När normerna förändras, del 25: Rånrisk att bära halsband i Göteborg

bild halsband

Min brasilianska väninna kunde häromdagen konstatera att Sverige blir allt mer likt hennes forna hemland. I Rio de Janeiro kan man nämligen inte ha på sig smycken när man går ut, eftersom risken att bli rånad är för stor. Nu har Göteborg utvecklats i samma riktning: Med anledning av den senaste tidens många personrån går polisen ut och varnar allmänheten för att bära halsband.

Jag kan inte minnas att polisen någonsin gett sådana rekommendationer tidigare. Normerna förändras. Sverige blir sig alltmer olikt.

 

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=6996420

Kulturhistoriska personligheter, del 10: Erik den helige

20181103_161137

Den ärorike martyren och forne ryktbare sveakonungen Sankt Eriks upphov, liv och saliga ändalykt skall här i korthet berättas.

Citat ur inledningen till Erikslegenden

Erik den helige (som egentligen hette Erik Jedvardsson och ofta kallas Sankt Erik) föddes omkring år 1125 och dog 1160. År 1156-1160 var han kung av Sverige. Mycket lite är med säkerhet känt om hans liv i övrigt, men den rikliga legendflora som uppstått efter hans död har bidragit till att göra honom till en uppmärksammad historisk person. Runt om i landet finns en uppsjö av gator, torg och byggnader som uppkallats efter honom. Han är dessutom svenskt nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon, trots att han aldrig kanoniserats av påven.

Erik föddes som son till stormannen Jedvard från Uppland och dennes hustru Cecilia. Han gifte sig med Kristina Björnsdotter och tillsammans fick de barnen Knut, Filip, Margareta och Katarina. Margareta kom senare att bli norsk drottning, då hon gifte sig med Sverre Sigurdsson av Norge.

Så vitt vi vet var Erik godsägare i Götaland och möjligen jarl i Svealand. Hur och när han kom att bli kung över båda dessa områden är inte säkert fastställt, men enligt legenden valdes han till kung över svearna 1150 och götarna 1156.

Legenden berättar att Erik ska ha varit en god och rättrådig kung, som fattade kloka beslut, bekämpade rikets fiender och var frikostig med allmosor. Trots att han inte tog ut höga skatter ska han ha lyckats färdigställa flera kyrkor. Han ska ha varit ett föredöme för sina undersåtar och blivit innerligt älskad av folket. Dessutom beskrivs han som mycket from: Han var flitig i bön, bar ofta tagelskjorta och späkte sig med fasta. Efter att ha byggt en kyrka i Uppsala samlade han en här och for tillsammans med biskop Henrik till Finland för att för att kristna hedningarna. När finländarna gjorde motstånd bekämpade han dem och vann en – enligt legenden – ärorik seger. Efter striden ska han ha fallit ner på knä och gråtit, eftersom han sörjde de själar som dött i striden utan att först ha döpts. Han lät därefter anlägga Åbo slott och domkyrka, varifrån han tänkte sig att biskop Henrik skulle bedriva mission. Henrik blev således Finlands förste biskop, men led dessvärre martyrdöden, då han en kort tid senare blev ihjälslagen av en bonde. Denna omständighet gjorde att Henrik korades till Finlands skyddshelgon, vilket han är än idag.

När Erik hade regerat i ett antal år kom den danske prinsen Magnus Henriksson in i landet för att göra anspråk på tronen. I hemlighet sammansvor han sig med mäktiga män och samlade en här för att störta Erik. Attacken skedde vid Östra Aros (nuvarande Uppsala) på Kristi Himmelsfärds dag 1160. Erik bevistade mässan när han fick bud om att  fienderna närmade sig. Han valde emellertid att lugnt stanna kvar i kyrkan tills mässan var slut och gick sedan ut för att möta angriparna. 20181103_162434Utanför stadsporten slogs han till marken och plågades med slag och svärdshugg innan han slutligen halshöggs. Han gravsattes i Gamla Uppsala kyrka och snart spreds rykten om att järtecken och mirakel skedde vid graven. Människor började vallfärda dit för att söka hjälp och bot. På platsen för hans död flöt en källa fram, som även den blev ett vallfärdsmål.

