När jihadismen möter gangsterismen

Vad tänker du på när du hör ordet ”mångkultur”? Kanske går dina tankar till den trevlige butiksägaren nere på hörnet, den goda maten på den persiska restaurangen inne i centrum och din färgstarka väninna från andra sidan jordklotet. Så var det för mig också en gång, innan jag flyttade till förorten Biskopsgården och fick se vad mångkultur utan integration resulterar i. Mohamed Omar fångar idag den icke-integrerade mångkulturens stämningar och attityder i en krönika på Det Goda Samhället. Läs och begrunda. Denna typ av problem kommer av allt att döma att bli en allt större del av det svenska samhällets vardag.

DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

Det mesta kända (egentligen ökända) mångkulturella området i Uppsala är Gottsunda. Området har alla de vanliga kännetecknen som vi förknippar med ordet mångkultur, det vill säga arbetslöshet, kriminalitet och islamisering.

Men eftersom massinvandringen fortsätter och etablissemanget verkar sakna både idéer och handlingskraft, så blir allt fler områden mer lika Gottsunda. Området Eriksberg i Uppsala, landets fjärde största stad, var tidigare lugnt och trevligt. Inga upplopp och bilbränder. Ingen skottlossning. Men det håller på att förändras.

När jag och några vänner hade samlats på en gård i Eriksberg för att grilla denna sommar (det var då inte förbjudit att grilla med kol), så blev vi störda av ett ungdomsgäng med mångkulturell bakgrund. Det första jag noterade var att de mångkulturella totalt dominerade gården. Barn och ungdomar med typiskt, ”gammelsvenskt” utseende, var frånvarande.

Ungdomarna började cirkulera omkring oss och fälla kommentarer. Man märkte att de inte var nöjda med vår…

Visa originalinlägg 661 fler ord

När normerna förändras, del 28: Polygami på skattebetalarnas bekostnad

Jag bor långt ute på landet, där bussen bara passerar några enstaka gånger om dagen, men ändå ofta är tom. Av denna anledning har bussbolaget bestämt att vissa turer är ”bokningsbara”; om ingen ringer och bokar går ingen buss och om bara några få anmäler sig skickar bussbolaget istället en taxi.

En av konsekvenserna är att jag åker taxi ganska ofta och dessa taxiresor har visat sig vara ett utmärkt tillfälle till kulturutbyte. Uppskattningsvis är ungefär en tredjedel av taxichaufförerna av utländsk härkomst, vilket gör att jag får lära mig allt möjligt om andra kulturers levnadsvanor, värderingar och syn på det svenska samhället. Bland annat har jag fått förklarat för mig att polygami är tämligen vanligt i Sverige, betydligt vanligare än vad som syns i myndigheternas statistik. Och anledningen är att myndigheterna inte känner till dessa äktenskap.

Så här går det tydligen till: När en man gifter sig med flera fruar registreras inte äktenskapen. De inblandade vigs av någon som inte har vigselrätt enligt svensk lag, men som kan viga enligt religiös praxis. Därmed betraktas parterna som gifta av sin släkt och sina landsmän, trots att inget äktenskap finns registrerat. Eftersom myndigheterna inte vet att makarna är gifta har mannen ingen försörjningsplikt gentemot kvinnorna. ”Fruarna” är i regel hemmafruar och kasserar ut försörjningsstöd från socialen åt sig och sina barn. På så sätt kan en man med en högst medioker inkomst (exempelvis en taxichaufför) hålla sig med ett harem av hustrur och en hel flock av barn – på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har ofta undrat varför många väljer att komma till Sverige, trots att de inte vill anpassa sig till det svenska samhället och den svenska kulturens värderingar. Svaret står kanske att finna i ovanstående historia: Det svenska välfärdssystemet är lätt att utnyttja för egna syften.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 15: Wadköping

Wadköping är en stadsdel i Örebro som vigts åt att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Dess historia går tillbaka till 1899, då staden skulle förses med ett nytt torg och den vackra Kungsstugan låg i vägen. Stugan flyttades då till den plats runt vilken Wadköping skulle växa fram. Några år senare flyttades även kokboksförfattarinnan Cajsa Wargs hus dit. Under 1950-talets rivningshysteri visade Örebros befolkning mer sans än stora delar av övriga Sverige, då vackra och intressanta hus räddades genom att förflyttas och återuppbyggas i det utvalda kvarteret. Stadsdelen döptes sedan efter en fiktiv stad i författaren Hjalmar Bergmans romaner.

