brännas eller lämnas till flaggtillverkaren för destruktion och absolut inte lämnas till soporna.

Citat från Riksarkivets hemsida: https://riksarkivet.se/flaggningstider

 

Källor:

https://nationaldagen.se/start/flaggan/flaggans-historia/

https://popularhistoria.se/artiklar/flagga-for-kung-och-fosterland

https://riksarkivet.se/flaggningstider

https://www.svd.se/harrison-om-svenska-flaggans-ursprung

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_flagga

När normerna förändras, del 21: Slöjtvång på svenska förskolor

bild slöja barn

I en undersökning gjord av GP framkommer att en majoritet av tillfrågade förskolor i s.k. utsatta områden (i praktiken områden som präglas av hög andel utlandsfödda) medverkar till att tvinga på småflickor slöja om föräldrarna kräver det. GP redogör även för ett specifikt fall, där föräldrarna fått förskolan att filma flickan under dagen för att bevisa att hon iklätts slöja.

Att förskollärare medverkar till att hedersrelaterad kontroll från föräldrahemmet sprider sig till skolmiljön är minst sagt otäckt. När barn förtrycks och får sin frihet inskränkt i hemmet ska skolan kunna utgöra en fristad där den egna personen får utrymme att växa. Det gäller inte minst de allra yngsta.

Utbildningsminister Gustav Fridolin, som intervjuas i GP:s reportage, betonar att förskolornas agerande bryter mot skolans ”värdegrund” – vilket naturligtvis är totalt ointressant för personer som lever i områden där helt andra värdegrunder gjorts gällande. Fridolins invändning är därför inadekvat. Med tanke på den förändrade befolkningssammansättningen i Sverige räcker det inte med diffusa värdegrunder  – lagstiftningen behöver ändras för att skydda barns rättigheter.

Danmark har nyligen förbjudit burka på offentliga platser och det hoppas jag att Sverige också ska göra. Ett första, vettigt steg på vägen skulle vara att förbjuda slöja på för- och grundskolor.

 

Läs mer:

http://www.gp.se/nyheter/gp-granskar/fridolin-rasar-mot-f%C3%B6rskolorna-solklara-brott-1.6386214

http://helenaedlund.se/forskolehijabis/

Nedslag i nordisk mytologi, del 9: Idun

Bild Loke och Idun

Idun är en asynja, en kvinnlig gudom i den nordiska mytologin. Hon är dotter till dvärgen Ivalde och ljusdisen Hildegun och är gift med skaldekonstens gud, Brage.

Idun är den enda av gudarna som känner till konsten att ge evigt liv. Av denna anledning betraktas hon som ungdomens gudinna och hennes namn betyder ”den som föryngrar”. I sin trädgård odlar hon gyllene äpplen, som gör att gudarna inte åldras. När äpplena är mogna samlar hon dem i ett skrin och delar ut dem.

 

När Idun rövades bort av jätten Tjatse

Vid ett tillfälle var Oden, Loke och Höner på resa i Jotunheim, jättarnas rike. De fick då syn på en flock betande oxar och eftersom de var hungriga fångade de den största oxen, slaktade den och gjorde upp en eld för att steka den. När det var dags att äta upptäckte de emellertid att köttet fortfarande var rått. De gjorde ett nytt försök, men på något märkligt sätt gick köttet inte att tillaga. När de som bäst diskuterade vad de skulle göra hörde de plötsligt en kraxande röst från en ek i närheten. Där satt en enorm örn, som egentligen var en jätte i fågelhamn. Han förklarade att han hette Tjatse och att han hade förtrollat köttet, så att det blivit omöjligt att värma. Han kunde emellertid tänka sig att häva förtrollningen om han också fick äta sig mätt. Gudarna, som vid det laget var ordentligt hungriga, gick med på detta, varpå köttet med ens blev genomstekt. Örnen flög då ner från sin gren och tog för sig av oxen, så att det efter några tuggor bara återstod ben och slamsor. Loke blev så förgrymmad över detta att han plockade upp en träpåk och slog till örnen. Tjatse grep då tag i påken och Loke upptäckte till sin förfäran att hans händer blivit som fastnaglade vid skaftet. Det var omöjligt för honom att släppa taget och när örnen flög iväg upp mot himlen följde Loke med. Tjatse började därefter göra störtdykningar och släpa Loke över trädtopparna, så att han befarade att armarna skulle slitas av. Han bönade och bad att få bli nedsläppt, men Tjatse vägrade och sa att han aldrig skulle låta Loke gå fri om Loke inte hjälpte honom att röva bort Idun och hennes äpplen. Tillslut var Loke så utmattad att han samtyckte.