Längre än så sträcker sig inte Erikslegenden, men kulten runt Erik den helige spred sig med tiden i hela landet. Bland annat underhölls den av Heliga Birgitta. Han firades med särskilda hymner och läsestycken och finns avbildad i ett flertal medeltida kyrkor. Prästerna i Uppsala domkyrka fortsatte under flera hundra år att bära hans relikskrin över åkrarna runt staden för att be om goda skördar. Både Engelbrekt Engelbrektsson och biskop Tomas av Strängnäs använde sig av formeln ”Med Gud och Sankt Erik” när de skrev brev. Erik kom tillslut att betraktas som Sveriges skyddshelgon och fick ingå i landets rikssigill. Först i och med reformationen på 1500-talet kvästes Erikskulten.

Det verkliga källmaterialet om Erik den helige är så fragmentariskt att vissa menar att en historisk beskrivning av hans liv inte är möjlig. Krönikörerna Snorre Sturlasson på Island och Saxo Grammaticus i Danmark nämner inget om honom, trots att de var samtida. Första gången han omnämns i skrift är i ett brev av hans son Knut Eriksson. Han finns även omnämnd i ett kalendarium från Vallentuna kyrka 1198. Den första mer utförliga beskrivningen av hans liv finns i Äldre Västgötalagens kungalängd, som skildrar hans våldsamma död. I övrigt kommer de flesta historierna om Erik från legenden som runt år 1270 författades i syfte att få honom kanoniserad. Denna legend är en av medeltidens mest kända, men mycket ifrågasatt. Av allt att döma innehåller den ett mått av sanning, som blandats med uppdiktade händelser. Exempelvis tror historikerna inte längre att Erik genomförde något korståg till Finland och modern forskning talar för att om han hade gjort det, så hade han välkomnats av en redan kristen befolkning.

Eriks kvarlevor finns nu i Uppsala domkyrka, där de förvaras i ett förgyllt relikskrin vid högaltaret. 20181103_161717Där ligger även Eriks begravningskrona av koppar, vilken är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Relikskrinet har öppnats vid flera tillfällen för undersökningar, vilket senast skedde år 2014. En forskargrupp genomförde då bland annat en DNA-jämförelse med Magnus Ladulås (Eriks sonsondotterson) och en åldersbestämning med kol-14-metoden. Forskarnas slutsats var att kvarlevorna i skrinet med 90% sannolikhet verkligen är Erik den helige. De konstaterade även att skadorna på skelettet överensstämmer väl med legendens beskrivning av hur han dog. Exempelvis bär skelettet spår av svärdshugg, varav ett har gått genom en halskota.

Undersökningarna av Eriks skelettdelar har gjort gällande att han var 171 cm lång och dog när han var ungefär 35 år gammal. Han ska ha varit bastant byggd och levt ett fysiskt aktivt liv.

 

Erik den heliges maka Kristina

Om legenden beskriver Erik den helige som djupt religiös, så kan detsamma inte sägas om hans hustru Kristina. I en bevarad krönika om Varnhems kloster framställs hon nämligen som allt annat än from. Det berättas att hon förföljde munkarna på alla upptänkliga vis i syfte att komma åt klostrets markägor, då dessa tidigare hade tillhört hennes släkt. Bland annat ska hon ha låtit skicka in några oblyga damer att dansa i klostret i bara linnet, vilket givetvis måste ha gjort klosterbröderna svårt generade. Om detta tilltag var avgörande får vi nog aldrig veta, men Kristina lyckades tillslut få munkarna att ge upp och flytta därifrån, för att senare återkomma.

 

 

Erik den helige och den svenska flaggan

Av tradition berättas att när Erik den helige landsteg i Finland under det första korståget ska ett gyllene kors ha uppenbarat sig på himlen som ett tecken från Gud. Erik ska då ha skapat en fana med gult kors på blå botten till händelsens åminnelse och på så vis gett upphov till den svenska flaggan.