Idag är Wadköping både ett friluftsmuseum och en levande stadsdel. I de gamla husen finns museer, utställningslokaler, hantverkare, butiker, caféer och privatbostäder.  Kvarteret delas av en större gata, där bebyggelsen på ena sidan främst innehåller hus från 1600- och 1700-talet, medan husen på andra sidan skildrar hur Örebros stadsmiljö återuppbyggdes efter att staden brandhärjats 1854.

Wadköping är vackert beläget invid Svartån och innehåller charmiga miljöer som lämpar sig för besökare i alla åldrar.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Wadk%C3%B6ping_(museum)

Information har även hämtats från de skyltar som finns uppställda på plats i Wadköping.

Vanskötseln av Sigurdsristningen – en skam för Eskilstuna kommun

Sigurdsristningen är en av våra mest kända och älskade hällristningar. De välgjorda bilderna, som skildrar den tusenåriga sagan om Sigurd Fafnesbane (Sigurd Drakdödaren), kan fascinera gammal som ung. De senaste månaderna har den emellertid varit omdiskuterad av betydligt mindre smickrande skäl: Kommunen har börjat bygga en ramp uppför stenhällen och den monstruösa konstruktionen har väckt en kritikstorm. Bygget är helt enkelt ogenomtänkt, förstör ristningens närmiljö och krymper intrycket av de inristade bilderna. Byggnationen är nu stoppad i väntan på beslut om vad som ska ske. Kanske måste rampen rivas och göras om.

För några dagar sedan besökte jag ristningen och jag kan inte annat än instämma i kritiken. Det ser verkligen förskräckligt ut. Till råga på allt har den ofärdiga rampen spärrats av med metallgrindar, så att det nu krävs en brant och ojämn klättring uppför en oupptrampad skogsbacke för att nå ristningen. Men det finns fler skäl till besvikelse. I Sverige är det kutym att betydelsefulla ristningar fylls i med röd färg för att åskådliggöra text och bild. Det handlar även om att återge verken något av deras ursprungliga utseende, då vi vet att många runristningar varit färgade. I Sigurdsristningens fall har detta av allt att döma underlåtits i många år, utan att länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet vidtalats. Färgen är så urblekt att ristningen knappt går att skönja i trädens skugga. Att till fullo tillgodogöra sig bildrikedomen är helt enkelt omöjligt, även för mig som är bekant med ristningens utformning sedan tidigare.

Så här får vi inte behandla vårt kulturarv. Det är hedervärt att försöka tillgängliggöra ristningen för fler, men det får inte ske på bekostnad av kulturarvet i sig. Vården av vår historias viktigaste lämningar får inte försummas på ett sådant sätt att allmänheten inte kan uppskatta dem. Till Eskilstuna kommun finns bara en sak att säga: Gör om, gör rätt!

 

Sigurdsristningen

Nere till höger ser vi hur Sigurd kör sitt svärd genom drakens kropp. Längre till vänster finns en bild där han har trätt upp drakens hjärta på en pinne och steker det över en eld. Han har bränt tummen på det heta hjärtat och stoppar den i munnen för att svalka den, varpå han får i sig en droppe drakblod. Drakblodet förser honom med den magiska förmågan att förstå fåglarnas språk och han vänder huvudet mot ett närbeläget träd för att lyssna på fåglarna som sitter där. Det han får höra är att smeden Regin inte tänker hålla sitt löfte om att dela drakens guldskatt med Sigurd, utan istället planerar Sigurds död. I nästa stund får Sigurd se Regin dyka upp för att gå till angrepp. Sigurd drar då sitt svärd och halshugger honom. Längst till vänster ser vi Regin ligga med huvudet avskilt från kroppen. Runt honom finns hans smedsattribut i form av hammare, städ och blåsbälg.

Runorna som är ristade på drakens rygg finns översatta på bilden. Rent grammatiskt är det svårt att uttyda släktskapet mellan de omnämnda personerna, men i allmänhet tolkas inskriptionen som att Sigrid låtit rista stenen till minne av sin svärfar Holmger.

Bilden är hämtad från en skylt vid Sigurdsristningen.