När Loke kommit tillbaka till Asgård sökte han upp Idun och sa att han hade sett ett träd i skogen som bar gyllene äpplen, precis som träden i hennes trädgård. Det gjorde Idun så nyfiken att hon hämtade skrinet med mogna äpplen och följde med Loke ut i skogen för att undersöka saken. Där låg Tjatse i bakhåll, överföll henne och förde henne med sig till sin boning i Jotunheim.

Utan Iduns äpplen började Asgårds gudar åldras. De blev gråhåriga, kutryggiga och rynkiga, så att de knappt kände igen varandra. När de tillslut fick klart för sig att det var Loke som låg bakom Iduns försvinnande blev de rasande och krävde att Loke skulle hämta henne tillbaka. Om han inte lyckades skulle han få böta med sitt liv. Loke lånade då en falkdräkt av Freja och flög till Jotunheim, dit han tursamt nog anlände när Tjatse gett sig ut för att fiska. Idun var således ensam i Tjatses borg och Loke förvandlade henne till en nöt, som han varsamt bar i klorna medan han började flyga tillbaka mot Asgård. Tjatse kom emellertid snart hem och när han upptäckte att Idun var borta förvandlade han sig ännu en gång till en örn och flög efter. Som örn var han mycket snabb och avståndet mellan honom och Loke krympte. När de närmade sig Asgård såg gudarna vad som var på väg att hända och skyndade sig att samla hyvelspån i en stor hög på Asgårds murar. Efter att Loke sedan landat tände de eld på högen, så att Tjatses fjädrar hamnade i lågorna och han föll död till marken.

När Idun återfått sin rätta gestalt återupptog hon äppelodlingen, så att asarna fick sin dagliga dos av gyllene äpplen. De föryngrades då genast och fick tillbaka sin styrka, så att livet i Asgård kunde fortsätta som vanligt.

 

Fotnot:

Bilden visar Idun och Loke, skildrade av John Bauer

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

 

Otryckta källor:

http://historiska.se/nordisk-mytologi/idun/

 

Kulturhistoriska personligheter, del 9: Olof Skötkonung

20180422_133337_001

Kung Olof Skötkonung regerade runt år 1000 över ett lite mer sammanhållet rike i nutida svenskt område och brukar räknas som den andre kungen i vår regentlängd. Källmaterialet är höljt i dunkel och många frågetecken kring rikets enande har inte gått att räta ut, men vi kan konstatera att Olof Skötkonung är den förste som med säkerhet samtidigt härskat över Svealand, Västergötland och Östergötland. Han är också den förste svenske kung som antagit kristendomen och förblivit kristen, varför han officiellt gjort Sverige till ett kristet land.

Sannolikt föddes Olof Skötkonung runt år 980, men om hans barndom och uppväxttid vet vi föga. Exempelvis går källorna isär rörande hans mor; ibland uppges hon ha varit Swiatoslawa av Polen, ibland Sigrid Storråda. Hans far var emellertid kung Erik Segersäll, som brukar ses som den som enade Götaland och Svealand och utgör startpunkten i vår regentlängd.

Det rike Olof övertog efter sin far hette Svitjod och bestod av löst sammanhållna landskap. Landet var till större delen hedniskt, med Uppsala som religiöst centrum. Det var oroliga tider som präglades av maktkamp och Olof hamnade i strid med den danske kungen Sven Tveskägg. Konflikten bottnade i att Olof gjorde anspråk på Sven Tveskäggs rike, eftersom fadern under en period varit regent där. På något vis löstes motsättningarna genom att de två istället blev fränder och Olofs mor kom senare att gifta om sig med Sven Tveskägg. År 1000 lierade de sig med norska upprorsmän mot den norske kungen Olav Tryggvasson i slaget vid Svolder. De segrade och delade sedan på Norge, varvid Olof fick Bohuslän och södra Tröndelag. Efter att Olof Haraldsson blev norsk kung 1015 startade emellertid nya strider, som gjorde att dessa landområden återgick till Norge.

Olof Skötkonungs far, Erik Segersäll, hade låtit grunda kungastaden Sigtuna, som snabbt tog över Birkas betydelse som handelsstad. Dit lät Olof kalla engelska myntslagare för att prägla de första svenska mynten. På de tidigaste mynten omnämns han som ”Olof, kung i Sigtuna”, medan senare  mynt försetts med inskriptionen ”Olof svearnas konung” på latin. På ett annat står det ”Situne Dei”, Guds Sigtuna. De mynt som präglats efter år 1000 har märkliga och svårtolkade inskriptioner, som tyder på att myntpräglarna inte kunde läsa. Bland annat kallas Olof för ”Rex Ancol”, kung av England, vilket talar för att text kopierats från andra mynt utan vetskap om betydelsen.