Ingenting talar för att denna berättelse är sann. I verkligheten började en flagga med detta utseende användas först på 1500-talet.

 

 

Fotnot: Den översta bilden visar Erik den helige som staty i Uppsala domkyrka. Nedanför denna finns en väggmålning i samma kyrka, som skildrar hur Erik bärs bort efter sin död. Den sista bilden visar hans relikskrin.

 

Tryckta källor:

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Öhman, Christer (1994), Helgon, bönder och krigare. Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Rabén Prisma

 

Otryckta källor:

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15396

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige

https://www.su.se/forskning/forskningsnyheter/legenden-om-erik-den-helige-kan-st%C3%A4mma-1.275706

När normerna förändras, del 24: För farligt att leverera paket i vissa områden

bild brevlåda

PostNord har slutat att leverera paket i delar av Malmö. Risken för rån och överfall är helt enkelt för stor. Personligen undrar jag om inte detta skulle kunna sätta punkt för den infekterade debatten om huruvida Sverige har no-go-zoner eller inte. När brevbärarna inte kan utföra sitt arbete torde gränsen vara passerad.

 

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmobon-sylvias-adress-ar-for-farlig-att-leverera-paket-till

En imponerande bedrift av Lars Anders Johansson

20180617_110628

Denna bloggs följare vet redan att jag den senaste tiden har läst Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst. Nu är jag klar och jag kan inte säga annat än att jag är full av beundran. Boken är en gedigen genomgång av den svenska kulturpolitiken, ur både historiskt och nutida hänseende. Trots att den är faktaspäckad känns den smidig att läsa och författaren lyckas åskådliggöra mekanismerna och drivkrafterna bakom den kulturpolitiska utvecklingen på ett lättillgängligt sätt. Läsningen blev för min del full av aha-upplevelser och gav mig många tankefrön som kändes värda att odla. Få böcker i min bokhylla har blivit så välfyllda av understrykningar och marginalanteckningar.

Bokens största styrka ligger i att den inte viker undan. Med orädd skärpa riktar den ljuset mot den svenska kulturpolitikens största problem – problem som i allmänhet förbises eller förnekas av en ensidig och räddhågsen kulturelit. Träffsäkert åskådliggör den politikernas klåfingrighet och belyser det glåmiga utfall som blir resultatet. Dessutom lämnar den modiga förslag på alternativ och nöjer sig inte med ett enda: Flera lösningar presenteras, med avstamp i olika politiska inriktningar.

För den kulturpolitiskt intresserade är det här en bok med högsta läsvärde. Jag rekommenderar den varmt.

Kulturpolitik engagerar. Ska politiska och religiösa extremister få kulturbidrag? Hur fri och oberoende kan och bör konsten och medierna vara? Mångkulturell identitetspolitik eller svenska värderingar?

I Att dansa efter maktens pipa tar Lars Anders Johansson ett stort grepp om den svenska kulturpolitiken. Att dansa efter maktens pipa är ovärderlig för den som vill förstå mekanismerna bakom kulturpolitiken, hur den har blivit som den har blivit och vad som skulle kunna göras istället.

– Bokens baksidetext

När normerna förändras, del 23: Svenska kyrkan bestämmer vilka som får tala

bild kyrkklocka

Thomas Gür är en respekterad borgerlig debattör, som ofta skriver krönikor i Svenska Dagbladet. När han skulle hålla tal i Almedalen tyckte emellertid domprost Mats Hermansson att han inte skulle få göra det. Domprosten satte därför på kyrkklockorna, så att de som samlats inte kunde höra budskapet och ställa frågor. Anledningen: Gür skulle diskutera integration och domprosten uppfattade det som att han framförde invandringskritiska synpunkter.

Sannolikt har domprosten haft en felaktig bild av innehållet i Gürs föreläsning, men det spelar egentligen ingen roll. I ett demokratiskt samhälle måste man acceptera att människor har rätt att framföra olika åsikter. Man måste t.o.m. acceptera att folk uttrycker åsikter man ogillar. Om domprosten inte delade Gürs uppfattningar kunde han ha närvarat vid seminariet för att lägga fram sina egna argument. Istället tog han sig rätten att dränka Gürs röst.