 

Läs mer:

https://efolket.eu/forodelsen-vid-sigurdsristningen-ett-kommunalt-misslyckande/

https://eskilstuna.nu/gora/sevardheter/sigurdsristningen-2

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6924400

Tänkvärt om kultur, del 3

Världens kulturer har inte uppstått i avskildhet, utan genom korsbefruktning mellan inhemskt tankegods och idéer utifrån. Ingen nu existerande kultur kan sägas vara fri från påverkan av andra.

Trasmattans historia

Att på olika sätt dekorera golven är en gammal tradition i svenska hem. Innan mattor blev vanliga skyddades golven ofta av gran- och enris. I hus med stampat jordgolv hände det att man bredde ut sand att sopa mönster i. Det var också vanligt att strö ut golvhalm till jul.

Att pryda golven med mattor är en yngre företeelse. I slutet av 1700-talet förekom mattor i högreståndshem, men det var först under 1800-talet som de fick spridning i allmogemiljö. Anledningen var att pappersmassa då började göras av trä istället för linnelump, vilket gjorde att utslitet tyg inte längre kunde säljas till lumphandlare för papperstillverkning. Ute i stugorna fick man då gott om överblivet material att använda till mattväv, vilket resulterade i den s.k. trasmattan. Gamla säckar, trasiga fiskenät och kläder som inte gick att lappa började klippas i långa remsor att göra väv av. Trasmattan uppstod således genom återbruk av material.

Att klippa mattrasor (”slarvor”) var ofta en syssla för barnen, men det hände också att grannkvinnorna ställde till med ”slarvkalas”. Då samlades man för att under muntra former klippa trasor och dricka kaffe. Ibland färgades trasorna före vävning, för att kunna användas i effektfulla mönster. De tidigaste trasmattorna var smala (en aln, d.v.s. ungefär 60 cm) och arrangerades tätt ihop för att minska golvdraget. Ibland lades tidningspapper under som extra isolering.

Till att börja med användes mattorna bara vid högtidliga tillfällen, eftersom hemmet var plats för många sysslor som riskerade att smutsa ner dem. Eldningen i öppen spis gjorde att sot spreds i rummet och det var inte ovanligt att spotta snus på golvet. När boendestandarden förbättrades fick mattorna ligga kvar och blev således en del av vardagsmöblemanget. Med tiden kom mattvävningen dessutom att utvecklas till ett respekterat hantverk och trasmattorna började betraktas som konstverk för golv. Ofta använda vävtekniker var tuskaft, kypert och rosengång.

Med trasmattornas intåg i hemmen följde behov av mattvård. På landsbygden såpskurades trasmattorna på bryggor och hällar och hängdes sedan att torka. Det var viktigt att hänga dem på längden, för att färg inte skulle vandra över från angränsande ränder. I städerna inrättades s.k. klapphus för mattvätt.

Trasmattan lever än idag kvar som inredningsdetalj svenska hem och är en av våra mest älskade textilier. För många utgör den själva sinnebilden av en ombonad hemtillvaro. Numera kan man köpa maskinproducerade trasmattor på större varuhus, men många föredrar de äldre mattornas särskilda karaktär – en handvävd trasmatta bär mycket historia i sina ränder.

Fotnot: Bilden visar trasmattor på Västerby hälsingegård i Rengsjö.

Tryckta källor:

Eldin, Pia och Lundberg, Anita (1991), Nordisk mattdesign, ICA bokförlag

Hallén, Monica och Hallgren, Ann-Kristin (2006), Älskade trasmattor, Akantus

Hallgren, Ann-Kristin och Olsson, Annhelén (1988), Trasmattsboken, ICA bokförlag

Ignell, Tina (2006), Trasmattor och andra inslag, ICA bokförlag

 

Otryckta källor:

https://kulturarvet.blogspot.se/2012/03/trasmattans-historia.html

http://norrbottensmuseum.se/arkiv-samlingar/foeremaalssamlingar/ur-samlingarna/foeremaal-2007/juni-trasmattor.aspx

https://www.op.se/jamtland/ostersund/det-ar-inte-mattan-utan-historien-som-fascinerar

http://svenskhistoria.se/den-svenska-trasmattans-historia/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/trasmattan-i-fokus-historien-kortare-an-man-tror

