När normerna förändras, del 27: Nödvändig självcensur

bild censur

I april förra året skrev jag ett inlägg på MED-bloggen, som handlade om att det blivit farligt att framföra kritik i Sverige. Som exempel lyfte jag fram en undersköterska som hängts ut av public service för att ha kritiserat sjukvården, två brandmän som nekats arbete efter att ha lyft fram risker med att sänka kompetenskraven inom brandkårsyrket och en vd i ett kommunalt bostadsbolag, som förlorat sin tjänst efter att ha påpekat att det inte är önskvärt att det uppstår bostadsområden där majoriteten utgörs av utlandsfödda. Nu kan vi lägga ytterligare ett exempel till listan: En högt uppsatt chef inom SJ har förmåtts att säga upp sig efter att ha använt ordet ”barnlajvare” i en diskussion om ensamkommande.

Låt mig vara tydlig från början: Jag tycker inte att ”barnlajvare” är ett bra ord. Men tycker jag att någon bör förlora jobbet för att ha använt det? Absolut inte. När jag själv har träffat eller sett bilder av personer som uppges vara ensamkommande flyktingbarn har jag ofta tänkt att de ser påtagligt vuxna ut. Vissa ser till och med ut att vara i 30-årsåldern. Att detta orsakar ilska ute i befolkningen är fullt förståeligt. Vi lever i ett land där välfärdssystemet bygger på att man talar sanning om sin hälsa och livssituation. Om ett stort antal utländska män av allt att döma ljuger om sin ålder för att tillskansa sig förmåner de inte har rätt till, så är det begripligt att t.o.m. en SJ-chef reagerar med kraftuttryck. Det borde inte resultera i något mer än möjligen ett påpekande från arbetsgivaren. Istället får han nu gå från sin tjänst.

Om grupper av människor lurar välfärdssystemet med lögner är det självklart ett problem som behöver diskuteras. I nuläget låter det sig emellertid inte göras utan risk för repressalier för den som dristar sig till att väcka frågan. Och det finns fler frågor som inte får lyftas. Jag märker det själv när jag skriver blogginlägg eller politiska debattartiklar. En viss andel av det jag skriver blir nämligen liggande opublicerad av den enkla anledningen att jag inte vågar säga vad jag tycker. Ett exempel är det blogginlägg jag skrev som respons på en Facebook-kommentar av imamen Samir Muric. Muric, som är verksam vid Eslövs moské, skrev såhär:

Snacka hur mycket ni vill om ”kuffar” och dess brister, men deras områden är hundra gånger mera säkra, renare och trevligare än de områden vi muslimer är en majoritet i. Och nej, det har ingenting med rasism eller ’strukturell diskriminering’ att göra, utan att vi inte tar eget ansvar.  Bara gå och kolla exempelvis på soprummen i förorterna; vem källsorterar? Vem tar hänsyn till grannar och renlighet?

För den oinvigde kan jag förklara att ”kuffar” är de otrogna, d.v.s. alla icke-muslimer. I Sverige används ordet i regel av muslimer för att beteckna svenskar.

Jag hade gärna velat komplettera Murics påståenden med egna erfarenheter från den tid då jag var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården, men det törs jag inte. Att Muric kan lyfta frågan beror på att han har utländsk bakgrund och är imam, vilket gör honom immun mot anklagelser om rasism och islamofobi. Så lyckligt lottad är inte jag. Hade jag lagt upp mitt inlägg på bloggen hade jag kunnat bli utsatt för en hatstorm, trots att mina iakttagelser är desamma som Murics.

Ett annat exempel på den självcensur jag tvingas belägga mig med handlar om att jag för några veckor sedan fick veta av en bekant att jag är ”kulturrasist”, eftersom jag tycker att kulturer som praktiserar barnäktenskap, kvinnlig omskärelse och hedersvåld är sämre än kulturer som inte gör det. Om detta skrev jag ett blogginlägg, som jag inte haft modet att publicera. Jag är nämligen övertygad om att illvilliga läsare skulle vinkla det på ett sådant sätt att jag skulle riskera att förlora jobbet. Av samma skäl har jag ibland förvandlats till spökskrivare, då några av mina partikamrater fått överta texter jag författat. Det är förstås tråkigt, men det är bättre än att texterna aldrig når ut till några läsare eller inte ens blir skrivna. De senaste månaderna har jag i mina tankar formulerat en debattartikel med rubriken ”Sverige behöver färre genusvetare”, men den har jag inte ens brytt mig om att sätta på pränt. Ett sådant påstående kan man helt enkelt inte lägga fram i dagens Sverige, hur sant det än må vara.

Vad tycker jag då om att vara bloggare och politiskt aktiv i det nutida svenska samhället? Tycker jag ens att vi har yttrandefrihet? Nej, inte riktigt. Jag anser att yttrandefriheten övertrumfas av diverse diffusa värdegrunder, som gör att människor kan hängas ut i media och bannlysas från arbetsmarknaden på väldigt lösa grunder. Och det hämmar mig. Det gör att jag inte vågar peka på allvarliga samhällsproblem eller diskutera svåra logiska brister i det politiska samtalet, trots att jag är en helt vanlig människa vars tankar förmodligen delas av många. Det är både sorgligt och skrämmande. Vad Sverige skulle behöva just nu är en tydlig och öppen dialog om de problem som i rask takt växer sig allt större. Men alla vill inte att problemen ska få synas, eftersom de hotar deras världsbild. När värdegrunder och nedsättande epitet då tillgrips som vapen lägrar sig tystnaden över ett alltmer ansatt och splittrat land. Många är de som nu knyter näven i fickan och biter ihop käkarna. Kommer det att kunna fortsätta så?

En reaktion på ”När normerna förändras, del 27: Nödvändig självcensur

  1. Pingback: En viktig röst har tystats | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s