När blev det en kyrklig företrädares uppgift att avgöra vem som ska få tala och inte? När fick kyrkan rätten att bestämma vilka röster som ska få höras i samhällsdebatten? Och när blev det legitimt att använda kyrkklockor till att slå mot det offentliga samtalet? Mats Hermansson bör fundera över vad ett agerande som hans kan leda till i förlängningen. Om vissa människor kan tystas och fråntas sin yttrandefrihet, vilka är det då som inte får tala nästa gång?

När jag för några år sedan valde att lämna Svenska kyrkan var det ett svårt beslut. Nu blir jag bara mer och mer övertygad om att jag gjorde rätt. Svenska kyrkan visar allt tydligare tecken på att inte längre vara ett trossamfund, utan en organisation för politisk aktivism. Och att döma av hur dess företrädare beter sig kommer jag aldrig mer att kunna känna mig hemma där.

 

Läs mer:

https://www.axess.se/blog/2018/7/4/almedalen-2018-svenska-kyrkan-ringer-i-klockorna-for-att-fa-tyst-pa-thomas-gur

http://www.dagen.se/nyheter/thomas-gur-en-marklig-prioritering-av-kyrkan-1.1168530

Svenska folksagor, del 6: Den halte hunden

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade Och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång en kung, såsom många är väl det, och han hade tre döttrar. De var unga och fagra, så att fagrare aldrig skådats. Ändå märktes det en stor skillnad mellan dem, för de två äldsta var höga i både färd och sinne, medan den yngsta var vän och blid och älskades av alla.

Det hände sig en dag att konunga-döttrarna satt och pratade och samtalet råkade glida in på fästmän. Då sade den äldsta: ”Ja, om jag någonsin ska gifta mig, så vill jag ha en man med guldhår och guldskägg”. Den andra utbrast: ”Och jag vill ha en man med silverhår och silverskägg”. Men den yngsta prinsessan bara teg. Då frågade hennes systrar om också hon hade funderat över vilken friare hon önskade. ”Nej”, svarade hon, ”det har jag inte, utan är det så att ödet ger mig en man, så får jag vara nöjd med honom, om han så inte är mer än en halt hund”. De andra prinsessorna log och skrattade åt detta och sa att det mycket väl kunde komma en dag när hon tänkte annorlunda.

Många människor säger sanningar utan att veta det och så var det med prinsessorna, för innan året var slut hade alla tre fått de fästmän de själva förutspått. Till den äldsta prinsessan friade en man med guldhår och guldskägg och vann straxt hennes samtycke. Till den andra friade en man med silverhår och silverskägg och också han fick ja. Men till den yngsta kungadottern kom ingen man, utan endast en halt hund och eftersom hon alltid stod för sitt ord gav hon hunden sitt ja och samtycke. Därefter stod bröllopet i många dagar med stor ståt. Bröllopsgästerna var alla muntra, men den yngsta bruden satt och grät för sig själv i hemlighet.

När bröllopet var överståndet skulle prinsessorna fara till sina nya hem. De två äldsta fick åka i granna vagnar med stort brudfölje, medan den yngsta måste gå till fots bredvid sin man, hunden. När de vandrat länge och väl kom de in i en stor skog, som aldrig ville ta slut. Timma efter timma gick hunden före, medan prinsessan gick efter och grät. När skymningen föll kom de ut på vackra ängsmarker och framför dem tornade ett präktigt slott upp sig. Prinsessan hade aldrig sett något så vackert och frågade vart de hade kommit. ”Jo”, sa hunden ”det här är vårt hem, här ska vi bo. Och hädanefter ska du vara den som råder över allt på slottet.” Nu log prinsessan mellan tårarna, medan hunden fortsatte tala: ”Jag vill bara be dig om en enda sak. Du måste lova mig att aldrig se på mig när jag sover. Allt annat får du göra som du vill.” Prinsessan samtyckte till hans begäran och så gick de fram till det stora slottet. Inuti var det ännu märkvärdigare än utanpå, fullt av silver och guld i varje vrå och så mycket saker att man inte kunde önska sig något mer.  Prinsessan vandrade genom det ena rummet efter det andra, tills det blev dags att sova. Hunden hoppade då upp vid hennes sida i sängen och hon kunde på något vis förstå att det inte längre var en hund utan en människa som låg där. Trots det såg hon inte efter, för hon kom ihåg sitt löfte.