När normerna förändras, del 27: Nödvändig självcensur

I april förra året skrev jag ett inlägg på MED-bloggen, som handlade om att det blivit farligt att framföra kritik i Sverige. Som exempel lyfte jag fram en undersköterska som hängts ut av public service för att ha kritiserat sjukvården, två brandmän som nekats arbete efter att ha lyft fram risker med att sänka kompetenskraven inom brandkårsyrket och en vd i ett kommunalt bostadsbolag, som förlorat sin tjänst efter att ha påpekat att det inte är önskvärt att det uppstår bostadsområden där majoriteten utgörs av utlandsfödda. Nu kan vi lägga ytterligare ett exempel till listan: En högt uppsatt chef inom SJ har förmåtts att säga upp sig efter att ha använt ordet ”barnlajvare” i en diskussion om ensamkommande.

Låt mig vara tydlig från början: Jag tycker inte att ”barnlajvare” är ett bra ord. Men tycker jag att någon bör förlora jobbet för att ha använt det? Absolut inte. När jag själv har träffat eller sett bilder av personer som uppges vara ensamkommande flyktingbarn har jag ofta tänkt att de ser påtagligt vuxna ut. Vissa ser till och med ut att vara i 30-årsåldern. Att detta orsakar ilska ute i befolkningen är fullt förståeligt. Vi lever i ett land där välfärdssystemet bygger på att man talar sanning om sin hälsa och livssituation. Om ett stort antal utländska män av allt att döma ljuger om sin ålder för att tillskansa sig förmåner de inte har rätt till, så är det begripligt att t.o.m. en SJ-chef reagerar med kraftuttryck. Det borde inte resultera i något mer än möjligen ett påpekande från arbetsgivaren. Istället får han nu gå från sin tjänst.

Om grupper av människor lurar välfärdssystemet med lögner är det självklart ett problem som behöver diskuteras. I nuläget låter det sig emellertid inte göras utan risk för repressalier för den som dristar sig till att väcka frågan. Och det finns fler frågor som inte får lyftas. Jag märker det själv när jag skriver blogginlägg eller politiska debattartiklar. En viss andel av det jag skriver blir nämligen liggande opublicerad av den enkla anledningen att jag inte vågar säga vad jag tycker. Ett exempel är det blogginlägg jag skrev som respons på en Facebook-kommentar av imamen Samir Muric. Muric, som är verksam vid Eslövs moské, skrev såhär:

Snacka hur mycket ni vill om ”kuffar” och dess brister, men deras områden är hundra gånger mera säkra, renare och trevligare än de områden vi muslimer är en majoritet i. Och nej, det har ingenting med rasism eller ’strukturell diskriminering’ att göra, utan att vi inte tar eget ansvar.  Bara gå och kolla exempelvis på soprummen i förorterna; vem källsorterar? Vem tar hänsyn till grannar och renlighet?

För den oinvigde kan jag förklara att ”kuffar” är de otrogna, d.v.s. alla icke-muslimer. I Sverige används ordet i regel av muslimer för att beteckna svenskar.

Jag hade gärna velat komplettera Murics påståenden med egna erfarenheter från den tid då jag var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården, men det törs jag inte. Att Muric kan lyfta frågan beror på att han har utländsk bakgrund och är imam, vilket gör honom immun mot anklagelser om rasism och islamofobi. Så lyckligt lottad är inte jag. Hade jag lagt upp mitt inlägg på bloggen hade jag kunnat bli utsatt för en hatstorm, trots att mina iakttagelser är desamma som Murics.

Ett annat exempel på den självcensur jag tvingas belägga mig med handlar om att jag för några veckor sedan fick veta av en bekant att jag är ”kulturrasist”, eftersom jag tycker att kulturer som praktiserar barnäktenskap, kvinnlig omskärelse och hedersvåld är sämre än kulturer som inte gör det. Om detta skrev jag ett blogginlägg, som jag inte haft modet att publicera. Jag är nämligen övertygad om att illvilliga läsare skulle vinkla det på ett sådant sätt att jag skulle riskera att förlora jobbet. Av samma skäl har jag ibland förvandlats till spökskrivare, då några av mina partikamrater fått överta texter jag författat. Det är förstås tråkigt, men det är bättre än att texterna aldrig når ut till några läsare eller inte ens blir skrivna. De senaste månaderna har jag i mina tankar formulerat en debattartikel med rubriken ”Sverige behöver färre genusvetare”, men den har jag inte ens brytt mig om att sätta på pränt. Ett sådant påstående kan man helt enkelt inte lägga fram i dagens Sverige, hur sant det än må vara.