Hur Olof Skötkonung kom att anamma kristendomen vet vi inte. Hans far lät döpa sig, men skulle senare lämna religionen. Olof valde dock att ta dopet och förbli kristen livet ut. Sannolikt döptes han i en källa vid Husaby i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid, men hur och när det skedde är omtvistat.20180422_134238 De mynt som Olof lät prägla 995-1020 var dock försedda med kors och texten ”in nomine Domini” (i Guds namn), vilket kan tala för att han döptes i mycket unga år. Till Husaby fortsatte han sedan att ha starka band och det var där han levde under den senare delen av sitt liv. På ett av de mynt han lät prägla finns texten ”Rex an col”, kungen vid kullen, vilket antas syfta på den närbelägna Kinnekulle. Han gjorde också Husaby kyrka till Sveriges första biskopskyrka. Efter att ha misslyckats med att riva hednatemplet i Uppsala grundade han det första stiftet i Skara och skänkte byn Husaby till stiftet, som på så vis blev ett religiöst centrum i det framväxande svenska riket.

Olof gifte sig med den slaviska furstedottern Estrid och tillsammans fick de barnen Anund Jakob och Ingegerd. Han fick även sonen Emund i ett utomäktenskapligt förhållande. Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen ledde Olofs kristna tro till missnöje bland hedniska svear, som avsatte honom och gjorde sonen till kung. Detta kan tyckas märkligt, eftersom Anund Jakob var lika kristen. Enligt Snorre Sturlasson handlade svearnas missnöje istället om de upprepade krigen med Norge, vilket fick svearnas ting att avsätta Olof till förmån för sonen. Mot slutet av sitt liv var Olof därför bara kung över Västergötland, men kanske regerade far och son tillsammans över det delade riket fram till Olofs död 1022.

Enligt vissa uppgifter ska Olof vara begravd vid Husaby kyrka, men de utpekade gravhällarna är av betydligt yngre ålder. Utgrävningar har visat att det finns lager med äldre gravar under, men om någon av dessa innehåller Olofs kvarlevor är oklart.

20180422_131555

Om Olof Skötkonungs betydelse kan man sammanfattningsvis säga att han styrde över både svear och götar, vilket innebar att riket vid ungefär år 1000 hade enats under en gemensam kristen kung. Därmed kom vi ett steg närmare nationen Sverige och grunden lades för en kristen kulturutveckling. Han gav också Sverige ett eget myntväsende, även om myntningen från ca 1030 upphörde under ett helt sekel. Hans söner Anund Jakob och Emund blev båda svenska kungar efter honom.

 

Vad betyder namnet ”Skötkonung”?

 Namnet Skötkonung (på fornnordiska Skautkonungr) dokumenteras först på 1200-talet och vid denna tid hade ursprunget redan glömts bort. I Heimskringla kallar Snorre Sturlasson kungen för ”Olav den svenske”. Vanligen förknippas dock ”sköt” med skatt, vilket kan syfta på att Olof var tvungen att betala skatt till någon överordnad, som påven eller Sven Tveskägg. Några har föreslagit att skatten istället är de mynt han lät prägla, medan andra menar att det syftar på ordet ”sceat”, som präglats på några av mynten. Kanske bars han runt i ett ”sköte” av tyg eller också åsyftas en gammal tradition, då ett stycke jord placerades i knät (skötet) på den nye ägaren när fastigheter avyttrades.

Således är teorierna många, men ingen har kunnat ledas i bevis.

 

 

Vem döpte Olof Skötkonung?

Vem som utförde Olof Skötkonungs dop är omstritt. Snorre Sturlasson skriver i Heimskringla att döparen var den engelske missionären Sigurd, medan Saxo Grammaticus pekar ut en missionär vid namn Bernhard. Mest genomslag har dock Sigfridslegenden fått. Enligt denna döptes Olof av missionären Sigfrid vid Kinnekulle (och möjligen är väl Snorre Sturlassons Sigurd identisk med denne). Det finns två källor vid Kinnekulle, som båda ligger i närheten av samhället Husaby, men vilken av dem som använts för ändamålet vet vi inte. En minnessten står idag uppställd vid Sankt Sigfrids källa, men det är möjligt att dopet i själva verket ägde rum längre söderut, vid Brigidakällan.

I den anglosaxiska krönikan berättas om en kung vid namn ”Anlaf”, som ska ha härjat i England tillsammans med ”Swein”. En tolkning är att dessa namn syftar på Olof Skötkonung och Sven Tveskägg. I sådana fall ägde dopet rum år 994 i Andover i den engelske kungens närvaro.

 

 

Fotnot: Bilden överst visar en plakett som är uppsatt vid den förmodade dopkällan. Mellanbilden visar dopkällan som den ser ut idag. Den nedersta bilden är tagen vid Husaby kyrka, där graven vid porten (sannolikt felaktigt) har utpekats som Olof Skötkonungs.

 

Tryckta källor:

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Wiken

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och kultur

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/artiklar/nar-blev-sverige-ett-rike

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_Sveriges_regenter

https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Sk%C3%B6tkonung