En tid gick. Prinsessan bodde i det vackra slottet och allt hon önskade fick hon. Men varje dag löpte hunden iväg ut i skogen och kom inte tillbaka förrän solen gått ner. När han kom hem var han alltid huld och god, så att det vore väl om alla män var hälften så goda. Prinsessan började känna en stor kärlek till honom och glömde helt bort att han bara var en halt hund. Men dagarna kändes ändå långa och ensamma för henne och hon tänkte ofta att hon ville fara och hälsa på sina systrar. Det tyckte hunden också att hon skulle göra och så kom det sig att systrarna en dag samlades i den äldsta systerns slott.

När kungadöttrarna träffades blev det stor gamman och många frågor om både gammalt och nytt. De berättade också var och en om sina giftermål. ”Lite visste jag när jag önskade mig en man med guldhår och guldskägg”, sa den äldsta. ”Han är som det värsta troll, så jag har inte haft en glad dag sedan vi gifte oss.” Den andra sade: ”Ja, inte har det gått bättre för mig, fast jag har en man med silverhår och silverskägg. Han är så hiskeligt elak att han inte unnar mig en lycklig stund.” De äldre systrarna vände sig mot den yngre och frågade hur hon hade det. ”Jo”, svarade hon, ”jag kan inte klaga, för trots att jag bara fick en halt hund är han så innerligt god mot mig, att bättre man aldrig kan finnas.” De äldre systrarna blev mycket förundrade över detta och fortsatte att ställa frågor till den yngre, som berättade om hur hon hade det i sitt stora slott. De äldre blev då mycket avundsjuka och frågade om hon inte var missnöjd med någonting. ”Min man är huld och god”, svarade den yngsta, ”men det finns en sak som felar min lycka. Varje natt byter han skepnad och blir människa och det gör mig ont att jag aldrig får se hur han ser ut.” De äldre systrarna höll med om att det var sorgligt att den yngsta aldrig fick se sin make och klagade över hur märkligt det var att mannen ville hålla något dolt från sin hustru. Tillslut hade de väckt den yngstas nyfikenhet, så att hon bad sina systrar om råd hur hon skulle göra för att få se sin man om natten.  Den äldsta prinsessan hämtade då en liten lampa, som hon sa åt sin syster att gömma i sängen och tända när maken somnat. Det tyckte den yngsta systern lät som ett gott råd och hon tog med sig lampan när hon for tillbaka hem.

Hemma i sitt slott gömde prinsessan lampan vid huvudgärden och knappt hade hunden somnat om natten förrän hon plockade fram den. Full av nyfikenhet tände hon den och höll upp den mot makens sida av sängen. Till sin förvåning fick hon se den vackraste unge man hon någonsin skådat. Hon kunde inte sluta att titta på honom, utan satt vaken hela natten och glömde allt annat i världen. Ju mer hon såg på honom, desto vackrare tycktes han bli.

När morgonen kom och stjärnorna slocknade började den unge mannen röra sig för att vakna. Flickan blev då förskräckt, blåste ut lampan och låtsades sova. Maken misstänkte ingenting, utan steg upp, förvandlade sig till hund och försvann ut i skogen som vanligt.

När kvällen kom gick allt på samma vis. Så snart hunden hade somnat steg prinsessan upp, tände sin lampa och betraktade sedan sin man natten igenom. När morgonen kom hade hon inte märkt hur tiden gick och blev förskräckt av att se solens första strålar. Men hur det var darrade hon på handen, så att en het droppe föll från lampan på maken och han vaknade.

När prinsessans man märkte vad hon hade gjort sprang han förfärad upp. Han förvandlades genast till en hund och haltade hastigt iväg mot skogen. Prinsessan blev så tagen av sorg att hon sprang efter honom och vred sina händer och bad honom att komma tillbaka, men han vände inte om.