Vad tycker jag då om att vara bloggare och politiskt aktiv i det nutida svenska samhället? Tycker jag ens att vi har yttrandefrihet? Nej, inte riktigt. Jag anser att yttrandefriheten övertrumfas av diverse diffusa värdegrunder, som gör att människor kan hängas ut i media och bannlysas från arbetsmarknaden på väldigt lösa grunder. Och det hämmar mig. Det gör att jag inte vågar peka på allvarliga samhällsproblem eller diskutera svåra logiska brister i det politiska samtalet, trots att jag är en helt vanlig människa vars tankar förmodligen delas av många. Det är både sorgligt och skrämmande. Vad Sverige skulle behöva just nu är en tydlig och öppen dialog om de problem som i rask takt växer sig allt större. Men alla vill inte att problemen ska få synas, eftersom de hotar deras världsbild. När värdegrunder och nedsättande epitet då tillgrips som vapen lägrar sig tystnaden över ett alltmer ansatt och splittrat land. Många är de som nu knyter näven i fickan och biter ihop käkarna. Kommer det att kunna fortsätta så?

Nordisk folktro, del 9: Sjörået

Sjörået är ett kvinnligt vattenväsen i den nordiska folktron. Hon härskar över en tjärn eller en insjö, där hon vakar över växter och djur. Till utseendet liknar hon en vacker kvinna, men ryggen avslöjar henne – den är antingen täckt av fiskfjäll eller ihålig. Ibland kan man se henne röra sig nere i vattnet, men hon visar sig oftast när hon klättrat upp på en sten för att kamma sitt långa hår. Om man ser henne hänga tvätt på stranden vet man att det nalkas oväder.

Sjörået bor djupt nere i sjön, där hon håller sig med sjökor. Ibland går korna upp på stranden och liknar då vanlig boskap, bortsett från att de betar sjögräs i strandkanten. Om en människa kommer för nära rusar de ner i vattnet och försvinner spårlöst. I vattnet kan de också ta formen av en välgödd abborre eller en väldig gädda. Råkar man dra upp en ovanligt stor fisk bör man därför släppa tillbaks den, så att man inte fångar sjöråets skällko.

Ibland försöker sjörået få kontakt genom att sträcka upp en hand ur vattnet. Om man då trär på en vante eller skänker henne lite av sin matsäck blir hon på gott humör. Man kan också offra några slantar eller en pris snus i vattnet för att göra henne belåten – då ser hon till att fisken nappar.

Liksom skogsrået är sjörået ett förföriskt väsen och visar sig gärna för män som vistas ensamma på sjön. Ibland förälskar hon sig i en fiskare och kryper upp på båten för att få sällskap. Den fiskaren kommer att få en fantastisk fiskelycka. Sjörået kommer också att vaka över hans båt och varna honom om det blåser upp till storm. Hon har dessutom viss makt över vädret och kan skänka honom vindar om det blir stiltje. Blir hon uppretad eller besviken kan hon däremot orsaka förtret, exempelvis genom att hålla fisken borta eller se till att metkroken fastnar i botten. Ett sjörå som anser sig ha blivit illa behandlat kan t.o.m. sänka fartyg och göra så att människor drunknar. För att skrämma bort henne kan man slänga fiskekniven framför hennes fötter eller visa upp ett annat föremål av metall.

Sjörået är nära släkt med skogsrået, som hon i många avseenden liknar. Hon delar också ett flertal egenskaper med sjöjungfrun, men har oftast två vanliga ben istället för simstjärt.

I fornnordisk tradition motsvaras sjörået av havsdjupets gudinna Ran.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=532

Klicka för att komma åt Svenska%20oknytt,%20Sj%C3%B6r%C3%A5et.pdf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%B6r%C3%A5et

En kommentar till serien ”Kulturhistoriska personligheter”

Inom ramen för bloggens serie ”Kulturhistoriska personligheter” har vi nu mött tio framträdande svenskar som haft stor betydelse för vårt lands utveckling, kulturliv och självbild. Genom dessa har vi vandrat genom tusen års historia, där varje person fått representera ett sekel. På så vis ger de oss en mänsklig tidsaxel för den epok då Sverige i någon sorts bemärkelse funnits som land.

1000-talet: Olof Skötkonung

1100-talet: Erik den helige

1200-talet: Birger jarl

1300-talet: Heliga Birgitta

1400-talet: Sten Sture d.ä.

1500-talet: Gustav Vasa

1600-talet: Drottning Kristina

1700-talet: Carl von Linné

1800-talet: Carl Larsson

1900-talet: Astrid Lindgren

 

Naturligtvis kan man ifrågasätta mina val av personer. Borde inte 1800-talet representeras av Alfred Nobel snarare än Carl Larsson? Och hade det inte, ur ett svenskt perspektiv, varit mer relevant att låta Axel Oxenstierna symbolisera 1600-talet istället för drottning Kristina?

Sådana invändningar är befogade, men den svenska historien är full av personer som på olika sätt har bidragit till framväxten av det nutida Sverige och influerat det svenska kulturlivet. Ett rättvist urval går därför inte att göra. Jag kommer emellertid att fortsätta presentera allt fler fascinerande livsöden som påverkat den svenska kulturutvecklingen, så att listan med tiden blir allt mer komplett. Hjälp gärna bloggen med synpunkter eller förslag på personer och perspektiv som förtjänar att lyftas fram. Kontaktformulär hittar du här.

När normerna förändras, del 26: Etiketter och värdegrundshänvisningar istället för argument

Det blir många och täta inlägg i serien ”När normerna förändras” för närvarande. Anledningen är att människors beteenden – och därmed samhället – just nu förändras i snabb takt. Ett utmärkt exempel på ett typiskt sådant inslag i samtidskulturen är trenden att klistra obehagliga etiketter på sina meningsmotståndare och hänvisa till värdegrunder istället för att diskutera med logiska argument. Det har inte minst jag själv fått erfara den senaste tiden. Jag är nämligen medlem i partiet Medborgerlig Samling.

Medborgerlig Samling är ett liberalkonservativt parti, som tror på människors egen kapacitet, betonar individens ansvar och förespråkar ett evidensbaserat beslutsfattande. Vår partiledare, Ilan Sadé, är jude och öppet homosexuell. Bland partimedlemmarna finns en uppsjö av hudfärger, religioner och sexuella läggningar. Trots det har vi inom loppet av några veckor pekats ut som både nazistiska och homofoba. Senast igår nekades vi att delta i Stockholm Pride med hänvisning till att vi skulle ha felaktig värdegrund. Någon tydligare förklaring än så har Stockholm Pride inte presenterat och det beror med största sannolikhet på att de – i likhet med alla andra som på sistone har anklagat oss för att vara det ena eller andra – inte kan. Ingen som läser vårt partiprogram eller går igenom vårt partis offentliga uttalanden skulle kunna peka på något som liknar nazism eller ger uttryck för ringaktning för sexuella minoriteter. Vad Stockholm Pride egentligen ogillar är att vi driver en traditionell högerpolitik, vilket de naturligtvis inte kan säga.

Debattklimatet i Sverige har alltmer kommit att präglas av infantila utspel, där logik och stringens har fått ge vika för känsloyttringar. Fakta undviks, framför allt om de inte avspeglar den önskade politiska vinklingen. Istället för att föra en diskussion med underbyggda argument avfärdar man sina kontrahenter genom att klistra nedlåtande epitet på dem och tillskriva dem åsikter de själva inte står för. Det är naturligtvis bekvämt, eftersom man då slipper föra en dialog och förklara sig.

De senaste åren har anklagelserna om rasism, fascism, nazism, homofobi och felaktiga värdegrunder duggat tätt och slungats åt alla möjliga håll. Begreppen har urvattnats och börjat tolkas lite hur som helst för att kunna användas på allt och alla som inte håller sig inom den vänstervridna åsiktskorridorens gränser. Det blir emellertid allt tydligare att de som påstår sig vara öppna, inkluderande, toleranta och mångfaldsälskande i själva verket är de som delar upp människor och stänger ute. Stockholm Prides agerande är bara ett av många exempel.

 

Läs mer:

http://www.pressmachine.se/pressrelease/view/medborgerlig-samling-utestangs-fran-stockholm-pride-8407

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-portas-medborgerlig-samling-fran-pride-23120

http://katerinamagasin.se/stockholm-pride-delar-oss-bra-bogar-och-daliga-bogar/

Jag vill varmt rekommendera min partikollega Erik Rantzows debattinlägg ovan.