Prinsessan började nu vandra över berg och dal för att söka efter hunden. Tårarna rann så att det kunde röra en sten till medömkan, men ingenstans fanns han att finna. Mot kvällen vände hon förtvivlad hemåt, men nu var slottet försvunnet. Överallt fanns bara mörkaste skog och prinsessan kände sig övergiven av hela världen. Hon satte sig på en sten för att gråta, men just då kom en groda hoppande och frågade varför hon var så sorgsen. ”Jo”, svarade prinsessan, ”först har jag mist min hjärtans kär och sedan kan jag inte finna vägen hem till slottet”. ”Åh”, sa grodan, ”är det inget annat, så kanske jag kan hjälpa dig. Låt mig bara vara din allra bästa vän, så ska jag visa dig vägen hem”. ”Nej”, svarade flickan, ” be mig om vad som helst, men inte det. Jag har aldrig någon kärare än min halte hud och ingen annan vill jag ha till min bästa vän så länge jag lever i världen.” Hon reste sig sedan och fortsatte gråtande sin väg. När hon vandrat ett långt stycke utan att se annat än skog slog hon sig ännu en gång ner på en sten, då det plötsligt prasslade i buskarna och en stor ulv kom löpande emot henne. Hon blev förskräckt och tänkte att ulven skulle riva henne, men han stannade och viftade vänligt på svansen. ”Stolta jungfru, varför sitter du här och gråter?” frågade han. ”Jo”, svarade prinsessan, ”jag har mist min hjärtans kär och nu kan jag inte finna vägen hem till slottet.” ”Åh”, sa ulven, ”är det inget mer än det, så kanske jag kan hjälpa dig. Låt mig bara vara din allra bästa vän, så ska jag visa dig vägen.” Men det ville inte prinsessan. ”Be mig om vad som helst, men inte det! Jag har aldrig någon kärare än min halte hund och ingen annan vill jag ha till bästa vän så länge jag lever i världen.” Med dessa ord steg hon upp och fortsatte gråtande sin väg.

När prinsessan vandrat ännu en stund blev hon så trött att hon inte orkade gå längre. Hon satte sig därför på en sten och grät, när ett våldsamt rytande plötsligt fick marken att skälva. Fram mot henne kom ett väldigt lejon och flickan kunde inte tänka något annat än att hon nu skulle dö. Men lejonet var fjättrat med stora järnlänkar, så att det knappt orkade släpa sig fram. Kedjorna rasslade och skramlade när det långsamt tog sig allt närmare prinsessan. ”Min sköna, varför sitter du här och gråter?” ville lejonet veta. ”Jo, svarade prinsessan, ”först har jag mist min hjärtans kär och nu kan jag inte finna vägen hem till slottet.” ”Åh”, sade lejonet ”är det inget annat än det, så kanske jag kan hjälpa dig. Låt mig bara vara din allra bästa vän och lös upp mina band, så ska jag visa dig vägen.” Men prinsessan var så förfärad att hon inte ens kunde tala, än mindre dristade hon sig fram till djuret. I detsamma fick hon höra en stämma som ljöd ur skogen. Det var en näktergal, som satt i träden och sjöng: ”Jungfru lilla, lös av banden! Lös av banden!” Med ens kände flickan att det gjorde henne ont att se lejonet fjättrat. Hon lossade kedjorna och sa: ”Visst kan jag lösa dina bojor, men aldrig blir du min bästa vän, för ingen är mig kärare än min halte hund.” Då skedde en underlig sak, för när den sista länken föll av lejonet bytte han gestalt och blev till en fager ung prins. Prinsessan kände genast igen honom som sin make och blev så tagen att hon sjönk ner på marken. Men prinsen lyfte upp henne med stor kärlek och sa: ”Nu ska vi aldrig skiljas mer, för nu är förtrollningen bruten och du har visat din trohet mot mig.” Och prinsen förde sin unga brud hem till det vackra slottet, där han blev kung och hon drottning. Och så vitt jag vet lever de lyckliga där än idag.